2. Bob Dylan - Blood on the Tracks

Det vore synd att säga att jag upplevt äkta hjärtesorg. Om du frågar mig skulle jag sannolikt svara att jag levt i ett tillstånd av mer eller mindre konstant romantisk olycka sedan jag var tretton år gammal, och smärtan är förstås verklig på många sätt. Men det är också en smärta som i hög grad byggt och fortsätter att bygga på fantasier, eller som artisten vi fick läsa om igår lite melodramatiskt uttryckt det: "I know it's over, and it never really began. But in my heart it was so real". Jag vill förstås tycka otroligt synd om mig när det gäller allt det här - och det kanske det är, vad vet jag - men jag inbillar mig inte för en sekund att det är känslomässigt tuffare att inte lyckas ro romanser i land än vad det är att bryta upp från en relation som fördjupats under många år. Om någon jag spenderat en kväll och natt med försvinner ur mitt liv kanske jag känner ett styng av förlust, medan jag tycker det är otroligt mycket jobbigare om brytningen sker när vi hunnit träffas några veckor och kanske till och med pratat lite med varandra om livet. Jag vågar inte tänka på hur jag hade hanterat en riktig skilsmässa.

En hel generation trodde under 60-talet och framöver att Bob Dylan hade svaret på, tja, allt. Naturligtvis hade han inte svaret på särskilt mycket över huvud taget eftersom han - gasp! - var människa. Dylan har aldrig varit fantastisk för att han likt en vetenskapsman haft "svar" på någonting, utan för att han likt de allra bästa konstnärerna haft en unik förmåga att uttrycka frågorna, känslorna, förvirringen. Han gjorde det på ett träffsäkert sätt när han var politiskt och socialt medveten i sina texter, han gjorde det lika bra när han sjöng sin beatinspirerade, smått surrealistiska poesi. Men vad är det egentligen vi människor berörs av allra mest? Vi kan vilja rädda världen och imponera med hippa författarreferenser hur mycket vi vill, men i slutänden kommer sådana saker inte spela lika stor roll som kärleken vi får - eller inte får - av personerna vi håller allra närmast. Gabriel var inne på att popmusikens besatthet av kärlekssånger blivit en konvention, någonting som artister tar till nästan automatiskt oavsett sin egen situation, men jag vägrar tro att det blivit så av en slump. I slutet av dagen så finns det så många låtar om kärlek eftersom vi helt enkelt behöver, vill ha och vill skapa låtar om det ämnet mer än något annat.

Blood on the Tracks består av tio låtar som på ett eller annat sätt handlar om kärlek. Ofta är det just "det andra sättet" som behandlas - det vill säga den bitterhet, ensamhet, ilska och saknad som är baksidan av myntet. Det mest slående exemplet är "Idiot Wind". Den kryllar av formuleringar så svart bittra att man förstår hur stor kärleken en gång måste ha varit. När Dylan sjöng "Don't Think Twice It's All Right" lät det som att han på riktigt inte brydde sig om relationen längre, som att det aldrig betydde så mycket från första början, men på "Idiot Wind" är det uppenbart att såret är öppet och blöder för fullt. Man låter inte en låt svälla ut till nästan åtta minuter och ett otal verser om det gäller någon man kommit över. Grundade sig dessa känslostormar på artistens eget liv? Dylan har förnekat att albumet skulle vara självbiografiskt och istället hänvisat lite vagt till Tjechov. Fans, kritiker och Dylans egen familj tror inte på den förklaringen, och det är svårt att se att uppbrottet (den juridiska skilsmässan kom lite senare) från Sara, hans älskade "sad eyed lady of the lowlands", inte skulle ha påverkat de otroligt starka och smärtsamma stunderna som genomsyrar hela Blood on the Tracks. Inte för att det spelar någon större roll hur det egentligen låg till. Det är inte vad låtarna betydde för Dylan som är det viktiga, det är vad de betyder för oss.

"Like a corkscrew to my heart..." är en lösryckt rad ur "You're a Big Girl Now", och kanske den som bäst sammanfattar hur det känns att lyssna på Blood on the Tracks. Alla som ibland upplevt att ett förhållande hade kunnat fortleva om... ja, om bara något hade varit annorlunda, om något hade skett annorlunda, om man träffats tidigare eller senare eller under andra omständigheter, bör inte kunna lyssna på "Simple Twist of Fate" utan att känna korkskruven dra ett varv till kring hjärtat. "She was born in spring, but I was born to late. Blame it on a simple twist of fate." Eller är det bara bortförklaringar? Kanske har man sig själv att skylla för att saker inte fungerade, kanske finns inga storslagna ursäkter. Det är en hemskt jobbig tanke. Låt oss lägga skulden på ödet istället, det känns i alla fall lite lättare. Det vi tar del av i "Simple Twist of Fate" är en saknad efter något som aldrig riktigt blev av, men i andra låtar är den grundad i djupvariga relationer. "If You See Her, Say Hello" behandlar en saknad som är innerlig och intensiv men som också börjat övergå i något som nästan liknar acceptans - resultatet lyfter begreppet "hjärtskärande" till nya nivåer. När Dylan i slutet av låten lite försiktigt uttrycker en önskan om att kanske ses igen - om hon vill, om hon kan, om det inte är till något besvär - så är det med en blandad känsla av att inte vilja stå i vägen men samtidigt inte kunna hålla inne med sin starka längtan. "If she's passin' back this way, I'm not that hard to find. Tell her she can look me up, if she's got the time." Det här är bara ett par exempel. Blood on the Tracks består rakt igenom av oöverträffad kärleks- och relationspoesi.

Blood on the Tracks är den typen av skiva man lär sig utantill eftersom det är omöjligt att inte ta till sig av varenda textrad. Hur många av oss kan inte hela "Tangled Up in Blue" utantill eftersom den helt enkelt är perfekt från början till slut? Men inte ens de vackraste och mest drabbande ordflöden sätter sig på en gång. Det är för att vi ständigt återkommer till skivan som vi till slut lärt oss minsta ord och frasering. När livet ännu en gång känns som livet alltför ofta gör, då sätter vi på Blood on the Tracks en gång till - helt enkelt eftersom vi inte vet vad vi annars ska göra. Vi känner hur korkskruven drar åt varv efter varv, och inte blir vi ett dugg lyckligare. Visst finns det något värmande i bitterljuva "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" och naturligtvis är "Shelter from the Storm" tröstande och fin, men överlag är det ganska jobbigt att lyssna på skivan. Ändå sitter vi där och känner oss i slutänden nästan renade, kanske till och med upplyfta på något märkligt vis. Det är det som gör den bästa konsten magisk. Vi förundras över att en människa - en människa av kött och blod, precis som du och jag! -  kan ligga bakom något så konstnärligt briljant, något så djupt mänskligt och förstående. På något bakvänt sätt kan det nästan rent av ge oss hopp, även om innehållet är tungt. Om det inte vore på det viset så skulle Den allvarsamma leken vara en av de värsta böckerna jag läst, nu är det istället en av de bästa. Blood on the Tracks vore ett bedrövligt album, men nu finns det istället ingen annan skiva jag älskar så innerligt.

Allt det Blood on the Tracks så poetiskt och känsligt berättat om över nio låtar tycker jag allra bäst sammanfattas i den tionde låtens allra sista vers. Ironiskt nog i ovanligt raka och osmyckade rader, formulerade med en nästan barnslig självklarhet. "Buckets of Rain" har jag länge sett som en av de minst viktiga låtarna på skivan, men nu är den helt ovärderlig för mig. Det är som att Dylan vill lämna oss med en liten påminnelse om att allt det här inte är så svårförståeligt egentligen.

Life is sad, life is a bust

All you can do is do what you must

You do what you must do and you do it well

I'll do it for you, honey baby, can't you tell?

Tystnad. Skivan tar slut. Det finns inget att tillägga.

År: 1975

Skivbolag: Columbia

Producent: Bob Dylan

Längd: 51:42