Jullov

Glögg, pepparkakor och julklappar man inte vill ha: Världshistoriens 101 bästa album tar jullov. Vi återvänder med full kraft den 2 januari.

Johannes, Gabriel och Martin

82. Elvis Costello - This Year's Model

Det tog lång tid innan jag började lyssna på Elvis Costello. Jag tyckte han framstod som lite jobbigt nördig, lite för lik den där ironiska killen som tror han är så jävla smart. När jag väl upptäckte honom så märkte jag vad han egentligen var: en nördig, ironisk kille som tror han är så jävla smart - men med bett. Det handlade ju inte om förnöjt refererande eller tröttsamma hipsterposer. Det vi hör på Costellos tidiga album är en (mestadels) arg ung man som spottar ur sig sina besvikelser och frustrationer; men en som gör det med finurlig och välformulerad syrlighet. Han är intelligent på ett befriande sätt, inte på ett påfrestande överbelastat sätt.

This Year's Model är Costellos andra album och det mest utåtriktat arga av alla hans klassiska verk. Det var också här The Attractions började backa upp Costello med sin drivna, halvneurotiska rock; något som skulle visa sig passa den missnöjde britten perfekt. "No Action" inleder skivan och det första vi hör är Costellos röst som väser fram: "I don't wanna kiss you, I don't wanna touch", innan The Attractions säger ungefär samma sak fast med trummor och gitarrer. Naturligtvis ska det snart visa sig att berättarjaget visst vill ha fysisk närhet - det är just det som är problemet, att han inte längre erbjuds det - och nog sjutton är sånt tillräckligt för att göra en förbannad. Raden "Everytime I phone you, I just wanna put you down" fångar känslan perfekt. Om man bara vill slänga på luren så fort man börja prata med en viss person, varför fortsätter man ringa hela tiden? Därför att det är så kärlek, besvikelse och ilska fungerar. Inte är man felfri själv heller, och ens egna brister framstår särskilt tydligt när man är så uppretad att man häver ur sig saker i affekt. Ibland tar man till småaktiga förolämpningar ("Don't act like you're above me; just look at your shoes" slipper han ur sig på "Lip Service"), ibland avslöjar man bara sin egen svartsjuka ("I don't like those other guys looking at your curves" är raden som inleder "Living in Paradise", och berättaren blir knappast mer sympatisk ju längre låten går. Men musiken är ljuvlig.) Ingen är perfekt, varken subjekt eller objekt. Det är musik som känns ärlig.

Jag ska inte låtsas som att det är glasklart vad alla låtar handlar om, men det är heller ingenting jag sörjer. Alla som någon gång fallit för Bob Dylan vet att otydligheten och ambivalensen är en del av attraktionskraften. Albumets höjdpunkt, "(I Don't Want to Go To) Chelsea", tror jag handlar om prostitution, men det finns säkerligen avvikande åsikter. Kanske kritiserar den en hipp kulturelit och dess ytliga tillställningar? Som sagt: vi behöver inte veta. Är det inte därför vi älskar så mycket av den bästa musiken? Är det överhuvudtaget inte något som utmärker stor konst? Vi kan tolka en låt som "(I Don't Want to Go To) Chelsea" olika, eller inte tolka den alls - och ändå älska den lika mycket. För det oemotståndliga beatet är detsamma för oss alla, den ylande syntslingan missförstår vi inte, närvaron i rösten uppfattas av vem som helst som lyssnar.

Men ibland tycker man väl sig ändå kunna förstå rätt tydligt vad han vill säga, och det är viktigt att påpeka att Costellos missnöje inte bara är begränsade till personliga relationer. I "This Year's Girl" är det inte den den senaste modellstjärnan eller sexsymbolen som kritiseras (för dem känner han bara medlidande), utan tomheten och ytligheten som omsluter alltihopa: det som skapas av mediecirkusen, men också av alla oss "vanliga människor" som stirrar på affischerna. I "Radio Radio" får etablissemanget en känga, och vi påminns om varför Elvis Costello trots sin musikalitet och lyriska intelligens faktiskt brukade räknas till punkscenen.

Jag hoppas inte ni fått en skev bild av albumet nu. Alla ni melodiälskande och lyckosökande musikfans behöver trots att jag använde ordet "punkscen" inte misströsta det minsta. Snarare än punk är This Year's Model ett bitskt och smart popalbum. Popmusik har alltid levt på kontrasten mellan bittert och ljuvt, extatiskt och melankoliskt, lyckligt och sorgset. Hur många beska kommentarer Costello än spottar ur sig går det inte att frångå det faktum att det är en stor glädje att lyssna på skivan. Låtar som "The Beat" och "Night Rally" får mig helt enkelt på oförskämt gott humör. Och det är helt okej. Människan är full av kontraster; vi kan vara glada och arga på samma gång. "Sometimes I almost feel just like a human being" sjunger Costello på "Lipstick Vogue". För den som vill känna sig lite mer som en riktig människa med genuina känslor och självständiga tankar rekommenderas This Year's Model utan reservationer.

År: 1978

Skivbolag: Radar

Producent: Nick Lowe

Längd: 35:44

83. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy

På "Graduation Day" från College Dropout sjunger Kanye West att han har något bättre att göra än att gå i skolan. Hans mamma är orolig för honom, hon vill att han skaffar ett "good ass job, just like everybody". Men hon glömmer en sak: "She ain't walked in my shoes/I'm just not everybody". Där, på College Dropout från 2004, startar Kanyes makalösa självupptagna projekt, ett projekt som på många sätt kulminerar i My Beautiful Dark Twisted Fantasy sex år senare. Albumet innehåller det inom hiphopvärlden obligatoriska självförhärligandet ("the same people that tried to blackball me/forgot about two things, my black balls"), men det innehåller också självironiska delar. "I'm so gifted at finding what I don't like the most", sjunger han på "Runaway". Så jävla begåvad är Kanye, att han inte alltid hittar rätt. När han stal mikrofonen från Taylor Swift på MTV-galan 2009 framstod han inte bara som en missunnsam idiot, "a jackass" för att använda Barack Obamas ord, utan han fick också miljoner fans att vända honom ryggen. Kanye hade visserligen gjort något liknande tre år tidigare när han sprang upp på scenen när Justice vann priset för bästa video, men det var liksom bara ett par rufsiga fransmän och inte en söt tjej. Kanyes agerande vid MTV-galan går inte att försvara, men händelsen gjorde det möjligt för honom att återvända med 2010 års My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Kanye satte eld på sig själv, till allas åsyn, för att två år senare resa sig som Fågel Fenix ur askan.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett självupptaget monument, i klass med Foster Kanes Xanadu eller pyramiderna. Och det bästa av allt? Det är fullkomligt briljant. Att lyssna på albumet är som att upptäcka att klassens jobbigaste person, han som ingen orkade hänga med, har bäst musiksmak; det är som att upptäcka att klassens loser, han som hoppade av högstadiet, har tjänat ihop till en förmögenhet och nu bjuder in oss till en överdådig fest. Med gyllene kuvert i handen följer vi Kanye, som likt en cynisk och elegant ciceron leder oss bland all ståtlig extravagans. Först är vi som nyvakna barn: vi ser färger, former och rytmer som känns i hela kroppen. Vi lyssnar på "POWER" och "All of the Lights" och känner oss bäst i världen. Sedan lyssnar vi på texterna och förstår att Kanye reflekterar över sitt liv och över sitt fall: "Lost in translation with a whole fuckin' nation" och "I'm headed home, I'm almost there". Det är som om Kanye i slutet av varje textrad står med utslagna händer och med ett skevt leende på läpparna: här är jag, en svart jävel, "the abomination of Obama's nation", ta mig för den jag är.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inte en minut för lång. Strax efter mitten av albumets längd hittar vi "Runaway", som från kalla ensamma pianoklink i början höjer sig till en praktfull nio minuters lång skål, för alla douchebags, assholes och scumbags därute. "Runaway" är albumets självklara medelpunkt, en vacker och bitter låt om hur han sviker sin tjejs förtroende. Till henne har han bara ett råd: "You been puttin' up with my shit just way to long ... Baby I got a plan, run away as fast as you can". Men det finns fler höjdpunkter. I "So Appalled", med bl.a. Jay-Z som gästrappare, återvänder han till händelsen på MTV-galan: "I went from the favorite to the most hated/But would you rather be underpaid or overrated?" Men låten är också en insiktsfull analys av musikindustrin och ett blaserat rikemansliv: "Champagne wishes, thirty white bitches ... Five star dishes, different exotic fishes/Man, this shit is fucking ridiculous". "So Appalled" är The Great Gatsby för 00-talet, en naken och avslöjande skildring av välstånd och överdåd i kontrast till samtidens finanskriser, korruption och arbetslöshet.

Att Kanye använder My Beautiful Dark Twisted Fantasy för att tala om sig själv innebär inte att albumet inte innehåller skarpa iakttagelser om hur han (och andra svarta) uppfattas i media. Det provocerande albumomslaget, där en vit naken kvinna med änglavingar sitter grensle över en svart man, är kanske det tydligaste exemplet. Mannen har en grön flaska i handen och kvinnans bröstvårta lyser röd som en karamell framför mannens hånleende mun. På "Hell of a Life" får vi en förklaring: "Said her price go down, she ever fuck a black guy/Or do anal, or do a gangbang/It’s kinda crazy that’s all considered the same thing". Kanye leker med kulturella föreställningar om svarta män. Tittar vi noga på bilden ser vi dock att även kvinnans mun är förvriden i en grimas; de är båda lika goda kålsupare (som man av någon anledning säger i Sverige). Jag tänker på "Blame Game", som klockar in runt åtta minuter, där Kanye beskriver hur ett förhållande sjunker ner i ett finmaskigt nät av ömsesidiga anklagelser, skuldkänslor och ilska. Chris Rocks insats på den sista tredjedelen av låten är fenomenal, när han fingerar ett telefonsamtal till Kanyes flickvän och entusiastiskt berömmer hennes sexuella framsteg, varpå hon upprepande gånger svarar "Yeezy taught me".

Den enda låten på hela albumet som inte handlar om Kanye själv (och som inte ens innehåller hans röst) är "Who Will Survive In America", som samplar soulhjälten Gil Scott Heron och som rundar av albumet i en politisk ton: "America is now blood and tears instead of milk and honey". Vissa kritiker har ansett att låten inte hör hemma på albumet, eftersom den till skillnad från alla övriga låtar har en politisk udd. Jag tycker precis tvärtom. "Who Will Survive In America" fångar in albumets alla element av lyxigt överdåd, sex och relationsbekymmer och sätter dem i samband med dagens politiska situation. Dessa kritiker måste ha missat att en stor del av My Beautiful Dark Twisted Fantasy tangerar Scott Fitzgerald eller Martin Frys ambitioner: att visa på kylan och tomheten som döljer sig bakom allt överdåd.

Kanyes mamma dog 2007, i följderna av en misslyckad plastikoperation. Hon fick aldrig se sin son skaffa ett "good ass job". Men han klarar sig, trots att han inte är som alla andra. På "Gorgeous" knyter Kanye an till sitt debutalbum, College Dropout.

This the real world, homie, school finished
They done stole your dreams, you dunno who did it
I treat the cash the way the government treats AIDS
I won’t be satisfied til all my niggas get it, get it?

Albumet fungerar på många nivåer: som en njutningsfull orgasm, som en vacker odyssé, eller som en genomlysning av all extravagans. När vi har lyssnat klart är vi inte längre som nyvakna barn: vi har tagit del av cynismen och råheten. Vi känner oss som Gatsby, när han i skuggan av sitt stora hus, med tom blick tittar ut mot ett avlägset fjärran. Men inte riktigt som Gatsby. Festen kanske är slut, men någonstans i kroppen lever en rytm eller melodislinga sitt eget liv. Den får oss att vilja genomleva allt på nytt: berusningen, färgerna och baksmällan, vars cirkulerande rörelse griper om och innesluter våra liv.

År: 2010
Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam
Producent: Kanye West, m.fl.
Längd: 68:42

84. Nick Drake - Five Leaves Left

Stanna ett tag vid omslagsbilden till Nick Drakes debutalbum Five Leaves Left, och du ser en välklädd ung man som lutar sig mot ett fönsterbräde, ett varmt ljus faller på hans ansikte och hans blick söker sig ut genom det öppna fönstret; solskenet gör att ett kompakt mörker breder ut sig på väggen bakom honom. Utanför fönstren ser vi vad som tycks vara en ljuvlig sommardag, men mannen inskränker sig till att vara en åskådare, han kan inte lämna sitt passiva tillstånd. Det är en bild av en man som är fången i världen, fången i sin egen känsla av otillräcklighet. Det är en bild av melankoli. Omslagsbilden framställer Drakes oförmåga att ta del av världen, en värld han efter ett antal misslyckanden och besvikelser inte förstod.

Drake lämnade efter sig tre album, inbördes ganska olika: Five Leaves Left följdes av den rikt orkestrerade Bryter Layter och slutligen av den avskalade Pink Moon. I debuten förenas underbara stråkpartier med Drakes poetiska och pessimistiska syn på världen. Men det här är inte Pink Moon, som bokstavligen är dränerad på allt som har med hopp att göra. I "Man In A Shed", där Drake reflekterar över sin isolerade tillvaro, sträcker han till och med ut handen mot kärleken:

Please stop my world from raining through my head
Please don't think
I'm not your sort
You'll find that sheds are nicer than you thought.

För mig öppnar Drakes musik en del av verkligheten som tidigare har varit gömd. Det är som om Drakes röst, precis som solens värmande strålar i omslagsbilden, förärar tillvaron ett overkligt skimmer; allting förlorar sin ursprungliga innebörd, innan de, när musiken tystnar, återtar sin plats i verklighetens ordning. En kniv på mitt matbord går inte längre att skära med, den förvandlas till den skarpa reflektionen i knivbladet, en smekande hand rör vid mina böcker, som inte längre går att läsa, och på väggen anordnas, tack vare mina nerdragna persienner, en oändligt mångskiftande ljusföreställning. Den här sammansmältningen av dröm och verklighet är typisk för Drakes musik. Drakes oförmåga att ta del av världen speglas i en frånvarande och sårbar röst, som dock efter flera lyssningar gör sig påmind som en påtaglig närvaro. Många menar att Drake var influerad av den engelska poeten William Blake som han läste vid universitetet, och visst finns det likheter. Drakes texter är enkla och åskådliga, och de leder ofta till att han blottar världens och människors ondska, som i "Saturday Sun", där en solig lördag övergår till en regnig söndagshimmel, samtidigt som uppfattningen av de människors som har lysts upp av solskenet förändras den med.

Vid sidan av känslan att inte tillhöra världen, av utanförskap, lider melankolikern ofta av sömnlöshet. Den rumänske filosofen E.M. Cioran menade att den sömnlöse, till skillnad från andra människor, erhåller en sorts klarsyn som kommer sig av att han inte lugnas av känslan (illusionen) att varje uppvaknande, varje ny dag, innebär någonting nytt. Den sömnlöse tar inte del av mänsklighetens organiska dygnsrytm, han är fast i en oföränderlig klarsyn och dömd att aldrig glömma. Cioran menade att allt han hade skrivit hade utarbetats under sina nattliga vandringar; Drake skrev sina bästa melodier på morgonen, efter att ha stökat omkring på natten. "River Man" är en av dessa melodier, mörk och uppskakande eller nästan optimistisk, allt efter vilken tid på dygnet man lyssnar eller vad i låten man lägger märke till. "River Man" är Five Leaves Lefts höjdpunkt, men det finns mycket mer att upptäcka: från "Day Is Done", som utvecklar temat att dagen lider mot sitt slut och att det är för sent att börja om, till den vemodiga "Fruit Tree", där Robert Kirbys stråkarrangemang vackert harmonierar med Drakes röst.

Det är förstås möjligt att lyssna på Nick Drake, tycka att melodierna är bra och lämna honom därhän. Jag hoppas att det är så för de flesta människor, att de inte behöver Drake, att de lever helt, odelat och sorglöst. Men det finns ett annat sätt att uppskatta honom. Många människor känner ett behov av någon som sätter sin röst till känslan av att vara ensam i en kall och hård värld. Det är möjligt att Drakes uppmaning i "'Cello Song"

And if one day you should see me in the crowd
Lend a hand and lift me
To your place in the cloud.

är det sätt som Drakes röst och låtar fungerar för dessa människor. Det är som om Drake i sin musik sträcker ut en hand till lyssnaren och välkomnar henne till en värld där hon inte längre är ensam. Gemenskapen ligger i musiken och Drakes illusionslösa texter. Det är fortfarande en värld av cynism och kyla, där människor inte når sina drömmar och där kärleken lämnas obesvarad, men det är en värld där Drakes mjuka röst kan skänka något slags trygghet och som tack vare honom är en smula vackrare.

År: 1969
Skivbolag: Island
Producent: Joe Boyd
Längd: 41:43

85. James Carr - You Got My Mind Messed Up

Soul är en väldigt omedelbar genre, den talar direkt till hjärtat. Det går inte att tänka sig fram till att man älskar Sam Cooke, det förstår man på en gång, omedelbart vid "Darling, you send me". Jag delar ogärna in mitt liv i perioder och än mindre i avgörande ögonblick, men första gången jag lyssnade, verkligen lyssnade på soul, förändrade det mitt liv. När Smokey Robinson eller O.V. Wright eller Bobby Womack sjöng om kärlekens fröjder och omöjlighet var det som om någonting stannade till inom mig, och allting i min närhet, alla problem och alla saker jag var tvungen att göra, förminskades och gick sönder under musikens förgörande kraft. Från den tidpunkten plöjde jag ett zickzackmönster i det amerikanska soullandskapet, från New Orleans svängiga rytmer till tårarna i Philadelphia. Men jag återkom alltid till soulens vagga, där allting startade: den amerikanska södern, Memphis och skivbolaget Stax.

Historien om James Carr är en historia om oförberedd framgång, mental sjukdom och tragisk glömska. Det är en sorglig historia, med små, ljusa inslag - låtarna vi ständigt återvänder till - som envist glittrar mot allt elände. Historien om James Carr är dessutom en del av soulens historia, som inte bara är en framgångssaga, utan som också, precis som alla andra sagor, består av fruktlösa försök, förhoppningar som grusas och karriärer som avslutas i förtid. När Carr upptäcktes sjöng han (som så många andra blivande soulstjärnor) i olika gospelgrupper i Memphis. Han var tillbakadragen och disträ, och kom bara till liv framför mikrofonen. De gånger han hade lust det vill säga. Till alla musikers och producenters stora frustration kunde det ta flera timmar innan Carr kom sig för att börja sjunga. En gång försvann han från inspelningsstudion. Man började leta efter honom och hittade honom till slut på taket, helt orörlig och med blicken någonstans i fjärran. Men Carr kunde sjunga. När han lyfte sin röst över låtar som "These Ain't Raindrops" och "You've Got My Mind Messed Up" sammanfattade han vad soul från Memphis handlar om. Carr spelade förvisso inte in sina låtar för Stax, men flera av bakgrundsmusikerna på You Got My Mind Messed Up var från det lilla skivbolaget. Precis som på all bra soul från Stax är det rösten som är i centrum, det är kring den som allting annat - rytmen, gitarrerna och den underbara blåssektionen - kretsar. Och Carrs röst kunde förmedla det mesta. På samma gång intensiv och känslig pendlar den mellan subtila viskningar och glödande refränger.

You Got My Mind Messed Up fungerar som ett konceptalbum. Det börjar i besvikelse. Låtar som "Pouring Water On a Drowning Man", "I Don't Want to Be Hurt Anymore" beskriver hur kärleken har övergått till kyla och desillusion. "You warm me with your kissing/Then you leave me in the cold" sjunger Carr på inledningslåten. Men efter besvikelsen måste man hitta ett sätt att gå vidare, man måste försöka glömma: andra sidan av albumet innehåller låtar som "I'm Going for Myself" och "Forgetting You". Men en låt är värd att stanna extra länge vid. Skriven av det legendariska låtskrivarparet Dan Penn och Chips Moman är "The Dark End of the Street" inte bara albumets och Carrs karriärs höjdpunkt, utan en av de bästa soullåtarna någonsin. "The Dark End of the Street" beskriver en förbjuden kärleksrelation som äger rum i mörkret, i skuggorna, långt från alla andra människors blickar. Carrs röst ligger smeksamt över de vemodiga tonerna, och när han i slutet beskriver hur de tvingas titta bort när de råkar mötas på gatan, går det att ta på bedrövelsen. Ingen cover (inte ens Aretha Franklins hjärtskärande) kommer i närheten av Carrs originalinspelning. "The Dark End of the Street" är lika mycket en hyllning till kärleken som en elegi över smärtan, oupplösligt knuten till alla bra känslor i livet.

Carr försvann in i dimman. Det blev svårare och svårare att få honom att spela in låtar, och skivbolaget Goldwax, som hade Carr som sitt stora affischnamn, gick i graven 1969. Carr nådde aldrig de höjder man hoppades på, och hans namn försvann från musikhimlen. Men You Got My Mind Messed Up finns kvar, och hans röst har fortfarande förmågan att beröra och nå fram till det hårdaste hjärta. "If I thought that you had loved me/I would wait, I would wait a million years" sjunger Carr på "These Ain't Raindrops" och fortsätter "How will I face tomorrow/And all the lonely lonely lonely lonely years?", och det är så sorgligt och så vackert att världen borde stelna i sin meningslösa tomhet. James Carr är mannen för alla vinternätter, för alla brustna hjärtan, för alla älskande.

År: 1966
Skivbolag: Goldwax
Producent: Rudolph V. "Doc" Russell
Längd: 29:33

86. The Beatles - Abbey Road

Jag har aldrig besökt Thailand. Det är så många som åker dit, älskar det, pratar om det. Folk åker dit på sommaren för att de är lediga, folk åker dit på vintern för att komma till solen. Ungdomar åker dit för att festa, rika för att bo i lyxhus, ensamma män för att skaffa sig en fru. "Thailand" är ett ord som aldrig får vila, aldrig får lov att finna ny attraktionskraft. Jag är trött på stället och då har jag alltså inte ens varit där. Jag tror att många har samma problem med världens mest berömda popgrupp - jag vet att jag har haft det. The Beatles är så kända, respekterade och omtalade att man inte orkar kolla upp dem, inte på riktigt. Namnet innefattar så mycket mer än bara musik: det är biografier, dokumentärer, affischer, topplistor, t-shirts, skrönor... Bandets melodier har i en form (skolavslutningsframträdanden) eller annan (panflöjtsmuzak) följt med oss hela livet. Det blir till slut svårt för oss att avgöra om det vi hör är bra eller dåligt; tonerna är alldeles för välkända.

Då kan det hjälpa att möta musiken på ett nytt sätt. Man kan sätta sig ner och lyssna på något av deras album från början till slut, uppmärksamt och fördomsfritt, och försöka vifta bort allt det där musikaliskt oväsentliga stoffet hos The Beatles som bildar en vägg mellan själva lyssnaren och musiken. Det var ett vanligt band, tänker man, och inser då hur otroligt skickliga detta vanliga band var på att snickra ihop tilltalande poplåtar i allmänhet och himmelska melodier i synnerhet. Det kan också hjälpa att lyssna på någon alternativ version som man inte hört tidigare. Det låter inte längre som det The Beatles man är van vid och då slår det en - vilken fantastisk låt det är! Man går sedan tillbaka till originalet, som i de flesta fall är ännu bättre, och återupptäcker på så vis gruppens storhet.

Med detta sagt så tycker jag ändå att flera av The Beatles klassiska album har brister. Framförallt så finns det alltid någon onödig plump intryckt - "When I'm Sixty-Four" låter som en hurtig barnlåt, "Yellow Submarine" låter som en ännu hurtigare barnlåt och "Ob-La-Di Ob-La-Da" - är det okej om jag lämnar den utan vidare kommentarer? Men, säger någon, också Abbey Road har kandidater till den skaran. Hör inte "Maxwell's Silver Hammer" och "Octopus's Garden" dit? Jag erkänner att låtarna är bagateller, men jag finner de charmiga snarare än irriterande, och de har heller inte lidit av lika mycket överspel som till exempel "Yellow Submarine". Det starkaste argumentet för Abbey Road handlar dock inte om avsaknaden av svaga låtar, utan mängden välskrivna kompositioner. Inget annat The Beatlesalbum har så hög andel starka poplåtar. Viktigast av allt: det är låtar som letar sig in under huden.

Det är annars ett problem jag ibland kan ha med bandet, jag hör den otvetydiga kvaliteten men berörs inte riktigt av musiken. Stycken som är otroligt kompetenta, men som inte betyder så mycket för mig egentligen. På Abbey Road, däremot, finns det många så verkligt fina låtar att distansen mellan oss och musiken försvinner. Vi sitter inte längre här i soffan och lyssnar på The Beatles som är därborta i högtalarna - nej, nu befinner vi oss mitt i musiken, uppslukade av en bedårande melodi och ett genuint uttryck. George Harrisons geniala bidrag "Something" och "Here Comes the Sun" är sådana låtar, det är också "Oh! Darling", "Because" (harmonierna!), "You Never Give Me Your Money" och "Golden Slumbers". Inget kitsch, inget misslyckat experimenterande, inget löjligt. Bara fantastisk popmusik. En låt som "I Want You, med sina tunga, släpande och drömska gitarrslingor samt en speltid på över sju minuter, har en hel del gemensamt med rockmusik frånt sent 60-tal och jammigt 70-tal. Sådan musik vi popmänniskor gärna rynkar på näsan åt. Men den skiljer sig också från mycket av den musiken: här känns inga utsvävningar som excesser, inget solo som en täckmantel för en tom och innehållslös låt. The Beatles var för skickliga låtskrivare för att hamna i den fällan.

De flesta som har problem med Abbey Road brukar peka på den sammanhängande sviten som andra delen av albumet består av. Jag kan inte hålla med att den skulle utgöra en svaghet. Vi serveras många korta stycken som sömlöst glider in i varandra. Melodislingor från skivans tidigare låtar återkommer här och där och bildar en smakfull kompott av symfoniska McCartneystråkar, drag av Elton John, bombastiska körer och till och med hårdare rock - innan den lilla trudelutten Her Majesty avslutar albumet. Nu när jag läser igenom den nyss skrivna meningen inser jag att kompotten utifrån beskrivningen knappast framstår som särskilt "smakfull", men det är alltså just vad den är. Under slutet av 60-talet stod The Beatles på sin kreativa topp och experimenterandet de sysslade med på Abbey Road fungerade i mitt tycke bättre än experimenterandet på deras föregående album.

"Come together", sjunger John Lennon på den briljanta öppningslåten, men den som har studerat albumets klassiska omslag har förmodligen redan där sett tecken på att gruppen tvärtom var på väg att splittras. Lennon ser nästan lite tjurig ut, med händerna i fickan och i sin egen värld. Alla tycks egentligen vara upptagna av sina egna tankar. Ett år senare hade sagan om Fab Four nått sitt slut. Abbey Road var deras sista gemensamma kraftansträngning, och det är den skivan jag helst vänder mig till för att minnas historiens största popgrupp. För det är faktiskt något jag vill ibland. Och helt ärligt: när jag vandrar runt i vintermörkret finns det väldigt få ställen jag hellre skulle åka till än ett soligt Thailand.

År: 1969
Skivbolag: Apple
Producent: George Martin
Längd: 47:23

87. Sonic Youth - Daydream Nation

Vi börjar med ett konstaterande: Daydream Nation är minst lika viktig för indierocken som Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band är för, uhm, popen. Sonic Youth samlade på sitt sista 80-talsalbum upp influenser från den alternativa pop- och rockmusik som dominerat det årtiondet (hardcore, postpunk och konstrock, DIY i största allmänhet), bidrog med egen visionär briljans och skapade ett enhetligt mästerverk som all kommande indierock skulle behöva mäta sig mot, eller åtminstone förhålla sig till på ett eller annat sätt. Skivan är en milstolpe indiefans inte kan missa, en passage som varje fan av alternativ, gitarrbaserad musik ofrånkomligen måste ta sig igenom. Något annat är, nästan per definition, omöjligt. Det är som Pitchforkskribenten Nitsuh Abebe skrev i sin recension av albumets deluxeutgåva från 2007: ”Indie fans love Daydream Nation because loving stuff like Daydream Nation are part of how we define what indie fans are.” Naturligtvis har Pitchfork – en nätpublikation med själen i just indierocken – utsett skivan till 80-talets bästa album. Hade de egentligen något val?

Daydream Nation är så episk och konstnärligt ambitiös att den måste vara antingen ett misslyckande eller en klassiker – man kan inte falla bara en liten bit från en ribba som är placerad så högt. Bandet hade vässat sina vapen under tidigare album, som var lite mer rundgångsexperimentella (de första skivorna) och aggressivt punkiga (Sister). På Daydream Nation flöt allt detta samman till ett utmanande (musikaliskt men också textmässigt, för det är inte särskilt festliga bilder av samhället och mänskliga relationer som målas upp) men högst lyssningsbart dubbelalbum. Hur det låter kan vara svårt att beskriva utan att ta till tafatta liknelser: Det är lite som att slänga in ett gäng gitarrer i en torktumlare och sätta på programmet ”pop”; naturligtvis blir det en hel del dissonans och yr kaoskänsla, men strukturen och popextasen finns hela tiden där. Det blir aldrig bara oljud, det blir aldrig bara ”experimentellt”. Det blir, däremot, oupphörligt fascinerande. All denna dynamik, alla dessa skiftningar i volym, uttryck och känsla – och detta med inget mer än rockens traditionella instrumentuppsättning. Ett misslyckande? Knappast.

Så det är med andra ord inte särskilt konstigt att Daydream Nation är ett banbrytande album i gitarr- och rockhistorien, av den enkla anledningen att ingen musik som föregick det lät riktigt på det sättet. Men att vara nyskapande är inte tillräckligt - eller ens nödvändigt - för att något ska få klassikerstatus. Det krävs också kvalitet. Men lyssna! Ni hör väl det underbara riff som kickar igång "Teen Age Riot" på allvar en minut och tjugotre sekunder in i låten, det musikaliska yrväder som är "Eric’s Trip", Kim Gordons alla obehagliga men engagerande små historier, det nervösa energiknippe som går under namnet "Kissability", den storslagna och tredelade "Trilogy" som pendlar mellan högt och tyst, argt och lugnt, vildsint och återhållsamt...? Visst, det fanns ingen musik som lät riktigt så här före Daydream Nation. Men det fanns inte heller mycket gitarrbaserad rockmusik som lät så här bra före Daydream Nation. En klassiker? Självklart.

Att albumet förenar drömskhet med punkig energi gör att det passar lika bra för kontemplation som för slagsmål. Det är en skiva för slackers och drömmare (”it takes a teenage riot to get me out of bed right now”) men det finns där en intensitet som får blodet att rusa även om kroppen ligger still i sängen. Det finns, trots allt, en längtan efter det där tonårsupproret. Dagdrömmeri kombinerat med upprorskänsla alltså: det kanske inte är så konstigt att ungdomar västvärlden över fortsätter älska Daydream Nation på ett närmast besatt sätt. Som någon skrev: ”If you are under 21 and do not love this to some extent, you are simply doing something wrong.”

Men vi växer ju alla upp och försöker - eller tvingas - gå vidare. Tyvärr gäller det även de två mest kända bandmedlemmarna i Sonic Youth, Thurston Moore och Kim Gordon, som skilde sig från varandra i höstas efter att ha varit gifta i 27 år. Väldigt många, inte bara Sonic Youthfans, kände en uppriktig sorg över detta. Kanske inte nödvändigtvis för att de älskar paret, men för vad det säger om deras egna romantiska förhoppningar. Om inte ens Moore och Gordons kärlek är evig, vad har vi då att hoppas på? Deras separation var en obehaglig påminnelse om att nästan ingenting här i världen är beständigt. All kärlek dör, förr eller senare.

Ja, förutom unga människors kärlek till Daydream Nation, förstås. Jag är fullständigt säker på att den aldrig kommer falna.

År: 1988
Skivbolag: Enigma
Producent: Nick Sansano, Sonic Youth
Längd: 70:47

88. Kate Bush - The Dreaming

Pophistorien har aldrig varit så genusmedveten, eller ska jag säga genusomedveten, som tidigt på 80-talet: postpunken och New Wave var en reaktion på den storskaliga arenarocken, där hela estetiken var ett uttryck för en viril och aggressiv maskulinitet; David Byrne skojade med typiska rockposer på scen; Chrissie Hynde odlade en maskulin framtoning; och grupper som Culture Club och Adam and the Ants lekte med genusgränserna genom att sminka sig och klä sig i androgyna färgsprakande dräkter. Och så fanns Kate Bush. Hennes teatraliska, ibland "pojkaktiga", stil, hennes röst, som pendlade mellan barnsliga läten och avgrundsdjupa uppstötningar, och hennes texter där hon ibland tog rollen som man, ibland som kvinna, sammanfattar de vaga och flytande genusrollerna i det tidiga 80-talets popvärld. Kate motstod alla försök - från skivbolag, recensenter och lyssnare - att få henne att passa in i en tråkig flickaktig roll.

The Dreaming, Kates fjärde album, är det första hon producerade helt på egen hand, och det är som att alla genialiska bitar i Kates tidigare album, låtar som "Wuthering Heights", "Babooshka" och "Moving", äntligen kunde rymmas inom en enda konstnärlig vision, där Kates vackra energi och skruvade humor äntligen kunde kläs i en enhetlig musikalisk klädedräkt. Att lyssna på The Dreaming är som att kliva över tröskeln till en värld där allting på samma gång är skrämmande och lustfyllt, där melodier plötsligt upphör och förändras, där alla färger är en aning djupare, och där Kates röst smeker väggarna som en stormönstrad blommig 70-talstapet. Jag vet inte varför jag älskar Kate Bush, om det är för hennes underbara popmelodier, hennes överväldigande och melodramatiska galenskap, eller hennes fantastiska texter. Ta en låt som "Sat In Your Lap", en av få låtar i pophistorien som handlar om epistemologi: "Some say that knowledge is something sat in your lap/Some say that knowledge is something that you never have." Man behöver förvisso inte lyssna på texten för att uppskatta den medryckande melodin. Men den som lyssnar på Kates texter hittar snart något, någon rad eller några ord, som sätter fingret på en känsla som man har gått och tänkt på. I "Sat In Your Lap" handlar det om människors jakt på kunskap och deras ovilja att lägga ner tiden som krävs för att uppnå den. Det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om drömmar. Hur många drömmar har vi inte som begränsas av vår ovilja att lägga ner den tid som behövs för att de ska uppfyllas?

I want to be a lawyer.
I want to be a scholar.
But I really can't be bothered.
Ooh, just gimme it quick.

Som alla andra människor har jag drömmar, men precis som Kate förstår jag att flesta av de här drömmarna kommer fortsätta att vara drömmar, just eftersom det skulle krävas så mycket tid och arbete att uppfylla dem att det helt enkelt inte är värt det.

Kate Bush är en berättare, i ordets bästa mening. Låtar som "There Goes A Tenner", om ett bankrån som går fel, och "Night of the Swallow", om en pilot som ska utföra ett farligt uppdrag och hans fru som inte vill släppa iväg honom, är i själva verket små välarrangerade musikaler. Och det är i rollen av berättare som Kate fortfarande släpper album. På 50 Words for Snow, som släpptes den här hösten, berättar hon om en snöflinga som singlar mot marken och ett sexuellt möte med en snögubbe. Få låtskrivare har Kates förmåga att levandegöra karaktärer och berättelser. Om man vill smälta ner The Dreaming till en enda lärdom så måste det vara att försöka se saker och ting från en annan synvinkel. På albumet är Kate omväxlande en bankrånare, en medlem i Viet Cong ("Pull Out the Pin"), och Houdinis fru och medhjälpare ("Houdini"). Men en lärdom, i ordets mest torftiga betydelse, är ingen levd erfarenhet. Ett album eller en poplåt kan inte ge oss den erfarenheten, lika lite som en bok, film eller målning kan ge oss den. Ett konstverk kan på sin höjd forma denna erfarenhet, och förbereda oss för världen, där lärdomen kan växa till tragisk insikt. Alla konstverk är på så vis usla kopior av en värld där all kärlek och allt lidande är på riktigt.

I "All the Love" sjunger Kate om all kärlek vi kunde ha gett och all kärlek vi borde ha gett. Hur kan det komma sig, frågar hon sig, att människor slösar kärlek på en person först när denne redan är död:

The first time I died
Was in the arms of good friends of mine.
They kiss me with tears.
They hadn't been near me for years.
Say, why do it now
When I won't be around, I'm going out?

Vad får oss att stänga all denna kärlek inne? Svaret kommer från en spöklik kör som i bakgrunden mässar: "We needed you/To love us too/We wait for your move". Alla väntar på att någon ska ta det första steget. Om ingen tar det steget, stannar kärleken i trånga hjärtan, den torkar bort på spruckna läppar, den försvinner i händer som knyts under borden. Men det här är bara en lärdom, det återstår för oss att gå ut i världen och förvandla lärdomen till svidande insikt.

År: 1982
Skivbolag: EMI
Producent: Kate Bush
Längd: 43:25

89. Bruce Springsteen - Born to Run

Att rangordna musik är något jag har i blodet. Under hela min uppväxt har min far ägnat sin fritid åt att lista och betygsätta låtar efter en poängskala från 0 till 10.0. Det absoluta toppskiktet brukar ligga någonstans mellan 9.5 och 9.8. Så vitt jag vet har bara två låtar någonsin fått betyget 10.0. Den ena är ”The Promised Land” från Bruce Springsteens album Darkness on The Edge of Town. Den andra heter “Thunder Road” – första låten på Born to Run. Min far skulle alltså säkert ha skrivit den här texten bättre än jag. Bruce Springsteen är givetvis den typiska favoritartisten för en pappa i 50-årsåldern. Det är typiskt så till den grad att man lätt förleds att tro att det finns något mossigt över Springsteen. The Boss är nostalgi, köttig arenarock, manligt bröl, Rolling Stone. Vissa står inte ut med det. ”Nebraska är väl ok, men annars…njaee…” Det är en, kanske förståelig, men trist och felaktig åsikt.

Born to Run är ett stort album på alla sätt. Springsteen jobbade 14 månader med albumet som gjorde honom till superstjärna, varav sex månader gick åt till att fullända titelspåret. Budgeten är enorm, soundet är Phil Spector på anabola, berättelserna episka, ämnet The American Dream… herregud, blir man inte övermätt? Springsteen själv kunde uppenbarligen relatera till mättnadskänslan. Innan sin första Englandskonsert rev han själv ner affischerna som gapade om att ”världen äntligen är redo för Bruce Springsteen” och ”rockens framtid”. Det var ju inte det som var grejen.

Så vad är grejen? Under en presidentvalskampanj för Barack Obama 2008 sade Springsteen: ”I spent most of my life as a musician measuring the distance between the American Dream and American reality”. På Born to Run berättar han, tillsammans med Clarence Clemons vidunderliga saxofon, historierna om de rastlösa själarna, kärleksparen och förlorarna. För att maximera albumets slagfärdighet använde sig Springsteen av ”four corners”-strategin. Tänk er att skivans innehåll utgör en kvadrat. Första sidan på LP:n ritar upp en linje mellan det romantiska flyktpoemet ”Thunder Road” ner till den episka tragedin ”Backstreets”. På andra sidan dras en parallell linje upp mellan ”Born to Run” och ”Jungleland”. Dessa fyra låtar utgör de Fyra Hörn som är albumets känslomässiga och berättartekniska stomme.

Det börjar alltså med ”Thunder Road”. Ett piano och ett munspel hjälps åt att spela upp en ouvertyr, en föraning om den kraftmätning som komma skall. Om det storslagna försöket att skapa eposet om det moderna USA. Huvudfigurerna i låten är rockens vanliga: den manliga berättaren och kvinnan han älskar. Han ber henne att lämna sitt förflutna och börja om på nytt, någonstans i slutet av den oändliga motorvägen.

Well now I’m no hero that’s understood
All the redemption I can offer girl is beneath this dirty road
Hey what else can we do now?
Except roll down the window and let the wind blow back your hair
Well the night’s busting open
These two lanes will take us anywhere.

Du vet, vi behöver inte vara fast bland de andra förlorarna. Det enda som behövs för att fly är du, jag, en dröm och fyra hjul. Springsteens hjältar jobbar hårt på dagen bara för att låta det riktiga livet börja på natten. Sakta börjar vi dock ana att drömmandet och nattlivet kanske bara är ytterligare en fälla. På ”The Night” sjunger Springsteen ”You’re just a prisoner of your dreams”. Här någonstans kan vi tydligare se hur det egentliga temat inte är den amerikanska drömmen utan avståndet mellan denna dröm och verkligheten. Och när första LP-sidan avslutas med ”Backstreets” bekräftas vår aning:

At nights sometimes it seemed you could hear the whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us
Blame it on the truth that ran us down.

Första linjen i kvadraten är dragen. Allt Springsteen behövde göra nu var samma sak en gång till – fast ännu maffigare. Vi vet alla att han lyckades.

”Born to Run” river alltså igång andra halvan av albumet med det där introt som knockar en lika hårt varje gång. Med suicide machines, Wendy och refrängen som träffar mitt i prick oavsett om det är på förfesten, på P4, eller på bilreklamen; för första, tionde eller tusende gången. Det finns inget mer att säga om den. Nästa låt, ”She’s the One” är den enda på skivan som inte är rakt igenom fantastisk. Den enda svaga punkten i den perfekta kvadraten. Det är också här någonstans man börjar bli lite trött på alltihop – och precis då kommer den nedtonade och vackra ”Meeting Across the River”, som en allvarsam viskning bland de passionerade vrålen. Trots dess skenbara anspråkslöshet har det utgivits hela novellsamlingar som bygger på denna suggestiva kriminalhistoria. Efter den välbehövliga andningspausen brakar det så loss igen med 10-minutersvidundret ”Jungleland”. Den sammanfattar hela skivan och låter jakten på drömmen sluta i ond, bråd död.

Born to Run är arbetarklasstolthet när den är som finast. Det är den vanliga människan när hon är som störst. Det är romantik och längtan bort. Det är vardagsliv upphöjt till förfinad tragedi. Alla som någon gång lämnat småstaden för en lite större stad (bara för att senare lämna denna stad för en ytterligare lite större, etc.) kan känna igen sig och sjunga med av hela sitt hjärta när Springsteen vrålar rader som ”it’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win” och ”I’m all alone, and I can’t go home”. Det kan låta banalt, men varför ska man ändra på ord som säger allt? Jag tänker mig att de där många, långa och kostsamma månaderna i studion ägnades åt att hitta precis det sound, de melodier och det röstläge som behövdes för att göra orden så levande, starka och vackra som de verkligen är. Och det är det som är grejen. Det är därför världens mest storslagna rockalbum måste göras. Det är därför man måste vara storvulen, patetisk och oändligt ambitiös. Stora konstnärliga ambitioner är något av det finaste som finns. Springsteen siktade mot stjärnorna och nådde en bra bit ut i atmosfären. Märkligt nog såg inte New Jersey och världen mindre ut betraktad från detta gigantiska avstånd, utan större, vackrare och smärtsammare. Kom inte här och kalla det mossigt.

År: 1975
Skivbolag: Columbia
Producent: Bruce Springsteen, Mike Appel, Jon Landau
Längd: 39:26

90. Studio - Yearbook 1

Jag hade en dröm inatt. Naturligtvis har jag ingen aning om hur jag hamnade där jag var, eller vad som hände före, men drömmen började med att jag blickade upp mot ett fullständigt stjärnspäckat himlavalv. Jag var helt avslappnad och inser att jag därför måste ha legat ner. Jag vet inte om någon fanns bredvid mig; jag var helt betagen av det jag såg och dessutom var det kolsvart, sånär som på det svaga ljus stjärnorna bidrog med. Min fascination gjorde att jag glömde bort tiden, så jag visste inte om det bara gått någon minut eller flera timmar när jag plötsligt såg att stjärnorna ovanför mig började skifta i olika färger, vissa liknade nu smaragder, andra rubiner. Himlen tog sig formen av ett gigantiskt kalejdoskopiskt konstverk. Snart erfor jag en känsla av att närma mig stjärnorna, men så sjönk de tillbaka in i natten igen. Detta upprepades ett par gånger innan jag insåg att det var jag själv som guppade upp och ner. Plötsligt kände jag något vått tränga igenom min tunna tröja. Aha, tänkte jag, jag är på något som flyter, kanske en flotte. Jag rörde försiktigt handen utåt och neråt. Mycket riktigt: vatten.

Jag hade fortfarande ingen tanke på att se mig om, det intresserade mig inte. Jag var uppfylld av natthimlens skönhet, men nu kände jag också rytmiken i det försiktiga guppandet; distinkt, men paradoxalt nog samtidigt svävande. Det var som att naturfenomenen började ljuda på märkliga vis; allt jag såg och hörde blev till musik. Vågorna som skvalpade lät i drömmen som suggestiva syntbeats, de fallande stjärnorna som glimmade till i mörkret skapade illusionen av glittriga toner. Mitt bultande hjärta blev till en djup, pulserande basgång. Jag slöt ögonen och njöt av den märkliga tillvaron jag befann mig i. Hittills hade jag inte tänkt på något särskilt, bara tagit in allt det sinnena erbjöd mig, men nu var det en tanke som slog mig, en musikalisk reflexion. Jag mindes att jag alltid har gillat pop, alltid varit svag för refränger. "Trevliga ljudlandskap" har för mig varit en eufemism för "refränglös tristess". "Stämningsfulla" och "atmosfäriska" ljudexperiment har fått mig att längta efter Armageddon - som en räddning. Men, tänkte jag när jag låg där och hypnotiskt skvalpade upp och ner, det här är en tillvaro jag kan dröja kvar i hur länge som helst. Kanske har mycket musik helt enkelt inte varit stimulerande nog, inte frammanat bilder av tillräckligt tilltalande miljöer. Det är som att sitta hemma i soffan i sitt rätt ordinära vardagsrum - det är skönt ett tag men blir snabbt rätt trist. Man vill att det ska hända något, man vill komma bort från det vanliga. Det räcker egentligen med ett mysigt café och lite trevligt sällskap. Ge mig det, och jag kan stanna där timme ut och timme in. Ge mig vajande palmer, mörka nätter och sand mellan tårna - och jag behöver inte en enda poprefräng.

Intressant nog var det just vajande palmer jag skymtade när jag slutligen vände huvudet åt sidan; de stod i dimman på en övergiven strand. Eller var den övergiven? Jag blev plötsligt ivrig att söka mig närmare och märkte till min förtjusning att det redan var åt den riktningen som vinden och vågorna drev mig. Jag insåg med ens att den inte alls var övergiven - hur kunde jag ha trott det? - brasor flammade ju här och var längs den evighetslånga kusten. Jag var fortfarande en bit bort, men lyckades urskilja några män som dansade runt en av eldarna. Var det ett stamfolk som utförde någon ritual av något slag? Jag fick för mig att jag var i Afrika; jag hörde afrikanska trummor överallt, märkligt nog även bakom mig där det bara borde ha funnits vatten. När jag sakta gled i land hade jag helt övergett tankarna på att jag kunde vara någonstans i Afrika. Jag var förstås i Karibien, eller på någon bortglömd sydeuropeisk kustlänga. Det var kanske palmerna som fick mig att tänka i dessa nya banor. Fortfarande hörde jag musik hela tiden: det hypnotiska dansandet från kraftiga mansfötter blandades upp med de mjuka, omslutande ljuden av kvinnor som kramade sina barn (hade kvinnorna funnits där hela tiden? kanske). Det pågick någon sorts fest - det låg snäckor i sanden som formade meningen "Life's a beach!" - och även om jag inte var inbjuden så kände jag mig välkommen. Inte så att någon lade märke till mig och jag gjorde heller ingen ansats att ta kontakt med någon, men jag kände insitinktivt att jag skulle stanna kvar här länge.

Var det en lycklig dröm? Jag vet inte. Människorna där verkade ganska melankoliska, men ändå harmoniska. Det var så vackert alltsammans, så märkligt och hemlighetsfullt. Ibland kände jag värmen av en hand som lades på min axel - en kvinnohand, tror jag - men oftast vandrade jag runt själv på den mörka, övergivna stranden. Eller nej, den var väl inte övergiven? Det var ju trummor, dans, människor... som jag sa... visst var det? Visst sa jag?

Ni kanske inte tror mig, ni kanske tror att jag stoppat i mig illegala substanser eller lyssnat på Studios Yearbook 1, men det var alltså bara en dröm, jag lovar.

År: 2007
Skivbolag: Information
Producent: Dan Lissvik
Längd: 70:30

91. ABC - The Lexicon of Love

Musik spelar många olika roller i mitt liv. Det finns musik som får mig att minnas, det finns musik som får mig att vilja göra någonting med mitt liv, det finns musik som får mig att inte vilja göra någonting alls. Och så finns det musik som genom att skapa en egen värld, där allting är annorlunda, för mig långt bort från vardagens och den vanliga världens problem. Säg The Lexicon of Love och framför mig ser jag platser där romantiken flödar från välmenande leenden och blickar, eleganta nattklubbar där tiden tycks stå till, där alla människor, obefläckade och med högburna huvuden, smälter samman med väggarnas arabesker. Det är platser där jag vet att jag inte hör hemma, där jag inte vill stanna för länge, med risk för att kvävas av alla yppiga gester och dramatiska tonfall, men som jag vill föreviga genom att pränta in alla bilder och intryck till en dyrbar minnesbild.

The Lexicon of Love är full av motsägelser: det är ett album att dansa till, men texterna får oss att tänka efter; det är ett romantiskt manifest, men lika mycket är det ett album om hur det kan svida när man gnuggar näsan mot verkligheten och kärleken. The Lexicon of Love spelar upp Martin Frys kärlekskval, kylan som möter honom när han bara vill ha värme och närhet. På "Valentine's Day" suckar Fry, med fullständig inlevelse:

If you gave me a pound for all the moments I missed
And I got dancing lessons for all the lips I shoulda kissed
I'd be a millionaire
I'd be a Fred Astaire.

Men vi är långt ifrån stora delar av indiepopens dåliga självförtroende och introverta texter. Fry vräker ut sitt lidande över låtar som för många kanske är guilty pleasures, men som för skamlösa musikälskare är bland det bästa i popväg som kom från Storbritannien på 80-talet. 1982 var förstås inte bara ABCs The Lexicon of Love, utan också Roxy Musics Avalon, Duran Durans Rio, och Simple Minds New Gold Dream (81-82-83-84). Men The Lexicon of Love framstår som något av höjdpunkten för tidens välproducerade popromantik. Martin Fry är i sin tur ett utmärkt exempel på tidens välklädda brittiska popdandy, som rannsakar sitt liv i jakt på kärleken och ett större sammanhang. I boken Du Dandysme et de Georges Brummel från 1845 skriver den franske författaren Barbey d’Aurevilly att "ce qui fait le dandy, c'est l'indépendance", eller på ett torftigare språk: självständighet gör dandyn. Det räcker dock inte bara med självständighet, i dandybrygden krävs ingredienser som självbehärskning, en skeptisk och blaserad livsinställning, elegans och en smula kvickhet. Den brittiska popdandyn var på 80-talet ett verkligt mansideal, som i olika grad representerade av sångare som Marc Almond, David Sylvian och Morrissey.

The Lexicon of Love handlar inte bara om Frys lidande, utan lika mycket om Trevor Horns överdådiga, praktfulla produktioner. Men om Horns produktioner för tankarna till eleganta nattklubbar så pekar Frys texter på kylan och hårdheten som kan dölja sig bakom alla stiliga leenden och all förfining. The Lexicon of Love är på så vis lika mycket ett album som går att avnjuta som en melodramatisk teateruppsättning som på ett dansgolv. Horn har kärnfullt beskrivit Frys sånger: "like disco, but in a Bob Dylan way". Vi känner aldrig riktigt för hans lidande, men det är heller inte meningen. Det är teater, det är underhållning. "Show Me", med det inledande stråkpartiet, ger oss en indikation på vad som väntar: "When I need to feel you near me, you said, ‘Don’t have the time’." Låtar som "Poison Arrow" och "Tears Are Not Enough" på den första sidan av albumet är vackra, hjärtgripande, och överdådigt lyxiga. Den andra sidan är allt det där - fast bättre. Höjdpunkten är "All of My Heart", som står som en sammanfattning av Horns praktfulla ljudkomposition och Frys kärleksambitioner. Men alla låtar är egentligen omistliga. Att lyssna på The Lexicon of Love frigör lika mycket smaker och glädje som när Edward Blom sätter tänderna i en räkmacka.

Världen som The Lexicon of Love skapar är inte bättre än den vi lever i för jämnan, där, om jag tillåts överdriva en smula, mackor alltid faller med smörsidan neråt, där tvättmaskiner alltid är upptagna och där, om vi väntar tillräckligt länge, vi till slut får se allt vi har uppnått gå i kras. De eleganta nattklubbarna är inte bättre på något sätt, de erbjuder skönhet och sinnlig njutning för en kort sekund - under ytan är allting som vanligt. Men de är annorlunda, och framför allt låter de bättre. På "The Look of Love" tröstar Martin Frys vänner honom genom att säga att han en dag kanske finner kärleken. Det är möjligt att det är så. Men albumets Martin letar fortfarande efter kärleken, på eleganta nattklubbar, där leenden hör till konvenansen, och där strimmor av ljus stelnar vid cocktailglasens rand.

År: 1982
Skivbolag: Neutron Records
Producent: Trevor Horn, Steve Brown
Längd: 37:25

92. Violent Femmes - Violent Femmes

Okej, jag var arton eller nitton år gammal, jag lyssnade mycket på Violent Femmes. Ibland gick jag och bowlade, ibland drack jag mig full, men mest var jag hemma och lyssnade på band som Violent Femmes. Allt fanns där: den krampaktiga sexualiteten, Gordon Ganos opolerade röst, de slängiga gitarriffen som kastade fram hans frustration och ensamhet. Det var precis så jag kände mig. Bandet spelade inte en lika stor roll i mitt liv som kvalfyllda kärleksbesvikelser eller storartade fotbollsdrömmar, men det fyllde min vardag som lukten från sätena i Örebros stadsbussar, de skarpa känslostormar som färgade mina kinder och de fula tapeterna på mitt rum; otaliga minnesfragment, lösryckta, otillräckliga och skiftande, som för evigt hör samman med en tid och en plats. Var jag lycklig eller olycklig? Jag vet inte, det spelar inte så stor roll. Men Violent Femmes var en del av allt detta som man i efterhand - förgäves och till vilken nytta? - försöker ordna till en sammanhängande enhet.

Jag skulle ljuga om jag sa att Violent Femmes har följt med mig sedan dess. Jag lyssnar på deras självbetitlade debutalbum på sin höjd en gång i året, men det känns aldrig lika relevant eller viktigt längre. "Good Feeling", som tidigare alltid rörde mig till tårar, är numera "bara" en väldigt fin avslutningslåt. Jag känner mig fortfarande ensam ibland, men jag tröstas inte längre av att höra Gano skrika ut sin egen ensamhet, som på "Confessions": "And I'm so lonely, feel like I'm gonna crawl away and die", och inte ens av textrader som "Yeah, they're gonna pay, pay, pay, pay it tonight" som jag riktade mot allt och alla i min omgivning. Jag tror att det egentligen är en bra sak. Vi växer upp och smaken förändras. Att Violent Femmes ändå återfinns på den här listan måste vara ett tecken på att åtminstone ett par av oss fortfarande tycker att det är ett väldigt bra album, eller att vi inte vill klippa bort alla band till de personer vi var för några år sedan. Eller så har vi helt enkelt inte vuxit upp. Poängen med den här inledningen har inte varit att låta antyda att min relation till Violent Femmes på något sätt är unik. Tvärtom tror jag att det är väldigt vanlig bland personer som upptäcker Violent Femmes i tonåren att sluta albumet till hjärtat. Ångesten och den sexuella frustrationen måste ta vägen någonstans.

När jag återvänder till Violent Femmes är det inte för att nostalgiskt vandra bland gamla känslor och erfarenheter. Det är inte en sådan relation till musik jag vill ha, där varje album är som en grav på en oöverskådlig kyrkogård. Men det är svårt att undvika att se liket som kliver upp ur graven, borstar bort all jord från sin murkna kropp och dansar en makaber dödsdans bland alla andra gravstenar, när de inledande gitarrackorden till "Blister In the Sun" hörs från mina högtalare. Då är det svårt att märka Ganos smarta texter och Brian Ritchies exakta bas i låtar som "Kiss Off" eller "Gone Daddy Gone". Efter några genomlyssningar har jag dock motat ner liket i den svarta jorden och när Gano bryter ut i sitt "everything everything everything everything" på "Kiss Off" förstår jag varför jag en gång lärde mig att älska albumet. Det är inte samma kärlek, men det är en uppstudsig, revolterande kärlek som får mig att klamra mig fast vid alla intensiva känslor jag fortfarande har kvar i kroppen. Violent Femmes betyder fortfarande någonting i mitt liv.

Violent Femmes är inte ett album enbart för vilsna tonåringar. Det är ett album för alla människor som någon gång har känt ångesten krypa närmare, som någon gång har skrikit ut sin ensamhet i sängkudden, eller som någon gång har känt frustrationen över att inte ha fått ligga. Det är inte ett album jag plockar fram när jag mår bra, men det är inte alltid som solen skiner över mig - och varför ska man alltid vara så jävla lycklig hela tiden? Jag är dock orolig för att jag någon gång kommer att tappa förmågan att uppskatta Violent Femmes. Skulle det betyda att jag äntligen har blivit vuxen? Eller skulle det betyda att jag sakta har vaggats in i en tråkig gråmelerad tillvaro, där det inte längre finns plats för intensiva känslor? Eller är det precis vad det innebär att växa upp? Jag vet inte, det är frågor som ingen kan svara på. Men än så länge säger Violent Femmes tillräckligt mycket om min tillvaro för att jag ska kunna älska dem. "Good Feeling" rör mig inte längre till tårar, men när Gano klamrar sig fast vid lyckan i albumets sista låt är det ändå tillräckligt för att jag ska tänka att ja, så där känns det ibland. Lika hopplöst och vackert på samma gång.

År: 1983
Skivbolag: Slash Records
Producent: Mark Van Hecke
Längd: 43:21

93. Joy Division - Closer

När jag lyssnar på Joy Division nattetid har jag svårt att över huvud taget föreställa mig något sådant som färger. Allt jag kan visualisera är ett kompakt mörker. Visserligen innehåller deras musik en hel del intressanta nyanser av kolsvart, men jag kan förstå om bandet känns överväldigande dystra för en del. Den som stänger av något av deras album mitt i för att hon helt enkelt inte klarar av att lyssna klart på det har min förståelse. Jag har själv gjort det. Att deras ljusaste och lättaste låt har titeln "Love Will Tear Us Apart" säger väl något om var lyckoribban är satt. Frågan är alltså motiverad: borde vi verkligen lyssna på det här? Är det bra för oss?

Jag tänkte göra ett litet instick här och berätta lite om mig själv. Är det okej? Fint. De flesta ser mig nog som en glad person, och det stämmer väl på sätt och vis - med mitt leende är det närapå en skyldighet att försöka vara det. Oh yes it is. Samtidigt så tror jag att många av dem som känner mig vet att jag egentligen är ganska melankoliskt lagd. ("Plågad av mitt romantiska sinnelag", hade jag kanske sagt, om det vore möjligt att uttrycka de orden utan att framstå som en karikatyr av en välkänd Goethekaraktär.) Att jag kände mig lite nere häromdagen - den här jävla vinterjäveln hjälper ju inte direkt till, för övrigt - var därför inget konstigt eller direkt ovanligt. Hursomhelst: äta måste man ju göra förr eller senare ändå, hur man än känner sig, så jag tog en tur till affären. När jag stod i kön sneglade jag bort mot tidningshyllan, och fick veta att man kan leva sju år längre om man bara lär sig att tänka optimistiskt. Den som köpte magasinet skulle få ta del av tio enkla men ovärderliga tips. Eller om det var femton. Nåväl. Poängen är att jag inte kände mig ett dugg lockad av det. Jag blev bara ledsnare. Vet ni vad som kändes bättre i det läget, vad som gav mig mer lindring? Att gå hem och lyssna på en förtvivlad Ian Curtis mumla:

Mother I tried, please believe me
I'm doing the best that I can
I'm ashamed of the things I've been put through
I'm ashamed of the person I am

I butiken såg jag ett falskt och krystat leende som försökte säga mig: "Du är bra!" Hemma i sovrummet hörde jag: "Livet är för jävligt, jag vet. Jag kan nog inte få dig gladare, men vi kan ha det kasst ihop om du vill." Och däri ligger trösten. Vi upptäcker att det är okej att må dåligt, att andra också gör det. Vi känner oss mindre alienerade genom att lyssna på någon som känner sig alienerad. Det här kan tyckas banalt, det kan låta som förnumstiga indiesanningar. Men det är viktigt att påpeka att en depressiv skiva som Closer inte nödvändigtvis är deprimerande. Det finns en renhet och skönhet i det kompromisslösa. Slutet av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken är något av det mest förkrossande jag läst, men det är också en av mina dyrbaraste och vackraste litteraturminnen. "The Eternal" låter som soundtracket till den ödsligaste begravningsmarschen man över huvud taget kan tänka sig - men det är också en av de finaste och mest rörande balladerna jag hört.

Joy Division var inte onda, de var inget black metalband. Sådant mörker tilltalar mig inte. Men det mänskliga lidandet, ångesten, det desperata, det drabbar alla människor, också de "goda". Även vi som vill vara lyckliga, vill tro på Gud, vill vara snälla - vi drabbas också av det mörkret. Och då har vi de kalla syntslingorna i "Decades" att vända oss till, vi har de förvridna taggtrådsgitarrerna i "Atrocity Exhibition", tomheten som ekar mellan trumslagen i "Heart and Soul" och de ödesdigra riffen i "Twenty Four Hours". Det är inget glatt sällskap som Closer erbuder oss, men det är oändligt mycket bättre än inget sällskap alls.

När det känns som att livet springer ifrån oss, när vi inte vet hur vi ska uttrycka vår melankoli, när vi inte har energi att ta tag i någonting, när vi inte vet hur vi ska ta oss ur situationen vi hamnat i - då kan vi kanske finna en liten tröst i att någon har känt likadant tidigare.

No words could explain, no actions determine
Just watching the trees and the leaves as they fall

Ibland är det precis en skiva som Closer som behövs. Sen, när vi mår lite bättre (eller ännu sämre), kan vi ringa mamma och försöka komma på hur vi ska ta oss vidare i livet.

År: 1980
Skivbolag: Factory
Producent: Martin Hannett
Längd: 44:16

94. Magazine - Real Life

Jag vaknade av månljuset som föll ner på mitt ansikte. Ett fönster hade slagits upp på vid gavel och kalla stycken av novembernatten ramlade in över fönsterkarmen. Döm av min fasa när jag kände något som rörde sig på mitt lår, antagligen en spindel eller en insekt, för jag kunde känna de små, stickiga benen genom täcket. Jag höll mina ögon stängda, min kropp låg i spänd avvaktan och jag försökte andas så försiktigt och tyst som möjligt. Det frasande ljudet upphörde, varelsen hade stannat på min mage. Sakta, sakta, som när man doppar ett ägg i kokande vatten, öppnade jag ögonen och såg månljuset svepa över mitt rum, växterna på fönsterkarmen, täcket och människospindeln på min mage - den tittade sorgset på mig och från ena ögonvrån rann en tår. Jag skrek till av skräck och kastade av mig täcket så att spindeln åkte in i väggen med en duns. Jag sprang fram till fönstret, men när jag sträckte fram handen kände jag ett stygn av smärta i min hand. På fönsterbrädet stod ett stenhuvud perforerat av små stickor. Jag lyfte blicken mot natthimlen, och där svävade en luftballong, ett hårigt öga, mot månljusets silvervita fond. Med skräckblandad förundran insåg jag att jag hade vaknat till en värld som befolkades av varelser från den franske symbolisten Odilon Redons träkolsteckningar. Jag hörde musik, de inledande keyboardtonerna till "Definitive Gaze". Howard Devotos röst fyllde rummet som svart tjära: "I've got this bird's eye view/and it's in my brain/clarity has reared/it's ugly head again".

Punken beskrivs ofta som arbetarklass, men faktum är att genren lika mycket drevs fram av universitetsutbildade medelklassungdomar. Howard Devoto pluggade filosofi och litteratur när han träffade Pete Shelley (som hade bytt sitt namn efter den romantiske 1800-talspoeten), och tillsammans bildade de Buzzcocks. På "Boredom" från EP:n Spiral Scratch, till ett intensivt riff, beskriver Devoto hur uttråkad han är: "I'm living in this movie/but it doesn't move me". Men redan när Spiral Scratch nådde skivaffärerna februari 1977 hade Devoto bestämt sig för att hoppa av bandet. Punken var visserligen inte en entydig rörelse, men Devoto ville inte vara en del av någon rörelse överhuvudtaget. Han samlade ihop några musiker och skapade Magazine, som 1978 släppte sitt debutalbum Real Life, en fascinerande nedstigning i Devotos psyke. Howard Devoto och Magazine var alltså postpunk nästan innan punken hade slagit igenom på allvar. På en promobild står han spöklikt vit och utmärglad i bakgrunden, som ett av huvudena på omslagsbilden till albumet. I Devotos egna ord är Real Life "as complete a picture of confusion as I can put together".

Det är ingen tillfällighet att jag förknippar Magazine och Howard Devoto med Odilon Redons fantasivärld. Devotos influenser sträcker sig från Iggy Pops croonersång på The Idiot, David Bowies samarbete med Brian Eno på Low, till Dostojevskij och franska symbolister som Joris-Karl Huysmans, vars bok Mot strömmen illustrerades av just Odilon Redon. Den senares morbida teckningar fick tjäna som omslagsbilder till Magazinesinglar som "Shot by Both Sides" och "Give Me Everything", och till albumet No Thyself från 2011. Jag kan inte tänka mig någon konstnär som bättre passar till Magazines estetik och Devotos karakteristiska röst, som ibland mullrande höjer sig över några keyboardtoner, och som ibland liknar ljudet som uppstår när man ställer en blöt kastrull på en het platta.

Det finns inte en dålig låt på Real Life. Devotos röst snor sig som sockervadd runt en pinne - Barry Adamsons bas, John McGeochs gitarrer och Dave Formulas dekadenta keyboardtoner - som tillsammans skapar en tät blandning av sexuell åtrå, ångest och storslagna, groteska bilder. Men "Shot By Both Sides" är ändå albumets, och den sofistikerade postpunkens, definitiva klimax. Ursprunget till låten var en politisk diskussion som Devoto hade med en flickvän några år tidigare, då han spelade rollen som djävulens advokat och kom med invändningar hela tiden. Till slut utbrast flickvännen: "Oh, you'll end up shot by both sides". Det var en inställning som passade Devoto. "Shot By Both Sides", med ett drivande, glödande riff skapat av Pete Shelley, är ett försvar för den artrockiga uppfattningen att den individuella kampen att vara annorlunda är den enda som betyder något. Eller som Devoto själv skulle ha sagt: "...true enlightenment involves somehow making the paradoxical and contradictory the focal point of your life, just holding on to them and making them dance."

Andra höjdpunkter på Real Life inkluderar "Motorcade", som sakta byggs upp mot ett mörkt och skärande crescendo, och "The Light Pours Out of Me", som Gregor Samsa skulle ha skrivit om han hade flyttats till det sena 70-talets Manchester: "Time flies/Time crawls/Like an insect/Up and down the walls". "Parade" avslutar albumet på ett skevt och kusligt sätt: "Sometimes I forget that we're supposed to be in love/Sometimes i forget my position". Jag har alltid tyckt att en senare Magazinelåt, "A Song from Under the Floorboards" från 1980 års The Correct Use of Soap på många sätt sammanfattar Devotos ambitioner. Låten är inspirerad av Dostojevskijs kortroman Anteckningar från källarhålet, och det går verkligen att se Devoto framför sig där han sitter i en mörk källare, där väggarna har gått sönder av husets tyngd, full av förakt för omvärlden och för sig själv. Real Life är inte bara soundtracket till mina mardrömmar, utan till alla delar av verkligheten som närmar sig det morbida, det hänförande och det fantastiska. Nästa gång jag vaknar upp i en Redonsk spökvärld är det inte med rädsla i blicken, utan med en känsla av att det motsägelsefulla, det groteska, också har en plats inom mig själv.

År: 1978
Skivbolag: Virgin
Producent: John Leckie
Längd: 41:24

95. The Field Mice - Snowball

Jag fick en gång i tiden en skiva av Martin. ”Sarah Records. Martins Megamix.” I fodralet fanns en hopvikt pappersbit med låtlistan. Mina ögon föll genast på titlar som ”Sensitive” och ”I’m in Love with a Girl Who Doesn’t Know I Exist”. Ack, hur väl kände jag inte igen mig! Hur många gånger hade jag inte längtat efter en enda blick från en älskad kvinna, och förgäves sträckt mig efter henne i min bädd när en lycklig, oskyldig dröm gäckat mig! Hur ofta hade jag inte kastat min bukett i den förbiflytande ån efter att ha förlorat min Lotte till någon Albert! Gode Gud! Vartill denna rasande, ändlösa passion? Jaja, det där var länge sedan nu.

Vad var då ”Sarah Records” för något? En politisk aktion? Ett konstverk? Ett skivbolag? Det romantiska och episka projektet att släppa hundra av tidernas bästa popsinglar och sedan lägga ned? ”Bands should do one single and then split up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again – Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.” Citatet är från den legendariska annonsen från 1993 som förkunnade slutet på Sarah Records sjuåriga existens som skivbolag. Texten i annonsen är ett hopkok av revolutionsromantik och bejakande av popmusikens, och ungdomens, flyktighet. ”När vi var nitton, ville vi inte alla bygga upp något vackert och rent, bara för att sedan förstöra det?” frågar den sig retoriskt. Sarah Records logga föreställde två körsbär – en symbol för flyktig njutning, men givetvis också för oskuld (både bildlig och mer eller mindre bokstavlig). Skivbolagets image talade till ett stort antal vita medelklassungdomar i jakt på en subkultur som passade just dem. Det visade sig att man kunde kämpa mot etablissemanget genom att vara så lite rock’n’roll som möjligt. Att den snälle killen med glasögon som gjorde fantastiska poplåtar hemma på pojkrummet, kunde bli ett nytt slags sexsymbol (eller motsvarande). Att tre nördiga tjejer i koftor kunde skapa ett legendariskt fanzine. Indiepopen var den lite präktigare brittiska medelklassens svar på punken. Glad amatörism och ”gör det själv”-attityd var inte reserverade för aggressiva män som spottade och fräste i en mikrofon.

Ett av banden som dominerade på Martins skiva hette The Field Mice. På många sätt förkroppsligar detta band det blodlösa och det könlösa som estetiskt ideal. Gitarrerna brusar lika melankoliskt som en grå vardag i en oansenlig Londonförort. De sparsmakade syntslingorna är så spröda att de går sönder om man tar i dem. Bruket av trummaskin på flera låtar tycks kunna förklaras med att ingen riktigt kan uppbåda energin till att hamra på ett trumset. Robert Wrattens röst har något menlöst, blygt och apatiskt över sig, och vågar inte riktigt höja sig över de andra instrumenten. Det gör inget. Vi fattar ändå. Den kalla vinden som skär rätt igenom tröjan finns här också. Även i en svensk småstad har unga melankoliska män tittat bort mot huset där en förlorad kärlek en gång bodde. Och mer än så behövs inte för att ta The Field Mice till sitt hjärta. Bandets första album Snowball innehåller låtar som ”Couldn’t Feel Safer” - en vacker skildring av den där sällsynta platsen där man är trygg. Det handlar inte om ångande passion eller om frustande lust. Bara ömhet. Att ha någon att hålla om. Det är det som är det viktiga, och då spelar det ingen roll vem det är man håller i. Popdängan ”This Love Is Not Wrong” är ett glödande (nåja) försvar för lesbisk kärlek.

Låten ”Sensitive” kan ses som något av ett manifest för gruppen. Likt en ung Werther för det sena 80-talet sjunger Wratten: ”My feelings are hurt so easily, that is the price I do pay to appreciate the beauty they’re killing”. Även om inte ”Sensitive” är med på originalutgåvan av Snowball, så bärs fanan vidare på detta album. Den fantastiska förälskelselåten ”Everything About You” handlar om flickan som gör till och med den trista vardagen magisk: ”Sometimes you say something so common place and every day, and to me it sounds magical”. Där någonstans ligger hela essensen av vad Sarah Records och The Field Mice handlar om. Att med utgångspunkt i det vanliga, trista och gråa, skapa något stort, fint och vackert. Bandet hann med två album och ett stort antal singlar till, innan de på sant Sarah Records-manér upplöstes efter endast tre år. På denna korta tid hann de emellertid skapa legendarisk popmusik, som betytt mycket för mig och många andra, och som vandrat mellan otaliga vänner i form av slitna kassettband och ihopbrända samlingsskivor. I mitt liv har det funnits stunder då bandets shoegazegitarrer sade allt, absolut allt, som gick att säga om livet. Så himla länge sedan var det inte.

År: 1989
Skivbolag: Sarah Records
Producent: The Field Mice, Ian Catt
Längd: 33:56

96. DJ Shadow - Endtroducing.....

Endtroducing..... är ett album, en mångskiftande och fantastisk värld, en samlingsplats för spruckna drömmar, ett pandemonium för döda själar. Röster från populärmusikens brokiga historia tränger som suggestiva dimmor fram ur albumets porer, ur sprickorna; från glömskans kratrar träder de fram. Det är som om alla dessa döda själar, sakta murknande i dammiga vinylsamlingar, får liv på nytt. Några minuter in på "Building Steam With a Grain of Salt" hör vi en röst som säger, ja nästan deklarerar:

And I would like to be able to continue to...
Let what is inside of me
Which is, which comes from all the music that I hear
You know, I would like for that to come out
It's not like, it's not really me thats coming
The music's coming through me

The music's coming through me

Endtroducing..... är ett av de album där tillkomsten känns minst lika viktig och intressant som ljuden som kommer ut ur dina högtalare när du sätter igång skivan. Raderna från "Building Steam With a Grain of Salt" är inte där av en tillfällighet. När DJ Shadow (eller Josh Davis) säger att musiken kommer genom honom, innebär inte det samma sak som om en gospelsångare skulle säga samma sak. För en gospelsångare skulle det kanske innebära att musiken som genomsyrar hans själ och kropp kommer från Gud. För DJ Shadow är det annorlunda, eftersom musiken strikt talat inte kommer från honom; som DJ och skivletare är han en samlingsplats, en fokalpunkt, för en otrolig mängd olika musikaliska uttryck. När människor vid 90-talets mitt pratade, bråkade och älskade - som de alltid gör - och världen som vanligt gick åt helvete, satt DJ Shadow i en källare och slipade på ett album som skulle bestå enbart av samplingar från gamla jazz-, hiphop- eller funklåtar, filmer och tv-shower. I Endtroducing..... samlas italo discohjältar som Giorgio Moroder med Prince of Darkness, Organized Konfusion med U2, Tears for Fears ("groove to this, hipster!") med Twin Peaks. Det är det DJ Shadow menar med att musiken kommer genom honom.

Endtroducing..... är ett resultat av ett liv ägnat åt att söka efter guldkorn - melodisnuttar, röster och korta trumpartier - i musikhistorien. Det är ett sökande som tog sin början 1982 när DJ Shadow köpte sin första vinylskiva, "Street Beats Two", en samlingsskiva från Sugar Hill Records, och som fortsatte i en skivaffär i Kalifornien, där tiotusentals gamla skivor förvarades i högar i källaren. I dokumentären Scratch berättar DJ Shadow om letandet efter dessa guldkorn och ödmjukheten som kommer av att vistas bland en samling spruckna drömmar:

Just being in here is a humbling experience for me, because you're looking through all these records and it's sort of like a big pile of broken dreams... Whether you want to admit it or not, 10 years down the line you'll be in here. So keep that in mind when you start thinking like, "I'm invincible and I'm the world's best", or whatever. Because that's what all these cats thought.

I hiphopens barndom rappade man över populära discoskivor, sedan fick man en DJ att mixa, scratcha och på olika sätt förändra låtarna. Samplandet blev centralt när hiphopen utvecklades som konstform, och som Grandmaster Flash en gång har sagt är det beatet som är det viktigaste i hiphop. Tar man bort rapparen är det fortfarande hiphop, men tar man bort beatet, vad har man då? Endtroducing....., med över tusen samplingar, är på så vis hiphopens logiska slutpunkt. Det var inget ungdomarna i South Bronx kunde förutse men förutsättningarna för DJ Shadow var inbäddade redan i hiphopens gryning.

Jag har inte slutat lyssna på Endtroducing..... sedan jag hörde den första gången, den väcker känslor som ingen annan skiva är i närheten av att tangera. Jag plockar fram den när jag vill återvända till dessa känslor, eller när jag vill färdas bort från världens skrivbordsvita tristess. Det är ett album som förstärker alla sinnen, ett album att berusa sig till och till vilken känslan av naken kall hud under fingertopparna är som att lägga handen på vitglödgat järn. Att lyssna på låtar som "What Does Your Soul Look Like" och "Midnight In A Perfect World" är en spirituell resa, bland en mångfald röster, döda själar, som hålls tillbaka, utnyttjas, av DJ Shadows förmåga att skapa sammanhang, musik och skönhet. Själv använder han ordet "hopp" för att beskriva albumet. Endtroducing..... är ett album, ett musikaliskt kuriosakabinett, ett hoppfullt och spirituellt mästerverk, en plats där döda själar äntligen kan få komma till ro.

År: 1996
Skivbolag: Mo' Wax
Producent: DJ Shadow
Längd: 63:27