fredag 20 april 2012

7. Curtis Mayfield - Curtis

Det är lätt att hamna i löjliga överdrifter när det kommer till ens favoritartister. "Va! Har du inte hört den här?", kan man utbrista, som om Prefab Sprouts b-sidor vore var mans egendom. Ändå finns det finns något lätt provocerande i att Curtis Mayfield inte är mer känd än vad han faktiskt är. Soulens stora stjärnor är ofta ouppnåeliga. Det ligger stjärnglans i flera lager över namn som Marvin Gaye, Stevie Wonder och Sam Cooke - för att inte tala om James Brown, herregud. Varken som människa eller artist pendlade Curtis Mayfield som till exempel Marvin Gaye mellan Gud, lusten och musikens frälsning. Inte heller ägde han James Browns sexuella utstrålning, Cookes instinktiva elegans, eller Wonders blindhet. Det gör honom kanske tråkig, eller anonym i många människors ögon. Men vi pratar ändå om en artist som inspirerade miljoner människor under en avgörande period av USA:s historia. Nästan ensam definierade Mayfield soulen från Chicago, som under några år på 60-talet konkurrerade med självaste Motown. Han startade dessutom ett eget skivbolag, Curtom, och skrev vad som i min mening är några av tidernas bästa soullåtar. Vissa skrevs för andra Chicagoartister, andra framförde han själv. Hans samlade låtproduktion står som en av de bästa i musikhistorien. Än viktigare därför, att påminna världen om Mayfields storhet och betydelse.

Curtis Mayfield var bara femtiosju år gammal när han dog. Då hade han i nästan tio år kämpat mot sviterna efter en olycka vid Wingate Field 1990, när en del av ljusutrustningen föll ner på scenen och förlamade honom från nacken och neråt. Mot den bakgrunden är New World Order från 1997 ett imponerande och djupt berörande album. Mayfield sjöng låtarna liggandes på rygg, rad för rad, och med stora svårigheter. Jag vill nämna det, eftersom det säger så mycket om Mayfield - hans oerhörda optimism, och aldrig bristande kärlek till musiken. Det skänker också ett förklarande ljus över hela hans låtproduktion, från de tidiga kärlekslåtarna med the Impressions, till det sociala engagemanget på soloalbumen från 70-talet och framåt.

Allt började när Curtis Mayfield i ung ålder blev medlem i en lokal gospelgrupp, som ett par år senare bytte namn till the Impressions. Först var det Jerry Butler, med sin djupa tenorstämma, som sjöng. Men när Butler valde att lämna gruppen steg Mayfield fram som ledsångare. Först på den fina och smått opolerade "Gipsy Woman" från 1961, sedan på obestridliga klassiker som "People Get Ready" och "Keep On Pushing", som båda spelade en viktig roll under medborgarrättsrörelsen. Vid sidan av inspelningarna med the Impressions skrev Mayfield under den här tiden låtar för Major Lance ("Um, Um, Um, Um, Um, Um"), Gene Chandler ("Nothing Can Stop Me") och the Fascinations ("Girls Are Out To Get You"). Jag vet, jag vet! Det är några löjligt bra soullåtar. The Impressions höll sig inte bara till politiken. På låtar som "It's All Right" sjöng Mayfield om att ta livet med en klackspark och på "Seven Years" om ett förhållande som har förlorat den ursprungliga gnistan. Mayfield blandade ett brinnande engagemang för svarta människors rätt till politiskt inflytande och för människors utsatthet bland droger och fattigdom, med insiktsfulla kommentarer om livet och kärleken i allmänhet. Och han gjorde det med sin karakteristiska falsettröst, som flödar som honung ur högtalarna.

Ingenstans är den här blandningen lika underbart inramad som på Curtis från 1970. Samma år hade Mayfield lämnat The Impressions, inlett en solokarriär och grundat skivbolaget Curtom. Den egentliga genombrottet som soloartist skulle komma först med Superfly några år senare, men allt som är bra med Curtis Mayfield är samlat på debutskivan. Det är här vi hittar den galna "(Don't Worry) If There's A Hell Below We're All Going to Go", med det inledande uppropet "Sisters! Niggers! Whities! Jews! Crackers!" Det är här vi hittar den fina "The Makings of You", med det inledande stråkpartiet och Mayfields mjuka röst: "A little sugar, honey suckle lamb/Great expression of happiness". Hos en annan sångare hade rader som "The joy of children laughing around you" låtit banala och töntiga. Hos Mayfield låter de som banala och underbara sanningar. "Wild And Free" och "We the People Who Are Darker Than Blue" visar tydligt att Mayfields låtar bygger på samspelet mellan melodi och röst. Stråkarna lägger extra vikt vid hans ord. De förlänar dem strimmor av vemod eller glädje. Det är också på Curtis vi hittar "Move On Up", en fullständigt överväldigande och sprudlande källa av oförvanskad glädje. Det går inte att undvika att le, när Mayfield uppmanar oss att sträva högre och högre. Ett grymt blås ledsagar oss till sjunde himlen. Det är festens, kvällens höjdpunkt. Alla fester och alla kvällar.

Jag kan inte lyssna på Curtis utan att känna mig upprymd. Albumet innehåller förstås en ljuvlig samling låtar, vackert orkestrerade, själfullt framförda. Men det kanske lika mycket har att göra med Mayfields intellektuella och ödmjuka framtoning. Han är mer av mig, än James Brown eller Marvin Gaye någonsin kan komma att vara. Han tycks dessutom ha behärskats av samma inspirerande godhet som tycks genomsyra Paddy McAloon. Det finns visserligen större stjärnor på soulhimlen än Curtis Mayfield, men inget annat namn fyller mig med samma känsla av glädje och respekt. Curtis är ett bevis, minst lika tydligt som What's Going On, att medveten soul inte behöver vara ett nedsättande ord. Tvärtom. Mayfields debutalbum är ett argt, själfullt, medryckande, ibland bedövande vackert upprop för en bättre värld.

År: 1970
Skivbolag: Curtom
Producent: Curtis Mayfield
Längd: 40:28


torsdag 19 april 2012

8. The Tough Alliance - A New Chance

Jag tänkte länge att jag skulle göra något storslaget av den här texten. Göra det till en skönlitterär text, kanske, och inleda med att jag melankoliskt står och hänger vid baren på en klubb. Något snyftigt om allmän ungdomslängtan och romantisk nedstämdhet kan pressas in för att befästa känslan ordentligt. The Tough Alliances musik börjar plötsligt spelas i högtalarna, jag berättar då i ett par stycken om duons betydelse för mig, ytterligare några låtar signerade TTA spelas, jag väcks sakta ur min dvala, känner hur livslusten återvänder, färgen återvänder till kinderna, jag letar rätt på tjejen som jag inte vågat närma mig och vi promenerar lyckliga hand i hand bort mot solnedgången till tonerna av "1981".

Det hade förmodligen blivit ännu en uppblåst text om Livet, Kärleken och Popmusiken, ni hade himlat med ögonen och jag hade känt mig löjlig. Jag har skjutit och skjutit på att skriva om den här skivan eftersom jag inte vetat hur jag ska närma mig den utan att det blir fel, töntigt eller ovärdigt. För det är ju så: A New Chance har mer än någon annan skiva representerat och kanske också definierat min person under alla år på väg mot vuxenheten (och ja, det är många år - jag är inte framme än). Gabriel kommenterade en gång, när han tyckte att mina väldigt starka hyllningar av albumet började gå till överdrift, att jag "projicerade drömmen om den perfekta popskivan på A New Chance". Kanske hade han en poäng. Kanske har jag ett behov av att hitta min egen Sgt. Peppers' Lonely Hearts Club Band eller The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars - den där skivan som känns lite viktigare än alla andra och som bara de lyckligt lottade i min egen generation kan förstå fullt ut. I en tid när nästan ingenting betyder något längre, när allt är relativt och inget ska tas på för stort allvar - kanske har det då varit extra viktigt att få lyfta fram ett stycke musik ur hela sörjan av Mojo-listor, Pitchfork-hyper och blogg-mp3:or och få känna att det här är faktiskt något som är värdefullt på riktigt, det här är bättre än allt det andra. Men det är svårt att medvetet välja vad som ska genomborra en så fullständigt, det går inte att inbilla sig att alla ingredienser finns där om de faktiskt inte gör det. Jag kanske har valt ut albumet som min extra stora kärlek, men det var i så fall inget godtyckligt val.

Drömmen om den perfekta popskivan, visst. Men Gabriel borde kanske ha gått ett steg längre: jag har nog rent av projicerat drömmen om den perfekta ungdomen på A New Chance. Jag ser inget fel i det. Eric Berglund, ena halvan av duon, har själv sagt att hela projektet med TTA handlade om att uttrycka en dröm: "a vain but powerful fantasy where hate and innocence could hold hands, where pain and purity had much in common." Den ideala ungdomen innehåller sannolikt inget hat och ingen smärta, men dessa känslor är så väl integrerade delar av allas uppväxtår - och hela liv, misstänker jag - att det vore löjligt att förneka dem. TTA gjorde aldrig det. Man läser ofta om hur "fun" och "catchy" bandet är, och det är naturligtvis sant. Men de spelade inte himmelskt livsbejakande musik för att de var lyckliga, utan för att de vägrade vara olyckliga. Med andra ord: det är klart att de led och längtade lika mycket som alla andra, men de ville så hemskt gärna tro att det fanns något mer, något ställe där det fanns något sätt att vara lycklig. Sökandet efter detta ställe och detta sätt genomsyrar nästan allt de har gjort: "there's something real, something bright and pure", "you're worth something special, something real", "looking for gold, baby where's that sold, that can't be bought or sold". I "A New Chance" tycks de ha hittat något: "I know a place where diamonds never fade away", sjungs det, men de preciserar sig aldrig och det hela framstår snart som en vacker önskedröm, precis som hela albumet gör. "Still in my bed, it's all in my head" är orden som avslutar "1981" och hela skivan, och jag tror att det är en nyckelrad. TTA hittade aldrig fram, men de följde sin vision så långt de kunde. Naturligtvis dög inget annat än de allra ljuvaste melodierna och de allra vårigaste arrangemangen i detta sökande.

Jag älskar att de letade efter denna lycksalighet i popmusiken, med hjälp av popmusiken. TTAs drömmar var ju så stora och vackra, så omöjliga, att man lätt kan få känslan av att något så utopiskt och idealiskt måste hittas någon annanstans och uttryckas genom något väldigt upphöjt medium. Möjligen skulle klassik musik passa bra, eller en stor oljemålning. En slit-och-släng-produkt som pop verkar uteslutet. Det sublima kan väl inte finnas där? Vi popfans vet naturligtvis bättre, även om vi misströstar ibland. Pop är oslagbart när det gäller att förmedla ungdomens alla känslor och tankar, och för många - inklusive TTA, skulle jag gissa - är det också det enda sättet. "Du och jag har inga alternativ, vår enda möjlighet är popmusik", för att prata med Parker Lewis.

Jag skulle kunna gå igenom höjdpunkter och låtlistor, prata om baseballträn och "Neo Violence", om muslimska böneutrop och snyggt placerade samplingar. Jag skulle förstås också kunna skriva om all den glädje och förundran inför livet som albumet skänkt mig under otaliga långpromenader; hur jag fylls av självförtroende och energi, men också ledsamhet över att något så här vackert måste vara väldigt skört och antagligen inte ens kan finnas i den riktiga världen. Men jag är rädd att prata sönder skivan, rädd att förstöra den med fel ord. Lite som den där Mingvasen man älskar men som man inte vågar nudda av rädsla att den ska krascha i golvet. Vad tjänar det till, för övrigt? Berglund har själv kommenterat detta att diskutera musik:
it's like talking about a flower. it's infinitely beautiful and makes your whole body tremble. but still there's really nothing to say about it. it's not interesting to the mind 'cause there is nothing to understand. it just is. and that's how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.
Så jag tänker sluta nu, och istället låta A New Chance ännu en gång ge mig känslan av att desperat vilja hålla fast vid de få vackra drömmar jag har kvar.

År: 2007
Skivbolag: Sincerley Yours
Producent: The Tough Alliance
Längd: 32:31


onsdag 18 april 2012

9. Sam Cooke - Live at the Harlem Square Club, 1963

Man inte kan förändra någonting utan endast betrakta, bara så vi har reglerna klara för oss. Framtiden låter vi dessutom vara. På tredje plats: Jesus undervisar för folksamlingen innan han med ett knyck får fem bröd och två fiskar att räcka till ungefär fem tusen människor. Det vore fint att höra denne berömda man hålla tal - för att se om han verkligen var all that - samtidigt som man får sin nyfikenhet stillad över hur han såg ut. Sen får man ju bevittna ett klassiskt under, eller syna bluffen, eller vad man nu får göra. Jag tror att det skulle vara en intressant dag hur som helst, och man kan lite drygt berätta "hur det egentligen gick till" när man kommer hem igen. På andra plats: Världens skapelse, Big Bang, vad ni nu föredrar för namn på det. Jag tänker mig att det vore en tuff estetisk upplevelse om inte annat, utöver det sannolikt ganska omvälvande själsliga intryck hela grejen skulle göra på en. Just den drabbande insikten att det är nu allting börjar, det är nog en ganska mäktig känsla. Återigen: man har dessutom något att berätta när man efter hemresan kliver ur sin tidsmaskin.

Att utse förstaplatsen är ganska lätt. Om jag bara fick resa till en specifik tid och plats i vårt förflutna skulle jag välja en trång position någonstans framför scenen på Harlem Square Club, kvällen den tolfte januari 1963.

Ni kanske har hört Sam Cookes eleganta soulpop i underbara - och egenskrivna - låtar som "Wonderful World", "You Send Me" och inte minst det hoppfulla mästerverket "A Change is Gonna Come". Om ni har gjort det, men inte hört Live at the Harlem Square Club, 1963, så har ni säkert en gedigen respekt för mannen som sägs ha sparkat igång hela souleran. Ni kanske vet att han hade större konstnärlig och ekonomisk kontroll över sin karriär än någon svart popartist tidigare haft. Ni har i tv-klipp sett hur graciöst han framförde sin låtar, med vilken värdighet han förde sig. För allt detta beundrar ni honom storligen. 

Men ni älskar honom inte mer än allting annat, och det är förståeligt. Ni har ju ännu inte hört hur han lät när han slapp uppträda för det vita, fortfarande ganska pryda Amerika. Man måste komma ihåg att det här var är ett samhälle som bara några år tidigare hade upprörts över en skandal: en vit rockartist hade skakat lite på höfterna. Sam Cooke, tillsammans med Jackie Wilson och många andra, visade med all önskvärd tydlighet att svarta kunde vara minst lika sofistikerade och förfinade i sina uttryck som vita, och var på så sätt med och dämpade bisarra fördomar om svarta som mer "djuriska" och okontrollerade. Men för oss som inte ser rå gospel och intensiv soul som något djuriskt utan tvärtom djupt mänskligt, så känns ändå en hel del av de mer polerade popsångerna lite trista och blodlösa idag. Många kanske kan förledas att tro att det inte fanns en annan sida av Cooke, men det fanns det sannerligen. Den kom fram när han besökte mindre klubbar, där publiken var svart och förväntade sig att få se en artist som inte förnekade sina gospelrötter. Jag vill inte säga att det var här "den riktige" Sam Cooke trädde fram - jag är säker på att han hade ett gediget intresse för de snygga och stiliga poplåtar han också är känd för. Han njöt säkerligen av att vara en stor stjärna. Men det var på ställen som Harlem Square Club han ohämmat kunde ge utlopp för all den livsbejakande soulmusik som alldeles uppenbart fanns inom honom.

Det här är en skiva jag har svårt att skriva om utan att gå in på känslorna som drabbar mig när jag lyssnar på den, eller vad sjutton, när jag till och med bara tänker på den: upprymdhet, hoppfullhet, exalterad glädje och djup kärlek. Det är en kärlek som bubblar över, som spiller över alla kanter. Jag kan inte hålla den inom mig. Jag kan lyssna på djupt berörande stycken som Ladies and Gentlemen We're Floating in Space eller God Only Knows och känna starka känslostormar, utan att det märks så mycket på utsidan. Men jag kan inte lyssna på Cookes legendariska livekonsert utan att börja le och skratta, studsa fram och tillbaka, sjunga, gråta, ringa en kompis och säga att nu, nu sätter vi oss på planet och ger oss iväg, eller så tar vi bara en fika, det spelar mindre roll, men livet, livet... livet är ändå gott, det kan i alla fall vara det, låt oss vara lyckliga en stund... Sam Cooke fyller mig med en glädje som det är omöjligt att inte vilja dela med sig av. Det är som att den är för stor för att få plats i en enda person.

Att välja ut höjdpunkter från skivan är lite som att vandra runt i Keukenhof och ombes att peka på några fina tulpaner. Var ska man börja? Vi har lyckan när Cooke säger "here's a little song that's designed to make you feel good" och det underbara drivet till "Chain Gang" sätter igång (och de efterföljande "uh! ah! uh! ah!" såklart!); vi har det magiska momentet när pratinledningen till "It's All Right" - där sångaren uppmanar männen i publiken att inte... äh, ni får lyssna själva - glider över i ett raspigt skönsjungande "it's aaaaall right"; vi har den sömlösa övergången till "For Sentimental Reasons", i vilken Cooke uppsluppet låter slippa ur sig ett "Oh, I like this song!"; vi har förstås allsången som följer i samma låt; vi har hela "Cupid", en romantisk pärla; vi har soullegendens bedyrande att ingenting, INGENTING, kan rucka på hans kärlek i "Nothing Can Change this Love"; vi har den dansanta och medryckande "Twisin' the Night Away" där King Curtis blåser iväg i ett par fantastiska och koncentrerade små saxofonutflykter; vi har naturligtvis också den lätt bitterljuva men genuint upplyftande avslutningslåten "Having a Party", där publiken sjunger med en skrattande Sam Cooke. Det är svett, kön, hjärta och själ i överflöd. Framförallt är det liv.

Min personliga höjdpunkternas höjdpunkt har jag dock ännu inte nämnt. När "Somebody Have Mercy" - skivans enda inte helt omtumlande låt - övergår i inledningen till vad man först tror ska bli "You Send Me" men som istället bryter ut i världens bästa "Bring It On Home to Me", då börjar vad som banne mig kan vara mina fem och en halv absoluta favoritminuter i soulhistorien. Han pratar om sin älskade, som han ibland bråkar med. Hon lämnar honom då ensam, men han lider för mycket och försöker få tag på henne. Han slår ett nummer och någon svarar att det är "the operator". Cooke vill inte prata med honom. "I don't want you operator. I want my baaaaaaaaby!". Rysningar. Till slut får han prata med sin kära. Hon säger "hello?" (vissa ur publiken är med på noterna och skriker "hello!") varpå Cooke erkänner att: "ssssssssomething starts to move me" och sedan använder han all den kraft, all den känsla och längtan och kärlek som finns i hans bröstkorg, och brister upprepade gånger ut i "Darling, youuuuuuuu send me!" Så drar då slutligen "Bring It On Home to Me" igång. Pang. Rakt in i soulhimlen.

Jag tror, på fullaste allvar, att Live at the Harlem Square Club, 1963 (som obegripligt nog inte släpptes förrän 1985), kan göra oss till mer kärleksfulla och därmed godare människor. Vi har ingen tidsmaskin, men vi har det näst bästa: ett par öron och en inspelning av den här konserten. Om du inte hört skivan så tycker jag verkligen du ska ge den en chans. Det visar sig kanske att det inte var för dig (det är helt okej!), men då har du inte förlorat mer än 37 minuter av ditt liv. Men det finns en liten chans att den kommer påverka dig på ungefär samma sätt som den påverkat mig. I så fall kommer du alltid, för resten av ditt liv, minnas den där dagen du tänkte att det här, det kanske är något man borde kolla upp... 

År: 1985
Skivbolag: RCA
Producent: Hugo & Luigi
Längd: 37:29


tisdag 17 april 2012

10. The Go-Betweens - 16 Lovers Lane

Det är en gråmulen tisdag, regnet slår mot fönsterrutan och jag ska försöka förklara varför 16 Lovers Lane är ett av tidernas bästa album. Förutsättningarna kunde, som ni förstår, inte ha varit bättre. Allting Martin skrev om Liberty Belle... gäller i ännu högre grad om 16 Lovers Lane. Albumet innehåller tio av de finaste texterna om kärlek som någonsin har tonsatts, och låtskrivarparet Robert Forster och Grant McLennan är ett av de finaste genom alla tider. När McLennan tragiskt dog i en hjärtattack för några år sedan valde Forster att samla ihop några låtar de hade skrivit tillsammans, och släppte sin första soloskiva på mer än tio år, som en hyllning till allt de hade uträttat. 16 Lovers Lane från 1988 blev deras sista gemensamma ansträngning med The Go-Betweens (innan de återförenades under några år på 00-talet). Albumet blev inte det genombrott som de hade hoppats på och bandet upplöstes året därpå. Men det ger fortfarande ifrån sig värme, ett resultat av all kärlek och uppriktighet som Forster och McLennan la ner i låtarna. Till skillnad från tidigare valde de den här gången att skriva låtarna tillsammans, för att sedan presentera dem för resten av bandet. Det ligger nära till hands att beskriva 16 Lovers Lane som den perfekta föreningen av de två låtskrivarnas egenskaper. Det storslagna och det ljuvligt poppiga knöts ihop under producenten Mark Wallis överinseende, och med hjälp av den nya medlemmen John Willsteeds medryckande gitarrspel.

Att albumet inte blev den framgång som bandmedlemmarna hade hoppats på hade säkert flera orsaker. (The Go-Betweens avhöll sig inte från att i intervjuer påpeka att de var överlägsna andra popband med högre försäljningssiffror.)
Fel singelval kan ha varit en orsakskälla. ("Clouds" borde väl ha valts istället för "Was There Anything I Could Do?") En annan att Forster under vad som skulle bli bandets sista turné valde att klä sig i en olivfärgad klänning. Det liksom dödade albumet. Man kan tycka vad man vill om den saken. Det var kanske inte särskilt smart ur en rent marknadsföringsmässig synpunkt. (Det låter konstigt idag, men det här var på en tid när människor inte fick klä sig som de ville. Att Kurt Cobain gjorde samma sak några år senare var förstås bara en retroaktiv tröst.) Och det bidrog säkert indirekt till bandets upplösning. Men i grunden är det förstås ytterligare en anledning att ovillkorligt älska The Go-Betweens.

16 Lovers Lane
är inte bara ett album (ett i mängden) för regniga dagar. Det finns album som är oupplösligt förknippade med vissa väderlekar. (Kan man spela Horace Andys Skylarking när det snöar ute, och hur låter det?) Vissa album ska spelas när det regnar, andra när det är solsken, osv. Vad jag vill komma fram till är att 16 Lovers Lane är DET albumet man vänder sig till när man fylls av världens hårdhet, när det känns som om ingen annan bryr sig, när regnet och kylan sticker en på kinden. Kort sagt: det är albumet man vänder sig till när ens verklighetsuppfattning närmar sig vilken deprimerad och förälskad tonårings som helst. När hela världen känns grå. Och det är ett av få album som kommer i närheten av värmen som ligger inbäddad i en kram eller en varm kopp te.

Den här intima känslan man får av att lyssna på The Go-Betweens är intressant, eftersom den markerar skillnaden mellan Brisbane-bandet och Perth-bandet The Triffids, som har figurerat ett par gånger på den här listan. David McComb rörde sig alltid mot det melodramatiska och storvulet ödsliga. Låtarna på 16 Lovers Lane är däremot varma och innerliga.
The people next door got their problems
They got things they can't name
I know a thing about lovers
Lovers don't feel any shame
sjunger McLennan på "Love Goes On!", med en öppenhjärtig direkthet som nästan saknar motstycke i pophistorien. Ja, tills han på "Quiet Heart" överträffar såväl sig själv som öppningslåten: "I tried to tell you/I can only say it when were apart/About this storm inside of me/And how I miss your quiet, quiet heart." Alla världens känslor av längtan och kärlek, koncentrerade - men inte reducerade - till några minuter av popperfektion. "Clouds" förtjänar också att lyftas fram. Forster, som antagligen inte skulle ha klarat av att lyfta upp låten på egen hand, backas upp av Amanda Brown. Ett av de finaste ögonblicken är när Forster öppnar sitt hjärta på vid gavel: "Blue air I crave blue air I breathe/They once chopped my heart the way you chop a tree". "Dive for Your Memory" rundar av albumet i en vemodig suck. 16 Lovers Lane innehåller såväl upplyftande melankoli som blödig romantik. Det är ett album att ständigt återkomma till, ständigt låta sig berusas av, ständigt återuppleva. När "Dive for Your Memory" förtonar i regnets stänk mot fönsterrutan, är det med en allt överskuggande känsla av värme och kärlek jag trycker på play igen.

I början av den här texten skrev jag att förutsättningarna inte kunde ha varit bättre för att skriva om 16 Lovers Lane. Det var inte riktigt sant. Egentligen borde jag ha varit smått nedstämd (men inte förkrossad), olycklig (men inte deprimerad), och förälskad (men inte galet kär). Men det gör ingenting. Jag har inget behov av att ännu en gång förälska mig i 16 Lovers Lane. Albumet har redan karvat sig en plats i djupet av mitt hjärta. Jag behöver väl knappast tillägga att det värmer lika mycket som en kram, en kopp te eller en spricka bland himlens alla regnmoln.

År: 1988
Skivbolag: Beggars Banquet Records
Producent: Mark Wallis och The Go-Betweens
Längd: 37:04

måndag 16 april 2012

11. The Beach Boys - Pet Sounds

Är det en gåva eller en förbannelse att vara ett geni? Jag vet inte. Brian Wilson verkade själv vara osäker. Det var ju den där ständiga kampen att skriva Den Perfekta Låten. Det var den ständiga pressen från fans, skivbolag, konkurrenter, vänner, familj och, så klart, den skrämmande fadersgestalten. Men mest av allt från honom själv. Det var den totala koncentrationen inne i studion, men det var också förvirringen och ångesten utanför. Brian Wilson var den bäste, men för honom var det inget svar på den eviga frågan om han var bra nog.

Musiken var ändå ett av få områden där Brian verkligen kunde känna självförtroende. Ända från början visste han att han var bra och styrde med en självklar auktoritet the Beach Boys kreativa process. Alltihop hade börjat med fem grabbar - Brian, Carl, Dennis, Mike och Al - och några hyrda instrument hemma hos familjen Wilson. Snart hade bandet utvecklats till en osannolik framgångssaga, med sina käcka och omåttligt populära låtar om sol, surfing och bilar. Låtskrivaren Brian hade själv aldrig surfat, men den vildare brorsan Dennis, som älskade surfinglivsstilen, hade föreslagit ämnesvalet som potentiellt material för en hitlåt - som sedermera skulle bli gruppens debutsingel "Surfin'". Det var Phil Spectors framgångar som inspirerade Brian att ta producerandet av gruppens album i egna händer. Musikbranschen häpnade över det unga geniet. Själv såg han studion som sin enda trygga hamn i en allt mer kaotisk och pressad tillvaro. Han ogillade att turnera och ville hellre stanna hemma och skriva låtar. Till sist blev det också så: medan övriga fyra bandmedlemmar var ute på vägarna, satt Brian ensam vid sitt piano, hög på marijuana och skaparkraft.  Brian Wilson hade en mystisk, man vill nästan säga magisk, känsla för popmusikens hemligheter och dess möjligheter att bli något större och högre. Själv var han döv på ena örat, så kanske upplevde han aldrig låtarna så bra som i sitt eget huvud.

När Pet Sound skapades, så tycktes det där huvudet ha rört sig mot en annan värld, förmodligen hjälpt på traven av ett nyligen påbörjat nyttjande av LSD. Övriga medlemmar kunde bara se på när sol, surfing och bilar svävade bort från låtskrivarens fokus och ersattes av... något annat. Det var Beatles nyligen släppta Rubber Soul som ska ha inspirerat Brian till att skapa ett helgjutet och rakt igenom fantastiskt popalbum. Han visste vad han ville att låttexterna skulle uttrycka, men inte exakt hur de skulle göra det. För att skriva de personliga texterna tog han således hjälp av Tony Asher - en man som jobbade med att skriva jinglar åt en reklambyrå. I övrigt var albumet Brians egen vision. Det enda han behövde från de andra gruppmedlemmarna var deras röster. Han har sagt att en av hans inspirationskällor var Johann Sebastian Bach, och det är ett uttalande som faktiskt inte ens känns fånigt i samband med detta odödliga popmästerverk.

Den svenske romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterbom skrev en gång i en dikt om Skalden, att denne fått gåvan att förena "hjärtats spridda rop" till "fasta välljudsbyggnader". Jag tänkte direkt på Brian Wilson första gången jag läste de orden. Dikten fortsätter: "Att över Tidens hav en brygga slå / En luftigt välvd, men stark, av himlatoner: / På vilken dygdens mod och diktens oskuld / Och tålamodets bön och hoppets löften / Likt änglarna på Jakobs stege, vandra". Jag gissar att det var något sådant Brian menade när han talade om sin dröm om en "teenage symphony to God". Det var självmordsprojektet Smile som enligt honom själv själv skulle förverkliga denna dröm, men många av oss skulle nog vilja säga att han lyckades redan på Pet Sounds, även om låtarna på albumet överlag är så smärtsamt korta, att det känns som om man bara får en glimt av det där ofattbara; en skymt av den onåbara Perfektionen. 

Albumets välljudsbyggnader tar varierande former. Immateriella katedraler som "You Still Believe In Me" och "God Only Knows" balanseras av stilla rum som "Caroline, No". Att skriva om "God Only Knows" är en omöjlig uppgift. Många har försökt. Det räcker kanske med att säga att det var den första poplåten med ordet "God" i titeln och att man knappast kan tänka sig ett värdigare sätt att introducera Herren i popmusiken. I övrigt talar den för sig själv. Albumets allra mest berörande sång kan emellertid vara "I Just Wasn't Made for These Times", med sin text om att vara begåvad och missförstådd. Textraden "I've been trying hard to find the people, that I won't leave behind" låter inte som skryt och "they say I got brains, but they ain't doing me no good, I wish they could" låter inte som gnällig självgodhet; nej, texten framstår som en ärlig bekännelse av en i många avseenden plågad och vilsen man. I ljuset av Brians personlighet, så är det kanske naturligt att Pet Sounds börjar med den underbara "Wouldn't It Be Nice" och dess naiva tonårsdrömmar om framtiden, och slutar med den hjärtskärande briljanta "Caroline, No", en melankolisk tillbakablick på tonåren från en framtid som inte blev som i drömmarna ("It's so sad to watch a sweet thing die"). För kanske är det ju just denna dynamik och osäkerhet som kan sägas vara albumets tema: å ena sidan drömmarna om livet och kärleken, och å andra sidan den förvirrande verkligheten - och så de spridda ropen från hjärtat som ekar däremellan.

Hur bra Pet Sounds är kan åskådliggöras med ett uttalande av Paul McCartney: "I love the album so much. I've just bought my kids each a copy of it for their education in life". Det räckte emellertid inte för Brian. Han ville ännu högre; skapa något ännu större. Till det behövdes droger - både för att dämpa skräcken och prestationsångesten, och för att klara av det maniska kreativa tempot. Priset han fick betala var högt. Brian Wilson tappade greppet om verkligheten. Han drog sig tillbaka och det följande decenniet kännetecknades av glimtar av genialitet varvade med ångestladdad isolering och galenskap. I början av 80-talet blev han till sist sparkad från sin egen grupp. Det är ett märkligt faktum att vår värld är ett så pass ruttet ställe, att det känns nästan logiskt när ett geni förvandlas till ett vrak.

Brian Wilson kan på många sätt liknas vid Michael Jackson. Vi har den dominante fadern, som fungerar som en patriark över en begåvad syskonskara; vi har de stora framgångarna som så småningom leder ner i galenskapen; vi har musiken som tröst och tillflyktsort - men vi har också den undanglidande sanningen. Precis som fallet är med The King of Pop, så präglas historien om Brian Wilson av rykten och motsägelser. Inför det här inlägget började jag läsa självbiografin Wouldn't It Be Nice: My Own Story. Jag hade kommit ungefär halvvägs, när jag insåg att den "icke-traditionelle" psykologen Eugene Landy, som prisas som Brians räddare i boken, i själva verket anses ha ett större finger med i skrivandet av den än Brian själv (som senare har sagt i domstol att han inte ens läst den slutliga versionen av "självbiografin"). I intervjuer från den senaste tiden har hans svar varit entoniga och intetsägande. Historien om den riktige Brian Wilson tycks svåråtkomlig. Den har gömts någonstans bland förvirringen, drogerna, rättsprocesserna, konflikterna och behandlingarna. Kanske är han lycklig idag, jag vet inte. Jag hoppas verkligen det. Kanske vill han bara bli lämnad ifred. Kanske var det enda han någonsin ville att få sitta ensam vid sitt piano och göra människor lyckliga med sina sånger. Och du har lyckats Brian, jag lovar. Bara Gud vet vad vi skulle göra utan dig.

År: 1966
Skivbolag: Capitol
Producent: Brian Wilson
Längd:35:57