5. Television - Marquee Moon

Jag minns första gången jag lyssnade på Television. Det här var på gymnasiet, och Martin, som hade koll på det här med musik - han hade långt hår och lyssnade på Neil Young - tipsade om bandet. Jag begav mig till skivaffären, och någonstans mellan Teenage Fanclub och Thin Lizzy drog jag fram Television från 1992. Jag minns tydligt att jag gillade albumet, särskilt den (i mina öron) ödsliga och dekadenta "Call Mr. Lee", och för en tid kunde jag inte tänka mig något häftigare än Tom Verlaines röst eller långa gitarrsolon. När jag åter träffade Martin sa han okej, det är möjligt att Television är bra, men det är en annan skiva som verkligen är grejen - jag borde ha köpt Marquee Moon istället. Jag sa att jag ska försöka lyssna på den, och kom sedermera till insikt om att det självbetitlade albumet är en utmärkt ingång till Televisions gitarrlandskap, men att det är Marquee Moon, bandets debut, som är det obestridda mästerverket. Idag kan jag komma på många lika häftiga saker som Verlaines röst eller långa gitarrsolon, men jag har inte ändrat åsikt angående Marquee Moon. Jag känner fortfarande behovet av det nästan funkiga drivet, Verlaines blaserade attityd, och den skräniga fulländningen.

När Marquee Moon kom ut 1977 spådde NME att Verlaine skulle komma att dominera det kommande årtiondet som Bob Dylan hade dominerat det tidigare. Det blev ju inte så. Television fick aldrig riktigt sitt kommersiella genombrott, trots att de inspirerade många postpunk- och new wave-band när de genomförde sina tidiga spelningar på CBGB (inför bland annat Patti Smith och David Byrne), klubben i New York som spelade en central roll för dessa genrers utveckling. Verlaine förblev en kultfigur. Som sådan är han nästan perfekt. Från det uttråkade tonfallet till det insjunkna, lätt anemiska, ansiktet på omslaget till Marquee Moon, representerar Verlaine alla former av vackert utanförskap. Jag har läst någonstans att Verlaine är som den där tyste killen längst bak i klassrummet som aldrig säger någonting, och som är minst trolig att vara en kultförklarad rockhjälte, men som - när man pratar med honom - visar sig ha läst Nietzsche och kan citera symbolistiska poeter. (Tom Verlaine föddes som Thomas Miller och bytte namn efter den franske poeten Paul Verlaine.) Inte konstigt att mängder av vilsna ungdomar sedan dess har sökt sig till Television. Det är som om all deras frustration och ångest får ett slags återlösning i Verlaines texter och Richard Lloyds gitarrspel.

Varför Television aldrig slog igenom? Det är så lätt att säga att de låg några år före sin tid, eller att Verlaines texter var alldeles för obskyra, eller att de helt enkelt hade otur. Nej, sanningen är att människor har dålig smak. De förstår inte när någonting bra och vackert står framför dem. De behöver en omvärlds erkännande, innan de kan älska någonting oreserverat. Det är därför de söker sig till topplistorna; inte för att de egentligen tycker att musiken är bra, utan för tryggheten som ligger i den upplevda gemenskapen. Det är precis samma slags människor som befolkar landets kultursidor, fast där är det andra gemenskaper som hägrar, andra människor som behöver sugas av.

Jag vill inte förbigå titellåten, men min favoritlåt på Marquee Moon är "Venus". Verlaine sjunger (på ett för honom typiskt vis) om ett själsligt tillstånd genom att använda en kroppslig metafor: "The world was so thin between my bones and skin", och känslan av att ramla in i armarna av Venus de Milo. Samma slags upplösning mellan värld och sinnen, känslor och kropp, finns på många av albumets låtar. På "Friction" är det Verlaines ögon som är som teleskop: "I see it all backwards: but who wants hope?" Verlaines texter är möjliga att läsa som små berättelser, men lika ofta försöker han beskriva olika stämningslägen - eufori, tristess, vad som helst - med tjocka briljanta formuleringar. Det är tydligt inte minst på den över tio minuter långa (något kortare på originalutgåvan) "Marquee Moon". När Verlaine drar igenom refrängen för sista gången:

Life in the hive puckered up my night,
the kiss of death, the embrace of life.
There I stand near the Marquee Moon,
I ain't waiting, naha.

fortsätter låten in i ett av musikhistoriens mest episka gitarrstycken. Det är krautrockigt i sina proportioner, men aldrig ointressant, aldrig tråkigt. (Till skillnad från gud vet hur många gitarrsolon.) På "Marquee Moon" förenas Verlaines och Lloyds krafter i en utmattande och underbar rörelse. Jag är även otroligt förtjust i den Velvet Underground-aktiga "Guiding Light" och särskilt "Torn Curtain" där de sista minuternas "Tears... tears rolling back the years" och "Years... flowing by like tears" avslutar albumet i en storslagen och vemodig stämning.

Läsaren av den här texten har med ganska stor sannolikhet (om jag känner vår läsekrets väl) svårt för infamt gitarrunk. Det har jag också. Varför ska man lyssna på skrikande gitarrer när man kan lyssna på Sade eller skrikande saxofoner? När jag var på en konsert med Rihanna för några år sedan var allting hyfsat underhållande och sexigt fram till dess att några män gjorde entré och brände av ett elgitarrsolo. Mitt stånd försvann omedelbart. Men - och det här är min poäng - Television visade att gitarrsolon inte bara är till för människor som behöver kompensera för något annat. Jag bryr mig inte om att det numera är kreddigt med saxofoner och "elektronisk musik". Om ni tycker att alla gitarrsolon låter likadant, eller att det på något sätt är "ute" med gitarrer (förutom som en rent deskriptiv utsaga) så är ni lika usla som många människor på Sveriges kultursidor, dessa halvt imbecilla människor som bara pissar där andra redan pissat, knullar där andra redan knullat. För mig är Verlaine och Lloyds gitarrutflykter precis lika häftiga idag som för åtta år sedan.

År: 1977
Skivbolag: Elektra
Producent: Andy Johns, Tom Verlaine
Längd: 45:49

6. The Velvet Underground & Nico - The Velvet Underground & Nico

Det kanske var förra året som det var en Andy Warhol-utställning på Moderna Museet, eller om det var för ett par år sedan. Det var det nog. Spelar ingen större roll. Det var säkert någonting om Warhol förra året också. Och för tre år sedan. Det är en konstnär som aldrig får vila, som det ständigt pratas om och refereras till. Så jävla ball var han inte, och även om han var det så kanske vi inte måste påminnas om det i parti och minut. Sen har vi ju det här med rock framfört av coola killar. Alltså de som verkligen gör allt för att vara coola, som siktar på att vara coolheten själv, inte sådana som bara råkar vara sköna sådär i förbifarten. Det blir ju sällan särskilt fräscht. Ett par killar hänger på sig varsin gitarr, sätter på sig ett par solglasögon och sjunger om droger. Ja men uj så rock n roll. Summa summarum: Egentligen borde jag verkligen inte orka med The Velvet Underground & Nico längre. Hur uppfriskande hela grejen än var på sin tid - och kanske för ens unga, dekadentromantiska jag - så borde man väl ha tröttnat nu, inte sant?

Ja, det borde man väl. Så hur kommer det sig att The Velvet Undergrounds debut alltjämt framstår som ett av pophistoriens allra bästa rockalbum? De såg ju faktiskt coola ut i sina solglasögon och när de sjunger om droger och smuts så är det ju faktiskt kittlande, fascinerande, sexigt - allt det där. En sak som gör att man stör sig på många senare band är känslan man får att de så desperat vill passa in i rockmallen. Inom popmusik tar det inte särskilt lång tid innan ett fenomen blir kliché och naturligtvis gillar vi Bob Dylan mycket mer än någon som tjugo år senare gör allt för att låta som Bob Dylan. Autenticitetsbegreppet har många svagheter, men använt på rätt sätt har det en hel del poänger. När Velvet dök upp på scenen fanns inte det dekadenta, lite mörka rockbandet som trött klyscha eller ens som egen kategori. I Kalifornien tog rockgrupperna droger och lirade gitarr, men det var ju hippies som ville sprida fred och kärlek. Dessutom tog de det vackra LSD, inte heroinet som Velvet sjunger om. I Los Angeles och San Francisco flummade musiker runt med gitarrsolon; de manglade inte fram Spectortjocka gitarrväggar. Det räcker med att läsa recensioner från Velvets tidiga västkustspelningar för att förstå vad som ansågs om dem: det var degenererad kaosmusik från den djävulska huvudstaden. "The urban evil of New York" kommenterade Ralph Gleason i Beat Magazine, medan Los Angeles Times tyckte att Warhol och Velvets happenings till konserter mest påminde om Berlin på 30-talet. Gruppen kan inte ha kopierat några andra band, för inga lät så här. Deras musik var verkligen någonting nytt och den originalitetskänslan lever kvar i musiken; kanske är det därför som det fortfarande låter fräscht.

Sen så har vi förstås en enkel men viktig förklaring till: kvaliteten i själva musiken. Att Velvet lanserades som Warhols projekt gjorde säkert många tveksamma till gruppens status som "riktigt" band, men det krävs inte mycket lyssning för att höra att det här är så långt ifrån något plojaktigt man kan komma. John Cale kom från en avantgardistisk konstmusikbakgrund och hade bland annat jobbat med minimalist- och dronepionjären LaMonte Young. Cales oljudsfioler och experimentella idéer kompletterade Lou Reed och hans osvikliga popkänsla perfekt. Resultatet blev en modern storstadsrock som var elak, rå och väldigt förförisk.

The Velvet Underground & Nico inleder förledande med den optimala söndagsmorgonklassikern Sunday Morning (okej då, i konkurrens med Dusty Springfields "Just a Little Lovin'"), men skivan ska snart ta oss genom berättelser om knarklangare, femme fatales, sadomasochism och heroin. Men också den fina kärlekssången "I'll Be Your Mirror" - jag vill bara påminna om att det fanns en sådan sida av gruppen också. Det var dock den mer undanskymda och dåligt belysta delen av staden som gruppen fokuserade på. I den ångloksdrivande "I'm Waiting For the Man" får vi följa en person när denne är på väg att träffa sin knarklangare. I förbifarten får vi lära oss något om processen: "First thing you learn is that you always got to wait." Till skillnad från många senare rappares drogberättelser är dessa sjungna utifrån knarkarens perspektiv. Mest drabbande är albumets självklara centrum, "Heroin". Låtens långsamma och ödesdigra uppbyggnad (Cale visar här tydlig inspiration från dronemusik) når sitt klimax i ett fullskaligt men mycket tillfredsställande ljudkaos med Maureen "Mo" Tuckers intensiva trumhamrande, Reed och Sterling Morrisons gitarrer och Cales skärande fioler. Vid det laget har Reed på ett ocensurerat sätt beskrivit drogruset, och han har inte glorifierat någonting. "Heroin, be the death of me/ Heroin, it's my wife and it's my life..." Det är omöjligt att lyssna på låten utan att själv känna hur ruset slår till, även om man under hela andra halvan av låten är nervös för att det ska bli en allvarlig snedtändning. När låten till slut tystnar kan man åter slappna av i musklerna. Det är verkligen en mycket fysisk upplevelse att lyssna på "Heroin", kanske den mest fysiska som någon musik gett mig, crunk åsido.

En annan låt med direkt inverkan på kroppen är ångestklassikern "Venus in Furs", en låt man bör hålla sig borta från om man känner att ens sexualmoral närmar sig det pryda: "Taste the whip, in love not given lightly/ Taste the whip, now bleed for me." Det dryper av självförakt och smärta men också en uppriktig trötthet och längtan bort från eländet man är fast i: "I am tired, I am weary/ I could sleep for thousand years/ A thousand dreams that would awake me, different colors made of tears." Cales fioler hugger som nålstick, trummorna är avgrundsdjupa, gitarrerna klagar oroväckande.

Det var Warhols idé att låta den tyska modellen Nico få plats i gruppen och hennes spöklika röst lämpar sig väldigt väl för låtar som "Femme Fatale" och "All Tomorrow's Parties". Man hör direkt att hon inte är en skolad sångerska; hon sjunger stelt och monotont, utan något större omfång. Men effekten är utsökt och passar Velvets attityd perfekt. Det är nästan omöjligt att tänka sig gruppens debut utan hennes röst. Faktum är att alla medlemmar känns omistliga för The Velvet Underground & Nico. Någon annan på trummor? Du skojar? Vad händer om vi tar bort Cale? Skivan skulle ha varit en helt annan, en i mängden. Om vi låtsas som att det inte är Reed och hans poetiska dekadens som styr gruppen utan en annan sångare, var hamnar vi då...? Ja, också Morrison tror jag hade varit svårersättlig. Hur mycket betydde inte han för det sammanlagda ljudintryck som gruppen gör? Egentligen?

Men visst. Rock är trist, coolt poserande i solglasögon orkar vi inte med längre. Sex droger och rock n roll, jajaja. Warhol den tönten har vi också fått nog av. New York på 60-talet? Jeez, låt oss gå vidare. Ni kan ta bort allt det här, jag kommer inte sakna det märkbart. Låt mig bara få behålla The Velvet Underground & Nico.

År: 1967

Skivbolag: Verve

Producent: Andy Warhol, Tom Wilson

Längd: 48:51

7. Curtis Mayfield - Curtis

Det är lätt att hamna i löjliga överdrifter när det kommer till ens favoritartister. "Va! Har du inte hört den här?", kan man utbrista, som om Prefab Sprouts b-sidor vore var mans egendom. Ändå finns det finns något lätt provocerande i att Curtis Mayfield inte är mer känd än vad han faktiskt är. Soulens stora stjärnor är ofta ouppnåeliga. Det ligger stjärnglans i flera lager över namn som Marvin Gaye, Stevie Wonder och Sam Cooke - för att inte tala om James Brown, herregud. Varken som människa eller artist pendlade Curtis Mayfield som till exempel Marvin Gaye mellan Gud, lusten och musikens frälsning. Inte heller ägde han James Browns sexuella utstrålning, Cookes instinktiva elegans, eller Wonders blindhet. Det gör honom kanske tråkig, eller anonym i många människors ögon. Men vi pratar ändå om en artist som inspirerade miljoner människor under en avgörande period av USA:s historia. Nästan ensam definierade Mayfield soulen från Chicago, som under några år på 60-talet konkurrerade med självaste Motown. Han startade dessutom ett eget skivbolag, Curtom, och skrev vad som i min mening är några av tidernas bästa soullåtar. Vissa skrevs för andra Chicagoartister, andra framförde han själv. Hans samlade låtproduktion står som en av de bästa i musikhistorien. Än viktigare därför, att påminna världen om Mayfields storhet och betydelse.

Curtis Mayfield var bara femtiosju år gammal när han dog. Då hade han i nästan tio år kämpat mot sviterna efter en olycka vid Wingate Field 1990, när en del av ljusutrustningen föll ner på scenen och förlamade honom från nacken och neråt. Mot den bakgrunden är New World Order från 1997 ett imponerande och djupt berörande album. Mayfield sjöng låtarna liggandes på rygg, rad för rad, och med stora svårigheter. Jag vill nämna det, eftersom det säger så mycket om Mayfield - hans oerhörda optimism, och aldrig bristande kärlek till musiken. Det skänker också ett förklarande ljus över hela hans låtproduktion, från de tidiga kärlekslåtarna med the Impressions, till det sociala engagemanget på soloalbumen från 70-talet och framåt.

Allt började när Curtis Mayfield i ung ålder blev medlem i en lokal gospelgrupp, som ett par år senare bytte namn till the Impressions. Först var det Jerry Butler, med sin djupa tenorstämma, som sjöng. Men när Butler valde att lämna gruppen steg Mayfield fram som ledsångare. Först på den fina och smått opolerade "Gipsy Woman" från 1961, sedan på obestridliga klassiker som "People Get Ready" och "Keep On Pushing", som båda spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen. Vid sidan av inspelningarna med the Impressions skrev Mayfield under den här tiden låtar för Major Lance ("Um, Um, Um, Um, Um, Um"), Gene Chandler ("Nothing Can Stop Me") och the Fascinations ("Girls Are Out To Get You"). Jag vet, jag vet! Det är några löjligt bra soullåtar. The Impressions höll sig inte bara till politiken. På låtar som "It's All Right" sjöng Mayfield om att ta livet med en klackspark och på "Seven Years" om ett förhållande som har förlorat den ursprungliga gnistan. Mayfield blandade ett brinnande engagemang för svarta människors rätt till politiskt inflytande och för människors utsatthet bland droger och fattigdom, med insiktsfulla kommentarer om livet och kärleken i allmänhet. Och han gjorde det med sin karakteristiska falsettröst, som flödar som honung ur högtalarna.

Ingenstans är den här blandningen lika underbart inramad som på Curtis från 1970. Samma år hade Mayfield lämnat The Impressions, inlett en solokarriär och grundat skivbolaget Curtom. Den egentliga genombrottet som soloartist skulle komma först med Superfly några år senare, men allt som är bra med Curtis Mayfield är samlat på debutskivan. Det är här vi hittar den galna "(Don't Worry) If There's A Hell Below We're All Going to Go", med det inledande uppropet "Sisters! Niggers! Whities! Jews! Crackers!" Det är här vi hittar den fina "The Makings of You", med det inledande stråkpartiet och Mayfields mjuka röst: "A little sugar, honey suckle lamb/Great expression of happiness". Hos en annan sångare hade rader som "The joy of children laughing around you" låtit banala och töntiga. Hos Mayfield låter de som banala och underbara sanningar. "Wild And Free" och "We the People Who Are Darker Than Blue" visar tydligt att Mayfields låtar bygger på samspelet mellan melodi och röst. Stråkarna lägger extra vikt vid hans ord. De förlänar dem strimmor av vemod eller glädje. Det är också på Curtis vi hittar "Move On Up", en fullständigt överväldigande och sprudlande källa av oförvanskad glädje. Det går inte att undvika att le, när Mayfield uppmanar oss att sträva högre och högre. Ett grymt blås ledsagar oss till sjunde himlen. Det är festens, kvällens höjdpunkt. Alla fester och alla kvällar.

Jag kan inte lyssna på Curtis utan att känna mig upprymd. Albumet innehåller förstås en ljuvlig samling låtar, vackert orkestrerade, själfullt framförda. Men det kanske lika mycket har att göra med Mayfields intellektuella och ödmjuka framtoning. Han är mer av mig, än James Brown eller Marvin Gaye någonsin kan komma att vara. Han tycks dessutom ha behärskats av samma inspirerande godhet som tycks genomsyra Paddy McAloon. Det finns visserligen större stjärnor på soulhimlen än Curtis Mayfield, men inget annat namn fyller mig med samma känsla av glädje och respekt. Curtis är ett bevis, minst lika tydligt som What's Going On, att medveten soul inte behöver vara ett nedsättande ord. Tvärtom. Mayfields debutalbum är ett argt, själfullt, medryckande, ibland bedövande vackert upprop för en bättre värld.

År: 1970
Skivbolag: Curtom
Producent: Curtis Mayfield
Längd: 40:28

8. The Tough Alliance - A New Chance

Jag tänkte länge att jag skulle göra något storslaget av den här texten. Göra det till en skönlitterär text, kanske, och inleda med att jag melankoliskt står och hänger vid baren på en klubb. Något snyftigt om allmän ungdomslängtan och romantisk nedstämdhet kan pressas in för att befästa känslan ordentligt. The Tough Alliances musik börjar plötsligt spelas i högtalarna, jag berättar då i ett par stycken om duons betydelse för mig, ytterligare några låtar signerade TTA spelas, jag väcks sakta ur min dvala, känner hur livslusten återvänder, färgen återvänder till kinderna, jag letar rätt på tjejen som jag inte vågat närma mig och vi promenerar lyckliga hand i hand bort mot solnedgången till tonerna av "1981".

Det hade förmodligen blivit ännu en uppblåst text om Livet, Kärleken och Popmusiken, ni hade himlat med ögonen och jag hade känt mig löjlig. Jag har skjutit och skjutit på att skriva om den här skivan eftersom jag inte vetat hur jag ska närma mig den utan att det blir fel, töntigt eller ovärdigt. För det är ju så: A New Chance har mer än någon annan skiva representerat och kanske också definierat min person under alla år på väg mot vuxenheten (och ja, det är många år - jag är inte framme än). Gabriel kommenterade en gång, när han tyckte att mina väldigt starka hyllningar av albumet började gå till överdrift, att jag "projicerade drömmen om den perfekta popskivan på A New Chance". Kanske hade han en poäng. Kanske har jag ett behov av att hitta min egen Sgt. Peppers' Lonely Hearts Club Band eller The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars - den där skivan som känns lite viktigare än alla andra och som bara de lyckligt lottade i min egen generation kan förstå fullt ut. I en tid när nästan ingenting betyder något längre, när allt är relativt och inget ska tas på för stort allvar - kanske har det då varit extra viktigt att få lyfta fram ett stycke musik ur hela sörjan av Mojo-listor, Pitchfork-hyper och blogg-mp3:or och få känna att det här är faktiskt något som är värdefullt på riktigt, det här är bättre än allt det andra. Men det är svårt att medvetet välja vad som ska genomborra en så fullständigt, det går inte att inbilla sig att alla ingredienser finns där om de faktiskt inte gör det. Jag kanske har valt ut albumet som min extra stora kärlek, men det var i så fall inget godtyckligt val.

Drömmen om den perfekta popskivan, visst. Men Gabriel borde kanske ha gått ett steg längre: jag har nog rent av projicerat drömmen om den perfekta ungdomen på A New Chance. Jag ser inget fel i det. Eric Berglund, ena halvan av duon, har själv sagt att hela projektet med TTA handlade om att uttrycka en dröm: "a vain but powerful fantasy where hate and innocence could hold hands, where pain and purity had much in common." Den ideala ungdomen innehåller sannolikt inget hat och ingen smärta, men dessa känslor är så väl integrerade delar av allas uppväxtår - och hela liv, misstänker jag - att det vore löjligt att förneka dem. TTA gjorde aldrig det. Man läser ofta om hur "fun" och "catchy" bandet är, och det är naturligtvis sant. Men de spelade inte himmelskt livsbejakande musik för att de var lyckliga, utan för att de vägrade vara olyckliga. Med andra ord: det är klart att de led och längtade lika mycket som alla andra, men de ville så hemskt gärna tro att det fanns något mer, något ställe där det fanns något sätt att vara lycklig. Sökandet efter detta ställe och detta sätt genomsyrar nästan allt de har gjort: "there's something real, something bright and pure", "you're worth something special, something real", "looking for gold, baby where's that sold, that can't be bought or sold". I "A New Chance" tycks de ha hittat något: "I know a place where diamonds never fade away", sjungs det, men de preciserar sig aldrig och det hela framstår snart som en vacker önskedröm, precis som hela albumet gör. "Still in my bed, it's all in my head" är orden som avslutar "1981" och hela skivan, och jag tror att det är en nyckelrad. TTA hittade aldrig fram, men de följde sin vision så långt de kunde. Naturligtvis dög inget annat än de allra ljuvaste melodierna och de allra vårigaste arrangemangen i detta sökande.

Jag älskar att de letade efter denna lycksalighet i popmusiken, med hjälp av popmusiken. TTAs drömmar var ju så stora och vackra, så omöjliga, att man lätt kan få känslan av att något så utopiskt och idealiskt måste hittas någon annanstans och uttryckas genom något väldigt upphöjt medium. Möjligen skulle klassik musik passa bra, eller en stor oljemålning. En slit-och-släng-produkt som pop verkar uteslutet. Det sublima kan väl inte finnas där? Vi popfans vet naturligtvis bättre, även om vi misströstar ibland. Pop är oslagbart när det gäller att förmedla ungdomens alla känslor och tankar, och för många - inklusive TTA, skulle jag gissa - är det också det enda sättet. "Du och jag har inga alternativ, vår enda möjlighet är popmusik", för att prata med Parker Lewis.

Jag skulle kunna gå igenom höjdpunkter och låtlistor, prata om baseballträn och "Neo Violence", om muslimska böneutrop och snyggt placerade samplingar. Jag skulle förstås också kunna skriva om all den glädje och förundran inför livet som albumet skänkt mig under otaliga långpromenader; hur jag fylls av självförtroende och energi, men också ledsamhet över att något så här vackert måste vara väldigt skört och antagligen inte ens kan finnas i den riktiga världen. Men jag är rädd att prata sönder skivan, rädd att förstöra den med fel ord. Lite som den där Mingvasen man älskar men som man inte vågar nudda av rädsla att den ska krascha i golvet. Vad tjänar det till, för övrigt? Berglund har själv kommenterat detta att diskutera musik:

it's like talking about a flower. it's infinitely beautiful and makes your whole body tremble. but still there's really nothing to say about it. it's not interesting to the mind 'cause there is nothing to understand. it just is. and that's how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.

Så jag tänker sluta nu, och istället låta A New Chance ännu en gång ge mig känslan av att desperat vilja hålla fast vid de få vackra drömmar jag har kvar.

År: 2007

Skivbolag: Sincerley Yours

Producent: The Tough Alliance

Längd: 32:31

9. Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963

Man inte kan förändra någonting utan endast betrakta, bara så vi har reglerna klara för oss. Framtiden låter vi dessutom vara. På tredje plats: Jesus undervisar för folksamlingen innan han med ett knyck får fem bröd och två fiskar att räcka till ungefär fem tusen människor. Det vore fint att höra denne berömda man hålla tal - för att se om han verkligen var all that - samtidigt som man får sin nyfikenhet stillad över hur han såg ut. Sen får man ju bevittna ett klassiskt under, eller syna bluffen, eller vad man nu får göra. Jag tror att det skulle vara en intressant dag hur som helst, och man kan lite drygt berätta "hur det egentligen gick till" när man kommer hem igen. På andra plats: Världens skapelse, Big Bang, vad ni nu föredrar för namn på det. Jag tänker mig att det vore en tuff estetisk upplevelse om inte annat, utöver det sannolikt ganska omvälvande själsliga intryck hela grejen skulle göra på en. Just den drabbande insikten att det är nu allting börjar, det är nog en ganska mäktig känsla. Återigen: man har dessutom något att berätta när man efter hemresan kliver ur sin tidsmaskin.

Att utse förstaplatsen är ganska lätt. Om jag bara fick resa till en specifik tid och plats i vårt förflutna skulle jag välja en trång position någonstans framför scenen på Harlem Square Club, kvällen den tolfte januari 1963.

Ni kanske har hört Sam Cookes eleganta soulpop i underbara - och egenskrivna - låtar som "Wonderful World", "You Send Me" och inte minst det hoppfulla mästerverket "A Change is Gonna Come". Om ni har gjort det, men inte hört Live at the Harlem Square Club, 1963, så har ni säkert en gedigen respekt för mannen som sägs ha sparkat igång hela souleran. Ni kanske vet att han hade större konstnärlig och ekonomisk kontroll över sin karriär än någon svart popartist tidigare haft. Ni har i tv-klipp sett hur graciöst han framförde sin låtar, med vilken värdighet han förde sig. För allt detta beundrar ni honom storligen. 

Men ni älskar honom inte mer än allting annat, och det är förståeligt. Ni har ju ännu inte hört hur han lät när han slapp uppträda för det vita, fortfarande ganska pryda Amerika. Man måste komma ihåg att det här var är ett samhälle som bara några år tidigare hade upprörts över en skandal: en vit rockartist hade skakat lite på höfterna. Sam Cooke, tillsammans med Jackie Wilson och många andra, visade med all önskvärd tydlighet att svarta kunde vara minst lika sofistikerade och förfinade i sina uttryck som vita, och var på så sätt med och dämpade bisarra fördomar om svarta som mer "djuriska" och okontrollerade. Men för oss som inte ser rå gospel och intensiv soul som något djuriskt utan tvärtom djupt mänskligt, så känns ändå en hel del av de mer polerade popsångerna lite trista och blodlösa idag. Många kanske kan förledas att tro att det inte fanns en annan sida av Cooke, men det fanns det sannerligen. Den kom fram när han besökte mindre klubbar, där publiken var svart och förväntade sig att få se en artist som inte förnekade sina gospelrötter. Jag vill inte säga att det var här "den riktige" Sam Cooke trädde fram - jag är säker på att han hade ett gediget intresse för de snygga och stiliga poplåtar han också är känd för. Han njöt säkerligen av att vara en stor stjärna. Men det var på ställen som Harlem Square Club han ohämmat kunde ge utlopp för all den livsbejakande soulmusik som alldeles uppenbart fanns inom honom.

Det här är en skiva jag har svårt att skriva om utan att gå in på känslorna som drabbar mig när jag lyssnar på den, eller vad sjutton, när jag till och med bara tänker på den: upprymdhet, hoppfullhet, exalterad glädje och djup kärlek. Det är en kärlek som bubblar över, som spiller över alla kanter. Jag kan inte hålla den inom mig. Jag kan lyssna på djupt berörande stycken som Ladies and Gentlemen We're Floating in Space eller God Only Knows och känna starka känslostormar, utan att det märks så mycket på utsidan. Men jag kan inte lyssna på Cookes legendariska livekonsert utan att börja le och skratta, studsa fram och tillbaka, sjunga, gråta, ringa en kompis och säga att nu, nu sätter vi oss på planet och ger oss iväg, eller så tar vi bara en fika, det spelar mindre roll, men livet, livet... livet är ändå gott, det kan i alla fall vara det, låt oss vara lyckliga en stund... Sam Cooke fyller mig med en glädje som det är omöjligt att inte vilja dela med sig av. Det är som att den är för stor för att få plats i en enda person.

Att välja ut höjdpunkter från skivan är lite som att vandra runt i Keukenhof och ombes att peka på några fina tulpaner. Var ska man börja? Vi har lyckan när Cooke säger "here's a little song that's designed to make you feel good" och det underbara drivet till "Chain Gang" sätter igång (och de efterföljande "uh! ah! uh! ah!" såklart!); vi har det magiska momentet när pratinledningen till "It's All Right" - där sångaren uppmanar männen i publiken att inte... äh, ni får lyssna själva - glider över i ett raspigt skönsjungande "it's aaaaall right"; vi har den sömlösa övergången till "For Sentimental Reasons", i vilken Cooke uppsluppet låter slippa ur sig ett "Oh, I like this song!"; vi har förstås allsången som följer i samma låt; vi har hela "Cupid", en romantisk pärla; vi har soullegendens bedyrande att ingenting, INGENTING, kan rucka på hans kärlek i "Nothing Can Change this Love"; vi har den dansanta och medryckande "Twisin' the Night Away" där King Curtis blåser iväg i ett par fantastiska och koncentrerade små saxofonutflykter; vi har naturligtvis också den lätt bitterljuva men genuint upplyftande avslutningslåten "Having a Party", där publiken sjunger med en skrattande Sam Cooke. Det är svett, kön, hjärta och själ i överflöd. Framförallt är det liv.

Min personliga höjdpunkternas höjdpunkt har jag dock ännu inte nämnt. När "Somebody Have Mercy" - skivans enda inte helt omtumlande låt - övergår i inledningen till vad man först tror ska bli "You Send Me" men som istället bryter ut i världens bästa "Bring It On Home to Me", då börjar vad som banne mig kan vara mina fem och en halv absoluta favoritminuter i soulhistorien. Han pratar om sin älskade, som han ibland bråkar med. Hon lämnar honom då ensam, men han lider för mycket och försöker få tag på henne. Han slår ett nummer och någon svarar att det är "the operator". Cooke vill inte prata med honom. "I don't want you operator. I want my baaaaaaaaby!". Rysningar. Till slut får han prata med sin kära. Hon säger "hello?" (vissa ur publiken är med på noterna och skriker "hello!") varpå Cooke erkänner att: "ssssssssomething starts to move me" och sedan använder han all den kraft, all den känsla och längtan och kärlek som finns i hans bröstkorg, och brister upprepade gånger ut i "Darling, youuuuuuuu send me!" Så drar då slutligen "Bring It On Home to Me" igång. Pang. Rakt in i soulhimlen.

Jag tror, på fullaste allvar, att Live at the Harlem Square Club, 1963 (som obegripligt nog inte släpptes förrän 1985), kan göra oss till mer kärleksfulla och därmed godare människor. Vi har ingen tidsmaskin, men vi har det näst bästa: ett par öron och en inspelning av den här konserten. Om du inte hört skivan så tycker jag verkligen du ska ge den en chans. Det visar sig kanske att det inte var för dig (det är helt okej!), men då har du inte förlorat mer än 37 minuter av ditt liv. Men det finns en liten chans att den kommer påverka dig på ungefär samma sätt som den påverkat mig. I så fall kommer du alltid, för resten av ditt liv, minnas den där dagen du tänkte att det här, det kanske är något man borde kolla upp... 

År: 1985

Skivbolag: RCA

Producent: Hugo & Luigi

Längd: 37:29