37. Kraftwerk - Trans-Europe Express

Det finns få saker som har påverkat vår civilisation så mycket som de moderna transportmedlen. Bil, flyg, och så naturligtvis den första moderna masstransporten: tåget. En bild så god som någon av den industriella världen är det ytterligt komplexa tågnät som ligger som en intrikat spindelväv över hela vår kontinent. Jämfört med Internets hypersnabba flöde av idéer och tankar är det kanske inte så imponerande, men det är fortfarande en utmärkt symbol för det fysiska flödet av människor - mellan städer, över nationsgränser, från punkt A till punkt B och vidare till ett nästan oändligt antal stationer som tycks ligga precis bakom hörnet. Det var just denna moderna, industriella rörelse som fascinerade Ralf Hütter och Florian Schneider, som tillsammans utgjorde den konstnärliga och intellektuella kärnan i Kraftwerk - "In our society everything is in motion. Electricity goes through the cables and people - bio-units - travel from city to city. At one point they meet and then - phwiit."

Det är exakt detta, ovan beskrivet av gruppens talesman Ralf Hütter, som Trans-Europe Express (eller Trans Europa Express som den tyskspråkiga versionen heter) beskriver så bra. Vi har "Europe Endless" med dess storslaget svepande vision av rörelse genom oändliga europeiska stadslandskap: "Promenades and avenues. Europe endless. Real life and postcard views. Europe endless." Vi har också, givetvis, trion "Trans-Europe Express"/"Metal On Metal"/"Abzug", kanske den ultimata Kraftwerkskapelsen; en symfoni konstruerad av hastighet, metall, tågrytmer och förbiglidande städer. Kanske skulle "Trans-Europe Express" kunna fungera som något slags nationalsång för Europeiska Unionen, om det inte vore för att man aldrig blir riktigt säker på om den är hotfull eller romantiserande. Eller kanske helt enkelt bara en neutral beskrivning av verkligheten. Det känns nästan obegripligt att detta album om europeiska kommunikationer och europeisk kultur, framsprunget djupt inne i Europas industriella hjärta, faktiskt färdigställdes i Los Angeles.

Men självklart är det den mystiska, slutna Kling Klang-studion i Düsseldorf som är Kraftwerks centrum, deras "Mutterschiff" som Ralph Hütter uttryckt det. Studion var både instrument och laboratorium på samma gång, eller som gruppen själv hävdade: "We are not entertainers. We are sound scientists." Hütter och Schneider var redan från början noga med sin tyska identitet. Hütter har en gång sagt att det "mekaniska" tyska språket är grunden för deras musik. Givetvis är den djupt rotad i det västtyska industriella undret och kanske kan man se deras konst som ett sätt att skapa en ny tysk identitet efter andra världskrigets svarta hål. Den industriella världen hade så klart funnits en bra bit innan Kraftwerk började spela in sina låtar om motorvägar, tågnät och fabriker; jämte den nutid och framtid som gruppen beskrev, fanns där också en nostalgisk skildring av dåtid - när Trans-Europe Express skulle lanseras i Frankrike, hyrde Kraftwerk gammaldags tågvagnar från 30-talet och lät journalisterna lyssna på albumet i dessa.

Stereotypen av tyskar som högteknologiska och effektiva tar ett nästan parodiskt uttryck i gruppens verk. Ralf och Florian odlade en image där deras mänsklighet och individualitet tycktes vara på väg att upplösas. Att duon utmålade sig som ett slags labbarbetare gjorde att man kunde få intrycket att de upptäckte snarare än komponerade musiken, som påstods vara mer skapad av maskiner än människor. Denna image byggdes på med gruppens strikta värnande om sin integritet och gåtfulla uttalanden i media som knappast gjorde att man kom dem närmare, utan som snarare satte upp en ridå mellan Kraftwerk och resten av världen. Se bara omslagets foto där de fyra gruppmedlemmarnas (förutom Schneider och Hütter är även Karl Bartos och Wolfgang Flür en del av den klassiska Kraftwerk-uppställningen) porträtt blivit så extremt putsat att de knappast tycks vara separata personer över huvud taget. Bilden är ytterligare ett exempel på den helt unika image (och humor) som kännetecknade Kraftwerk. Och på det stundtals skrämmande intryck deras musik kan göra.

För det finns något kusligt över albumets atmosfär. Detta är helt uppenbart på låtar som "Showroom Dummies" och "Hall of Mirrors" - den sistnämnda en skräckskildring av kändisskap och identitetsångest; möjligtvis en ironisk kommentar till Kraftwerks egen besatthet av image. Enligt gruppen själva var låten delvis självbiografisk. Men det finns också överlag något vagt obehagligt i blandningen av ironi och allvar, och i det kalla, mekaniska soundet. Det sägs att det inte finns någonting som skrämmer oss människor så mycket, som det som bara nästan ser ut och uppför sig som en människa. Trans-Europe Express bjuder på mängder med företeelser som är skrämmande på precis detta sätt: levande skyltdockor, omslagets kallt leende ansikten och den mekaniska sången. Ibland låter det verkligen som om det är robotar som sjunger. Andra gånger är det uppenbarligen en människa, men en människa som sjunger som om han vore förprogrammerad, som om rösten bara var ytterligare en kugge i det elektroniska musikmaskineriet; jag tror att Hütter kallat röstinspelningarna för "talking drums". Eller så är det helt enkelt påminnelsen om hur vi människor är i teknikens händer, som skrämmer.

Visionen av en värld styrd av maskiner måste åtminstone ha känts kusligt aktuell för invånarna i Detroit, det löpande bandets födelsestad; men en stad som sjunkit ner i arbetslöshet och fattigdom i mitten av 80-talet. Det var också här som pionjärer som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson, i hög grad inspirerade av Kraftwerk, fick folk att börja dansa till techno. Lägger man till detta Kraftwerks stora inflytande på hiphop (Afrika Baambaattas "Planet Rock" bygger ju, som ni säkert vet, på en sampling från "Trans-Europe Express") och elektronisk pop, så får vi en hel rad genrer som tillsammans dominerar på både radio och klubbar idag - ja, som egentligen dominerar hela vår omgivning, alltifrån reklamsnuttar och filmmusik till kommersiell ungdomskultur.

Visst hade Kraftwerk en genial image. Visst var de djärvt experimentella och nyskapande. Men de hade aldrig blivit så stora och viktiga som de blev, om de inte också hade förmågan att skriva bra låtar. Kraftwerk var inte bara ett gäng experimentella konstnärer som hittade på hyss för att skapa "ny" konst (sådana finns det många av) - de var en grupp som gjorde något så unikt och beundransvärt som att skapa en helt ny typ av älskvärd popmusik. En popmusik som öppnade upp oändligt många möjligheter, men som samtidigt är fantastiskt tilltalande bara som den är.

År: 1977

Skivbolag: Kling Klang

Producent: Ralf Hütter, Florian Schneider

Längd: 42:45

38. Change - The Glow of Love

Man borde åka bort egentligen. Dra iväg en vecka. Inte vart som helst så klart. Jag tänker mig en strand i Italien. Fast som på samma gång är en strand i Karibien. På kvällarna ska man kunna lämna hotellet och ha promenadavstånd till en klubb i New York. Nu kan man ju inte göra alla resor i den hårda påtagliga verkligheten; och även om man rent teoretiskt skulle kunna, så har ju redan halva studiestödet gått åt till hyra, el och ett spontant restaurangbesök i fredags. Som tur är så går det att resa på många olika sätt. Tid och rum - vad är väl det för den som blivit bevingad av konsten?

Ibland dyker de ju upp; de där skivorna man aldrig hört talas om, men som innehåller allt man någonsin drömt om. Det är klart att man alltid, om än kanske undermedvetet, önskat sig ett album som helt sömlöst förenar klassisk disco, soul, italo-disco och en liten släng av house, i en fläckfri förpackning med coolt omslag och låtar som fastnar direkt. Ju längre tid man lever, desto mer klarnar faktumet att allt man fantiserat om faktiskt finns någonstans. Nu ska jag inte utmåla The Glow of Love som en obskyr discoskatt. Albumet var ju faktiskt något av en försäljningssuccé i USA och fick goda betyg av kritikerna; men säg mig den lista på 80-talets bästa album där denna skiva återfinns. Jag har då inte sett någon. Själv hade jag aldrig hört talas om Change fram tills för sisådär ett och ett halvt år sedan.

Affärsmannen och producenten Jacques Fred Petrus bildade gruppen i sluter av 70-talet, tillsammans med den italienske producenten och låtskrivaren Mauro Malavasi. Deras sätt att arbeta var något udda. Musiken spelades in i en studio i Italien, för att sedan flygas över till New York där amerikanska artister stod för sånginsatserna. The Glow of Love är alltså, bokstavligt talat, den kombination av Italien och New York som jag efterlyste i denna texts inledning. Och på ett vis kan man säga att även min önskan om Karibien uppfylls av albumet, då producenten Petrus har sitt ursprung i Guadeloupe (där han också tragiskt blev mördad 1987, men det är en annan historia). The Glow of Love blev studiogruppens första album. Här gifter sig den amerikanska, urbana discon perfekt med det där underbart cheesy, italienska elementet. Det är en skiva som vinner på sitt begränsade antal låtar. Vartenda spår känns som ens favorit på skivan, och albumet kan ses som ett bevis på att det ibland är bättre med ett litet antal bra idéer som blir ordentligt genomarbetade, än med ett stort antal idéer av varierande kvalitet som hastigt avlöser varandra. Å andra sidan ska det sägas att snart sagt varje låt har tillräckligt med bra idéer för att fylla upp ett helt album. Bara för att ta några exempel: på "It's A Girls Affair" dyker något slags stiliserat gitarriff upp ett fåtal gånger som egentligen inte har något som helst att göra med resten av låten, men som är så älskvärt att det lyfter ett redan underbart hedonistiskt disconummer ytterligare ett snäpp. Eller ta det där lilla pianoklinket på "The Glow of Love". Eller varför inte det där gnälliga syntljudet i slutet av "A Lovers Holiday"?

Denna inledande låt är precis så härlig som holiday-låtar alltid är, och sällar sig till det soliga knippe eskapistiska mästerverk där vi återfinner Madonnas "Holiday", The Tough Alliances "Holiday" och Happy Mondays "Holiday" (den sistnämnda bygger för övrigt på en sampling av Change-låten). Och förresten, nu när vi ändå är inne på fantasier, om ni skulle få välja en sångare, vem ni vill, för att sjunga en låt med titeln "The Glow of Love", vem skulle ni välja då? Vem som helst! Pick and choose! Marvin Gaye? Njaee, det börjar närma sig, men vill man inte egentligen ha någon som är lite mindre... andlig? Teddy Pendergrass? Mm, visst, men det finns ju en man ännu hellre vill ska sjunga låten. Ja, precis! Visst är det Luther Vandross! Denne hjälte i den orättvist förbisedda genre vi känner som 80-talssoul. Och vet ni vad; det är faktiskt Vandross som sjunger på albumets våriga, upplyftande titellåt! Utan att skämmas det minsta, häver han ur sig bubbligt lyckliga textrader som: "Flowers bloomin' morning dew and the beauty seems to say 'It's a pleasure when you treasure all that's new and true and gay'. Easy livin' and we're givin' what we know we're dreaming of. We are one, having fun, walking in the glow of love". Man smälter. Sångarens stämma förgyller också "Searching", där discopartyt plötsligt upphör för ett majestätiskt, åtta minuter långt, passionerat sökande efter kärleken. Det är en hymn för de hungrande, längtande, kärlekstörstande ögonen under discokulans pulserande ljus. Vandross har en karisma som lyser så starkt att man nästan tycker sig se honom framför sig, fastklamrad vid mikrofonen, iklädd en silverfärgad kavaj. Insatsen på albumet skulle bli hans genombrott och början på en lysande karriär.

Man hinner inte få tråkigt en enda sekund under resan, som faktiskt slutar i en överraskande mörk nyans, med den instrumentella italo-discobomben "The End". Jag vet inte var ni bor någonstans, men där jag befinner mig har det i alla fall precis börjat våras. Avslutningen på den här texten skriver jag på balkongen medan solen och den där lilla melodislingan från "The Glow of Love" tävlar om att bli först med att tina upp mitt vinterhjärta. Ibland behöver man inte resa bort. Ibland är det bäst att bara vara här och nu."Seasons for happiness are here."

År: 1980

Skivbolag: Warner Bros., WEA

Producent: Jacques Fred Petrus

Längd: 38:09

39. Kate Bush - Hounds of Love

Det slog mig när jag häromveckan lyssnade på St. Vincent hur svårt det är att göra berörande "konstpop". Som lyssnare kan man känna på sig att det är något ambitiöst och fint man hör, men ofta lämnar man ändå med en ganska steril och kall musikupplevelse i bagaget. Det är lätt att göra sig lustig över genrens pretentioner, och ofta är det precis vad man vill göra när man irriteras över musikens meningslösa utsmyckningar och brist på genuin personlighet. Men även om jag älskar den raka och anspråkslösa popen, så har jag ingenting emot att artister ibland vill göra något mer storslaget och konstfärdigt. Jag rent av gläds åt det, för om det lyckas - jag säger om - ja, då kan resultat bli fascinerande, märkligt och utomvärldsligt.

Jag tänker på Brian Enos tidiga popskivor och jag tänker, naturligtvis, på Kate Bush. Johannes har redan lyft fram hennes lek med karaktärer och (köns)roller, hennes dramatiska och teatrala stil, och hennes märkliga texter som behandlar allt från krig till kunskapsfilosofi. Musikaliska intryck hämtas från såväl folk- som klassisk musik. Kort sagt: det skulle kunna bli helt outhärdligt. Möjligen, tänker man, skulle det kunna fungera som litteratur eller som någon radikal pjäs på den allra flummigaste av fria teatrar, men som pop? Når vi någonsin fram till popmusikens kärna - som ju enklast kan sägas bestå av melodier och kärlek - när allt detta fluff står i vägen?

Om man bara lyssnar på andra sidan av Hounds of Love - och gör det illvilligt - kanske man fortfarande skulle förhålla sig tveksam till Bushs kvaliteter som popkompositör. Hon kallade hela sida två för "The Ninth Wave", och den utgörs av ett sammanhängande stycke låtar med mycket naturmystik och udda instrumentala inslag. Bush sjunger som om hon vore en alv och i bakgrunden hör vi gregorianska körer. Namnet på sviten hämtade hon från en dikt av Tennyson som handlar om King Arthur, och... ja, vill ni göra er lustiga över allt det här så har ni chansen nu. Vissa saker är helt enkelt mycket bättre än det låter. Det är som när man ska beskriva Led Zeppelin ("ett gammalt halvhårt bluesrockband som älskade flummiga myter och spelade på dubbelhalsade gitarrer inför svettiga fans i långt hår- de är skitbra, jag lovar!") - det är närmast omöjligt att få det att framstå som något attraktivt. Men tänk på den allra mest fantasieggande fantasyboken du läst, och du vet ungefär vilken känsla som sida två av Hounds of Love kan ge dig. Ändå en ganska angenäm sådan, eller hur?

Det är förstås ändå sida ett som får mig att ständigt återvända till albumet. Kombinationen av tilltalande popmelodier och Bushs storslagna ambitioner leder oss genom låt efter låt av oefterhärmelig briljans. Fyra singlar hämtades härifrån och hjälpte till att skjutsa albumet till nummer ett på den brittiska topplistan. De är alla lättnynnande och taktfasta, samtidigt som de är tillräckligt skruvade för att inte riktigt tillhöra den världen vi känner till. Det blir häxlikt och förtrollande, men aldrig för flummigt och formlöst. Det är poplåtar fast förankrade i 80-talets karaktäristiska produktion, men då så många andra låtar från den här tiden låter hopplöst daterade, låter dessa mer, tja, underbart daterade. Tänk på en supertypiskt producerad 80-talsskiva, och ta sedan bort allt det mediokra och klichéfyllda du sammankopplar med ett sådant album, och du landar i Hounds of Love.

Den kompromisslösa inställningen att skapa något speciellt, att på riktigt skapa något över huvud taget, lyser igenom allt Bush har gjort. Hon var besviken på de flesta av hennes kvinnliga föregångare, som hon menade hade sysslat med för harmlös musik. Det hade varit sött och passande, men inte mycket mer. Bush däremot ville göra intryck. Hon ville få folk att känna, hon ville att hennes musik skulle betyda något; genom att vara vacker eller besvärlig eller originell, vad som helst, bara den inte var menlös.

Det lyckades hon med, minst sagt. Till att börja med har vi ett personligt tilltal, en unik röst, som är helt utan jämförelse. Jag vet inte hur ofta jag läser att någon ny artist låter som Kate Bush, men det är väldigt ofta. Det finns liksom ingen annan att jämföra med om musiken eller sången på något sätt påminner om Bush. Om inte "bushig" hade varit ett så fult adjektiv hade det säkert ingått i den allmänna musikjournalistiska vokabulären. Hon är helt enkelt en av musikhistoriens allra mest säregna artister. Eller auteurer, för den delen. Jag tror att hon åtnjuter extra stor respekt bland fans och kritiker på grund av hennes totala kontroll över konstverket. Hon spelar, sjunger och skriver låttexter, hon producerar album och regisserar videos. Det ryktas för övrigt om att det är just detta behov av kontroll som hindrat henne från att turnera, och även om det bara skulle vara löst prat så säger ryktets själva existens något om Bushs allomfattande grepp om sin konst.

Hennes inställning och breda talang är förstås imponerande, men skulle inte betyda någonting om inte de dramatiska trummorna som dunkar igång "Running Up That Hill (A Deal with God)" sprängde upp dörrarna till vårt medvetande; om inte "Mother Stand for Comfort" vore en så mysig och obehaglig hyllning till moderskapets ovillkorliga kärlek; om inte "Hounds of Love" vore så underbart skräckromantiskt hypnotisk; om inte "The Big Sky" vore så maffigt medryckande; om inte "Cloudbusting", med all sin pompa och ståt, vore en av de mest hjärtskärande vackra sånger som delgetts allmänheten. Om inte musiken berörde oss. Om inte melodierna fanns där, om inte kärleken fanns där. Kärleken till karaktärerna i hennes sånger, till musiken och konsten, till livet i alla dess märkliga skepnader.

År: 1985

Skivbolag: EMI

Producent: Kate Bush

Längd: 47:33

40. Stevie Wonder - Innervisions

Det var kvällen den sjätte augusti 1973, och Innervisions hade bara några dagar tidigare nått fram till skivaffärerna. Stevie Wonder befann sig i en bil på väg hem från en konsert i South Carolina. Bilen kördes av vännen John Harris, medan Stevie sov i passagerarsätet. I North Carolina hamnade de efter en lastbil, lastad med timmerstockar. Föga anade Stevie, att de närmaste ögonblicken skulle komma att förändra hans liv.

I början av 70-talet blev soulen mer samhällskritisk. Det var en nödvändighet, efter ett decennium som hade börjat med inspirerande budskap och medborgarrättskamp, men som efter Martin Luther Kings död hade slutat i disillusionerad splittring. Curtis Mayfield, på många sätt en pionjär, spelade in låtar med politisk udd med the Impressions. 1971 kom What's Going On, bara månader senare There's a Riot Goin' On. Man sökte efter något som skulle kunna ge riktning och mål åt kampen. Innervisions var Stevies mest samhällskritiska album så långt i karriären. Låtar som "Too High", "Living for the City" och He's Misstra Know It All" behandlar droger, socialt utanförskap och president Nixon, i den ordningen.

Plötsligt bromsar lastbilen, Harris hinner inte reagera, och de två fordonen kör in i varandra. Timret lossnar från lastbilen och en timmerstock krossar framrutan på bilen och träffar Stevie i pannan. Han ligger i koma i fyra dagar, innan han slutligen vaknar upp. Han lever, men luktsinnet är borta, och han är rädd för att han också har tappat musiksinnet. Vännen Ira Tucker har berättat att de hämtade en clavinet till sjukhuset, och att Stevie för en lång stund vägrade röra instrumentet. "And then, when he finally did touch it... man, you could just see the happiness spreading all over him. I'll never forget that."

Den karakteristiska popfunken strömmar från högtalarna; en knorrande rytm och Stevie Wonders uppmaning: "People, keep on learning". Det är "Higher Ground" jag talar om. Låten handlar om hur lycklig Stevie är för att ha fått en ny chans i livet.

Cause my last time on earth I lived a whole world of sin
I'm so glad that I know more than I knew then

Den här gången ska han dock inte slarva bort sin chans. Precis som the Impressions "Keep On Pushing" handlar "Higher Ground" om att inte ge upp hoppet. "Gonna keep on tryin'/Till I reach the highest ground". Det var ett budskap som alla som planlöst sökte efter mening behövde höra. Låten markerar ett slags spirituellt uppvaknande för Stevie. Även om den var skriven och inspelad före olyckan, betraktade Stevie själv låten som ett slags förebud om vad som skulle hända. Efter olyckan fick hans texter en djupare betydelse för honom. I slutet av "Higher Ground" sjunger Stevie att Gud är den enda riktiga vän man har. Precis som för Marvin Gaye var det religionen och Gud som skulle förena de människor som upplevt besvikelse och misstro. Olyckan hade närmat honom saligheten.

För många är Stevie Wonder av litet musikaliskt intresse. För dem är han bara den där blinda gubben med smetiga kärleksballader och tråkiga "rädda världen"-låtar. Jag vill visserligen inte få det till att allting Stevie gjorde efter 1980 var dåligt; "That's What Friends Are For" är inte höjdpunkten i hans karriär, fast vänner är viktiga, och låten har en viss upplyftande kvalitet. Men om vi räknar bort hans Motowninspelningar, kan man säga att Stevies bästa period sträcker sig från 1972 års Talking Book och fyra år framåt till den storslagna urladdningen Songs in the Key of Life, där åtminstone varannan låt känns som såväl kärlekens som livets höjdpunkt. Innervisions är i jämförelse inte lika spretig eller all over the place, som det numera är gångbart att säga; det står ofta i skuggan av det episka dubbelalbumet, men topparna är minst lika bra. Den absoluta toppen är den över sju minuter långa "Living for the City", som berättar om en pojke som växer upp i "hard time Mississippi", i en fattig familj som utsätts för umbäranden och rasism. Strax efter fyra minuter tonar musiken ner och i ett mellanspel får vi reda på hur pojken, som har flyttat till New York, luras att sälja knark, arresteras och döms till tio års fängelse. Stevies röst är vid det här laget indignerat rosslig, frustrerad över samhällets orättvisa och oförmåga: "I hope you hear inside my voice of sorrow/And that it motivates you to make a better tomorrow".

Jag älskar Stevie Wonder, lika mycket för hans kompromisslösa texter, om sociala orättvisor och människors lidande, som för hans upplyftande kärleksballader. "Golden Lady" är så ljuvligt utmejslad att rytmen och Stevies honungsfyllda röst på något sätt smälter samman som av en naturgiven självklarhet. Och även om det låter patetiskt fylls mina ögon alltid av tårar, när jag hör den ödesmättade pianoslingan i början av "All In Love Is Fair", och när Stevie bekräftar allt som är underbart och vackert med kärleken, i några enkla, självklara och ändå så sanna, sångrader. Den tramsiga "Don't You Worry 'bout a Thing" bryter av mot den storslagna stämningen, men kommer ändå som en lättnad, efter allt allvar och svårmod. Innervisions avrundas med vad som antagligen är en indirekt kritik av president Nixon: "Makes a deal/With a smile/Knowin' all the time that his lie's a mile/He's Misstra Know-It-All".

Stevie Wonder, indignerad samhällskritiker, upplyftande kärleksprofet, och blind, såg längre än de flesta.

År: 1973
Skivbolag: Tamla
Producent: Stevie Wonder, m.fl.
Längd: 44:12

41. Michael Jackson - Thriller

Michael Jackson är troligtvis den mest berömde popartisten någonsin. Hans liv och karriär är på många sätt det mest tillspetsade exemplet på kändiskulten och eskapismen som kännetecknade en stor del av 1900-talets populärmusik. Han var en person som, till slut nästan rent fysiskt, tycktes upphöra att vara en människa av kött och blod. Man kan ställa sig frågan vad som egentligen händer med en människa som får allt han önskat sig; som plötsligt kan göra vad han vill. Michael Jackson är en del av det svårtolkade, troligtvis obehagliga, svaret. Vid någon punkt i karriären tycks popstjärnans självbild ha exploderat ut i en gränslös fantasivärld, där inga av det vanliga livets hållpunkter och referensramar längre existerade. Ankaret till verkligheten släppte taget. Titeln "The King of Pop" tycktes plötsligt upphöra att vara ett smickrande betyg på berömmelse och talang - den skulle bli bokstavlig verklighet. Jackson förvärvade rättigheterna till Beatles verk. Han gifte sig med Elvis dotter. Han lät bygga Neverland - en märklig blandning av djurpark, nöjesfält och bostad. Alla känner till ansiktsoperationerna och relationen till unga pojkar. Jag bläddrar i en bok skriven av PR-kungen och "Michael Jacksons högra hand" Bob Jones, som efter att ha fått sparken efter 34 års trogen tjänst, utmålar stjärnan som en självcentrerad psykopat - som på samma gång som han uttalar sitt förakt mot svarta människor, försöker ställa sig in hos Nation of Islam med enorma penningsummor. Jag vet inte hur mycket som är sanning, hur mycket som är smutskastning och hur mycket som är någonstans däremellan. Det börjar svindla vid läsningen och jag drabbas av obehagskänslor vid mötet med populärkulturens allra mest utflippade nivå. Kanske är det också den amerikanska drömmen i sin allra mest absurt skruvade form: "Det är bara i Amerika man kan födas som en svart man och sluta som vit kvinna", som någon lär ha sagt.

Vi befinner oss alltså i en värld där den som en gång var din högra hand, nu besinningslöst hugger dig i ryggen. Och i grund och botten handlar det ju om en pojke som blir hänsynslöst utnyttjad, inte minst av sin egen far, för att tillfredsställa vår hunger efter ung begåvning. En man som till synes desperat tycktes vilja skaffa sig en av de få saker han inte kunde få - sin förlorade barndom. Det gäller att behålla fokus vid mötet med Thriller - världens genom tiderna mest sålda album. För Michael är ju så himla talangfull och albumet är ju så himla bra.

Michael och kompani har på många sätt gjort sitt yttersta för att albumet ska uppfattas som stort, och bland annat bjudit in diverse celebra gästartister - Eddie Van Halen spelar gitarr, Paul McCartney sjunger och skräckfilmsikonen Vincent Price bidrar med sin röst. Varje låt tycks gjord för att vara en hit - och det var också bara två låtar på albumet som inte släpptes som singlar (däribland en av mina favoriter, den sensationella discopop-pärlan "Baby Be Mine"). Inledande "Wanna Be Startin' Somethin" är en rivstart utan dess like. Balladen "Human Nature" har ett sound som gnistrar som en iskall januarimorgon, och en fin melodi som inte blir det minsta sämre av att den skrivits av en medlem i Toto. Duetten med McCartney, "The Girls Is Mine", är givetvis utomordentligt fånig, men jag kan inte låta bli att tycka om den lite (även om jag också sällar mig till den allmänna hatarkören, när Michael och Paul börjar skojgräla på slutet). Den medryckande "Billie Jean" skulle bli något av en signaturmelodi för stjärnan, och det är kanske bara helt logiskt att den behandlar kändislivets baksida. Och visst har "P.Y.T. (Pretty Young Thing)" en titel som inbjuder till elaka skämt, men det hindrar inte att det är den kanske svängigaste låten på hela skivan.

Michaels röst är ömsom oemotståndligt rivig, ömsom bara en svag nyans manligare än den himmelska barnastämma som sjöng på Jackson 5:s "I Want You Back", en av tidernas bästa poplåtar. Sammanfattningsvis får vi på albumet intrycket av en artist som kan göra nästan vad som helst med sin röst. Hans stön och plötsliga utrop gör allt för att dra mig ifrån den mjuka fåtölj jag slagit mig ned i för att njuta av ljudbilden, och istället föra mig dansande upp på vardagsrumsgolvet. Förutom Michaels begåvning som sångare och artist, så är det till stor del producenten Quincy Jones vi kan tacka för den fantastiska musiken på Thriller. Det slicka sound vi förknippar med 80-talets topplistemusik lät aldrig så bra, och aldrig så slickt, som på detta album. Det här är kommersiell musik när den är som bäst. Gudarna ska veta att man kan vara medioker, samtidigt som man säljer en jäkla massa album - men säljer ditt album dubbelt så mycket som det näst mest säljande albumet i världshistorien och blir du planetens mest berömde artist - ja, då är du antagligen inte medioker. Michael Jackson lyckades beröra och inspirera miljoner och åter miljoner människor, och jag tror att stora delar av Thriller kan vara ofrivilligt tilltalande även för den mest hårdhudade tvivlare. Hans danssteg har kopierats på otaliga skolavslutningar världen över. Hans musikvideor, inte minst till albumets titellåt så klart, blev det definitiva startskottet på en era där MTV blev en central faktor i stora artisters framgångar.

På omslaget ser vi Michael som en ung, svart man. Han är iförd en vit kavaj som ser ut att vara självlysande. Självsäkert sträcker han ut sig; snygg, stilig, redo att ta över världen. Det här är innan allt blev sådär sjukt och utflippat. Med Thriller nådde han toppen. Låt oss stanna där ett litet tag, även om vi vet hur det gick sedan.

År: 1982

Skivbolag: Epic

Producent: Quincy Jones, Michael Jackson

Längd: 42:19