67. Fleetwood Mac - Rumours

Klockan är två på natten. I en studio i Kalifornien börjar en vild fest så sakteliga brinna ut. Fulla och höga människor vandrar ut i natten. Medlemmarna i Fleetwood Mac stannar kvar. Nu har det blivit dags att spela in det som ska bli Rumours. Albumet kom att bli så oerhört fokuserat, balanserat och vackert, att det verkar nästan oförenligt med det kaos och den känslomässiga förvirring som präglade bandet under inspelningen. Kanske allra mest anmärkningsvärt är faktumet att det känns så rakt igenom smakfullt och värdigt, trots drogerna och smärtan som ligger bakom. Det sägs att bandet ofta började spela in sent på natten efter dekadenta partyn i studion där mängder av folk nyttjade alkoholhaltiga drycker och kemiska substanser - och visst finns det en doft av efterfest över skivan. Melankoli. Plötslig insikt och klarhet. Nattliga reflektioner över livet och kärleken.

På 60-talet var Fleetwood Mac ett mycket populärt bluesrockband och fick bland annat en hit med singeln "Albatross". Vid decenniets slut lämnade dock dåvarande frontfiguren Peter Green gruppen på grund av mental ohälsa. Under första halvan av 70-talet skiftade sedan bandets personal konstant. Visst nådde de vissa framgångar även under denna tid, men de förmörkades av personliga problem: makarna Christine och John McVie bråkade och gitarristen Bob Weston hade en affär med trummisen Mick Fleetwoods fru. Då det blev omöjligt för gruppen att fullfölja sin turné, så kastade deras manager ut en helt annan uppsättning musiker på vägarna och kallade dem för "Fleetwood Mac". Och så där har det väl fortsatt sedan dess, med medlemmar som åkt in och ut ur bandet, även om Mick Fleetwood hela tiden - genom toppar och dalar, England och Kalifornien, blues och syntpop, från 60-tal till nutid - har suttit längst bak och hållit takten, som om han vore tiden själv. Ett undantag från karusellen inleddes vid mitten av 70-talet när paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks anlände. De fullbordade den uppsättning medlemmar som skulle vara intakt i hela 13 år och göra Fleetwood Mac till en av de, både konstnärligt och kommersiellt, mest lyckade popgrupperna någonsin. Med albumet Fleetwood Mac kom pengarna och berömmelsen på nytt. Tillsammans med dessa så förrädiska gåvor kom emellertid också drogerna, alkoholen och prestationsångesten. De interna problem som varit gruppens kännemärke drogs mot sin spets: Buckingham och Nicks förhållande sprack, paret McVies likaså, och till och med Fleetwood var på god väg att skiljas från sin fru. I sådana här lägen har man bara två alternativ: 1. Att låta bandet gå under i kaos. 2. Att spela in Rumours.

Christine McVie har kallat inspelningen av skivan för ett trauma och studion tycks ha förvandlats till en kostnadskrävande partylokal där bandmedlemmarna spenderade natten för att undvika varandra på dagtid. Paranoian och gruppens kluvna inställning till varandra återspeglas både i låtarnas texter och i albumets titel. Fleetwood Mac var under denna period ett band välsignat med hela tre lysande låtskrivare. Vilket popband som helst hade sålt sina mammor för att få tag i en kompositör av Lindsey Buckinghams, Stevie Nicks eller Cristine McVies kaliber. Förutom att vara briljanta låtsnickrare är alla tre också mycket goda sångare, både på egen hand och när de låter sina stämmor ljuda tillsammans. Man får ofta intrycket att Buckingham, Nicks och McVie har suttit var och en på sitt håll och skrivit låtar om sina komplicerade förhållanden till andra medlemmar i bandet. Man kan ju undra hur det kändes för John McVie att spela bas på "You Make Loving Fun", en låt skriven av hans ex och inspirerad av hennes nya kärleksaffär: "I never did believe in miracles, but I've a feeling it's time to try. I never did believe in the ways of magic, but I'm beginning to wonder why". Kul att få höra det efter åtta års äktenskap! Här har man uppenbarligen misslyckats med att ge sin fru mirakel och magi under alla dessa år, och så går hon och hittar det hos första, bästa pojkvän. Över huvud taget är Christine McVies låtar de mest hoppfulla, upplyftande och framåtblickande på skivan, vilket hennes forne man måste ha haft ganska kluvna känslor inför. Han fick ju heller aldrig någon chans att komma med konstnärligt mothugg. Då var fallet Buckingham/Nicks mer komplicerat. Ett berömt exempel är Nicks sånginsats på Buckinghams "Go Your Own Way". Nicks sjunger: "Tell me why everything turned around?", en fråga troligen riktad till henne själv, och fortsätter i refrängen: "You can go your own way, you can call it another lonely day". Man kanske kan se det som ett budskap skickat från Buckingham till Nicks, och tillbaka till Buckingham igen - eller, helt enkelt, bara se två personer som tillsammans gör stor musik av sitt brustna förhållande. Det är vackert, gripande och en aning erotiskt. På "The Chain", den enda låt som skrevs av hela gruppen tillsammans, lyder refrängen: "If you don't love me now, you will never love me again. I can still hear you saying, you would never break the chain." Alla fem kunde förmodligen sjunga med i de bittra raderna.

Bra konst är oftast både allmängiltig, och bunden vid en speciell tid, plats och situation. Kanske är detta som allra mest tydligt när det gäller musik - en konstform som är så nära och personlig, både för den som skapar och den som lyssnar. Givetvis är Rumours ett smärtsamt dokument från en svår tid i några kreativa människors liv, och visst är vi intresserade av Fleetwood Mac och deras historia; relationerna, bekymren och känslorna i den fönsterlösa studion vid Stilla Havskusten någon gång i mitten av 70-talet. Men låtarna talar också direkt till oss. De blir våra vänner. Vad ska man till exempel göra med informationen att "Oh Daddy" är en referens till Mick Fleetwood (som tydligen kallades "Big Daddy" av de andra i bandet)? Spelar det någon roll om en sång vi upplever som betydelsefull och djup, och som vi kanske har haft som personligt soundtrack under svåra stunder i vårt liv, i själva verket är ett ironiskt internskämt? Kanske, kanske inte. Ett kännetecken för en bra låt är att den har en egen betydelse för varje lyssnare, eller kanske rentav för varje lyssningstillfälle. Bill Clinton använde "Don't Stop" som signaturmelodi till 1993 års presidentvalskampanj , vilket gör att vi kanske upplever den som designad för politisk propaganda och kollektiv optimism. I själva verket skrevs den av Christine McVie för att uttrycka de känslor hon hade efter uppbrottet med stackars John. När det gäller "Gold Dust Woman" så vet, enligt egen utsago, inte ens Stevie Nicks själv vad den handlar om (förutom att det har någonting med kokain att göra). Låten behöver inte bli mindre meningsfull för det. Miljontals människor världen över har tilltalats av sångerna på Rumours och gjort dem till sina egna, vilket de gissningsvis inte skulle ha gjort om bandet försökt skapa något helt frikopplat från sin egen situation. Den tidlösa kraften hos denna klassiker kommer till stor del från att musiken fötts ur verkliga människors verkliga känslor inför verkliga ting - ting sedda i det där alldeles speciella skenet som bara kan upplevas efter klockan två på natten när en vild fest just brunnit ut.

År: 1977
Skivbolag: Warner Bros.
Producent: Fleetwood Mac, Ken Caillat, Richard Dashut
Längd: 39:03

68. De La Soul - De La Soul is Dead

"That's it? That's all? [...] What happened to the pimps, what happened to the guns, what happened to the curse words? That's what rap music is all about, right?" 

- "Skit 5", sista spåret på De La Soul is Dead.

De La Soul - en trio New York-bor som debuterade i slutet av 80-talet - skiljer sig från de allra flesta hiphopakter på ett intressant sätt: de är genuint älskvärda. Hiphopens allmänna image ger sken av en aggressiv, skrytsam och materialistisk genre. Så är det bara. Det må finnas tusen intressanta anledningar till att det är så, och de undantag som inte passar in på den beskrivningen av hiphop är ganska många, men jag är övertygad om att det är så de flesta ser på genren. Det går heller inte att förneka att det finns goda anledningar till det. Många stora rappare är fantastiska på olika sätt, men adjektiv som "hjärtevärmande" och "älskvärd" är kanske inte de första orden man sträcker sig efter för att beskriva dem.

Men om man väljer att kalla sig Trugoy därför att man älskar yoghurt och tycker det vore kul att stava det baklänges; om man väljer att sampla country och Steely Dan på sitt debutalbum; om man väljer att rappa om skräckinjagande ämnen som mjäll, telefonsvarare och rullskridskopartyn; om man väljer att skoja om alla möjliga genrer, inklusive samtida afroamerikanska sådana - då är man sannolikt ganska medveten om att man knappast kommer att buntas ihop med N.W.A, utan snarare ses som ett alternativ till dem.

På gruppens andra album, De La Soul is Dead, hade texterna blivit lite vassare och allvarligare. Den hippie- och flower powerkänsla som präglade debuten 3 Feet High and Rising, står inte riktigt att finna här. Låtar som "Millie Pulled a Pistol on Santa" och "My Brother's a Basehead" behandlar verkligt tragiska ämnen, och de gör det utan att trivialisera eller skämta bort något. Men De La Soul använder sig av ett sympatiskt knep för att locka in oss i historierna: de använder inbjudande musik. Det gör att helhetsintrycket inte blir kolsvart. Kanske finns det hopp för tjejen som utnyttjats sexuellt av sin far och för den av droger utslagna brorsan - något annat kan jag inte tro när jag hör de sköna beatsen och de kreativa samplingarna.

En annan sak som starkt bidrar till De La Souls charm är deras humor. På "Talkin' Bout Hey Love" får vi höra ett par diskutera statusen på deras relation. Kvinnan är orolig för att mannen är otrogen och tycker inte att han är tillräckligt dedikerad deras förhållande. Hennes partner å sin sida förstår inte vad hon menar och tycker att han uppfyller alla krav som rimligtvis kan ställa på honom vad gäller att visa kärlek. När hon kommenterar att hon sett honom uppvakta en annan kvinna: "You even gave her some of your special donuts for free", så får hon svaret: "So this is what this is all about - donuts?" Det är ett utmärkt - och väldigt roligt - exempel på alla dessa meningslösa käbbel mellan män och kvinnor som inte lyckas förstå varandra. Det är ju egentligen rätt sorgligt när man tänker efter, men med träffsäkra repliker och en sampling från Stevie Wonders underbara "Hey Love" i bakgrunden är det ändå alltid en ren njutning att lyssna på låten. De La Soul vill berätta alla möjliga typer av historier, men de vill alltid få lyssnaren att må bra. Om inte det var målet med deras musik så blev det i vilket fall resultatet.

De La Soul is Dead är ett fantastiskt spretigt album. Det är som om Posdnous, Maseo och Trugoy haft hundratals olika uppslag och inte haft lust eller tålamod att vänta med någon enda av dem till senare tillfällen. I vissa fall har de till och med tryckt in radikalt olika musikaliska idéer i en och samma låt, som i den tredelade "Bitties in the BK Lounge", för övrigt en av skivans absoluta höjdpunkter. Just som man hinner tänka att det är en grym låt så byter den helt skepnad och blir ännu bättre.

Resultatet av allt det här skulle kunna bli en kaotisk röra, osammanhängande och ofokuserad. Men nej.

Istället blir det en färggrann potpurri av känslor och uttryck. Vill de sampla Serge Gainsbourg i ena stunden för att göra en pastisch på housemusik i nästa - ja, då gör de det. Vem ska stoppa dem om de får för sig att placera ett bisarrt lo-fi-pianostycke med skrikig sång precis bredvid en publikfriande discodänga? Ingen. Och alltsammans hålls ihop av De La Souls kärleksfulla ironi och varma humor. Gruppens själ och karaktär går aldrig förlorad, är alltid närvarande, och utgör den röda tråd som vi kan hålla fast vid genom hela den vindlande upptäcktsfärd som är De La Soul is Dead.

År: 1991
Skivbolag: Tommy Boy/Warner Bros. Records
Producent: De La Soul, Prince Paul
Längd: 73:30

69. G-Side - The One...Cohesive

En vacker majdag tog jag tåget till Malmö där jag och Martin skulle se G-Side på Babel. Bara några månader tidigare hade jag fått upp ögonen för hiphopduon, bestående av rapparna ST 2 Lettaz och Yung Clova och baserad i Huntsville, Alabama. Staden är berömd för att vara ett betydelsefullt centrum för NASA och raketforskning, och kallas för "The Rocket City" av amerikanerna. Detta är också anledningen till att G-Sides andra album från 2008 döptes till "Starshipz and Rocketz". På skivomslaget kan vi se två små pojkar som tittar och pekar mot en rymdraket som tornar upp sig framför dem. Det är en bild som säger oerhört mycket om duons musik och de kontraster den kännetecknas av.

Det är inte särskilt mycket folk på stället och förutom en handfull glada bloggare av olika slag, så tycks de flesta inte ha en aning om vilka G-Side är. Å ena sidan har The One...Cohesive ett bombastiskt omslag, storslagna beats och mycket begåvade texter från både ST och Clova. Å andra sidan står alltså G-side på en liten klubb i Sverige framför ett fåtal intresserade och kan fortfarande inte försörja sig på sin musik. Klart jag önskar duon all framgång i världen, men det finns en viss charm i den där kontrasten mellan det lilla och det stora, som gör det lätt att romantisera gruppen och deras musik. Den är mäktig och episk, men på samma gång lokal och indie. De är både grabbarna från den lilla staden utanför Huntsville och männen som flyger över hela världen med kompassen riktad mot stjärnorna. De flesta du känner kommer antagligen inte ha hört talas om G-Side om tio år, samtidigt förmår de att inspirera till sådana här projekt, av typen som i vanliga fall brukar vara reserverad för nostalgiska porträtt av Bob Dylan och The Smiths i Mojo. Vi får vara glada att vi lever i en tid där det här är möjligt. Som Clova säger i en intervju med Nöjesguiden: "Vi gjorde vad man sa åt oss att göra för att nå ut. Vi betalade radiostationer för att de skulle spela våra låtar. Men sedan upptäckte vi att man kunde göra allt på nätet gratis - och sedan dess betalar vi inte för något." Och sedan dess har de blivit omfamnade och älskade över hela världen utan att ha fått någon draghjälp av mainstream-media.

Konserten inleds till min stora förtjusning med "Y U Mad" och dess pianointro, som låter som ett soundtrack till en Hollywoodsnyftare. Sakta växer låten till ett monster av syntar, stråkar, trummor och textrader som "The stars look so bright, when you come from a city with no light". Det är svepande, mäktigt, fullt av rymd. Det är hiphop för den som gillar både Gucci Mane och Cocteau Twins. Samtidigt har ST och Clova allt som oftast fötterna på jorden. De svävar inte i rymden, utan står på gatan och tittar upp mot den medan de knyter nävarna: "Jag kan också bli störst. Den här staden och de här människorna förtjänar också ett album, och den här storyn förtjänar också tidernas mäktigaste beat." Man tycker sig höra hur de två rapparnas hjärtan bultar, hur mycket de vill det här, hur det ännu inte blivit till rutin och vardag: "This could be my last album" som Clova konstaterar på "I Am" - karriären kan ta slut när som helst, så det är lika bra att ge allt. Den gränsöverskridande produktionen, framför allt signerad geniala producentduon Block Beattaz, kulminerar på "Inner Circle", albumets epicentrum. Med en speltid på två och en halv minut är den osannolikt kort för att vara en hiphoplåt. Detta gör den bara ännu mer kraftfull - vi kastas rätt in i ett fullkomligt magiskt beat, in i en annan värld, och hinner knappt dra ett andetag innan vi abrupt rycks ut igen och hamnar i nästa låt, "Jones", som lite orättvist får agera bakgrundsmusik medan vi hämtar andan efter "Inner Circle" och den nästan lika fantastiska trio låtar som föregår den: "Came Up" med sitt vackra fiolspel, "Y U Mad" och "I'm Sorry : ( " med sin majestätiska klagokör. Om jag minns rätt bränner G-Side kompromisslöst av dem allihop redan under konsertens första halva, som om till och med själva spelningen skulle kunna avbrytas när som helst.

En lång, blond norrman kommer plötsligt upp på scen. "Kul att de tar upp en kille från publiken", tänker jag. Men norrmannen ställer sig vid mikrofonen och plötsligt hörs den välbekanta rösten från "Nat Geo" sjunga låtens mekankoliska flygplansrader: "The world looks so good from up here, oh the world looks so good from up here", och jag inser att den blåögde gutten är ingen mindre än "Chris Lee", refrängsångare på ett par av låtarna på The One...Cohesive. Norrmännen tycks ha varit bland de första i utlandet att ta Alabamaduon till sina hjärtan. G-side gjorde relativt tidigt konserter i Norge, har alltså en norsk lintott som gästsångare och norrmannen DJ Giraffo introducerar "In The Rain", en av 2000-talets bästa låtar, på Huntsville International, albumet som föregick The One...Cohesive. Och förresten: har ni lyssnat på den norske rapparen Lars Vaulars låt "Klokken fem om natten"? Gör det. G-Side dyker upp där också. Det är egentligen ett ganska bra exempel på vilken märklig tidsålder vi lever i; på vilken liten roll en sådan sak som geografiska avstånd tycks spela nu för tiden; på hur stabila och naturliga ordningar tycks luckras upp i en värld som ofta upplevs vara till stor del immateriell. G-Side gjorde på Huntsville International ett koncept av detta. Albumet titel hämtades från Huntsvilles flygplats och mellan låtarna dyker det titt som tätt upp telefonhälsningar från fans i England, Schweiz och, som sagt, Norge. G-Side är relativt okända, men ändå kan de uppleva att hela världen ligger för deras fötter. Världen har blivit drömlik. Aldrig förr har vi kunnat leva i vår fantasi som nu. Aldrig har gränsen varit luddigare mellan denna fantasi och verkligheten. Samtidigt som världsherraväldet har blivit lättare att drömma om och komma nära, med majestätiska beats och kontakter över hela världen, så är det också kanske svårare att verkligen tro på. Är jag glömd om några månader? Är hajpen över då? Blir det här mitt sista album? The One...Cohesive avslutas med låten "Imagine" vars sista rad lyder "Can you imagine success? Can you imagine...failure?". Plötslig tystnad. I den där osäkerheten ligger mycket av det som gör albumet genuint gripande. Melankoli och osäkerhet är inte vad vi vanligtvis förknippar med sydstatshiphop, och kanske är det dessa två egenskaper som gör det lätt för oss att ta musiken till våra frostbitna, skandinaviska hjärtan.

Konserten tar slut. ST gör high five med publiken. Clova står i ett hörn och ser trött ut. Utrustningen packas ihop. En del av publiken lämnar Babel för att uppsöka något av Malmös alla kebabhak, andra stannar för att dansa. Jag är ganska trött, men vägen hem är kort. Inte mycket längre än den mellan Alabama och Norge, och en aning kortare än den mellan Huntsville och rymden.

År: 2011
Skivbolag: Slow Motion Soundz
Producent: Block Beattaz m. fl.
Längd: 54:25

70. John Coltrane - A Love Supreme

Redan vid de inledande saxofonskriken i "Acknowledgement" förstår vi att det här är musik som försöker säga oss någonting. När saxofonen släpper taget fångas den upp av ett nästan omärkbart trumspel och liksom från djupet av en avgrund hör vi den karakteristiska rytmen stiga och omfamna allt levande. När Coltrane har sagt det han vill säga, på alla sätt det är möjligt att säga det, återgår han till en sorts djup basgång från sitt innersta: "A love supreme, a love supreme, a love supreme".

A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är förstås en omöjligt uppgift att skriva en fullständig historia om albumet, en sådan skulle behöva innehålla allting som albumet har inspirerat och möjliggjort, alla tårar och all kärlek det har gett upphov till. John Coltrane skrev albumet på fem dagar 1964. Men låt oss börja sju år tidigare. Året var 1957 och Coltrane hade gjort sig känd som en framstående medlem av Miles Davis band. Men vid sidan av musiken var det tyngre. Efter en religiös upplevelse lyckades han dock bli fri från sitt heroinmissbruk. Det var en händelse som startade hans livslånga religiösa sökande. Några år senare satte Coltrane ihop sitt första band och för skivbolaget Impulse! spelade han in några fantastiska album.

Coltranes glädje och tacksamhet för att ha blivit fri från sitt drogberoende kulminerade i A Love Supreme, som var Coltranes sätt att ge någonting tillbaka till Gud. Samma år, 1964, hade han också fått sitt första barn, med jazzmusikern Alice Coltrane. Alice har berättat att John gick upp på övervåningen utan någonting annat än penna, papper och saxofon. När han kom ner igen var det som att se Moses komma ner från berget: "It was so beautiful. He walked down and there was that joy, that peace in his face, tranquility. He said, 'This is the first time that I have received the music for all that I want to record, in a suite. This is the first time I have everything, everything ready.'" Albumet spelade in i december samma år, av "The Classic Quartet" som Coltranes band hade kommit att kallas.

Det är mycket som är löjligt och idiotiskt med religioner, men det finns något beundransvärt hos människor som känner genuin tacksamhet för sina liv. Jag har alltid haft föreställningen att vi är utslängda på jorden, utan vare sig syfte eller mening. Men när jag lyssnar på "Psalm", en tonsatt dikt, där Coltrane stavelse för stavelse följer diktens uppbyggnad, fångas jag i en känsla av uppriktig andakt. Coltranes saxofon låter sig inte fångas i ord, den tjuter ut sin kärlek i långsamma frustningar. Från basgången i "Acknowledgement", till elden och glädjen i mitten, till den mäktiga avslutningen, där Coltranes intensitet samlas till en vibrerande glöd, som sakta dör ut tills kylan och tomheten åter fyller rummet, är A Love Supreme ett mästerverk. Jazzskivor tenderar att vända sig inåt mot sig själva, mot överdrivna excesser och ljudorgier. A Love Supreme är däremot perfekt i både komposition och utförande. Det finns inte en enda överflödig ton, inte ett enda överflödigt trumsolo.

A Love Supreme är en musiksvit i fyra delar, men det är också något mycket mer och större. Det är en kärleksfull tacksägelse, en stjärnhimmel över våra ensamma själar; det är lystern och ödmjukheten i ögonen när man säger att man är glad för att få leva och må bra. Det kanske finns en Gud, jag är inte säker. En sak som jag däremot är säker på är att om det finns en Gud så sitter han i sin himmel och rullar A Love Supreme. En finare present kommer han aldrig att få.

År: 1965
Skivbolag: Impulse!
Producent: Bob Thiele
Längd: 33:02

71. Pixies - Surfer Rosa

En gång för några år sedan frågade Gabriel mig vilket av Pixies album som egentligen är bäst. Jag blev förtjust av frågan, men jag kunde inte ge ett rakt svar. Skulle jag säga Surfer Rosa eller Doolittle eller den underskattade Bossanova? Det var inte alkoholens dimmor som gjorde mig osäker, utan det faktum att nästan varje Pixiesalbum har samma effekt på mig: det raderar minnet av allting annat som Pixies har gjort. Varje gång jag hör basgången och Kim Deals röst på "Gigantic" så tänker jag att det är så här Pixies ska låta, och att det här, det här måste ju vara deras bästa album. Men så slår jag på Doolittle och samma sak händer. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade på Gabriels fråga, jag kanske nämnde Surfer Rosa innan jag genast lade till att Doolittle naturligtvis är minst lika bra. Frågan förföljde mig hela kvällen. När jag väl kom hem var jag givetvis tvungen att en gång för alla avgöra vilket av Pixies album som är deras bästa.

Trummorna i början av "Bone Machine" sparkar igång en av 80-talets råaste basgångar och en låt som tycks handla om Japan och kyssar, men som framförallt innehåller den fantastiska raden "You're so pretty when you're unfaithful to me". Sedan följer tolv låtar, ett dussin vassa nålstick i huden, innan albumet klockar in på strax över halvtimmen. Vad är det jag precis har varit med om? Det är inte helt lätt att svara på. "Broken Face" handlar om incest och kroppslig deformering, "Gigantic" om en kvinna som förälskar sig i en svart man och som varje dag ser honom ha sex, och "Where Is My Mind" om en surfingtur i Karibien: "Animals were hiding behind the rocks/Except the little fish/But they told me, he swears/Tryin' to talk to me, coy koi."

"Where Is My Mind" är en av Pixies bästa låtar: från Black Francis bestämda "stop", till den spöklika bakgrundskören, till Francis röst som liksom flyter samman med den skeva kusligheten. Och precis när man har lyssnat på den vemodiga "Cactus":

Sitting here wishing on a cement floor
Just wishing that I had just something you wore
Bloody your hands on a cactus tree
Wipe it on your dress and send it to me

kommer en låt om superhjälten Tony, som bryter av mot den allvarliga tonen. Hur mycket jag än lyssnar på Surfer Rosa så blir jag aldrig trött. Pixies blir aldrig tråkiga. Bandets styrka är att stoppa in medryckande popmelodier, förvridna texter och Francis och Deals röster i en tvättmaskin, köra ett trettiominutersprogram, och upptäcka att allting plötsligt fungerar tillsammans, eftersom allting har samma spräckliga färg. Har jag nämnt "River Euphrates", som mest består av en tät gitarrvägg och "ride, ride, ride" i all oändlighet? Eller "Something Against You", där ett gitarriff som lika gärna kunde utgöra grunden till en tweepoplåt istället utvecklas till en rå bekännelse: "I've got something against you/I've got something against you/I've got something against you/Oh yeah, I am one happy prick"? Det opolerade soundet på albumet beror till stor del på Steve Albini som i ett par år var bandets George Martin. Uppföljaren Doolittle, där Albini redan hade släppt taget om rodret, är i jämförelse mer avskalad.

Rummet skakade i natten, låtarna avlöste varandra som smultron på ett strå, och någonstans mitt i albumet tog uppfattningen form som en omisskännlig insikt: Nu vet jag äntligen, Surfer Rosa är deras bästa album. Det är här all underbar och svårfångad energi samlas till ett sammanhållet musikaliskt uttryck. Det är så här Pixies ska låta! Nu ska jag bara säga det här till Gabriel nästa gång jag ser honom. Men vänta, jag måste förstås lyssna på Doolittle en gång också ...

År: 1988
Skivbolag: 4AD
Producent: Steve Albini
Längd: 32:50