27. Rahsaan Roland Kirk - Volunteered Slavery

Det var det som gjorde att skrev in mig på kursen: jag hade fattat att jag älskade musik. Plugga på heltid var jag inte ett dugg intresserad av då jag precis hade avslutat tre intensiva gymnasieår - fyllda av fotbollsduttande, tjejtittande, fikande och andra livsviktiga saker - men den här lilla kvällskursen i pop, rock och jazz lät spännande. Jag var i perfekt musikslukarålder och kunde inte vänta på att få upptäcka nya artister och genrer. Vår lärare, vi kan kalla honom Jazz-Janne eftersom vi kallade honom Jazz-Janne, blinkade upphetsat med ögonen när han förklarade hur jävla bra "I Get Around" med The Beach Boys var (älskar att han lyfte fram den - "en låt om att bara glida runt i bilen och ragga tjejer" - och inte typ "God Only Knows"). Lika upphetsat pratade han om gamla storbandsledare från 20-talet, Miles Davis utvecklingskurvor och Paul McCartneys stråkar. När vi var som mest inne på jazzen tog jag mod till mig och frågade om han inte kunde tipsa om något... roligare? Jag gillade de grejer han pratade om, oh ja, men jag kände på mig att det fanns en fantastisk värld där bakom någonstans som kunde tillfredsställa min hunger efter det exceptionellt spännande och livskraftiga. Sådant som i vanliga fall kanske inte tas upp på en grundkurs där man förväntar sig få läsa lite om Louis Armstrong och Bob Dylan. "Visst kan jag det", svarade han, och började le lite finurligt. Men klassen var slut för denna gång. Jag fick vänta till nästa onsdag.

Nästa vecka hade Jazz-Janne tagit med en skiva som han hade rotat fram efter att ha funderat på min förfrågan. "Volunteered Slavery" stod det på konvolutet. Han tryckte in cd:n, sa någonting jag helt har glömt, och låten "One Ton" började ljuda från högtalarna. Vad som hände då, mina damer och herrar, har jag däremot inte glömt. Okej, det inledde med ett spänningsfullt bankade på pianot, man kände att något var på gång. Så långt bra, jag satt nyfiket i stolen. Sen började saxofonerna intensivt kränga och slänga, shit, vilken energi, vad händer... Jag började le, nästan skratta. Man hörde en mansröts blåsa och stöna, mumla någonting, och så plötsligt hände det: den galnaste visselkonserten jag hade hört, en stormvind av glädje, galenskap och energi snurrade runt i form av flöjtljud och jag kunde inte hejda mig, jag skrattade hejdlöst, det var ett kärleksfullt skratt, ett lyckligt skratt, jag tittade på min vän och han var halvt på väg ur stolen, det var lite pinsamt men försökte vi hålla oss lugna började bara tårarna spruta istället...

Det var en uppenbarelse utan like. Inte sublim, sorglig eller "vacker" i klassisk betydelse, det var bara en känsla av att ha drabbats av en total chocklycka, en förhöjd och förstärkt livsupplevelse som jag visste att jag aldrig skulle glömma. Naturligtvis har det gjorts friare och galnare jazz än "One Ton", det är inte så att det är en sensationell låt på det sättet, eller att Kirk är en extrem artist på det sättet. Jag tog mig strax an Ornette Coleman, Cecil Taylor, Alber Aylor och de andra. Jag lyssnade på Sun Ra och Miles Davis psykedeliska liveexplosioner från 70-talet. Herregud, jag vände mig till och med till Peter Brötzmann. Det var musik med många förtjänster, men genom alla dessa perioder har jag alltid hållit Rahsaan Roland Kirk närmast hjärtat. Jag är övertygad om att det inte handlar om något nostalgiskt "det var där allting började" heller - ärligt talat kanske jag hade hört lite vildsint jazz före det där kurstillfället, det minns jag inte idag. Nej, istället handlar det om den där glädjen, den som gränsar till ren godhet. Jag har inte hört den någon annanstans. Miles är lite för cool, Brötzmann för tysk, Sun Ra för utomjordisk, och många av frijazzarna skapade musik som helt enkelt inte är så rolig att lyssna på. Det blir för jobbigt och ostrukturerat, kärleken försvinner bland ljuden. Det kanske rensar hjärnan under några minuter, men till slut blir man för utpumpad och orkar inte mer. Kirk däremot, lät aldrig låten glida iväg för långt från blickfånget, och det passar en popälskare som jag. Det är souljazz, hard bop, Afrika och gud vet vad i en fullständigt naturlig mix. Och så upplever jag honom som sagt så underbart härlig, mänsklig och anspråkslös. När jag lyssnar på Roland är det han och jag som skuttar genom parken och tycker livet är gött. Det är inte ett dugg svårare än så.

Att lära sig älska Volunteered Slavery tar exakt en minut och tolv sekunder, om man börjar lyssna från början. Då har Kirk nämligen hunnit berätta att "If you wanna know how it is to be free, you got to spend all day in bed with me", alltmedan bakgrundssångare (eller snarare hans medmusiker, skulle jag gissa) mässar "Oh volunteered slavery". Sen följer, naturligtvis, ett underbart stycke vårmusik med spralligt piano, tjutande blås och allehanda utrop. Man har vid det laget redan omfamnat livet och naturen och människorna och kärleken, men vet ni vad! Då återstår åtta låtar och ett humoristiskt mellansnack som alla ger mer eller mindre samma känsla, som alla rycker med sig barn och vuxna i samma hisnande galopp. Kirk blåser sig igenom hela kalaset med frenetisk upprymdhet (ofta genom att spela flera blåsinstrument samtidigt, något han blivit känd för), men man blir aldrig uttröttad, hinner inte bli mätt.

Det finns jazzpuritaner som tycker Kirk ägnade sig för mycket åt populära musikgenrer, exempelvis på Blacknuss och detta album, där vi hittar kompositioner av Burt Bacharach och Stevie Wonder. Jag tycker tvärtom, jag tycker att det är då Kirk var som allra bäst. Soullyckan, poplyckan och jazzlyckan i ett. Det känns aldrig som en meningslös röra, utan Kirks egensinniga signatur sitter brännmärkt på allting. Volunteered Slavery är uppdelad så att första halvan av skivan är inspelad i studio och den andra live på Newportfestivalen. Men det är ingen skillnad i energi, även om det är roligt att höra publikens jubel efter avslutad låt. Mitt favoritstycke från skivan kommer från studiodelen och är covern på "I Say a Little Prayer". Jag ska inte orera för mycket kring de känslor jag alltid får några minuter in i låten, men de är positiva. Det är lite som att Sverige avgör en slutspelsmatch i fotbolls-VM på övertid i samma stund som man skrapar fram den tredje teverutan på trisslotten och öppnar lappen från tjejen man är kär i där det står "ja", alltmedan vårens första ljuvliga kladdkakebit sjunker ner för halsen. Ungefär den känslan. Det är en bra låt, helt enkelt.

Jag har rotat igenom alla möjliga flyttkartonger men hittar fortfarande inte cd-utgåvan av Volunteered Slavery (hoppas någon har snott den - det kan bli en livsförändrare för den lycklige tjuven), men jag minns en liten anekdot från konserten som står att läsa i bookleten. Det var någon av Kirks medmusiker - jag tror det var bassisten - som tappade besinningen och gick upp i musiken alldeles, med följden att han inte kunde hålla sig still på sin plats. Någon gång, i en paus mellan låtarna, kom han på sig och sneglade mot Kirk, som leende sa: "If that's the way you feel about it - jump up and down!" Jag känner mig som den där bassisten när jag lyssnar på Volunteered Slavery. Det är en skiva som fått mig att skriva min första och enda engelska skivrecension på Amazon, det är en skiva som får mig att känna ren Sture Dahlströmsk energi och det är en skiva som får mig att prompt spela den på middagar hos vänner, hur olämpligt det än kan tyckas vara. Men framförallt är det en skiva som får mig att vilja hoppa upp och ner.

År: 1969

Skivbolag: Atlantic

Producent: Joel Dorn

Längd: 42:48

28. Pet Shop Boys - Behaviour

Den norske filosofen Lars Svendsen skriver i sin bok Långtråkighetens filosofi att Pet Shop Boys har en "schopenhauersk tilltro till musiken". Den annars obotlige pessimisten Arthur Schopenhauer såg ju den estetiska erfarenheten som ett sätt att tillfälligt undkomma livets malande leda och molande lidande. Framför allt lyfte han fram musiken; denna ordlösa kraft som för en stund tycks få vårt ständiga strävande att stanna upp för ett litet tag. Men bara tillfälligt. Bara för stunden.

Som Svendsen noterar tycks popmusiken i hög grad bygga på denna tanke om, det mycket tillfälliga, upphävandet av tristessen. Han lyfter fram Pet Shop Boys som en grupp som belyser hur popmusiken, samtidigt som den är baserad på vardagens banaliteter, "försöker omskriva dessa banaliteter på ett sådant sätt att de möjliggör ett brott med vardagens tråkighet". Det album han nämner är den dansanta Bilingual, där diskoteket verkar stå för den tillfälliga flyktvägen. På Behaviour har duon emellertid en annan strategi. Det är ingen festskiva; inget discoalbum. De tycks sätta sig i en position liknande Svendsens, och titta på sig själva utifrån. Det är helt logiskt att albumets viktigaste låt heter just "Being Boring". Det är inte, åtminstone inte först och främst, en låt att dansa till. Det är en låt som blickar tillbaka på dansandet, på den där korta flykten från ledan; i refrängen sjunger Neil Tennant: "we were never being boring, we were never being bored". Det låter som ett nostalgiskt och lite sorgset tillbakablickande på ungdomen och utlevandet.

Förutom att handla om dem själva, tycks texten också referera till det utsvävande 20-talet. Den ovan citerade refrängen är inspirerad av ett Zelda Fitzgerald-citat: "she refused to be bored chiefly because she wasn't boring". Jag kan heller inte undgå att tänka på det legendariska bohemsällskapet kallade "the Bright Young People", som gjorde 20-talets London osäkert med sina överdådiga fester, urspårade lekar och dekadenta livsstil. De anfördes av Neil Tennants namne Stephen Tennant, den mytomspunne esteten och aristokraten, som för mig personifierar den desperata flykten från verklighetens tristess. Men jämte den nyinflyttade Londonbons ungdomliga drömmar om det fria livet i huvudstaden, så bär också "Being Boring" på en djupare svärta. När Tennant minns tillbaka och sjunger:

Now I sit with different faces, in rented rooms and foreign places,
All the people I was kissing, some are here and some are missing, in the nineteen-nineties.
I never dreamt that I would get to be, the creature that I always meant to be,
But I thought in spite of dreams, you'd be sitting here with me.

så är orden riktade till en ungdomsvän som dog i AIDS. Som ni förstår är låten helt och hållet fantastisk i sig själv, men blir snudd på ännu bättre tillsammans med modefotografen Bruce Webers musikvideo, där vi i en port till det smärtsamt förgångna bjuds in till en dekadent fest i svartvitt.

I "How Can You Expect to Be Taken Seriously?" byts introspektionen ut mot en dräpande ironisk kritik av hycklande popstjärnor med pretentioner: "You live upon a stage, and everyone's agreed, you're the brightest hope by far that anyone can see /.../ You're an intellectual giant, an authority, to preach and teach the whole world about ecology." På resten av albumet fortsätter dock duon att rikta sina lagom distanserade blickar mot sig själva. På "This Must Be the Place I Waited Years To Leave", med en fin gitarrinsats signerad Johnny Marr, minns Tennant tillbaks ända till den katolska skola där han fick en strikt religiös uppfostran. Smärtsamma förhållanden präglade av misstänksamhet och otrohet är ämnet för låtar som "To Face the Truth", "So Hard" och "Jealousy". Sakta förstärks bilden av albumet som en samling vackert sorgsna minnen. Behaviour kännetecknas av ett klart lägre tempo än andra Pet Shop Boys-skivor. Som om de eftertänksamma berättelserna kräver ett djupt andetag och ett mer stillsamt tilltal. Jag vet inte, jag kanske är dum och naiv, men inte kan väl någon som lyssnar på det här albumet sjunga med i hittarna, för att sedan skratta "lite lätt efteråt åt sitt guilty pleasure" (som Martin så indignerat uttryckte det)? För om Tennant och Lowe på många andra album har utnyttjat det vi ofta uppfattar som smaklöst till att skapa fantastisk musik, så utmärker sig Behaviour genom att vara så genomgående smakfull. Redan en titt på omslaget signalerar denna smakfullhet. Medan Very har ett omslag i skrikande orange, den kanske mest smaklösa färgen som finns, så har Behaviour ett ytterst stiligt omslag med en gnistrande vit bakgrund och fyra små perfekt balanserade bilder, som ser ut att vara hämtade från en fotoutställning. Det är helt enkelt Pet Shop Boys mest sofistikerade och allvarliga album. Om Very är en färgglad gaypopexplosion, så är Behaviour ett blänkande svartvitt popfotografi - och samtidigt ett album med en kanske ännu starkare samling helgjutna poplåtar.

På "The End of the World" låter Neil Tennant nästan faderlig när han förmanar sitt tonåriga jag: "It's just a boy or a girl, it's not the end of the world." Kanske är detta vad det innebär att verkligen bli vuxen: att kunna se tillbaka på drömmarna och idealen som aldrig blev av, på förhållandena som aldrig riktigt fungerade, och på minnena som aldrig blir verklighet igen. Och samtidigt kunna konstatera att det faktiskt inte är hela världen. Kanske är det på det sättet man till sist lär sig att leva med den oundvikliga långtråkigheten.

År: 1990

Skivbolag: Parlophone

Producent: Pet Shop Boys, Harold Faltermayer

Längd: 48:52

29. Fleetwood Mac - Tusk

Inspelningarna av Rumours var som ni vet tämligen tilltrasslade. Det var alkohol, kokain och brustna relationer. Resultatet blev dock lyckat, minst sagt, med hutlös försäljningsframgång som följd. När bandet (som trots allt det som hände i samband med skapandet av nyss nämnda mästerverk fortfarande bestod av samma bandmedlemmar) laddade för uppföljningsalbumet till den gigantiska succén så var det ungefär samma visa igen - om inte ännu värre. Det var alkohol, kokain och brustna relationer. Framförallt kokain. Framförallt jävligt mycket kokain. Men det var också en exempellös ambition, som skulle resultera i det dyraste rockalbum som dittills spelats in. (Även om det påstås att just knarkberoendet slukade rätt mycket av pengarna.) Lindsey Buckingham hade vid det här laget roffat åt sig större konstnärligt utrymme i bandet, och hans låtar på Tusk präglas av experimentlusta. Till titelspåret, skrivet av Buckingham och baserat på det riff han brukade soundchecka med i studion, hyrdes ett helt marschband in, och ännu ett världsrekord var satt: flesta antal musiker som medverkar på en singel. Naturligtvis är Tusk ett dubbelalbum, de musikaliska excessernas favoritformat. Men Tusk känns verkligen inte som The Wall eller Tommy, inte alls. Paradoxalt nog är det gruppens kanske allra mest intima samling låtar. Det är personligt, skört och mänskligt rakt igenom.

Gabriel anmärkte att man av Rumours får intrycket att låtarna skrivits på var sitt håll, och hänvisade då till texterna. På Tusk är den känslan ännu starkare, eftersom låtarna skiljer sig mycket åt också rent musikaliskt, beroende på vem som skrivit dem. Jag vet inte om det berodde på medlemmarnas minst sagt komplicerade känslor för varandra, men de flesta låtarna skrevs till största del i respektive kompositörs hem, innan de slutligen togs till studion. Så ja, Tusk är på många sätt en ganska spretig skiva. Bassisten John McVie har kommenterat att albumet låter som tre soloartisters material samlade på samma album. Det stämmer också att man tämligen enkelt kan höra om det är Christine McVie som komponerat en låt (ganska snälla och mjuka popstycken, av belackare ofta anklagade som tråkiga: "Over and Over", "Brown Eyes", "Honey Hi", m. fl.), Lindsey Buckingham (nerviga små popexplosioner, ofta spottande bitska: "The Ledge", "That's All for Everyone", "Not That Funny", m. fl.) eller Stevie Nicks (dramatiska ballader med ett lätt episkt anslag: "Sara", "Storms", "Sisters of the Moon", m. fl.). I min mening skapar dessa skillnader i uttryckssätt endast välbehövlig dynamik till dubbelalbumet. Man kan känna sig cynisk och hatisk med de lite undertryckt aggressiva Buckingham-låtarna och sedan lugna ner sig till de behagliga och finstämda McVie-kompositionerna.

De absoluta topparna är det emellertid Nicks som står för. "Sara" är naturligtvis en av de bästa poplåtar som världen känner till, så mycket är klart. Frågan är snarast: varför är den det egentligen? Det är några få ackord som upprepas i sex och en halv minut (eller fyra och en halv, om man vänt sig till singeln eller den första cd-utgåvan av albumet) utan något tydligt klimax. Det finns ingen förlösande eller jublande refräng och ingen oemotståndlig melodislinga. Kort sagt återfinns inga av komponenterna som normalt gör en poplåt till världens bästa. Men de där ackorden bygger med hjälp av ett fantastiskt arrangemang upp en stämning som till slut blir fullständigt tårframkallande, och Nicks vemodiga lyrik sjungs fram med en vacker röst som låter både skör och ärrad på samma gång. Känslan går till slut inte att beskriva med något mer träffande ord än det ofta använda "sublim". Förutom "Sara" är också Nicks "Storms" kraftfullt berörande, där en rad som "I should have known from the start, I'd be the broken hearted" framstår som genomsyrad av tung sanning och skarp psykologisk insikt, istället för klyschig och banal, vilket den hade gjort i en, tja, klyschig och banal låt. Återigen handlar det om popens magi, dess förmåga att få det självklara till något drabbande.

De flesta kritiker och fans håller Rumours som Fleetwood Macs bästa album. Det är sammanhållet och fyllt av hits. Tusk är inte särskilt sammanhållet och endast "Sara" och "Tusk" lyckades på topplistorna. Ändå innehåller albumet allt det man älskar med Fleetwood Mac. Det är stilfullt och värdigt, men samtidigt värker det hela tiden under ytan; man behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta smärtan och kaoset. Man skulle nästan kunna säga att det handlar om indiepopens blödighet i polerade och välskrivna förpackningar. Om Rumours ger oss elva sådana fantastiska låtar, så ger Tusk oss tjugo. Det blir inte tråkigt för en sekund, eftersom vi får ta del av tre briljanta låtskrivare (ja, också McVie är underbar) som alla har en tydlig personlighet i sitt komponerande. Kanske hade maken McVie rätt, kanske är Tusk "the work of three solo artists". Tre av de bästa soloartisterna jag vet, i så fall.

År: 1979

Skivbolag: Warner Bros.

Producent: Fleetwood Mac, Ken Caillat, Richard Dashut

Längd: 74:35

30. The Velvet Underground - The Velvet Underground

Det var vid slutet av sextiotalet och alla lyssnade på The Velvet Underground och var jättehäftiga. Åh, varför är jag född i en medelstor stad, där ingenting händer? Tänk Nico med sitt iskalla ansiktsuttryck, alla dekadenta fester, och åh, Lou Reed!

Eller, hur var det nu igen?

Listor av det här slaget ger den förrädiska illusionen av att det var just de här albumen som präglade sin tid. I många fall var det naturligtvis inte så. Det är först i efterhand som bilden av New York på sextiotalet får en lockande och häftig lyster, när vi upptäcker saker som Velvet Underground, Andy Warhol och The Factory, och luras att tro att det var de som präglade The Big Apple för femtio år sedan. Faktum är att Velvet Undergrounds fanskara knappt kunde räknas i tiotusental. Popularitet är dock en annan sak än inflytande. Det finns ett citat av Brian Eno som alltid tas upp när The Velvet Underground diskuteras (och varför inte också här?), som går i stil med att bara 10 000 människor köpte album av Velvet Underground, men att varenda en av dessa startade ett eget band. Citatet är bra, eftersom det visar både hur okända Velvet Underground var under sin knappt tioåriga livstid, och vilket enormt inflytande bandet trots allt hade på populärmusiken. Citatet förklarar kanske också hur det kan komma sig att bandet i efterhand har hyllats som ett av tidernas bästa. De ungdomar som startade band i Velvet Undergrounds efterföljd, och som av någon anledning inte lyckades bli kända rockstjärnor (kanske just eftersom det var Velvet Underground som stod som förebild), gav sig naturligtvis på att försöka bli musikjournalister. Bandet upptäcktes sedan av nya generationer ungdomar, som tog det till sina hjärtan, och som lystet blickade tillbaka mot slutet av sextiotalet, efter att ha ställt livets torftighet mot bilderna av medlemmarna i solglasögon.

Det sägs ofta att Velvet Underground drevs framåt av friktionen mellan John Cales experimentlusta och Lou Reeds mer konventionella popambitioner. Det är kanske en överdrivt, men under inspelningen av White Light/White Heat hade det blivit uppenbart att Velvet Undergrounds förgrundsfigurer drog bandet åt olika håll. Cale släppte taget först. Han lämnade bandet, och ersattes av Doug Yule. Det är Yule som sjunger på "Candy Says", öppningslåten till 1969 års självbetitlade The Velvet Underground, och som markerar den nedtonade, nästan vemodiga riktning bandet hade tagit. "What Goes On" och "Beginning to See the Light" är förvisso rockiga på det där karakteristiska Velvet Underground-sättet, med energiska gitarriff, Maureen "Mo" Tuckers drivande trumspel och Reeds hesa röst, och "The Murder Mystery" är minst lika experimentell som något på White Light/White Heat. Men den här gången blandades de upp med mer stillsamma låtar. "That's the Story of My Life" är vemodig folkrock (på ett bra sätt!), och på "After Hours", som avslutar albumet, sjunger Tucker med en oskyldig och nästan tafatt röst: "All the people are dancing/And they're having such fun/I wish it could happen to me".

Inte undra på att fans som var vana med Velvet Undergrounds tidigare texter, om sex, droger och död, kände sig förvirrade. Det är inte heller konstigt att jag alltid föredrog bananalbumet (eller det fantastiska White Light/White Heat) när jag lyssnade på Velvet Underground som mest. Ta bara en låt som "Jesus" som exempel. Det är förbryllande att som tonåring höra fyra New York-bor (som för mig utgjorde själva definitionen av cool) vädja till Jesus: "Help me in my weakness/'Cos I'm falling out of grace". Handlade inte Velvet Underground om dekadens, tristess och rock? Jag är nu ganska exakt lika gammal som Lou Reed var när han sjöng de där raderna. För första gången i mitt liv känns de inte alls konstiga. Jag var förstås minst lika vilsen när jag var nitton som jag är nu. Men då kände jag ett behov att distansera mig mot religiösa knäppskallar. En låt som "Jesus" nådde inte fram till mig. Idag kan jag förstå den existentiella ångest som får en att vända sig till Jesus, åtminstone i en låt, och vädja till honom att hjälpa en att hitta rätt i livet. Det är av den anledningen jag nu för tiden oftare återvänder till The Velvet Undergrounds tillbakablickande vemod. I några veckor har albumet följt mig. Jag tröttnar aldrig. Vissa band och artister som man lyssnade mycket på när man var yngre har man lämnat och glömt bort, andra lyssnar man inte längre på av en eller annan anledning, trots att man fortfarande tycker mycket om dem. Slutligen finns det dem som har stannat kvar, nästan dyrbarare för varje lyssning. The Velvet Underground är ett sådant band.

Och "Pale Blue Eyes" är en sådan låt. Jag har medvetet sparat den till slutet av den här texten. "Pale Blue Eyes" måste räknas bland det finaste som bandet någonsin spelade in, och det är höjdpunkten på Lou Reeds låtskrivarkarriär. Det finns en oöverträffad ömsinthet i Reeds röst när han sjunger

Thought of you as my mountain top,
Thought of you as my peak.
Thought of you as everything,
I've had but couldn't keep.

som får tiden att frysa till i all sin framjäktande blindhet. Men jag skulle ha kunnat lyfta fram vilken textrad som helst ur låten och utveckla dem till självständiga texter om fåfänga, förlorad kärlek och en oförmåga att släppa taget. Vemodet som genomsyrar hela The Velvet Underground koncentreras här till Reeds spruckna röst och det sparsmakade ackompanjemanget: "Linger on, your pale blue eyes". Vemod har aldrig låtit vackrare.

År: 1969
Skivbolag: MGM
Producent: The Velvet Underground
Längd: 42:56

31. Pet Shop Boys - Very

När det gäller musikdiskussioner finns det få saker som irriterar mig mer än när folk påstår att Pet Shop Boys skulle vara ett genomironiskt band. Visst har en del av duons texter präglats av en sorts sarkastisk humor och visst kan jag förstå om man tolkar deras image och attityd som något ironiskt. Det som verkligen stör mig är när man menar att själva deras musik är ironisk. Den episka popen som så uppenbart vill betyda allt för varenda discogolv i hela världen och Neil Tennants högstämda röst som höjer sig över de svepande syntballaderna - så klart måste det ha gjorts med massa glimtar i ögonen! Det är ju liksom inte helt på riktigt det här, är vad vissa vill mena, och i förlängningen innebär det att de också lyssnar på bandet ironiskt. Man sjunger med i hittarna, men skrattar lite lätt efteråt åt sitt guilty pleasure.

Nu är inte det här ett så särskilt stort problem längre och kanske beror det på att 80-talsmusik - Pet Shop Boys sound kommer förstås alltid att ses som typiskt för 80-talet, även om deras två bästa album släpptes följande decennium - har vunnit tillbaka väldigt mycket respekt under 00-talet. Det är inte längre problematiskt att verkligen älska gruppen. Men den där tröskeln finns ändå där för många människor och jag kände själv av den när jag först kom i kontakt med Pet Shop Boys. Det kändes svårt att verkligen ta till sig något så pompöst och - som jag uppfattade det - plastigt, något som står maximalt långt ifrån förment "autentiska" genrer som blues och rock. Den diskussionen har jag inte tänkt att gå in närmare på här - jag hoppas att alla förstår problematiken med en sådan uppdelning av musik. Precis som med R. Kellys bästa ballader så handlar det här om att våga omfamna det nästan löjligt storvulna, det som tveklöst kan kallas patetiskt. När man utan skam vågar känna med r'n'b-stjärnans "The Storm is Over" eller "The World's Greatest" så låter belöningen inte vänta på sig. Detsamma gäller dramatiken i inledningslåten på Very, "Can You Forgive Her?". Vågar man tolka de storslagna syntriffen som något uppriktigt, ja, då är det inte längre bara fråga om en skön hit. Om man tillåter sig att följa med på den nostalgiska resan som "The Theater" erbjuder utan att samtidigt sitta med ett självmedvetet, snett leende - då kan man kanske förstå varför vi tycker att det här albumet tillhör de bästa popskivor som gjorts.

Very är ett av bandets mest sympatiska skivor, fylld av varma dansbeats och grandiosa melodier. Den låter himmelsk, men inte på det bokstavliga Cocteau Twins-sättet; musiken når istället himlen genom att lyfta upp jordisk sinnlighet till saliga nivåer. Jag älskar det: tron på ett stort och viktigt uttryck inom popmusikens ramar; tron på att "enkla" komponenter som dansanta rytmer, förhållandevis raka texter och slagkraftiga melodier kan få betyda mycket mer än vad som borde vara möjligt. Det är en vacker övertygelse gällande popens livskraft som jag närmast vill jämföra med The Tough Alliances allt-eller-inget-inställning till såväl popen som livet.

Visst ger många av låtarna ett episkt och vemodigt helhetsintryck, men vi hittar också glädje i de små sakerna. Den underbara lilla melodislingan i "Liberation" är lika direkt och nästan gulligt tilltalande som vilken låt av Heavenly som helst. Den lätta och luftiga "I Wouldn't Normally Do This Kind of Thing" är också lika okomplicerat älskvärd, precis som de våriga "ooohooooåååhhoo"-körerna som lyfter den medryckande "One in a Million". Den enda riktiga plumpen i protokollet - rappen och de hemska gitarriffen i "Yesterday When I Was Mad" kan vi väl ha överseende med? - är avslutningslåten, Village People-covern "Go West". Visst är den typisk för bandet på många sätt, men allt det där som Pet Shop Boys normalt gör på rätt sida gränsen sker där på fel sida av samma gräns. Jag skulle tro att låten bär ansvaret för att så många ser bandet som lite för kitschigt, lite för pompöst, lite för ironiskt (eller bara fjolligt, om man inte tolkar in någon ironi). Jag avskyr inte "Go West" på samma sätt som jag gjorde när jag råkade ramla över den som ung pojke, men jag tycker det är synd att den har blivit en av de låtarna som för många har fått definiera Pet Shop Boys.

Jag hade hellre sett att någon av alla de briljanta popepos om kärlek, längtan och skuld som Very i övrigt är fullproppad med hade fått stå som symbol för en av världens mest omåttligt populära popgrupper. De av er som fortfarande bara ser Pet Shop Boys som ett smått underhållande singelband får idag en ny chans till omvärdering. Ta den.

År: 1993

Skivbolag: Parlophone

Producent: Pet Shop Boys, Brothers in Rhythm, Stephen Hague

Längd: 53:17