onsdag 15 februari 2012

49. XTC - Skylarking

Titta på omslagsbilden till Skylarking. Vitrispig turkos i bakgrunden, och två nakna personer, en kvinna som ligger ner och en man som sitter på huk, som spelar flöjt, liksom framristade ur en guldbrun fond. Men faktum är att omslagsbilden egentligen skulle se helt annorlunda ut. På bilden som ursprungligen hade tänkt utgöra omslag till Skylarking (och som används till den remastrade vinylutgåvan från 2010) ser vi några blommor utplacerade över vad som ser ut att vara ett kvinnligt könsorgan. Eller, ja, ser ut och ser ut. Det är helt enkelt några blommor och en fitta. Men bilden ansågs stötande av skivbolaget, och flöjtbilden valdes istället. Det är synd, för den ursprungliga bilden (trots att den är fruktansvärt ful) förmedlar den där oskuldsfulla och nakna romantiken som Skylarking handlar om. I en tid när alla kukar och fittor ska sexualiseras, oavsett om det gäller i ett nymoralistiskt syfte ("nej, peta dig inte där!") eller i syfte att väcka lust, är det avslappnande att kunna se ett könsorgan utan alla sexuella innebörder. Men så gick det med det. Virgin vägrade ge ut albumet och vi fick två flöjtkids istället.

XTC byggde vidare på den bästa delen av den livsbejakande romantiken från hippietiden, men höll sig på rätt sida av gränsen mellan pop och, tja, allt annat. Detta, ska vi komma ihåg, var samtidigt som många postpunkband spelade svåra bara för sakens skull, och England hade en jobbig period både inrikes och utrikes. Det behövdes någon som kunde skänka hopp, glädje och allt sådant där som gör att man ibland oförmodat spricker upp i ett leende eller tar ett hoppsasteg, när det regnar som mest. Precis den effekten har "Ballet for a Rainy Day" på mig. Inledningsraderna sprudlar av oförvanskad glädje över livets enskildheter: "Orange and lemon raincoats/roll and tumble together/just like fruit tipped from a tray". Andy Partridge ville måla en ny värld, och överskugga världens gråhet:
I push my paintbrush
To conjure a new world
While this one is slowly washed away
Skylarking var bandets åttonde album. Här finns ingen "Making Plans for Nigel" eller "Senses Working Overtime", ingen uppenbar hit. Ja, kanske förutom den subtila "Grass", som väcker tankar på lummiga Constablelandskap och pastorala drömmar. Fågelkvittret och syrsorna i slutet av låten anger stämningen för resten av albumet. Men det är ingen vanlig åh-jag-är-så-kär-i-dig-låt: "Laying on the grass/my heart it flares like fire/the way you slap my face/just fills me with desire". Den här subtila tvetydigheten är typisk för XTC. Jag föreställer mig att det är en brittisk grej. När Colin Moulding vill sjunga om sex och passion på "The Meeting Place" så antyder han vad som har hänt genom att sjunga om kappor som ligger på golvet. På "That's Really Super, Supergirl" är Partridge tydligare, när han sjunger om en tjej som har spelat ett dubbelspel. Alla hennes vänner kommer att säga hon är så stark och självständig, när hon räddar världen, men Partridge suckar: "Can't you see I'm all broke up inside/Well just you use your two X-ray eyes". Bandet tog in den egensinnige producenten och låtskrivaren Todd Rundgren för att producera albumet. Den tänkta stjärnmixen blev på ett plan inte som planerat. Partridge, som var van med stor kreativ frihet, och Rundgren, som var van att säga hur han tyckte att allting skulle vara, rök ihop under inspelningarna. På ett annat plan blev det helt briljant. Rundgren skapade en överdådig och aldrig tråkig bakgrund till Partridges och Mouldings romantiska texter. På "Season Cycle" hör vi vackra Beach Boys-harmonier och på "Another Satellite" skapas en perfekt atmosfärisk känsla bakom Partridges uppmaning till en tjej att hålla sig borta från honom.

Albumet är döpt efter dikten "To a Skylark" av den romantiska poeten Percy Shelley.
We look before and after,
And pine for what is not:
Our sincerest laughter
With some pain is fraught
Our sweetest songs are those that tell of saddest thought.
De vackraste sångerna är de som berättar om sorgsna tankar. Det är en så fin sak att säga, och det stämmer för alla popmelankoliker i världen. Vi kan inte tillåta oss själva att vara lyckliga, för vi söker det som är vackert i världen. Och det som är vackert är alltid tragiskt, på ett eller annat sätt. Skylarking kan vara svår att ta till sig. För mig krävdes ett par varma sommarveckor av ständigt lyssnande innan jag insåg albumets storhet. Stråkarna och harmonierna blir till slut svåra att skaka av sig, och Partridges ord och meningar letar sig in bland dina käraste ägodelar. Kärleken uppstår när du inser att det handlar om dig. Om du en grådyster vårdag, till regnets rytmiska trummande, lyssnar på "Ballet for a Rainy Day", och märker att dina läppar spricker upp i ett leende eller om du till din överraskning tar ett skutt över en vattenpöl (inte utan att skämmas en smula), ja, då är du där. Då ser du världen som en vacker poplåt, och känner behovet av att måla en ny värld genom skuggorna av allt som är och har varit.

År: 1986
Skivbolag: Virgin Records/Geffen Records
Producent: Todd Rundgren
Längd: 50:09


2 kommentarer:

  1. Otroligt glädjande att ett fantastiskt album lyfts fram på det här viset. XTC är, tycker jag, världens mest underskattade popband.

    Jag håller med om det mesta som i recensionen. Bara ett par kommentarer. Även om "Dear God" inte fanns med på plattan i första pressningen så blev låten snart en hit och därefter ersatte den "Mermaid Smiled" på kommande utgåvor. På den nya vinylpressningen är båda låtarna med. Dessutom är ett polaritetsproblem åtgärdat och det ger en mycket bättre ljudbild och saftigare bas.

    Sedan är det inte Andy som sjunger på "The Meeting Place" utan bandets andre låtskrivare, Colin Moulding (som också skrev "Grass").

    Hur som helst, tack för en bra recension. Jag kan bara rekommendera alla som ännu inte har gjort det att närmare kolla in ett unikt band. Alltid vackra melodier, udda harmonier och suveräna texter.

    SvaraRadera
  2. Tack själv!

    Bra att du tog upp det där med att "Dear God" inte finns med på originalalbumet, utan först på den amerikanska utgåvan. Personligen tycker jag att "Mermaid Smile" är bättre och passar bättre in i albumets stämning. Även om jag förstår varför "Dear God" blev en hit.

    Du har givetvis helt rätt när du säger att det är Moulding som sjunger på "The Meeting Place". Jag ändrar i texten på en gång!

    SvaraRadera