12. Belle and Sebastian - If You're Feeling Sinister

Det borde vara ganska lätt att känna en instinktiv motvilja för Belle and Sebastian. Gruppens namn är taget från en fransk barnbok och räcker egentligen för att förklara varför - namnet "Belle and Sebastian" är, precis som själva bandet, så indie och finstämt, så lagom smart och så lagom snällt, att det borde kunna framkalla allergiska utslag. Omslaget till If You're Feeling Sinister är så klart vad gäller både färgsättning och motiv ett exempel på typisk indiepop-estetik, men det där fula, utmanande och obskyra, som kunde finnas hos Sarah Records omslag, har skalats bort. Kvar finns bara en lagom harmlös bild på en uttråkad tjej som läser, eller åtminstone ligger bredvid, Franz Kafkas Processen - en bok som är lagom cool att posera med, samtidigt som den är bekant för nästan alla. Bandet består av lagom trevliga och lagom vanliga skottar som spenderat lagom mycket tid på universitetet (deras debut Tigermilk släpptes på Electric Honey - ett skivbolag ägt av studenter), perfekt anpassade för att varje nittonårig humaniorastudent ska kunna identifiera sig med dem. Dessa lagom mysiga och lagom lillgamla människor, hade dessutom mage att att ta till det billiga knepet att döpa en av albumets låtar till "Get Me Away From Here, I'm Dying", kanske det lättast tänkbara sättet att skapa något som alla bleka popromantiker kommer att tycka är världens bästa låt.

Bara för att förtydliga: "Get Me Away From Here, I'm Dying" är ju typ världens bästa låt. När Stuart Murdoch med sin ljust klingande stämma sjunger: "Oooh! Get me away from here, I'm dying, play me a song to set me free", så är det ju precis det som så många av oss kände, ja, precis det som vi kanske tänkte i samma ögonblick som vi började lyssna på If You're Feeling Sinister, medan regnet smattrade mot våra tonårs fönsterrutor. Men Murdoch fortsätter: "nobody writes them like they used to, so it may as well be me". Det är orden från en ung man som beslutat sig för att göra något av ensamheten och tristessen.

Belle and Sebastians sångare och låtskrivare Stuart Murdoch, var en man som hade växt upp i samma lilla ort vid den skotska västkusten som landets nationalpoet Robert Burns. I slutet av 80-talet och början av 90-talet var han i flera år oförmögen att arbeta på grund av kroniskt trötthetssyndrom. Ett av sjukdomens kännetecken är att dess symptom förvärras efter aktivitet, vilket fick till följd att Murdoch en lång tid levde i stillhet och isolering. Efter att, enligt egen utsago, blivit helad på religiös väg, bosatte han sig efter tillfrisknandet ovanför en kyrka där han började jobba som vaktmästare. Och det är där, som den perfekta frontfiguren för en vemodig indiepop-orkester, vi återfinner honom i mitten av 90-talet när If You're Feeling Sinister spelades in.

Murdochs texter är fyllda av grubblande, uttråkade, ensamma och/eller missanpassade ungdomar. Vi har exempelvis Hilary i "If You're Feeling Sinister":

Hilary walked to her death because she couldn't think of anything to say
Everybody thought that she was boring, so they never listened anyway
Nobody was really saying anything of interest, she fell asleep
She was into S/M and Bible studies, not everyone's cup of tea she would admit to me

Den tragikomiska tonen speglar på ett bra sätt upplevelsen av att inte riktigt passa in och att inte lika solklart uppleva det meningsfulla i tillvaron, som alla andra tycks göra. Hilary har också det andliga sökandet gemensamt med Murdoch: "Saint Theresa's calling her, the church up on the hill is looking lovely, but it doesn't interest, the only thing she wants to know is how and why and when and where to go". Jag tänker mig att om man en gång har identifierat sig med den här låten, så kommer man sedan, åtminstone någonstans inom sig, älska Belle and Sebastian för resten av livet. Detsamma gäller den sorgesamma men mycket vackra "Fox in the Snow":

Boy on the bike, what are you like, as you cycle round the town?
You're going up, you're going down, you're going nowhere
It's not as if they're paying you, it's not as if it's fun
At least not anymore

Detsamma gäller Judy, Anthony och alla de andra individerna som finns överallt omkring oss, och som äntligen, via Belle and Sebastians fina sånger, får en chans att pocka på vår uppmärksamhet.

Murdochs röst andas Nick Drake och vemod. Stråkar och pianon dyker upp och ger en magiskt melankolisk stämning, lika lätt som fallande löv om hösten. Någonstans inbäddad i de sköra melodierna finns också en värme som påminner om en kopp varm choklad i novembernatten, medan man stilla ser ut genom fönstret. Sakta vaggas man in i känslan av att det trots allt löser sig, även för dig och mig. Så avsky dem gärna för deras finstämdhet, snällhet och smarthet; för deras vemod och högskolepoäng; för allt det där man vill kalla menlöst, mesigt eller kanske pretentiöst. Men det kan komma en grå och trist höstdag då du också behöver dem.

År: 1996

Skivbolag: Jeepster Records

Producent: Tony Doogan

Längd: 41:17

13. The Notorious B.I.G. - Ready to Die

Jag har spenderat de senaste månaderna med att se klart The Wire, tv-serien som utspelar sig i Baltimore och fokuserar på stadens urbana problem. Jag älskar den förstås av samma anledningar som alla andra - The Wire lyckas vara genuint socialrealistisk samtidigt som den är konstant underhållande. Vi får följa alla nivåer i hierarkin på båda sidor av lagen och precis som i verkliga livet finns det väldigt sällan några uppenbara good och bad guys. Samhället är komplext och hela den biten. Jaja, allt det här har ni säkert läst om redan, om ni nu mot förmodan inte sett serien.

Det ska dock inte hymlas med att jag säkert älskar The Wire lite extra mycket av en väldigt enkel anledning: wiggerism. Ända sedan jag upptäckte hiphop har jag fascinerats av all den sorg och stolthet som finns i ungdomarnas berättelser om gettolivet. Jag har förundrats över den där självsäkerheten som tycks framtvingad av överlevnadsskäl. Jag har fascinerats av allt det paradoxala: hur en rappare kan hata sin pappa för att han övergivit familjen, men själv bry sig väldigt lite om sin "baby mama"; hur han (ja, det är oftast en han) kan älska sin egen mamma men se ner på andra kvinnor, som förmodligen även de är mammor, och så vidare. Jag har roats av fyndiga och fräcka ordvändningar när jag på ett obehagligt behagligt vis sugits in i farligt nihilistiska världar. Jag har förstås också berusats av stenhårda beats och perfekta samplingar, men rapparens närvaro är ändå a och o. Instrumentala versioner av underbara hiphopklassiker låter alltid oväntat trista och tomma. Något saknas. Det som saknas är berättelsen, framförd av en berättare.

The Wire i all ära, men inga skildringar av det hårda gatulivet som ung, svart och kriminell amerikan har fångat mig lika mycket som de The Notorious B.I.G. skänker oss på sin maximalt taggade debut Ready to Die.

Jag kan naturligtvis inte relatera till det liv de flesta rappare talar om i sina låtar. Jag har aldrig känt att någon av dem representerar mig eller är en symbol för min kamp eller något annat fint - jag har helt enkelt aldrig älskat 2Pac, är väl vad jag försöker säga. I slutänden är det ganska lättförklarat: jag älskar The Notorious B.I.G. mer än någon annan rappare eftersom han helt enkelt är den bästa som funnits. Hans karaktäristiskt upphackade flow är oupphörligt exalterande, hans förmåga att kliva in i olika roller gör hans historier spännande och nästan filmiska, och han var tveklöst gangstarappens bästa textförfattare. Andra var mer politiskt och moraliskt medvetna, säkert var det så. Vissa lyssnare tycker kanske att det finns många rappare som gett oss mer "intelligenta" och "djupsinniga" raplåtar. Men när jag säger att han var den bästa textförfattaren i sin genre menar jag det på ett väldigt bokstavligt och hantverksmässigt plan: han var bäst på att formulera och sätta samman ord till oförglömliga versrader. Ingen kunde som Biggie i en handvändning förflytta oss från det positiva till det negativa eller tvärtom ("Damn, what happened to the summer time cook-outs?/Every time I turn around a nigga gettin' took out" eller "Birthdays was the worst days/Now we sip champagne when we're thirstay") och göra det med så talande och träffsäkra bilder. 

Med lysande skärpa hittade han alltid ett nytt minnesvärt sätt att uttrycka en företeelse. Tänk er själva: ni ska skriva en rad om hur få alternativen är för en kille som växt upp "on the corner", ni vill ge en skrämmande bild av hur få vägar det finns ur det hela. Det ska helst låta bra också, gärna rimma och allt det där. Fenomenet har förstås uttryckts på ett eller annat sätt hundratals gånger förut inom hiphopen, så det måste vara något som sticker ut från mängden. Kan ni komma på något bättre än "The streets is a short stop - either you're slingin' crack rock or you got a wicked jump shot"? Förmodligen inte. När en sämre rappare vill varna sina fiender för att mucka gräl hade denne antagligen använt några trötta, nedvärderande ord och namnet på en eller annan revolver. Biggie gör det oändligt mycket snyggare: "There's gotta be a lot of slow singin' and flower bringin', if my burgular alarm starts ringin'". Han låter oss ibland dra våra egna slutsatser, han stavar inte ut allting, han tillåter oss att vara intelligenta. Istället för att se "dead bodies" ser han "bodies with the motherfuckin' chalk around it".

När han ger oss en egentligen vidrig och amoralisk låt om sex ("One More Chance") så älskar vi honom ändå eftersom han är lite roligare än alla andra, lite fräckare, har lite snyggare rim. "She mad, because what we had didn't last/I'm glad because her cousin let me hit the ass" eller "I don't chase 'em, I replace 'em" är förstås djupt osympatiska rader - men nog sjutton tänker jag på dem med ett leende både nu och då. Jag kan se framför mig hur Biggie sitter med sitt notblock och skrattande kommer på det mest effektiva sättet att vara frånstötande på, och kanske kan vi acceptera det eftersom det så ofta finns en humoristisk ton mitt i allting ("When it comes to sex, I'm similar to the Thrilla in Manila/ honeys call me Biggie, the condom filla" är raden som inleder låten - hur kan man undgå att bli välvilligt inställd till en sån låt?). Och det är förstås oerhört befriande att komma från Morrisseyland och landa i "Use to lick the clits a lot, but lickin' clits had to stop/'Cause yall don't know how to act when the tounge go down below/Peep the funk flow, really though, I got the cleanest, meanest penis/You never seen this stroke of genius". Jag skulle nog vilja gå så långt och påstå att det rent av kan fungera som en kick för självförtoendet. Är jag sjuk i huvudet så säg gärna till.

Biggie blandade självupplevt stoff med ren fiktion när han skrev sina låtar, och jag tror det är en nyckel till att de blev så bra. Det finns en trovärdighet i det han säger eftersom han verkligen hade en bakgrund som knarksäljande ung kille, men om en berättelse blev mer effektiv av att krydda den med saker han kände till genom andras erfarenheter så fanns det ingen anledning för honom att lämna det utanför låten. Var det inte sitt eget liv Biggie rappade om så var det säkerligen någon annans. För mig spelar det ingen roll. Framgångssagan "Juicy" är lika varmt nostalgisk ändå, den uppgivna tröttheten som präglar fantastiska "Everyday Struggle" blir inte mindre drabbande vare sig den är fullt självbiografisk eller ej, och avslutande "Suicidal Thoughts" är läskig och hemsk trots att vi vet att Biggie skulle leva ett tag till.

Det är svårt att få grepp om exakt hur respekterad The Notorious B.I.G blivit ända sedan han klev fram som New Yorks odiskutabla rapkung. Bara själva ordet "respekterad" känns som en löjlig underdrift. När Jay-Z på The Blueprint lät undslippa sig orden "If I ain't better than Big, I'm the closest one" så lät reaktionerna inte vänta på sig. Nas tolkade den egentligen ganska blygsamma raden som att Jay-Z påstod att han var bättre än Biggie och byggde halva sin briljanta disslåt "Ether" på att håna Jigga utifrån detta uttalande. Det är en ganska dråplig bild egentligen: En av historiens största rappare slaktar sina konkurrenter i verbala attacker, och nämner i förbifarten att han nästan är lika bra som Biggie. En annan av historiens största rappare - själv hånad och förnedrad i nyss nämnda verbala attacker - tycks nästan bli mest upprörd över fräckheten att någon vågat ens närma sig en jämförelse med The Notorious B.I.G. Idolskapet kan knappt bli tydligare, och det mesta av denna monumentala vördnad bygger på Ready to Die.

Vad jag tycker om saken? Jo, jag måste nog ändå hålla med Nas här. Man får göra eller tycka vad man vill, men man jämför sig inte med killen som "...love it when they call me Big Poppa/I only smoke blunts if they rolled proper". Det är bara löjligt.

År: 1994

Skivbolag: Bad Boy

Producent: Sean "Puffy" Combs, m.fl.

Längd: 68:58

14. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life

Året var 1975. Frågan var: Hur skulle Stevie Wonder ta det vidare efter att på tre år ha släppt klassikerna Talking Book, Innervisions och Fullfillingness First Finale? Hur skulle han kunna överträffa dem? Kunde han ens överträffa dem? Var det inte bättre att köra en avslutningskonsert och sedan åka till Ghana för att hjälpa handikappade barn? Stevie är visserligen en av få som man kan föreställa sig skulle få en sådan idé i det läget, men nu hade han ju faktiskt mer att ge. Ett nytt mångmiljonkontrakt med Motown gav honom den knuff han behövde för att en gång för alla kräma ut allt av sin gudabenådade begåvning. Resultatet skulle bli det ultimata uttrycket för Stevie Wonders konstnärsskap: Songs in the Key of Life.

På den här listan är det kanske bara 69 Love Songs som kan jämföras med Songs in the Key of Life vad gäller rikedom på bra låtar. Stevies maffiga dubbelalbum innehåller så klart färre låtar, men också färre skämt. Här finns också flera fantastiska över-7-minuter-låtar, som i vanliga fall brukar uppträda högst en per skiva; men som här, tack vare en slösande rik kreativitet, får samsas och konkurrera med varandra. Att giganter som "Love's in Need of Love Today", "Joy Inside My Tears", "As" och "Another Star" finns på samma album ger lyssnaren en känsla av hisnande gränslöshet och kan kanske upplevas som något näst intill oanständigt. Kunde han inte ha skänkt en smula av sin begåvning till någon av oss andra? I själva verket kunde den knappast ha hamnat hos en bättre kille än Stevie, som utnyttjade den till att förmedla en kärleksfull och värmande, men också uppfordrande, vision av livet.

Jag vet faktiskt inget album som fångar känslan av varm, generös kärlek så bra som Songs in the Key of Life. "Isn't She Lovely" är till exempel en av få låtar jag vet som, tror jag i alla fall, lyckas förmedla lyckokänslan av att ha fått ett barn. Det kommer säkert alltid finnas dem som hatar den, samma personer som blir spyfärdiga när folk envisas med att visa bilder på sina små barn. Jag kan kanske förstå dem, men jag är inte en av dem. Stevies sätt att se på livet, på dess toppar och dalar, på sorger och glädjeämnen, på kärlek och politik; framstår för mig alltid som så djupt sympatiskt. Han har inte haft det lätt. Han vet vad smärta är. Han har blivit sviken. Han har upplevt både obesvarad kärlek och orättvisa. Han säger inte att allt är bra. (Det är det verkligen inte, se "Village Ghetto Land".) Man han visar hur man kan förhålla sig till alltihop på ett humanistiskt och värdigt vis, och fortfarande vara... lycklig. Han uppmanar oss att göra något istället för att förfalla till kärlekslös apati och blaserad cynism.

En innerlig gospelkör inleder "Love's In Need of Love Today", albumets första låt. Budskapet är tydligt: börja handla av kärlek innan det är för sent. Det är högstämt predikande när det är som finast. En indikation på hur vi kan gå tillväga ges i nästa låt, "Have a Talk With God": "he's the only free psychiatrist that's known throughout the world". Kanske är det svårt att vara så förhoppningsfull och ställa sådana krav på mänskligheten som Stevie Wonder gör, utan en tro på något högre som kan hjälpa oss. Det handlar inte om eskapism, inte om att leva i dåtida eller framtida paradis, utan om att börja arbeta för att det så osannolika paradiset någon gång ska bli verklighet. Även "As" genomsyras av den kärleksförklaring som bara gospeln kan ge, och i denna låt visar Stevie att den inte behöver vara förbehållen Gud. 

Allt det här kan kanske låta lite fånigt, men faktum är att de allra flesta människor verkar ha lätt att ta det till sig. Vem gillar inte Stevie Wonder? Lite grann åtminstone? Vem har inte någon gång blivit tröstad eller upplyft av någon av hans låtar? Vem har han inte förmågan att ge glädje, mitt i tårarna? Hans musik är ett universellt språk. Den känns aldrig dryg, aldrig jobbigt självmedveten; den är bara bra på ett sätt som inte går att diskutera bort. Hans musik utnyttjar aldrig vår benägenhet att tycka synd om oss själva, men den ger oss något att hålla i när vi har det svårt. Den ger oss ett språk för allt det som bara skulle låta platt och löjligt om man sade det på svenska eller engelska. När Stevie i den fantastiska kärleksballaden "Knocks Me Off My Feet" sjunger: "I don't want to bore you with it, oh but I love you, I love you, I love you", så får han den gamla frasen att låta levande och sann igen, och givetvis allt annat än tråkig. Kanske var det hans blindhet som gjorde det möjligt för honom att se en djupare betydelse hos harmonier och tonföljder; som fick honom att inse att "music is a world within itself, with a language we all understand", som det heter i "Sir Duke", en svängigt upprymd hyllning till Duke Ellington och andra av sångarens jazzidoler. 

Även om jag har älskat Songs in the Key of Life länge, så har jag aldrig riktigt funderat över dess titel tidigare. När jag började grubbla på saken i samband med skrivandet av den här texten, så tolkade jag den först som "sånger i livets tonart" - ett mycket passande namn på ett album som innehåller så mycket bultande varmt liv och vars själva tema tycks vara att med hjälp av musik måla upp en vacker bild av livets alla delar. Senare fick jag dock klart för mig att det i själva verket rörde sig om "key" som i "lösning, förklaring, facit, nyckel". Albumet vill alltså inte bara skildra livet, utan också förstå dess hemligheter. Denna tolkning stöds av att det ursprungligen var tänkt att heta Let's See Life the Way It Is. Men trots Stevie Wonders makalösa skaparkraft, så tvivlar jag under lyssningen på att han kommer lyckas med det som albumtiteln utlovar. Det är först när sista låten "Another Star" börjar med sitt ordlösa "la la la la laaa la la la la laaa", som tvivlet lättar och jag inser att jag med slutna ögon skådar rätt in i kärlekens och livets mysterium. Det är magiskt.

År: 1976

Skivbolag: Tamla

Producent: Stevie Wonder

Längd: 85:21

15. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det är lite nervöst att lyssna på Känn ingen sorg för mig Göteborg idag. Det är så många år sedan det begav sig. Den osäkre gossen har ömsat skinn och blivit en erfaren man. Ur den känslige pojkvaskerns ruiner har en stabil karl sakta vuxit fram. Vad kommer jag att tycka om den nu? Nu när jag sitter i mitt privata bibliotek och med ett milt överseende leende tittar tillbaka på ynglingens passionsfyllda dagar; då när låtar som "Ramlar" och "Nu kan du få mig så lätt" var lika integrerade delar av livet som kärleksbekymmer och framtidsångest.

Håkan Hellströms debut var ett album som alla tycktes ha en relation till. Det fick något sagt som inget annat svenskt album riktigt lyckats säga tidigare. Man fick sträcka sig efter sina Jakob Hellman-liknelser för att kunna försöka förklara vad som hade hänt. Jag tyckte mig på den tiden kunna utläsa en människas personlighet på vilka låtar han eller hon gillade mest. I en konversation med en vän berättade jag att jag alltid tagit det för självklart att albumets första halva var bäst. Hon svarade att hon å sin sida alltid gillat den andra halvan bättre. Efter det såg jag henne aldrig riktigt på samma sätt igen. Trots att det redan då var några år sedan skivan släpptes, så levde vi allihop med den. Varje torsdagskväll dansade vi till "Ramlar" på studentpuben, på efterfesten var det allsång till "Känn ingen sorg för mig Göteborg", och när man sedan kom hem ensam till sitt lilla studentrum kunde man inte motstå frestelsen att lyssna på "Nu kan du få mig så lätt" en gång innan man skulle somna. Det var ett av de viktigaste albumen som fanns. Men det var då det. Som tur är så varar ju ingenting för evigt och några års nykter distans ger väl troligtvis en mer dämpad inställning, som inte ens tårögd nostalgi borde kunna upphäva. Det finns väl ingenting som talar för att Känn ingen sorg för mig Göteborg skulle kunna uppväcka något slags känslosvall idag?

Visst, man måste fortfarande häpna över hur denne trummis, hur denne bifigur i Broder Daniel, spelade in några låtar på svenska som ett sidoprojekt och på något mirakulöst vis lyckades träffa exakt mitt i prick på en tidigare oupptäckt del av den svenska folksjälen. Och hur han sitter kvar där än idag. Vi kan fortfarande inte tröttna; vi kan fortfarande inte släppa taget om honom och han kan inte släppa taget om oss.

Visst, "Känn ingen sorg för mig Göteborg", låten alltså, är fortfarande lätt att identifiera sig med, trots att jag mer eller mindre aldrig satt min fot i Göteborg och absolut inte blivit hjälpt av "pulver" någon gång. Textraden "lillebror, bli inte som jag när du blir stor" skär fortfarande i ens hjärta. När man hör det ylande introt kan man fortfarande inbilla sig att det är första gången man upplever denna essentiella del av svensk pophistoria. Och "Uppsnärjd i det blå" är fortfarande så vacker, med sin skamlöst romantiska text om drömmar, längtan bort och Eva.

Visst, man kan fortfarande inte undvika att med ett lyckligt leende nynna med i "sjuk, sjuk, sjuk" och "blind, blind, blind" när man hör "En vän med en bil". Och "Ramlar" sveper en kanske inte av banan på samma sätt som förr, men man minns fortfarande varför den gjorde det en gång i tiden, med sin Springsteenska maximalism och sin ångestladdade utekvällsyra. Man minns fortfarande, inte utan en viss smärta, hur den stod för kvällens känslomässiga klimax i brist på annat. Och det är, faktiskt, mer än bara någon sorglig kliché.

Visst, "Nu kan du få mig så lätt" är fortfarande balladen som går från melankoli till vacker tragik och tillbaka till sorgsen eftertänksamhet, för att till sist kulminera i ren katharsis. Det är fortfarande ett faktum att det avslutande "om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt" är det främsta exemplet på popmusikens funktion som upphöjd självspäkning. Den drar mig fortfarande in i det där osunda tillståndet av njutning, sorg och längtan. Det är magiskt, men tragiskt. Som ungdomen själv. Som en valborgsmässoafton förr om åren.

Och visst, det är väl kanske trots allt fortfarande helt omöjligt att intala sig själv att man inte älskar både Håkan och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Att intala sig själv att man växt ifrån albumet en gång för alla, att det ligger bakom en, att då var då och nu är nu och aldrig mötas de två.

Men man kan ju alltid försöka.

År: 2000

Skivbolag: Virgin, Dolores

Producent: Håkan Hellström, Mattias Glavå

Längd: 38:23

16. Neutral Milk Hotel - In the Aeroplane Over the Sea

Bara genom att ta en titt på låtlistan är det svårt att få en uppfattning om vad In the Aeroplane Over the Sea handlar om. För hur ska man förstå låttitlar som "The King of Carrot Flowers" eller "Two-Headed Boy"? Som ett surrealistiskt skämt? Som låtar av ett ironiskt 90-talsband i skogshuggartröjor? Det obehagliga omslaget, där två tecknade människor sträcker varsin hand i luften, ger dock en antydan om vad albumet handlar om. En kvarleva från en idyllisk tidsperiod. Ett lyckligt minne av en svunnen tid. Förvrängt av det där vita - vad det än är, en trumma, en ballong? - som döljer kvinnans ansikte. Det dröjer inte länge innan de små detaljerna samlar sig till en helhetsbild. Då tar man fasta vid "Holland, 1945" och "Communist Daughter", Jeff Mangums skärande röst, låttexterna och omslaget, och insikten formar sig att albumet är löst kopplat till andra världskriget. In the Aeroplane Over the Sea balanserar i själva verket mellan lösryckta bilder av ungdomlig kärlek och krigets obarmhärtiga verklighet.

Neutral Milk Hotels andra fullängdare är inget skämt. Snarare ett romantiskt, stökigt mästerverk. Tillsammans med band som Apples in Stereo, Of Montreal och Beulah var Neutral Milk Hotel, med Jeff Mangum i spetsen, en del av Elephant 6-kollektivet, en samling kompisar och musiker på 90-talet, som gillade att experimentera med ljud och skriva låtar om kärlek och andra saker ur ett amerikanskt halvironiskt lo-fi-stökigt indierockperspektiv. Jag förstår att det för de flesta av våra läsare måste låta som en mängd jobbiga saker, staplade på varandra. En av mänsklighetens stora upptäckter vid slutet av 1900-talet var att musik inte behöver vara stökig eller på gränsen till olyssningsbar för att vara eller låta "äkta". Är det inte därför vi älskar 00-talet? För att det placerar tio år mellan oss och 90-talet, då den här insikten ännu inte riktigt hade fått fäste?

Förvisso. Men det jag alltid har älskat med Jeff Mangum (till skillnad från många andra av musikerna i Elephant 6), är att han aldrig nöjde sig med att skriva lättfärdigt om kärlek och smärta. Mangum hade aldrig något behov av att sätta kärleken inom citationstecken. Istället skrev han ett album, där kriget fungerar som ett slags metafor för känslan av att ha berövats någonting vackert och värdefullt: barndomens upptäckarglädje och förmågan att oreserverat älska.

Symboliken är kanske mest drabbande i titellåten, där Mangum sjunger om hur kärleken och lyckan kan ryckas ifrån en - "in a blink of an eye". Aldrig är den insikten lika smärtsam som när det redan är för sent. Det är inte alltid lätt att förstå vad Mangum sjunger om. Men rader som "how strange it is to be anything at all", samlar - nästan av den anledningen: att de inte spelar en bestämd roll i en historia - alla ens egna erfarenheter av vilsenhet och otillräcklighet. Samma stämningsläge finns på "King of Carrot Flowers". Minnen från något förgånget, oskuldsfullt och vackert - "as we would lay and learn what each other's bodies were for" - samlas till en vacker fond, på vilken kriget spelar sina grymma skugglekar. Även om vi inte kan känna igen oss i det övergripande temat så kan vi känna igen oss i den bitterljuva känslan av att blicka bakåt och vandra runt bland vackra minnen.

Det är inte bara låttexterna som gör In the Aeroplane Over the Sea så bra. Den stökiga, ibland hänförande och vackra, ljudbilden samspelar perfekt med Mangums skärande röst. Känslosvallande är en egenskap som sällan används för att beskriva indierock, men som naturligtvis passar utmärkt för att beskriva upplevelsen. Indierock blir inte mer icke-subtil än så här. Blåset, Mangums röst, och de mäktiga proportionerna gör albumet inte bara till en klassiker inom indierocken, och därmed en given inspirationskälla för mängder av fantasilösa musiker, utan också till ett berörande mästerverk. Så här är livet, kärleken. Vackert och lekfullt, men än vackrare i minnets labyrinter och under krigets överhängande skugga.

År: 1998
Skivbolag: Merge, Domino
Producent: Robert Schneider
Längd: 39:51