17. Jakob Hellman - ...Och Stora Havet

Om ett par veckor ger Jakob Hellman en spelning i en stad nära mig. Jag tror inte jag ska åka dit. Jag vågar inte. Ni förstår, om jag går på, säg, Neil Young, och han gör en platt och livlös konsert där han skämmer ut sina egna gamla låtar och där all den magi jag en gång kopplat samman med honom känns som bortblåst; ja, då är det kanske ändå inte hela världen. Jag kan trösta mig med att den där förra konserten jag såg med honom var jättebra, jag kan kika på en gammal live-dvd och återupptäcka hur fantastisk han var, eller också vända mig till en hel bunt av hans bättre skivor (han kan ju knappast ha förstört varje låt på den dåliga spelningen?) och liksom ersätta det dåliga minnet med nya och bra sådana. Men vad händer om jag åker för titta på Hellman och tycker att han känns lika sorglig som tafatt? Om han framför varenda låt från ...Och stora havet och de helt plötsligt upplevs döda och trista? Jag tror absolut inte det skulle hända, trots att Hellman börjar närma sig gubbålder, men vågar jag verkligen ta risken? Det är möjligt att det inte alls skulle påverka hur jag känner inför albumet, även om konserten skulle innebära en besvikelse - men återigen, vågar jag chansa? Jag har inget annat att falla tillbaka på. Jag har aldrig sett honom live tidigare, jag har ingen video av något framträdande och som sagt släppte Hellman aldrig något mer album än ...Och stora havet. Nej, jag tror jag stannar hemma. Ingen spelning i världen - hur gärna jag än vill gå på den - kan vara värd risken att få en textrad som "hon har ett sätt att säga 'mhm' jag inte trodde fanns" förstörd. Dessutom: vill vi verkligen ha något mer av Jakob Hellman? Har han inte redan bidragit med allt vi kan tänkas vilja ha av honom? Det blev bara en skiva, men det behövs inget mer. Jag vill inte ha något mer.

....Och stora havet har i Nöjesguiden framröstats till den bästa svenska skivan någonsin och bland popfans har den en självklar plats i kanons framkant. Respekterade musikkännare har utsett Hellmans mästerverk till det sjuttonde bästa albumet någonsin. Med allt detta i åtanke är det förståeligt om nya lyssnare kliar sig i huvudet. Musiken passerar gärna som lättsvald radiopop, trevlig men föga anmärkningsvärd. Detta är förstås sant på många sätt. Men någon gång slås man förhoppningsvis av hur träffsäkra och finurliga Hellmans texter är, hur exakt han fångar kärlekens våndor. Man minns precis hur det var, hur det är, och jo, men Gud, han har ju rätt! Precis så är det ju. Precis så känns det i alla fall. Och så snitsiga ordvändningar, så härliga betoningar! Ändå blir det aldrig smart bara för sakens skull. Hellman är intelligent, men hans hjärna är aldrig större än hans hjärta.

Tyvärr är det många som stannat vid att Hellman är den där popsnubben med ett par trallvänliga hittar. Jag minns en fest där några stycken satt och spelade låtar på akustisk gitarr, så där som folk gör på fester, ni vet. Eftersom låtutbudet var det förväntade (men "Tears in Heaven" spelade de minsann inte!) så tänkte jag att om man ska önska något så kan man ju fråga efter något allmänt känt, lättspelat och lättsjunget. Något alla borde gilla. "Hey, kan ni inte köra 'Vara vänner'?" undrade jag försiktigt, varpå tjejen som tillfälligtvis var i besittning av gitarren hånfullt stirrade på mig. "Eh? Den är ju jättetöntig." Först stelnade jag till i kall förvåning, men så mindes jag ett par killkompisar som några år tidigare skrålade "vi ska, bara, vara, vara vänner!" med armarna runt varandra, innan de skålade i öl och återgick till att berömma sig själva för sina senaste erövringar. Hur kan "Vara vänner" vara så missuppfattad? Låten är ju på svenska? Har inte människor lyssnat på den? Hör de inte vad han sjunger?

Men idag har jag suttit timme in och timme ut, inne här

jag har suttit för länge för alla små begrepp blir svåra att hålla isär

jag har suttit för länge för allt som finns kvar här är ett fotografi

och alldeles utanför flyger hela livet förbi.

...

Det är när du tystnar ett tag

det är när du tittar på mej

jag måste tänka mej för

ibland önskar jag att du inte såg ut som du gör

för bara vara, vara vänner...

Töntig? Uppgivet lämnade jag rummet till tonerna av "Wonderwall".

Den andra stora hitten från skivan, och sannolikt den näst mest kända låten, är "Hon har ett sätt". Om jag med hjälp av bara en låt skulle förklara varför jag älskar Jakob Hellman så skulle jag välja den. Den inleder med raden jag citerade i första stycket, och fortsätter sedan med att förklara hur underbart fantastisk den här tjejen är. Hon som är så fin i vanliga tröja och i sitt våta hår. Hon som har små band runt sina handleder. Den här helt vanliga tjejen, helt enkelt, men som för Hellman är den bästa i hela världen. "Hennes kläder följer inga enkla lagar om obalans" säger väl allt om hur man uppfattar den man är förälskad i. Eller kanske "fråga om hennes namn tror jag inte att jag ska, jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra." Eller "hon har ett sätt att le som bara jag förstår." Ni hör hur älskvärt allt det här är, eller hur?

Hellman sjöng om vanliga situationer på ett ovanligt sätt. Han kunde när som helst i sina låtar sjunga ut en tanke eller en situation som kan uppstå i verkligheten, men som ytterst sällan ges utrymme i musiktexter. I "Du är allt jag vill ha" har han just bjudit en tjej på en cigarett när han utbrister "Vad var det du sa att du tycker? Det tycker inte jag!" innan han fortsätter sitt flirtande. Plötsligt är vi där, plötsligt har det blivit verkligt för oss. Vi står där bredvid Hellman och hans romantiska intresse, lutade mot staketet utanför skolans diskotek (förmodligen matsalen, med alla bord skyfflade åt sidan) och pratar lite om allt möjligt. Ett annat exempel hittar vi i den åhh-så-fina "Vackert väder", där Hellman vill att hon ska lägga sig i gräset med honom. Men så ser han förmodligen någonting i hennes ögon, något pillimariskt kanske, eller så måste han bara få veta vad hon tänker just nu, om just det här. Så inklämd mellan två rader som handlar om att just ligga i gräset smiter han in med frågan "Vad tänker du på?". Inget mer än så. Ingen förklaring till varför, inget svar på frågan. Men det gör situationen så mycket mer levande och naturlig. Det är såna här detaljer som gör att ...Och stora havet är livsnödvändig popmusik.

Radiopop? Visst, musiken är lättsmält och jag kan mycket väl se framför mig hur den spelats i bakgrunden på diverse arbetsplatser i slutet av 80-talet och början av 90-talet. So what? Popmusik är bärare av ett innehåll som inte lämpar sig för avancerade musikhögskoleutflykter. Det gör det naturligtvis inte lättare att skapa slagkraftig pop. Den enkla yttre strukturen ställer högre krav på att det som väl görs och sägs är bra nog. Jakob Hellman lyckas på ...Och stora havet träffa rätt i varje låt. Det är meningslöst att ta upp fler exempel på Hellmans och albumets storhet. Om någon lycklig läsare fortfarande inte bekantat sig med skivan är den otroligt lätt att få tag på, så ni kan lyssna själva.

När jag nu sitter och skriver om allt det här underbara så uppstår ett sug. Jag försöker hålla undan det, låtsas som att det inte finns där. Aj, nu går "Vackert väder" igång. "Kom och sätt ditt liv på spel för min skull". Det känns riktat mot mig. Okej, Jakob, kanske ska jag åka på den där konserten ändå.

År: 1989

Skivbolag: EMI

Producent: Dan Sundquist

Längd: 45:36

18. Chic - C'est Chic

Jag brast så klart ut i ett tyst "jippie!" när jag blev tilldelad uppgiften att skriva om C'est Chic. Det var i höstas. Det känns inte lika kul längre. Vi har ju redan tjatat om disco på den här listan. Ni har fått höra precis hur bra Change är. Neil Rodgers och Bernard Edwards har hyllats både en och två gånger. Vid ett flertal tillfällen har vi underrättat om att disco är dansant och eskapistiskt, men vi har inte glömt att lyfta pekfingret någon gång ibland och med myndig röst förklara att musikstilen också kan sägas ha haft en politisk och social funktion. Till råga på allt har discoplaceringarna sammanfallit med vårens försiktiga inträde här i landet, så det har blivit en fruktansvärd massa prat om sol, kärlek och sprittande vårkroppar. Och egentligen så kan man ju inte skriva om disco överhuvudtaget.

Hur ska man till exempel kunna förklara glädjen som infinner sig när man hör det där klockspelet dyka upp på "I Want Your Love"? Fast varför börja med en detalj, låt mig istället ställa frågan: Hur ska man kunna skriva om "I Want Your Love"? Hur ska man kunna skriva om den bästa discolåt som någonsin gjorts? Lager på lager av genialiska idéer läggs på varandra för att försöka förklara den mest grundläggande, den allra vanligaste, den lättaste och den svåraste sak man kan förklara: jag vill ha din kärlek. Ett vanligare sätt att uttrycka det är med det simpla "jag älskar dig". Men alla som studerat människan, rannsakat sig själva eller läst Proust, vet att det vi nästan alltid vill ännu hellre, den starkaste önskan vi har, det vi egentligen säger, är just detta: "jag vill ha din kärlek, jag vill att du älskar mig." Vi är livrädda för att ingen ska bry sig om oss och ibland fokuseras allt vårt intresse på en person som bara måste uppmärksamma oss. Inte nog med att vi vill det, vi behöver det. Det är den enda medicin som kan bota vår åkomma, och om vi har otur är den hopplöst otillgänglig. Det vet så klart Chic om. Det hör man på rösterna, Edwards bas, Rodgers gitarr, och på vartenda ljud i hela låten. Den klassiska discon har med sina stråkar, sina stora gester och sina massiva körer, en episk kvalitet som är perfekt för att tonsätta begärets drama.

Det är ett stiligt drama, ett kostymdrama, ett drama som verkligen är chic. Bandet tycks med sina franska låttitlar och albumets eleganta omslag onekligen sträcka sig efter en drömvärld, men vi får inte glömma att denna ambition har sina rötter i den krassa verkligheten. Ta till exempel "Le Freak", albumets kanske mest kända låt och en stor discoklassiker: historien bakom den är att Rodgers och Edwards en kväll blev nekade inträde till exklusiva diskoteket Studio 54. Refrängens hedonistiska "Freak out!" skulle från början ha varit ett ilsket "Fuck off!". Vad som kan tyckas som en hyllning till det utsvävande dansandet på Studio 54, bottnar i själva verket i den där frustrationen man känner när man blivit inbjuden av Grace Jones, klätt upp sig, pulsat i snön, stått i kö och sedan ändå inte blivit insläppt bland de vackra och glömska. Som Rodgers förklarar angående "le freak", den nya dansen låten tycks handla om: "There's no mention of how to do the dance, and that's because it was really about being pissed off and it was about Studio 54. We simply talked about what we believed was going on inside, since we didn't get in and didn't know!".

C'est Chic är inget jämnt album. Återigen är det värt att ta upp discons känsla för drama. Albumet liknar på många sätt en Hollywoodfilm i sin välavvägda blandning av små skämtsamma instrumentella nummer, svepande kärleksballader, publikfriande hits och stor konst. "(Funny) Bone" kan ses som den där lite irriterande bifiguren som dyker upp i handlingen för att ge "comic relief", "Savoir Faire" som de vackra men mer eller mindre poänglösa miljöbilderna, och "Chic Cheer" som de sköna men kanske lite för långa förtexterna. (Alltså, jag tycker "Savoir Faire" är underbar, men den är så skamlös på något sätt, som en omotiverad panorering över Grand Canyon eller något liknande.) Givetvis hade inte albumet kommit så högt upp på listan om det inte vore för "I Want Your Love", men där finns också andra magiska ögonblick att vårda ömt. Ofta hör man förklenande omdömen om de långa balladerna som är obligatoriska på Chicalbum, och kanske är kritiken ibland befogad, men låt oss inte dra allt över en kam och gå miste om underbara, dramatiska låtar som "Will You Cry (When You Hear This Song)" på Risque och den storslagna "At Last I Am Free" på C'est Chic. Den senare är en vacker diva som aldrig tycks vilja lämna scenen. Jag vet inte hur många gånger refrängens "at last I am free, I can hardly see in front of me" upprepas, men jag tröttnar aldrig.

Vi har också den ofelbart upplyftande "Sometimes You Win", där det förtvivlade begäret från "I Want Your Love" balanseras med en slags lycklig resignation: "take a little chance, it don't mean nothing, sometimes you win, sometimes you lose". Livet är ett spel, kompis; ibland förlorar du, men vågar du aldrig satsa, kan du inte heller vinna. Kanske ett svar så gott som något, eller kanske till och med det enda svaret, på frågan varför vi ska utsätta oss för kärleken och begärets alla lidanden. På de allra sista sekunderna av "(Funny) Bone" får vi en sista förmaning: "Remember the whole world's a circus, don't you be the clown."

Ja, och så var vi på väg dit igen; till långa utläggningar om discons livsvisdom, dess stora berättelser om Livet, Kärleken, Verkligheten och Drömmen. Samma historia en gång till. Kanske stämmer det att man inte kan skriva om disco, men gudarna ska veta att vi har försökt - väl medvetna om den gamla sanningen att ett genialiskt discogroove säger mer än tusen blödiga blogginlägg.

År: 1978

Skivbolag: Atlantic

Producent: Nile Rodgers, Bernard Edwards

Längd:41:23

19. Dexys Midnight Runners - Don't Stand Me Down

Det är oerhört rörande att höra Kevin Rowland inleda sitt soloalbum My Beauty med Whitney Houstons klassiker om att lära sig älska sig själv. Skivan kom 1999 och Rowland hade kämpat sig tillbaka från ett decennium av missbruk, fattigdom och hemlöshet. Även om hans comeback till största delen möttes av skratt och hån (Kevins nya image var, tja, kvinnlig), så var det ändå en oerhörd framgång för den bortglömde artisten att än en gång ställa sig i en studio och på en scen. Hans föregående album släpptes elva år tidigare och var en trevlig men ganska uppgiven affär. "Trevlig" och "uppgiven" är två ord man definitivt inte förknippar med vare sig Kevin Rowland eller hans gamla band Dexys Midnight Runners. Någonting var fel, men Kevins personliga kris hade börjat tidigare än så. Tre år tidigare, närmare bestämt, när Dexys Midnight Runners släppte sin sista skiva: Don't Stand Me Down.

Alla som någon gång läst en text av Andres Lokko känner redan till historien om Dexys Midnight Runners och dess frontfigur. "Från första stund balanserade Kevin Rowland på en skör tråd mellan passionerad övertygelse och sinnessjukdom", har Lokko uttryckt det, och denna maniska strävan efter att skapa något viktigt och dyrbart skapade två av 80-talets mest fascinerande popalbum: Searching for the Young Soul Rebels och Too-Rye-Ay. Rowland hade naturligtvis lagt ner hela sin själ i dessa skivor, men på något sätt hade han bestämt sig för att lägga ner ännu mer av hela sin själ i deras tredje album. Han behöll de få musiker som orkade stanna kvar med honom och skrapade ihop några nya. Sedan låste han in sig i studion. I två år. Rowland ville skapa något naturligt och spontant, men detta kunde ske först när musikerna var fullständigt ett med låtarna, när varje taktslag hade blivit en del av det syre som forsade runt i blodet på dem. Krävande? Jodå. Dyrt? Gissa. Inspelningen av Don't Stand Me Down (och Rowlands kommande kokainmissbruk) slukade allt det kapital som de tidigare framgångarna hade gett gruppen. När skivan slutligen färdigställdes hade Rowland skapat sitt allra största mästerverk. Det var han övertygad om. Skivan var så bra att han inte tänkte släppa någon singel från den. Behövdes ju inte. Detta skulle bli deras största framgång. I en intervju med Melody Maker sa Rowland strax efter skivsläppet: "I'm saying mark my words. Watch me. Ring me up in six months and ask me if it's a success." Nu blev det ju inte riktigt som han hade tänkt sig. Albumet floppade kommersiellt och de flesta kritikerna sågade den. Skuldkänslorna gentemot resten av bandet var stor och den personliga besvikelsen enorm. Rowland gav upp sina stora ambitioner. Det skulle dröja fjorton år innan han på riktigt orkade försöka igen.

Om Dexys Midnight Runners två första album är energiska soul- och popkarameller, arga och lustfyllda, så är Don't Stand Me Down en berättelse om en människa, med allt vad det innebär. Det är brokigt, ibland förvirrat och ofta svårgenomträngligt. Korta låtar blandas med långa sviter. Rowland tar den tid han behöver och kan han inte uttrycka sig riktigt klart så uttrycker han sig inte riktigt klart. Detta kommer tydligast till uttryck på "This is What She's Like", som är den kanske ärligaste låten om kärlek jag känner till. I vanliga fall förmedlas lycka och hjärtesorg genom välskrivna (eller klichéfyllda) textrader, som ofta är fina men som naturligtvis ändå är ordentligt genomtänkta och planerade. Men hur är det egentligen att älska en människa? Åtminstone för min del har sådana romantiska känslor alltid varit mer förknippade med förvirring och en oförmåga att sätta fingret på vad som särskiljer personen från andra. Folk frågar vad det är man gillar hos sin älskade, och man famlar runt, prövar olika sätt att uttrycka saken på, strävar efter att hitta de rätta orden - men misslyckas naturligtvis. Ingen annan kommer ju ändå förstå, eftersom de inte är kära i just den personen själva.

Kevin Rowland försöker, men misslyckas också han. Hon är inte som de där jobbiga snobbarna från Chelsea, hon använder inga vidriga uttryck och hon är inte ditt eller datt - så mycket kan han säga. Men när gitarristen Billy Adams återigen upprepar frågan "what she's like?" förmår Kevin aldrig riktigt komma fram till kärnan. Han lyckas inte förrän han slutligen lägger alla ord åt sidan och inser att musik är så oerhört mycket bättre lämpat för att uttrycka sådana här känslor. När han nöjer sig med ordlöst sjungande till den alldeles underbart mjuka och ömma extasen som pianot och blåset byggt upp - först då förstår Billy och vi lyssnare vad han menar. Vi förstår det eftersom vi känner kärleken själva. Kevin gör efter detta ett försök att berätta hur det gick till när förälskelsen drabbade honom, men har återigen svårt att förklara saken: "I think the Italians have a word for it. A thunderbolt, or something." Det är okej, Kevin. Vi förstår nu. Vi förstår hur det gick till, och vi förstår precis hur hon är.

Andra halvan av "This is What She's Like" är kanske det bästa jag vet alla kategorier, men Don't Stand Me Down ska absolut tas in i sin helhet. Det är då Rowlands uppgörelse med sig själv, sitt förflutna och sina tankar om livet framträder i all sin sårade skönhet. En höjdpunkt är "My National Pride", som förmodligen är den finaste låten jag någonsin hört som handlar om stolthet. Det är en stolthet över sig själv, sin bakgrund, sin familj och sin historia. Det är en stolthet som han måste sjunga om eftersom den ger honom styrka. Så ofta har Kevins låtar handlat om just detta, om vad som ger honom styrka, hopp och mod. Sen om det är en gammal soulsångare, minnen av kärlek eller sitt irländska arv spelar egentligen mindre roll. 

"Reminisce Part Two" är kärleksnostalgi så hjärtskärande öm och vacker att man inte kan låta bli att tänka tillbaka på gamla förhållanden, vare sig man haft dem eller ej. Låten innehåller inget annat än Kevin som sparsamt ackompanjerad pratar om en gammal ungdomsromans i drygt tre minuter. Men vad annat kan man önska sig? Ingenting, absolut ingenting. Bitterljuvheten fortsätter i borde-ha-varit-singeln "Listen to This", där han ångrar att han aldrig visade sin kärlek för den han uppenbarligen fortfarande älskar. När han i refrängen sjunger "I love you" använder han sig av de kanske vanligaste orden i pophistorien, men det gör ingenting, för de har aldrig riktigt låtit på det här sättet förut. Avslutar skivan gör "The Waltz" i vilken vi hör Kevin klaga "there is no beauty anymore" innan han med illa återhållen ilska spottar ur sig "here is a protest!" Det är en sorg över att livet och världen inte kunde vara så vacker som han drömt om och kämpat för. Det är så lätt att drabbas av de här slutraderna, att ta till sig av dem. Rowlands protest är min protest. Förmodligen din också.

Det kanske inte är så konstigt att Kevin kände sig utmattad efter allt detta. Att hans så personliga verk mottogs med axelryckningar eller ren illvillighet knäckte honom. Det känns nästan lite skamligt och elakt att tänka tanken, men ibland poppar den ändå upp: var det inte värt det ändå? Don't Stand Me Down är ju för oss fans så otroligt sympatisk och fantastisk. Det är förstås inte ett perfekt album, inte för de flesta definitioner av begreppet. Det är alldeles för märkligt, självupptaget (i ordets bästa bemärkelse) och löst i kanterna för att kunna vara något så tråkigt som "perfekt". Men det är ett djupt mänskligt album och av den anledningen älskar jag det så mycket att det nästan gör ont.

År: 1985

Skivbolag: Mercury Records

Producent: Kevin Rowland, m.fl.

Längd: 56:59

20. Lloyd Cole and the Commotions - Rattlesnakes

Jag förstår mycket väl att man kan störa sig på Lloyd Cole. Den intellektuella framtoningen, de litterära referenserna och den självspeglande narcissismen, kan sticka i ögonen på människor som hellre vill ha ödmjuka veklingar till pophjältar. Om man stör sig på hans framtoning är det antagligen svårt att nå fram och gripas av den djupt personliga musiken. Om man däremot, som jag, är förtjust i hans framtoning (elegant och nästan oförskämt självmedveten), blir varje album av Lloyd Cole, där han försöker lägga ytterligare några pusselbitar kring kärleken, som en ny roman av ens favoritförfattare. (Liknelsen är, som ni kommer att förstå, inte vald på måfå.) Jag tror att man kan dela upp all popmusik i två halvor. För det första popmusik som talar direkt till hjärtat eller erfarenheten. För det andra popmusik där en person står i vägen mellan lyssnaren och musiken. Jag menar inte en människa av kött och blod, utan snarare en bild av artisten, den som cirkulerar i tidningar, fotografier och intervjuer. För den här sortens popmusik måste bilden på något sätt överkommas eller accepteras, innan kärleken till musiken kan uppstå. Det går inte att lyssna på The Smiths, utan att på något sätt hantera bilden av Morrissey, och det går knappt att lyssna på Rattlesnakes, utan att hantera bilden av Lloyd Cole. Men för den som älskar eller lär sig älska honom, bjuder Rattlesnakes på några av pophistoriens bästa och mest bitterljuva ögonblick.

Rattlesnakes innehåller tio nästan oöverträffade låtar om kärlek. Första delen av albumet innehåller höjdpunkter som "Perfect Skin" och "Forest Fire", den senare en storartad hyllning till åtrån: "I believe in love, I'll believe in anything/That's gonna get me what I want and get me off my knees". Det finns de som tycker att andra delen av albumet är sämre. Själv tycker jag att den minst lika bra. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt, när den innehåller låtar som "Are You Ready to Be Heartbroken? och "For Flights Up"? På den senare klagar Lloyd, med sin karakteristiska röst (en blandning av Morrisseys självklarhet och David Byrnes nervositet): "Oh, must you tell me all your secrets/When it's hard enough to love you knowing nothing" – några av de bästa textrader jag känner till. Jag har till och med försökt (och misslyckats) skriva en novell till dem. Och hur skulle jag kunna undgå att identifiera mig med någon som skriver låtar med följande textrader:

Listening to Arthur Lee records
making all your friends feel so guilty
about their cynicism
and the rest of their generation.

Det är omöjligt att inte älska någon som sjunger om att lyssna på Love-skivor, och som dessutom erkänner att han arbetar på sin "great unfinished novel". (En vanlig åkomma för litteraturintresserade ungdomar under trettio.) Precis som när det gäller Elvis Costello eller Morrissey får man intrycket av att lyssna på en kompis med bra smak. För mig står bilden av Lloyd inte i vägen för min kärlek till hans musik. Tvärtom. Den gör det möjligt att sätta varenda av hans låtar i ett sammanhang; alla grubblerier och kärleksbekymmer förenas i hans person. Till skillnad från Jens Lekman och Jonathan Richman finns det dessutom en (irriterande eller underbar) självmedvetenhet i hans texter. När Lloyd sjunger om kärlek är han alltid medveten om att han sjunger en låt om kärlek. Jag menar inte att Jens eller Richman skulle vara omedveten om att de sjunger låtar om kärlek, men med Lloyd är den här medvetenheten inbäddad i själva låtarna. Det gör att han närmar sig alla klischéer på ett mycket mer medvetet sätt. De används aldrig utan distans. Samma slags självmedvetenhet finns förresten hos Stephin Merritt. Och precis som Merritt har Lloyd byggt sin karriär på att vrida och vända på kärlekens alla problem.

Som musikälskare är man ofta benägen att överdriva sina känslor. Att ta ett steg tillbaka och nyktert fråga sig vad man egentligen tycker är bäst är en nästan (men bevisligen bara nästan) omöjlig uppgift, eftersom man måste tillåta sig själv att verkligen älska det man precis har upptäckt. Den senaste upptäckten är alltid bäst. Det lustiga är att Rattlesnakes fortfarande känns som en ny upptäckt, trots att jag har spelat albumet i några år nu. Det kan ha att göra med att gruppen och Lloyd Cole är så pass okända för andra människor, att nyhetens behag inte har falnat, som lackeringen på en bil. (Kan jag tänka mig – jag har ingen bil.) Men främst tror jag att det är för att Rattlesnakes är det album som jag har spelat mest de senaste åren. Varje gång jag lyssnar på "Patience" eller "Forest Fire" vill jag skrika ut min gränslösa kärlek och lägga upp en youtube-video på Facebook och skriva: "världens bästa låt!". Albumet återskapar sig ständigt i mitt minne. Ingen tid tycks ha förflutit sedan jag för första gången lyssnade på Lloyds kärleksbekymmer och kvällen när jag skriver dessa rader.

Lloyd var alltid för smart för rock'n'roll, och för stora patetiska känsloutbrott. Det hindrar förstås inte att hans musik på många sätt är djupt gripande. Distansen är som bortblåst när han på "2cv", till en vemodig gitarrslinga, sjunger

Inside a rented room coloured deepest blue
I suppose we found some kind of happiness
To fill the emptiness

och tillägger, med uppriktig smärta: "For we were never close if the truth were told/All we ever shared was a taste in clothes". Lloyd sjunger raderna med undertryckt bitterhet. Eller kanske är det så, att bitterheten upplöses så fort den får utlopp i en låt? Om så är fallet förstår vi med en gång varför Lloyd, och många med honom, måste fortsätta att vrida och vända på kärleken, i formen av hjälplösa, underbara poplåtar. Som ett sätt att göra sig fri. Som ett insegel till lyckan.

År: 1984
Skivbolag: Geffen, Capitol
Producent: Paul Hardiman
Längd: 35:29

21. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Hur mycket jag än älskar Jonathan Richman, hans öppenhjärtiga romantik och underbara texter, så känner jag aldrig att det han sjunger om handlar om mig. I hans musik är det Jonathan Richmans problem och känslor som jag tar del av. Inte mina egna. Det kan låta som en väldigt egocentrisk syn på musik, men jag tror att det är så vi fungerar, särskilt när det gäller popmusik. Vi behöver inte identifiera oss med Nile Rodgers för att dansa till Chic, eller med fyra tyska robotar för att uppskatta Kraftwerk. Och stjärnor som Michael Jackson blir föremål för idoldyrkan, inte identifikation. Men popmusik måste ofta ta omvägen förbi erfarenheten innan den kan nå hjärtat. Huvudfrågan är då: på vilket sätt sjunger den här personen om något som gäller för mig? Jag tvivlar inte på att Martin kan identifiera sig med Richman (det är jag säker på, särskilt eftersom han gör sitt bästa för att se ut som Richman gör på omslaget till I, Jonathan). Men jag kan det inte.

Det är annorlunda med Jens Lekman. När Jens tolkar Dan Treacys "Someone to Share My Life With" är det jag som sitter i mitt pojkrum och drömmer om oupptäckt kärlek. Det är jag som bara ville hålla någon i handen och dela resten av mitt liv med (på den tiden betydde de ungefär samma sak). "Someone to Share My Life With" kan man hitta på EP:n Maple Leaves från 2003, men också på samlingen Oh You're So Silent Jens. Jag minns att jag lyssnade mycket på Jens Lekman vid den här tiden. Hans ömtåliga röst och roliga texter om kärlek och missförstånd ("And when she talked about about the fall/I thought she talked about Mark E. Smith") passade perfekt för en person som yrvaket blickade ut över världen, och som inte tyckte att den höll jämna steg med alla drömmar och fantasier. Fullängdaren When I Said I Wanted to Be Your Dog är stundtals briljant i all sin rättframma enkelhet, men den håller inte ihop över de drygt fyrtio minuterna. Det var först med 2007 års Night Falls Over Kortedala som Jens åstadkom ett enhetligt album. Till albumets tolv låtar har han samlat blåspartier, rytmer och doo wop-röster och format ett vackert ljudlandskap, den perfekta bakgrunden till några av de bästa texter från en svensk artist som Håkan Hellström inte har skrivit.

Det är bara Jens som kan få en sång som handlar om ett misslyckat försök att skära upp en avokado ("Blood sprayed on the kitchen sink") att förvandlas till världens bästa låt om kärlek: "From your mouth speaks your lovely voice/The softest words ever spoken/What's broken can always be fixed/What's fixed will always be broken". Jens texter är smarta, de får dig att le, men de är inte så smarta att de förtar något från det romantiska (ibland nästan vemodigt uppgivna) stämningsläget. På "Sipping On the Sweet Nectar" är det Lisa som ger honom det proustska rådet att njuta av alla goda minnen: "Can you smell the spring time in the breeze/You gotta start sipping on the sweet nectar/Of your memories". Våren är en tid för minnen. Det är bara när vädret och naturen lovar så ofantligt mycket, som man orkar hoppa ner i det förflutna. På "Maple Leaves" (från EP:n med samma namn från 2003, om ni minns) sjunger Jens om en regnig höstdag i Göteborg. Night Falls Over Kortedala är däremot ett album för ljusa vårdagar. Jag vet inte om det stämmer, men man får känslan att Jens har skrivit det under några vackra vårveckor, när han äntligen har orkat hoppa ner i det förflutna – för honom de där åren i Kortedala, en förort till Göteborg. Det är kanske därför Jens aldrig riktigt nuddar vid svårmodet eller hopplösheten. Night Falls Over Kortedala kastar melankoliska blickar mot det förflutna, men albumet värmer som solen från en klarblå himmel.

I picked up a sea-shell
to illustrate my homelessness
but a crab crawled out of it
making it useless.

från "The Opposite of Hallelujah" är bara ett exempel på några rader som får dig att vilja le mot hela världen. Lika älskvärd framstår Jens när han hjälper en lesbisk kompis genom att spela hennes pojkvän inför hennes föräldrar på "A Postcard to Nina", som tydligt visar hans utveckling som låtskrivare sedan debuten. Om Jens tidigare förlitade sig på fyndiga ordvändningar framstår han här som en fullfjädrad historieberättare. Det är inte helt lätt att välja favoritlåtar ur Night Falls Over Kortedala, men "Kanske är jag kär i dig" är inte bara en av de bästa låtarna rent musikaliskt (blåset den sista minuten!), den handlar även om den där nervositeten man känner när man ska prata med någon man tycker om. Jens börjar prata om något han har sett på teve. "This has of course nothing to do with anything/I just get so nervous when I'm talking to you/All I think about everyday is just kissing you/An old feeling that feels refreshingly new". Han avslutar med att uppgivet förklara: "The best way to touch your heart is to make an ass of myself".

Det är inte heller lätt att nagla fast anledningarna till varför jag känner mer för Jens Lekman än för Jonathan Richman. Det kan vara på grund av skillnaden mellan Richmans blaserade rockröst och Jens Stephin Merritt-liknande crooner-röst, men det kan också vara så enkelt att Kortedala känns närmare än Boston. Under de här åren har Night Falls Over Kortedala fungerat som en kompis. Ibland är det jag som hör av mig, ibland är det Jens, när jag stöter på hans namn i något sammanhang. Och jag blir lika glad varje gång jag hör hans musik. Jens har anklagats för att ha stulit rytmer och blås från andra låtar och genrer. Det är tydligen inte helt okej att sampla om man inte håller på med hiphop. Det är inget jag bryr mig om. Utan doo wopen, soulblåset och stråkarna hade Night Falls Over Kortedala varit ett betydligt tråkigare album. På lite över femtio minuter är det nu bland det finaste och mest kärleksfulla man kan lyssna på. Jens hjärtskärande insats på "Into Eternity" färgar resten av låtarna. Bevara ögonblicket, den korta blixten av lycka, i en vacker poplåt.

If i had to choose a moment in time,
to take with me into eternity.
I'd choose this moment with you in my arms.

År: 2007
Skivbolag: Service
Producent: Jens Lekman
Längd: 50:31