87. Sonic Youth - Daydream Nation

Vi börjar med ett konstaterande: Daydream Nation är minst lika viktig för indierocken som Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band är för, uhm, popen. Sonic Youth samlade på sitt sista 80-talsalbum upp influenser från den alternativa pop- och rockmusik som dominerat det årtiondet (hardcore, postpunk och konstrock, DIY i största allmänhet), bidrog med egen visionär briljans och skapade ett enhetligt mästerverk som all kommande indierock skulle behöva mäta sig mot, eller åtminstone förhålla sig till på ett eller annat sätt. Skivan är en milstolpe indiefans inte kan missa, en passage som varje fan av alternativ, gitarrbaserad musik ofrånkomligen måste ta sig igenom. Något annat är, nästan per definition, omöjligt. Det är som Pitchforkskribenten Nitsuh Abebe skrev i sin recension av albumets deluxeutgåva från 2007: ”Indie fans love Daydream Nation because loving stuff like Daydream Nation are part of how we define what indie fans are.” Naturligtvis har Pitchfork – en nätpublikation med själen i just indierocken – utsett skivan till 80-talets bästa album. Hade de egentligen något val?

Daydream Nation är så episk och konstnärligt ambitiös att den måste vara antingen ett misslyckande eller en klassiker – man kan inte falla bara en liten bit från en ribba som är placerad så högt. Bandet hade vässat sina vapen under tidigare album, som var lite mer rundgångsexperimentella (de första skivorna) och aggressivt punkiga (Sister). På Daydream Nation flöt allt detta samman till ett utmanande (musikaliskt men också textmässigt, för det är inte särskilt festliga bilder av samhället och mänskliga relationer som målas upp) men högst lyssningsbart dubbelalbum. Hur det låter kan vara svårt att beskriva utan att ta till tafatta liknelser: Det är lite som att slänga in ett gäng gitarrer i en torktumlare och sätta på programmet ”pop”; naturligtvis blir det en hel del dissonans och yr kaoskänsla, men strukturen och popextasen finns hela tiden där. Det blir aldrig bara oljud, det blir aldrig bara ”experimentellt”. Det blir, däremot, oupphörligt fascinerande. All denna dynamik, alla dessa skiftningar i volym, uttryck och känsla – och detta med inget mer än rockens traditionella instrumentuppsättning. Ett misslyckande? Knappast.

Så det är med andra ord inte särskilt konstigt att Daydream Nation är ett banbrytande album i gitarr- och rockhistorien, av den enkla anledningen att ingen musik som föregick det lät riktigt på det sättet. Men att vara nyskapande är inte tillräckligt - eller ens nödvändigt - för att något ska få klassikerstatus. Det krävs också kvalitet. Men lyssna! Ni hör väl det underbara riff som kickar igång "Teen Age Riot" på allvar en minut och tjugotre sekunder in i låten, det musikaliska yrväder som är "Eric’s Trip", Kim Gordons alla obehagliga men engagerande små historier, det nervösa energiknippe som går under namnet "Kissability", den storslagna och tredelade "Trilogy" som pendlar mellan högt och tyst, argt och lugnt, vildsint och återhållsamt...? Visst, det fanns ingen musik som lät riktigt så här före Daydream Nation. Men det fanns inte heller mycket gitarrbaserad rockmusik som lät så här bra före Daydream Nation. En klassiker? Självklart.

Att albumet förenar drömskhet med punkig energi gör att det passar lika bra för kontemplation som för slagsmål. Det är en skiva för slackers och drömmare (”it takes a teenage riot to get me out of bed right now”) men det finns där en intensitet som får blodet att rusa även om kroppen ligger still i sängen. Det finns, trots allt, en längtan efter det där tonårsupproret. Dagdrömmeri kombinerat med upprorskänsla alltså: det kanske inte är så konstigt att ungdomar västvärlden över fortsätter älska Daydream Nation på ett närmast besatt sätt. Som någon skrev: ”If you are under 21 and do not love this to some extent, you are simply doing something wrong.”

Men vi växer ju alla upp och försöker - eller tvingas - gå vidare. Tyvärr gäller det även de två mest kända bandmedlemmarna i Sonic Youth, Thurston Moore och Kim Gordon, som skilde sig från varandra i höstas efter att ha varit gifta i 27 år. Väldigt många, inte bara Sonic Youthfans, kände en uppriktig sorg över detta. Kanske inte nödvändigtvis för att de älskar paret, men för vad det säger om deras egna romantiska förhoppningar. Om inte ens Moore och Gordons kärlek är evig, vad har vi då att hoppas på? Deras separation var en obehaglig påminnelse om att nästan ingenting här i världen är beständigt. All kärlek dör, förr eller senare.

Ja, förutom unga människors kärlek till Daydream Nation, förstås. Jag är fullständigt säker på att den aldrig kommer falna.

År: 1988
Skivbolag: Enigma
Producent: Nick Sansano, Sonic Youth
Längd: 70:47

88. Kate Bush - The Dreaming

Pophistorien har aldrig varit så genusmedveten, eller ska jag säga genusomedveten, som tidigt på 80-talet: postpunken och New Wave var en reaktion på den storskaliga arenarocken, där hela estetiken var ett uttryck för en viril och aggressiv maskulinitet; David Byrne skojade med typiska rockposer på scen; Chrissie Hynde odlade en maskulin framtoning; och grupper som Culture Club och Adam and the Ants lekte med genusgränserna genom att sminka sig och klä sig i androgyna färgsprakande dräkter. Och så fanns Kate Bush. Hennes teatraliska, ibland "pojkaktiga", stil, hennes röst, som pendlade mellan barnsliga läten och avgrundsdjupa uppstötningar, och hennes texter där hon ibland tog rollen som man, ibland som kvinna, sammanfattar de vaga och flytande genusrollerna i det tidiga 80-talets popvärld. Kate motstod alla försök - från skivbolag, recensenter och lyssnare - att få henne att passa in i en tråkig flickaktig roll.

The Dreaming, Kates fjärde album, är det första hon producerade helt på egen hand, och det är som att alla genialiska bitar i Kates tidigare album, låtar som "Wuthering Heights", "Babooshka" och "Moving", äntligen kunde rymmas inom en enda konstnärlig vision, där Kates vackra energi och skruvade humor äntligen kunde kläs i en enhetlig musikalisk klädedräkt. Att lyssna på The Dreaming är som att kliva över tröskeln till en värld där allting på samma gång är skrämmande och lustfyllt, där melodier plötsligt upphör och förändras, där alla färger är en aning djupare, och där Kates röst smeker väggarna som en stormönstrad blommig 70-talstapet. Jag vet inte varför jag älskar Kate Bush, om det är för hennes underbara popmelodier, hennes överväldigande och melodramatiska galenskap, eller hennes fantastiska texter. Ta en låt som "Sat In Your Lap", en av få låtar i pophistorien som handlar om epistemologi: "Some say that knowledge is something sat in your lap/Some say that knowledge is something that you never have." Man behöver förvisso inte lyssna på texten för att uppskatta den medryckande melodin. Men den som lyssnar på Kates texter hittar snart något, någon rad eller några ord, som sätter fingret på en känsla som man har gått och tänkt på. I "Sat In Your Lap" handlar det om människors jakt på kunskap och deras ovilja att lägga ner tiden som krävs för att uppnå den. Det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om drömmar. Hur många drömmar har vi inte som begränsas av vår ovilja att lägga ner den tid som behövs för att de ska uppfyllas?

I want to be a lawyer.
I want to be a scholar.
But I really can't be bothered.
Ooh, just gimme it quick.

Som alla andra människor har jag drömmar, men precis som Kate förstår jag att flesta av de här drömmarna kommer fortsätta att vara drömmar, just eftersom det skulle krävas så mycket tid och arbete att uppfylla dem att det helt enkelt inte är värt det.

Kate Bush är en berättare, i ordets bästa mening. Låtar som "There Goes A Tenner", om ett bankrån som går fel, och "Night of the Swallow", om en pilot som ska utföra ett farligt uppdrag och hans fru som inte vill släppa iväg honom, är i själva verket små välarrangerade musikaler. Och det är i rollen av berättare som Kate fortfarande släpper album. På 50 Words for Snow, som släpptes den här hösten, berättar hon om en snöflinga som singlar mot marken och ett sexuellt möte med en snögubbe. Få låtskrivare har Kates förmåga att levandegöra karaktärer och berättelser. Om man vill smälta ner The Dreaming till en enda lärdom så måste det vara att försöka se saker och ting från en annan synvinkel. På albumet är Kate omväxlande en bankrånare, en medlem i Viet Cong ("Pull Out the Pin"), och Houdinis fru och medhjälpare ("Houdini"). Men en lärdom, i ordets mest torftiga betydelse, är ingen levd erfarenhet. Ett album eller en poplåt kan inte ge oss den erfarenheten, lika lite som en bok, film eller målning kan ge oss den. Ett konstverk kan på sin höjd forma denna erfarenhet, och förbereda oss för världen, där lärdomen kan växa till tragisk insikt. Alla konstverk är på så vis usla kopior av en värld där all kärlek och allt lidande är på riktigt.

I "All the Love" sjunger Kate om all kärlek vi kunde ha gett och all kärlek vi borde ha gett. Hur kan det komma sig, frågar hon sig, att människor slösar kärlek på en person först när denne redan är död:

The first time I died
Was in the arms of good friends of mine.
They kiss me with tears.
They hadn't been near me for years.
Say, why do it now
When I won't be around, I'm going out?

Vad får oss att stänga all denna kärlek inne? Svaret kommer från en spöklik kör som i bakgrunden mässar: "We needed you/To love us too/We wait for your move". Alla väntar på att någon ska ta det första steget. Om ingen tar det steget, stannar kärleken i trånga hjärtan, den torkar bort på spruckna läppar, den försvinner i händer som knyts under borden. Men det här är bara en lärdom, det återstår för oss att gå ut i världen och förvandla lärdomen till svidande insikt.

År: 1982
Skivbolag: EMI
Producent: Kate Bush
Längd: 43:25

89. Bruce Springsteen - Born to Run

Att rangordna musik är något jag har i blodet. Under hela min uppväxt har min far ägnat sin fritid åt att lista och betygsätta låtar efter en poängskala från 0 till 10.0. Det absoluta toppskiktet brukar ligga någonstans mellan 9.5 och 9.8. Så vitt jag vet har bara två låtar någonsin fått betyget 10.0. Den ena är ”The Promised Land” från Bruce Springsteens album Darkness on The Edge of Town. Den andra heter “Thunder Road” – första låten på Born to Run. Min far skulle alltså säkert ha skrivit den här texten bättre än jag. Bruce Springsteen är givetvis den typiska favoritartisten för en pappa i 50-årsåldern. Det är typiskt så till den grad att man lätt förleds att tro att det finns något mossigt över Springsteen. The Boss är nostalgi, köttig arenarock, manligt bröl, Rolling Stone. Vissa står inte ut med det. ”Nebraska är väl ok, men annars…njaee…” Det är en, kanske förståelig, men trist och felaktig åsikt.

Born to Run är ett stort album på alla sätt. Springsteen jobbade 14 månader med albumet som gjorde honom till superstjärna, varav sex månader gick åt till att fullända titelspåret. Budgeten är enorm, soundet är Phil Spector på anabola, berättelserna episka, ämnet The American Dream… herregud, blir man inte övermätt? Springsteen själv kunde uppenbarligen relatera till mättnadskänslan. Innan sin första Englandskonsert rev han själv ner affischerna som gapade om att ”världen äntligen är redo för Bruce Springsteen” och ”rockens framtid”. Det var ju inte det som var grejen.

Så vad är grejen? Under en presidentvalskampanj för Barack Obama 2008 sade Springsteen: ”I spent most of my life as a musician measuring the distance between the American Dream and American reality”. På Born to Run berättar han, tillsammans med Clarence Clemons vidunderliga saxofon, historierna om de rastlösa själarna, kärleksparen och förlorarna. För att maximera albumets slagfärdighet använde sig Springsteen av ”four corners”-strategin. Tänk er att skivans innehåll utgör en kvadrat. Första sidan på LP:n ritar upp en linje mellan det romantiska flyktpoemet ”Thunder Road” ner till den episka tragedin ”Backstreets”. På andra sidan dras en parallell linje upp mellan ”Born to Run” och ”Jungleland”. Dessa fyra låtar utgör de Fyra Hörn som är albumets känslomässiga och berättartekniska stomme.

Det börjar alltså med ”Thunder Road”. Ett piano och ett munspel hjälps åt att spela upp en ouvertyr, en föraning om den kraftmätning som komma skall. Om det storslagna försöket att skapa eposet om det moderna USA. Huvudfigurerna i låten är rockens vanliga: den manliga berättaren och kvinnan han älskar. Han ber henne att lämna sitt förflutna och börja om på nytt, någonstans i slutet av den oändliga motorvägen.

Well now I’m no hero that’s understood
All the redemption I can offer girl is beneath this dirty road
Hey what else can we do now?
Except roll down the window and let the wind blow back your hair
Well the night’s busting open
These two lanes will take us anywhere.

Du vet, vi behöver inte vara fast bland de andra förlorarna. Det enda som behövs för att fly är du, jag, en dröm och fyra hjul. Springsteens hjältar jobbar hårt på dagen bara för att låta det riktiga livet börja på natten. Sakta börjar vi dock ana att drömmandet och nattlivet kanske bara är ytterligare en fälla. På ”The Night” sjunger Springsteen ”You’re just a prisoner of your dreams”. Här någonstans kan vi tydligare se hur det egentliga temat inte är den amerikanska drömmen utan avståndet mellan denna dröm och verkligheten. Och när första LP-sidan avslutas med ”Backstreets” bekräftas vår aning:

At nights sometimes it seemed you could hear the whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us
Blame it on the truth that ran us down.

Första linjen i kvadraten är dragen. Allt Springsteen behövde göra nu var samma sak en gång till – fast ännu maffigare. Vi vet alla att han lyckades.

”Born to Run” river alltså igång andra halvan av albumet med det där introt som knockar en lika hårt varje gång. Med suicide machines, Wendy och refrängen som träffar mitt i prick oavsett om det är på förfesten, på P4, eller på bilreklamen; för första, tionde eller tusende gången. Det finns inget mer att säga om den. Nästa låt, ”She’s the One” är den enda på skivan som inte är rakt igenom fantastisk. Den enda svaga punkten i den perfekta kvadraten. Det är också här någonstans man börjar bli lite trött på alltihop – och precis då kommer den nedtonade och vackra ”Meeting Across the River”, som en allvarsam viskning bland de passionerade vrålen. Trots dess skenbara anspråkslöshet har det utgivits hela novellsamlingar som bygger på denna suggestiva kriminalhistoria. Efter den välbehövliga andningspausen brakar det så loss igen med 10-minutersvidundret ”Jungleland”. Den sammanfattar hela skivan och låter jakten på drömmen sluta i ond, bråd död.

Born to Run är arbetarklasstolthet när den är som finast. Det är den vanliga människan när hon är som störst. Det är romantik och längtan bort. Det är vardagsliv upphöjt till förfinad tragedi. Alla som någon gång lämnat småstaden för en lite större stad (bara för att senare lämna denna stad för en ytterligare lite större, etc.) kan känna igen sig och sjunga med av hela sitt hjärta när Springsteen vrålar rader som ”it’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win” och ”I’m all alone, and I can’t go home”. Det kan låta banalt, men varför ska man ändra på ord som säger allt? Jag tänker mig att de där många, långa och kostsamma månaderna i studion ägnades åt att hitta precis det sound, de melodier och det röstläge som behövdes för att göra orden så levande, starka och vackra som de verkligen är. Och det är det som är grejen. Det är därför världens mest storslagna rockalbum måste göras. Det är därför man måste vara storvulen, patetisk och oändligt ambitiös. Stora konstnärliga ambitioner är något av det finaste som finns. Springsteen siktade mot stjärnorna och nådde en bra bit ut i atmosfären. Märkligt nog såg inte New Jersey och världen mindre ut betraktad från detta gigantiska avstånd, utan större, vackrare och smärtsammare. Kom inte här och kalla det mossigt.

År: 1975
Skivbolag: Columbia
Producent: Bruce Springsteen, Mike Appel, Jon Landau
Längd: 39:26

90. Studio - Yearbook 1

Jag hade en dröm inatt. Naturligtvis har jag ingen aning om hur jag hamnade där jag var, eller vad som hände före, men drömmen började med att jag blickade upp mot ett fullständigt stjärnspäckat himlavalv. Jag var helt avslappnad och inser att jag därför måste ha legat ner. Jag vet inte om någon fanns bredvid mig; jag var helt betagen av det jag såg och dessutom var det kolsvart, sånär som på det svaga ljus stjärnorna bidrog med. Min fascination gjorde att jag glömde bort tiden, så jag visste inte om det bara gått någon minut eller flera timmar när jag plötsligt såg att stjärnorna ovanför mig började skifta i olika färger, vissa liknade nu smaragder, andra rubiner. Himlen tog sig formen av ett gigantiskt kalejdoskopiskt konstverk. Snart erfor jag en känsla av att närma mig stjärnorna, men så sjönk de tillbaka in i natten igen. Detta upprepades ett par gånger innan jag insåg att det var jag själv som guppade upp och ner. Plötsligt kände jag något vått tränga igenom min tunna tröja. Aha, tänkte jag, jag är på något som flyter, kanske en flotte. Jag rörde försiktigt handen utåt och neråt. Mycket riktigt: vatten.

Jag hade fortfarande ingen tanke på att se mig om, det intresserade mig inte. Jag var uppfylld av natthimlens skönhet, men nu kände jag också rytmiken i det försiktiga guppandet; distinkt, men paradoxalt nog samtidigt svävande. Det var som att naturfenomenen började ljuda på märkliga vis; allt jag såg och hörde blev till musik. Vågorna som skvalpade lät i drömmen som suggestiva syntbeats, de fallande stjärnorna som glimmade till i mörkret skapade illusionen av glittriga toner. Mitt bultande hjärta blev till en djup, pulserande basgång. Jag slöt ögonen och njöt av den märkliga tillvaron jag befann mig i. Hittills hade jag inte tänkt på något särskilt, bara tagit in allt det sinnena erbjöd mig, men nu var det en tanke som slog mig, en musikalisk reflexion. Jag mindes att jag alltid har gillat pop, alltid varit svag för refränger. "Trevliga ljudlandskap" har för mig varit en eufemism för "refränglös tristess". "Stämningsfulla" och "atmosfäriska" ljudexperiment har fått mig att längta efter Armageddon - som en räddning. Men, tänkte jag när jag låg där och hypnotiskt skvalpade upp och ner, det här är en tillvaro jag kan dröja kvar i hur länge som helst. Kanske har mycket musik helt enkelt inte varit stimulerande nog, inte frammanat bilder av tillräckligt tilltalande miljöer. Det är som att sitta hemma i soffan i sitt rätt ordinära vardagsrum - det är skönt ett tag men blir snabbt rätt trist. Man vill att det ska hända något, man vill komma bort från det vanliga. Det räcker egentligen med ett mysigt café och lite trevligt sällskap. Ge mig det, och jag kan stanna där timme ut och timme in. Ge mig vajande palmer, mörka nätter och sand mellan tårna - och jag behöver inte en enda poprefräng.

Intressant nog var det just vajande palmer jag skymtade när jag slutligen vände huvudet åt sidan; de stod i dimman på en övergiven strand. Eller var den övergiven? Jag blev plötsligt ivrig att söka mig närmare och märkte till min förtjusning att det redan var åt den riktningen som vinden och vågorna drev mig. Jag insåg med ens att den inte alls var övergiven - hur kunde jag ha trott det? - brasor flammade ju här och var längs den evighetslånga kusten. Jag var fortfarande en bit bort, men lyckades urskilja några män som dansade runt en av eldarna. Var det ett stamfolk som utförde någon ritual av något slag? Jag fick för mig att jag var i Afrika; jag hörde afrikanska trummor överallt, märkligt nog även bakom mig där det bara borde ha funnits vatten. När jag sakta gled i land hade jag helt övergett tankarna på att jag kunde vara någonstans i Afrika. Jag var förstås i Karibien, eller på någon bortglömd sydeuropeisk kustlänga. Det var kanske palmerna som fick mig att tänka i dessa nya banor. Fortfarande hörde jag musik hela tiden: det hypnotiska dansandet från kraftiga mansfötter blandades upp med de mjuka, omslutande ljuden av kvinnor som kramade sina barn (hade kvinnorna funnits där hela tiden? kanske). Det pågick någon sorts fest - det låg snäckor i sanden som formade meningen "Life's a beach!" - och även om jag inte var inbjuden så kände jag mig välkommen. Inte så att någon lade märke till mig och jag gjorde heller ingen ansats att ta kontakt med någon, men jag kände insitinktivt att jag skulle stanna kvar här länge.

Var det en lycklig dröm? Jag vet inte. Människorna där verkade ganska melankoliska, men ändå harmoniska. Det var så vackert alltsammans, så märkligt och hemlighetsfullt. Ibland kände jag värmen av en hand som lades på min axel - en kvinnohand, tror jag - men oftast vandrade jag runt själv på den mörka, övergivna stranden. Eller nej, den var väl inte övergiven? Det var ju trummor, dans, människor... som jag sa... visst var det? Visst sa jag?

Ni kanske inte tror mig, ni kanske tror att jag stoppat i mig illegala substanser eller lyssnat på Studios Yearbook 1, men det var alltså bara en dröm, jag lovar.

År: 2007
Skivbolag: Information
Producent: Dan Lissvik
Längd: 70:30

91. ABC - The Lexicon of Love

Musik spelar många olika roller i mitt liv. Det finns musik som får mig att minnas, det finns musik som får mig att vilja göra någonting med mitt liv, det finns musik som får mig att inte vilja göra någonting alls. Och så finns det musik som genom att skapa en egen värld, där allting är annorlunda, för mig långt bort från vardagens och den vanliga världens problem. Säg The Lexicon of Love och framför mig ser jag platser där romantiken flödar från välmenande leenden och blickar, eleganta nattklubbar där tiden tycks stå till, där alla människor, obefläckade och med högburna huvuden, smälter samman med väggarnas arabesker. Det är platser där jag vet att jag inte hör hemma, där jag inte vill stanna för länge, med risk för att kvävas av alla yppiga gester och dramatiska tonfall, men som jag vill föreviga genom att pränta in alla bilder och intryck till en dyrbar minnesbild.

The Lexicon of Love är full av motsägelser: det är ett album att dansa till, men texterna får oss att tänka efter; det är ett romantiskt manifest, men lika mycket är det ett album om hur det kan svida när man gnuggar näsan mot verkligheten och kärleken. The Lexicon of Love spelar upp Martin Frys kärlekskval, kylan som möter honom när han bara vill ha värme och närhet. På "Valentine's Day" suckar Fry, med fullständig inlevelse:

If you gave me a pound for all the moments I missed
And I got dancing lessons for all the lips I shoulda kissed
I'd be a millionaire
I'd be a Fred Astaire.

Men vi är långt ifrån stora delar av indiepopens dåliga självförtroende och introverta texter. Fry vräker ut sitt lidande över låtar som för många kanske är guilty pleasures, men som för skamlösa musikälskare är bland det bästa i popväg som kom från Storbritannien på 80-talet. 1982 var förstås inte bara ABCs The Lexicon of Love, utan också Roxy Musics Avalon, Duran Durans Rio, och Simple Minds New Gold Dream (81-82-83-84). Men The Lexicon of Love framstår som något av höjdpunkten för tidens välproducerade popromantik. Martin Fry är i sin tur ett utmärkt exempel på tidens välklädda brittiska popdandy, som rannsakar sitt liv i jakt på kärleken och ett större sammanhang. I boken Du Dandysme et de Georges Brummel från 1845 skriver den franske författaren Barbey d’Aurevilly att "ce qui fait le dandy, c'est l'indépendance", eller på ett torftigare språk: självständighet gör dandyn. Det räcker dock inte bara med självständighet, i dandybrygden krävs ingredienser som självbehärskning, en skeptisk och blaserad livsinställning, elegans och en smula kvickhet. Den brittiska popdandyn var på 80-talet ett verkligt mansideal, som i olika grad representerade av sångare som Marc Almond, David Sylvian och Morrissey.

The Lexicon of Love handlar inte bara om Frys lidande, utan lika mycket om Trevor Horns överdådiga, praktfulla produktioner. Men om Horns produktioner för tankarna till eleganta nattklubbar så pekar Frys texter på kylan och hårdheten som kan dölja sig bakom alla stiliga leenden och all förfining. The Lexicon of Love är på så vis lika mycket ett album som går att avnjuta som en melodramatisk teateruppsättning som på ett dansgolv. Horn har kärnfullt beskrivit Frys sånger: "like disco, but in a Bob Dylan way". Vi känner aldrig riktigt för hans lidande, men det är heller inte meningen. Det är teater, det är underhållning. "Show Me", med det inledande stråkpartiet, ger oss en indikation på vad som väntar: "When I need to feel you near me, you said, ‘Don’t have the time’." Låtar som "Poison Arrow" och "Tears Are Not Enough" på den första sidan av albumet är vackra, hjärtgripande, och överdådigt lyxiga. Den andra sidan är allt det där - fast bättre. Höjdpunkten är "All of My Heart", som står som en sammanfattning av Horns praktfulla ljudkomposition och Frys kärleksambitioner. Men alla låtar är egentligen omistliga. Att lyssna på The Lexicon of Love frigör lika mycket smaker och glädje som när Edward Blom sätter tänderna i en räkmacka.

Världen som The Lexicon of Love skapar är inte bättre än den vi lever i för jämnan, där, om jag tillåts överdriva en smula, mackor alltid faller med smörsidan neråt, där tvättmaskiner alltid är upptagna och där, om vi väntar tillräckligt länge, vi till slut får se allt vi har uppnått gå i kras. De eleganta nattklubbarna är inte bättre på något sätt, de erbjuder skönhet och sinnlig njutning för en kort sekund - under ytan är allting som vanligt. Men de är annorlunda, och framför allt låter de bättre. På "The Look of Love" tröstar Martin Frys vänner honom genom att säga att han en dag kanske finner kärleken. Det är möjligt att det är så. Men albumets Martin letar fortfarande efter kärleken, på eleganta nattklubbar, där leenden hör till konvenansen, och där strimmor av ljus stelnar vid cocktailglasens rand.

År: 1982
Skivbolag: Neutron Records
Producent: Trevor Horn, Steve Brown
Längd: 37:25