Ingen popidol kan emellertid vara vid ens
sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest
lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr
eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan
historia.
Så skrev jag, och det är dags för den historien nu. Så här skrev Martin i sitt inlägg om Prefab Sprouts Andromeda Heights:
"Jag har en liten teori att alla musikfans, oavsett om de börjar som
hiphoppare, rockfantaster, popsnören eller något annat, till slut landar
i Prefab Sprout." Jag tror jag vet när den teorin började ta form. Det
var en kväll för några år sedan. De spelade "This Charming Man" på
stamklubben. Precis som varje torsdag. Jag dansade med Morrissey och
Marr vid min sida. Martin var på väg hem. Han slog sig ner i soffan i
vår gemensamma bostad och började lyssna på den nyligen upptäckta Steve McQueen.
Efteråt berättade han att det där ögonblicket kändes symboliskt. På väg
bort från de allt svagare tonerna av "This Charming Man" som strömmade
ut från studentpuben. På väg till Prefab Sprout. Kanske befann jag mig
själv på väg bort där jag stod - mitt i vimlet, yran och, låt oss
erkänna det, den underliggande tristessen. Var det verkligen värt att ge
hela sitt hjärta åt det här?
Den
här bloggen var ödesbestämd att först och främst handla om en person:
Paddy McAloon. Hade bloggen skapats några år tidigare, så hade
huvudpersonen säkert varit en annan. Det hade dock varit svårt att hitta
någon annan som så helhjärtat skulle ha kunnat omfamnas av oss alla
tre. Det är väl därför vi ibland tycks se Prefab Sprout, inte bara som
ett band, utan som en punkt i livet. För de var ju det perfekta bandet
för unga killar som börjat lyssna på hiphop och house, men som så
småningom börjat sakna den där ingrediensen som lagom miserabel indiepop
en gång gett dem; som var i den hopplösa och demoraliserande
belägenheten att vara för unga för country och för gamla för Another Sunny Day.
Jag sade tidigare att The Smiths är det band som betytt mest för mig i
livet. Och det är sant. Prefab Sprout kommer aldrig kunna betyda så
mycket som Morrissey och de andra en gång gjorde, men det är just precis
den känslan - av att man aldrig kommer att gå upp i popmusik på
samma sätt igen, av att ungdomens på många sätt plågsamma, men också
(vill man tro) vackra och enkla passion, har dämpats och planat ut -
just precis det vemodet, som jag förknippar med Prefab Sprouts musik och betraktar som en grund till varför jag älskar den. Och det var med Steve McQueen det började.
Albumet är den perfekta blandningen av senare Prefabalbums mer direkta poplåtar och debuten Swoon
med dess introverta och tillkrånglade post-punk. Låtstrukturerna är
ofta överraskande och vissa texter är inte helt lätta att förstå; men
samtidigt kännetecknas skivan av ett fantastiskt välpolerat sound,
klockrena melodier och ett överflöd av minnesvärda textrader. Även
Paddys röst uppvisar en balans mellan den punkiga falsksången på Swoon och den smekande mjukheten på Andromeda Heights.
Den är stadig, värdig, ibland rentav trygg; men kan ändå, som i
refrängen till "Bonny", spricka upp i med möda återhållen smärta. Andra
gånger trevar den sig fram till själva essensen av rockig utlevelse och
passion, som när "Goodbye Lucille #1" kulminerar med sitt "Johnny,
Johnny oooh". Johnny - detta det mest rockromantiska av alla namn, en
symbol för bilden av den unge, känslige rebellen. Som så ofta i Prefab
Sprouts verk, är det kanske symbolen lika mycket som rebellen, som
McAloon intresserar sig för. Detta intresse visar sig till exempel på
albumets första låt, "Faron Young", med sin banjo och titel hämtad från
countrylegenden som en gång sjöng "Live Fast, Love Hard, Die Young".
Men Paddy sjunger inte om att leva snabbt, älska hårt och dö ung. Han
sjunger om att lyssna på countrylegenden som sjöng om att leva snabbt,
älska hårt och dö ung. Jag vet inte exakt vad han vill säga med låten,
men där finns en kluven inställning till cowboyromantiken, och kanske
till all romantik, till alla populärkulturella ikoner, till all
ungdomlig hedonism.
"Appetite"
är en kvinnas ord till sin ännu ofödda son: "If you grow up to be, just
like him, just like me - you're fighting for exclusive rights for
honeymoons each sleepless night". Låten är inte en ungdomsromantisk
skildring av det vilda livet, utan en sång om en kvinna som har levt det
och som resultat fått ett barn, som hon funderar över att döpa efter
sin explosiva livslust - "wishing she could call him heartache, but it's
not a boy's name". Hon befinner sig i skärningspunkten mellan frihet
och ansvar, mellan hjärtkramande livsaptit och livets krassa realitet.
Man behöver inte vara gravid för att känna igen sig. "When Love Breaks
Down" i sin tur är en låt för den som tagit sig ut ur tonårstragiken
bara för att några år senare upptäcka att han ramlat tillbaka igen, men
den här gången inte längre har tillgång till de mediciner som fungerade
förr. "When love breaks down, you join the wrecks, who leave their
hearts for easy sex" är en sådan brutalt jordnära textrad, av en typ som
Morrissey aldrig hade kunnat skriva, och som man heller aldrig skulle
gå till The Smiths för att leta efter. Eller vad sägs om "Horsin'
Around" och dess tragikomiska skildring av otrohet: "The thrill of it -
can I call it that? - was cheap, and feeling cheap's the only thing you
keep". För att inte tala om det cyniskt ärliga konstaterandet: "you
deserve more than I sold you for".
Andra
halvan av albumet tar längre tid att falla för. Låtarna blir mer
komplexa, börjar snegla mot jazz och musikal, och första gången kanske
man inte noterar de utsökta melodisnuttarna, Thomas Dolbys
perfektionistiska
produktion och de små genialiska textraderna ("It's perfect as it
stands, so why then crush it in your perfect hands?", bara för att ge
ett exempel). Jag tror att Paddy uppriktigt vill att så många som
möjligt ska älska hans sånger. Han vill inte tala till en klick, en
subkultur eller en liten grupp likasinnade. Han vill tala till alla -
men vägrar att fördumma sig för att uppnå sitt syfte. Denna kombination
av kompromisslös konstnärlig inställning och älskvärd tilltro till
människans förmåga att uppskatta skönhet och kvalitet, är en nyckel till
varför han är en så bra låtskrivare. Hur mycket popgeni han än är, så
kan han inte låta bli att vara oväntad, att ibland uttrycka sig
kryptiskt, att avsluta "Bonny" utan en andra vers - helt enkelt för att
det blir bäst så. Han bygger på rock'n'roll-myten och har
ständigt ett öga öppet för populärmusikens tradition: för Beatles,
Bacharach och Cole Porter - men han sänker sig aldrig till den ironiska
parodins nivå. Han viker aldrig från ens sida med ett snett leende: "Det
där var bara ett skämt". Han menar allvar och vi tar honom på allvar.
Och
vi dansar så klart vidare, på väg från en dröm till en annan. Visst
finns det kanske sann kvalitet, objektiv skönhet, och allt det där, men i
grund och botten är det ju inte det en sådan här lista handlar om. I
slutändan är den bara ett tidsfördriv för unga män med tendens till
nörderi, kanske lite behov av bekräftelse, men ännu mer av att få ställa
sig framför en publik och säga: "Det här är också bra, det här
kan också vara livsviktigt!". Populärkultur, liksom ungdom, handlar om
att hela tiden ha blicken riktad mot nästa grej - och nästa och nästa
och nästa. Det må ha sina fördelar, men för tillfället trivs jag bra där
jag är, med Paddy, Prefab Sprout och insikten att det finns viktigare
saker än popmusik.
År: 1985
Skivbolag: Kitchenware
Producent: Thomas Dolby
Längd: 45:18
