82. Elvis Costello - This Year's Model

Det tog lång tid innan jag började lyssna på Elvis Costello. Jag tyckte han framstod som lite jobbigt nördig, lite för lik den där ironiska killen som tror han är så jävla smart. När jag väl upptäckte honom så märkte jag vad han egentligen var: en nördig, ironisk kille som tror han är så jävla smart - men med bett. Det handlade ju inte om förnöjt refererande eller tröttsamma hipsterposer. Det vi hör på Costellos tidiga album är en (mestadels) arg ung man som spottar ur sig sina besvikelser och frustrationer; men en som gör det med finurlig och välformulerad syrlighet. Han är intelligent på ett befriande sätt, inte på ett påfrestande överbelastat sätt.

This Year's Model är Costellos andra album och det mest utåtriktat arga av alla hans klassiska verk. Det var också här The Attractions började backa upp Costello med sin drivna, halvneurotiska rock; något som skulle visa sig passa den missnöjde britten perfekt. "No Action" inleder skivan och det första vi hör är Costellos röst som väser fram: "I don't wanna kiss you, I don't wanna touch", innan The Attractions säger ungefär samma sak fast med trummor och gitarrer. Naturligtvis ska det snart visa sig att berättarjaget visst vill ha fysisk närhet - det är just det som är problemet, att han inte längre erbjuds det - och nog sjutton är sånt tillräckligt för att göra en förbannad. Raden "Everytime I phone you, I just wanna put you down" fångar känslan perfekt. Om man bara vill slänga på luren så fort man börja prata med en viss person, varför fortsätter man ringa hela tiden? Därför att det är så kärlek, besvikelse och ilska fungerar. Inte är man felfri själv heller, och ens egna brister framstår särskilt tydligt när man är så uppretad att man häver ur sig saker i affekt. Ibland tar man till småaktiga förolämpningar ("Don't act like you're above me; just look at your shoes" slipper han ur sig på "Lip Service"), ibland avslöjar man bara sin egen svartsjuka ("I don't like those other guys looking at your curves" är raden som inleder "Living in Paradise", och berättaren blir knappast mer sympatisk ju längre låten går. Men musiken är ljuvlig.) Ingen är perfekt, varken subjekt eller objekt. Det är musik som känns ärlig.

Jag ska inte låtsas som att det är glasklart vad alla låtar handlar om, men det är heller ingenting jag sörjer. Alla som någon gång fallit för Bob Dylan vet att otydligheten och ambivalensen är en del av attraktionskraften. Albumets höjdpunkt, "(I Don't Want to Go To) Chelsea", tror jag handlar om prostitution, men det finns säkerligen avvikande åsikter. Kanske kritiserar den en hipp kulturelit och dess ytliga tillställningar? Som sagt: vi behöver inte veta. Är det inte därför vi älskar så mycket av den bästa musiken? Är det överhuvudtaget inte något som utmärker stor konst? Vi kan tolka en låt som "(I Don't Want to Go To) Chelsea" olika, eller inte tolka den alls - och ändå älska den lika mycket. För det oemotståndliga beatet är detsamma för oss alla, den ylande syntslingan missförstår vi inte, närvaron i rösten uppfattas av vem som helst som lyssnar.

Men ibland tycker man väl sig ändå kunna förstå rätt tydligt vad han vill säga, och det är viktigt att påpeka att Costellos missnöje inte bara är begränsade till personliga relationer. I "This Year's Girl" är det inte den den senaste modellstjärnan eller sexsymbolen som kritiseras (för dem känner han bara medlidande), utan tomheten och ytligheten som omsluter alltihopa: det som skapas av mediecirkusen, men också av alla oss "vanliga människor" som stirrar på affischerna. I "Radio Radio" får etablissemanget en känga, och vi påminns om varför Elvis Costello trots sin musikalitet och lyriska intelligens faktiskt brukade räknas till punkscenen.

Jag hoppas inte ni fått en skev bild av albumet nu. Alla ni melodiälskande och lyckosökande musikfans behöver trots att jag använde ordet "punkscen" inte misströsta det minsta. Snarare än punk är This Year's Model ett bitskt och smart popalbum. Popmusik har alltid levt på kontrasten mellan bittert och ljuvt, extatiskt och melankoliskt, lyckligt och sorgset. Hur många beska kommentarer Costello än spottar ur sig går det inte att frångå det faktum att det är en stor glädje att lyssna på skivan. Låtar som "The Beat" och "Night Rally" får mig helt enkelt på oförskämt gott humör. Och det är helt okej. Människan är full av kontraster; vi kan vara glada och arga på samma gång. "Sometimes I almost feel just like a human being" sjunger Costello på "Lipstick Vogue". För den som vill känna sig lite mer som en riktig människa med genuina känslor och självständiga tankar rekommenderas This Year's Model utan reservationer.

År: 1978

Skivbolag: Radar

Producent: Nick Lowe

Längd: 35:44

83. Kanye West - My Beautiful Dark Twisted Fantasy

På "Graduation Day" från College Dropout sjunger Kanye West att han har något bättre att göra än att gå i skolan. Hans mamma är orolig för honom, hon vill att han skaffar ett "good ass job, just like everybody". Men hon glömmer en sak: "She ain't walked in my shoes/I'm just not everybody". Där, på College Dropout från 2004, startar Kanyes makalösa självupptagna projekt, ett projekt som på många sätt kulminerar i My Beautiful Dark Twisted Fantasy sex år senare. Albumet innehåller det inom hiphopvärlden obligatoriska självförhärligandet ("the same people that tried to blackball me/forgot about two things, my black balls"), men det innehåller också självironiska delar. "I'm so gifted at finding what I don't like the most", sjunger han på "Runaway". Så jävla begåvad är Kanye, att han inte alltid hittar rätt. När han stal mikrofonen från Taylor Swift på MTV-galan 2009 framstod han inte bara som en missunnsam idiot, "a jackass" för att använda Barack Obamas ord, utan han fick också miljoner fans att vända honom ryggen. Kanye hade visserligen gjort något liknande tre år tidigare när han sprang upp på scenen när Justice vann priset för bästa video, men det var liksom bara ett par rufsiga fransmän och inte en söt tjej. Kanyes agerande vid MTV-galan går inte att försvara, men händelsen gjorde det möjligt för honom att återvända med 2010 års My Beautiful Dark Twisted Fantasy. Kanye satte eld på sig själv, till allas åsyn, för att två år senare resa sig som Fågel Fenix ur askan.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är ett självupptaget monument, i klass med Foster Kanes Xanadu eller pyramiderna. Och det bästa av allt? Det är fullkomligt briljant. Att lyssna på albumet är som att upptäcka att klassens jobbigaste person, han som ingen orkade hänga med, har bäst musiksmak; det är som att upptäcka att klassens loser, han som hoppade av högstadiet, har tjänat ihop till en förmögenhet och nu bjuder in oss till en överdådig fest. Med gyllene kuvert i handen följer vi Kanye, som likt en cynisk och elegant ciceron leder oss bland all ståtlig extravagans. Först är vi som nyvakna barn: vi ser färger, former och rytmer som känns i hela kroppen. Vi lyssnar på "POWER" och "All of the Lights" och känner oss bäst i världen. Sedan lyssnar vi på texterna och förstår att Kanye reflekterar över sitt liv och över sitt fall: "Lost in translation with a whole fuckin' nation" och "I'm headed home, I'm almost there". Det är som om Kanye i slutet av varje textrad står med utslagna händer och med ett skevt leende på läpparna: här är jag, en svart jävel, "the abomination of Obama's nation", ta mig för den jag är.

My Beautiful Dark Twisted Fantasy är inte en minut för lång. Strax efter mitten av albumets längd hittar vi "Runaway", som från kalla ensamma pianoklink i början höjer sig till en praktfull nio minuters lång skål, för alla douchebags, assholes och scumbags därute. "Runaway" är albumets självklara medelpunkt, en vacker och bitter låt om hur han sviker sin tjejs förtroende. Till henne har han bara ett råd: "You been puttin' up with my shit just way to long ... Baby I got a plan, run away as fast as you can". Men det finns fler höjdpunkter. I "So Appalled", med bl.a. Jay-Z som gästrappare, återvänder han till händelsen på MTV-galan: "I went from the favorite to the most hated/But would you rather be underpaid or overrated?" Men låten är också en insiktsfull analys av musikindustrin och ett blaserat rikemansliv: "Champagne wishes, thirty white bitches ... Five star dishes, different exotic fishes/Man, this shit is fucking ridiculous". "So Appalled" är The Great Gatsby för 00-talet, en naken och avslöjande skildring av välstånd och överdåd i kontrast till samtidens finanskriser, korruption och arbetslöshet.

Att Kanye använder My Beautiful Dark Twisted Fantasy för att tala om sig själv innebär inte att albumet inte innehåller skarpa iakttagelser om hur han (och andra svarta) uppfattas i media. Det provocerande albumomslaget, där en vit naken kvinna med änglavingar sitter grensle över en svart man, är kanske det tydligaste exemplet. Mannen har en grön flaska i handen och kvinnans bröstvårta lyser röd som en karamell framför mannens hånleende mun. På "Hell of a Life" får vi en förklaring: "Said her price go down, she ever fuck a black guy/Or do anal, or do a gangbang/It’s kinda crazy that’s all considered the same thing". Kanye leker med kulturella föreställningar om svarta män. Tittar vi noga på bilden ser vi dock att även kvinnans mun är förvriden i en grimas; de är båda lika goda kålsupare (som man av någon anledning säger i Sverige). Jag tänker på "Blame Game", som klockar in runt åtta minuter, där Kanye beskriver hur ett förhållande sjunker ner i ett finmaskigt nät av ömsesidiga anklagelser, skuldkänslor och ilska. Chris Rocks insats på den sista tredjedelen av låten är fenomenal, när han fingerar ett telefonsamtal till Kanyes flickvän och entusiastiskt berömmer hennes sexuella framsteg, varpå hon upprepande gånger svarar "Yeezy taught me".

Den enda låten på hela albumet som inte handlar om Kanye själv (och som inte ens innehåller hans röst) är "Who Will Survive In America", som samplar soulhjälten Gil Scott Heron och som rundar av albumet i en politisk ton: "America is now blood and tears instead of milk and honey". Vissa kritiker har ansett att låten inte hör hemma på albumet, eftersom den till skillnad från alla övriga låtar har en politisk udd. Jag tycker precis tvärtom. "Who Will Survive In America" fångar in albumets alla element av lyxigt överdåd, sex och relationsbekymmer och sätter dem i samband med dagens politiska situation. Dessa kritiker måste ha missat att en stor del av My Beautiful Dark Twisted Fantasy tangerar Scott Fitzgerald eller Martin Frys ambitioner: att visa på kylan och tomheten som döljer sig bakom allt överdåd.

Kanyes mamma dog 2007, i följderna av en misslyckad plastikoperation. Hon fick aldrig se sin son skaffa ett "good ass job". Men han klarar sig, trots att han inte är som alla andra. På "Gorgeous" knyter Kanye an till sitt debutalbum, College Dropout.

This the real world, homie, school finished
They done stole your dreams, you dunno who did it
I treat the cash the way the government treats AIDS
I won’t be satisfied til all my niggas get it, get it?

Albumet fungerar på många nivåer: som en njutningsfull orgasm, som en vacker odyssé, eller som en genomlysning av all extravagans. När vi har lyssnat klart är vi inte längre som nyvakna barn: vi har tagit del av cynismen och råheten. Vi känner oss som Gatsby, när han i skuggan av sitt stora hus, med tom blick tittar ut mot ett avlägset fjärran. Men inte riktigt som Gatsby. Festen kanske är slut, men någonstans i kroppen lever en rytm eller melodislinga sitt eget liv. Den får oss att vilja genomleva allt på nytt: berusningen, färgerna och baksmällan, vars cirkulerande rörelse griper om och innesluter våra liv.

År: 2010
Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam
Producent: Kanye West, m.fl.
Längd: 68:42

84. Nick Drake - Five Leaves Left

Stanna ett tag vid omslagsbilden till Nick Drakes debutalbum Five Leaves Left, och du ser en välklädd ung man som lutar sig mot ett fönsterbräde, ett varmt ljus faller på hans ansikte och hans blick söker sig ut genom det öppna fönstret; solskenet gör att ett kompakt mörker breder ut sig på väggen bakom honom. Utanför fönstren ser vi vad som tycks vara en ljuvlig sommardag, men mannen inskränker sig till att vara en åskådare, han kan inte lämna sitt passiva tillstånd. Det är en bild av en man som är fången i världen, fången i sin egen känsla av otillräcklighet. Det är en bild av melankoli. Omslagsbilden framställer Drakes oförmåga att ta del av världen, en värld han efter ett antal misslyckanden och besvikelser inte förstod.

Drake lämnade efter sig tre album, inbördes ganska olika: Five Leaves Left följdes av den rikt orkestrerade Bryter Layter och slutligen av den avskalade Pink Moon. I debuten förenas underbara stråkpartier med Drakes poetiska och pessimistiska syn på världen. Men det här är inte Pink Moon, som bokstavligen är dränerad på allt som har med hopp att göra. I "Man In A Shed", där Drake reflekterar över sin isolerade tillvaro, sträcker han till och med ut handen mot kärleken:

Please stop my world from raining through my head
Please don't think
I'm not your sort
You'll find that sheds are nicer than you thought.

För mig öppnar Drakes musik en del av verkligheten som tidigare har varit gömd. Det är som om Drakes röst, precis som solens värmande strålar i omslagsbilden, förärar tillvaron ett overkligt skimmer; allting förlorar sin ursprungliga innebörd, innan de, när musiken tystnar, återtar sin plats i verklighetens ordning. En kniv på mitt matbord går inte längre att skära med, den förvandlas till den skarpa reflektionen i knivbladet, en smekande hand rör vid mina böcker, som inte längre går att läsa, och på väggen anordnas, tack vare mina nerdragna persienner, en oändligt mångskiftande ljusföreställning. Den här sammansmältningen av dröm och verklighet är typisk för Drakes musik. Drakes oförmåga att ta del av världen speglas i en frånvarande och sårbar röst, som dock efter flera lyssningar gör sig påmind som en påtaglig närvaro. Många menar att Drake var influerad av den engelska poeten William Blake som han läste vid universitetet, och visst finns det likheter. Drakes texter är enkla och åskådliga, och de leder ofta till att han blottar världens och människors ondska, som i "Saturday Sun", där en solig lördag övergår till en regnig söndagshimmel, samtidigt som uppfattningen av de människors som har lysts upp av solskenet förändras den med.

Vid sidan av känslan att inte tillhöra världen, av utanförskap, lider melankolikern ofta av sömnlöshet. Den rumänske filosofen E.M. Cioran menade att den sömnlöse, till skillnad från andra människor, erhåller en sorts klarsyn som kommer sig av att han inte lugnas av känslan (illusionen) att varje uppvaknande, varje ny dag, innebär någonting nytt. Den sömnlöse tar inte del av mänsklighetens organiska dygnsrytm, han är fast i en oföränderlig klarsyn och dömd att aldrig glömma. Cioran menade att allt han hade skrivit hade utarbetats under sina nattliga vandringar; Drake skrev sina bästa melodier på morgonen, efter att ha stökat omkring på natten. "River Man" är en av dessa melodier, mörk och uppskakande eller nästan optimistisk, allt efter vilken tid på dygnet man lyssnar eller vad i låten man lägger märke till. "River Man" är Five Leaves Lefts höjdpunkt, men det finns mycket mer att upptäcka: från "Day Is Done", som utvecklar temat att dagen lider mot sitt slut och att det är för sent att börja om, till den vemodiga "Fruit Tree", där Robert Kirbys stråkarrangemang vackert harmonierar med Drakes röst.

Det är förstås möjligt att lyssna på Nick Drake, tycka att melodierna är bra och lämna honom därhän. Jag hoppas att det är så för de flesta människor, att de inte behöver Drake, att de lever helt, odelat och sorglöst. Men det finns ett annat sätt att uppskatta honom. Många människor känner ett behov av någon som sätter sin röst till känslan av att vara ensam i en kall och hård värld. Det är möjligt att Drakes uppmaning i "'Cello Song"

And if one day you should see me in the crowd
Lend a hand and lift me
To your place in the cloud.

är det sätt som Drakes röst och låtar fungerar för dessa människor. Det är som om Drake i sin musik sträcker ut en hand till lyssnaren och välkomnar henne till en värld där hon inte längre är ensam. Gemenskapen ligger i musiken och Drakes illusionslösa texter. Det är fortfarande en värld av cynism och kyla, där människor inte når sina drömmar och där kärleken lämnas obesvarad, men det är en värld där Drakes mjuka röst kan skänka något slags trygghet och som tack vare honom är en smula vackrare.

År: 1969
Skivbolag: Island
Producent: Joe Boyd
Längd: 41:43

85. James Carr - You Got My Mind Messed Up

Soul är en väldigt omedelbar genre, den talar direkt till hjärtat. Det går inte att tänka sig fram till att man älskar Sam Cooke, det förstår man på en gång, omedelbart vid "Darling, you send me". Jag delar ogärna in mitt liv i perioder och än mindre i avgörande ögonblick, men första gången jag lyssnade, verkligen lyssnade på soul, förändrade det mitt liv. När Smokey Robinson eller O.V. Wright eller Bobby Womack sjöng om kärlekens fröjder och omöjlighet var det som om någonting stannade till inom mig, och allting i min närhet, alla problem och alla saker jag var tvungen att göra, förminskades och gick sönder under musikens förgörande kraft. Från den tidpunkten plöjde jag ett zickzackmönster i det amerikanska soullandskapet, från New Orleans svängiga rytmer till tårarna i Philadelphia. Men jag återkom alltid till soulens vagga, där allting startade: den amerikanska södern, Memphis och skivbolaget Stax.

Historien om James Carr är en historia om oförberedd framgång, mental sjukdom och tragisk glömska. Det är en sorglig historia, med små, ljusa inslag - låtarna vi ständigt återvänder till - som envist glittrar mot allt elände. Historien om James Carr är dessutom en del av soulens historia, som inte bara är en framgångssaga, utan som också, precis som alla andra sagor, består av fruktlösa försök, förhoppningar som grusas och karriärer som avslutas i förtid. När Carr upptäcktes sjöng han (som så många andra blivande soulstjärnor) i olika gospelgrupper i Memphis. Han var tillbakadragen och disträ, och kom bara till liv framför mikrofonen. De gånger han hade lust det vill säga. Till alla musikers och producenters stora frustration kunde det ta flera timmar innan Carr kom sig för att börja sjunga. En gång försvann han från inspelningsstudion. Man började leta efter honom och hittade honom till slut på taket, helt orörlig och med blicken någonstans i fjärran. Men Carr kunde sjunga. När han lyfte sin röst över låtar som "These Ain't Raindrops" och "You've Got My Mind Messed Up" sammanfattade han vad soul från Memphis handlar om. Carr spelade förvisso inte in sina låtar för Stax, men flera av bakgrundsmusikerna på You Got My Mind Messed Up var från det lilla skivbolaget. Precis som på all bra soul från Stax är det rösten som är i centrum, det är kring den som allting annat - rytmen, gitarrerna och den underbara blåssektionen - kretsar. Och Carrs röst kunde förmedla det mesta. På samma gång intensiv och känslig pendlar den mellan subtila viskningar och glödande refränger.

You Got My Mind Messed Up fungerar som ett konceptalbum. Det börjar i besvikelse. Låtar som "Pouring Water On a Drowning Man", "I Don't Want to Be Hurt Anymore" beskriver hur kärleken har övergått till kyla och desillusion. "You warm me with your kissing/Then you leave me in the cold" sjunger Carr på inledningslåten. Men efter besvikelsen måste man hitta ett sätt att gå vidare, man måste försöka glömma: andra sidan av albumet innehåller låtar som "I'm Going for Myself" och "Forgetting You". Men en låt är värd att stanna extra länge vid. Skriven av det legendariska låtskrivarparet Dan Penn och Chips Moman är "The Dark End of the Street" inte bara albumets och Carrs karriärs höjdpunkt, utan en av de bästa soullåtarna någonsin. "The Dark End of the Street" beskriver en förbjuden kärleksrelation som äger rum i mörkret, i skuggorna, långt från alla andra människors blickar. Carrs röst ligger smeksamt över de vemodiga tonerna, och när han i slutet beskriver hur de tvingas titta bort när de råkar mötas på gatan, går det att ta på bedrövelsen. Ingen cover (inte ens Aretha Franklins hjärtskärande) kommer i närheten av Carrs originalinspelning. "The Dark End of the Street" är lika mycket en hyllning till kärleken som en elegi över smärtan, oupplösligt knuten till alla bra känslor i livet.

Carr försvann in i dimman. Det blev svårare och svårare att få honom att spela in låtar, och skivbolaget Goldwax, som hade Carr som sitt stora affischnamn, gick i graven 1969. Carr nådde aldrig de höjder man hoppades på, och hans namn försvann från musikhimlen. Men You Got My Mind Messed Up finns kvar, och hans röst har fortfarande förmågan att beröra och nå fram till det hårdaste hjärta. "If I thought that you had loved me/I would wait, I would wait a million years" sjunger Carr på "These Ain't Raindrops" och fortsätter "How will I face tomorrow/And all the lonely lonely lonely lonely years?", och det är så sorgligt och så vackert att världen borde stelna i sin meningslösa tomhet. James Carr är mannen för alla vinternätter, för alla brustna hjärtan, för alla älskande.

År: 1966
Skivbolag: Goldwax
Producent: Rudolph V. "Doc" Russell
Längd: 29:33

86. The Beatles - Abbey Road

Jag har aldrig besökt Thailand. Det är så många som åker dit, älskar det, pratar om det. Folk åker dit på sommaren för att de är lediga, folk åker dit på vintern för att komma till solen. Ungdomar åker dit för att festa, rika för att bo i lyxhus, ensamma män för att skaffa sig en fru. "Thailand" är ett ord som aldrig får vila, aldrig får lov att finna ny attraktionskraft. Jag är trött på stället och då har jag alltså inte ens varit där. Jag tror att många har samma problem med världens mest berömda popgrupp - jag vet att jag har haft det. The Beatles är så kända, respekterade och omtalade att man inte orkar kolla upp dem, inte på riktigt. Namnet innefattar så mycket mer än bara musik: det är biografier, dokumentärer, affischer, topplistor, t-shirts, skrönor... Bandets melodier har i en form (skolavslutningsframträdanden) eller annan (panflöjtsmuzak) följt med oss hela livet. Det blir till slut svårt för oss att avgöra om det vi hör är bra eller dåligt; tonerna är alldeles för välkända.

Då kan det hjälpa att möta musiken på ett nytt sätt. Man kan sätta sig ner och lyssna på något av deras album från början till slut, uppmärksamt och fördomsfritt, och försöka vifta bort allt det där musikaliskt oväsentliga stoffet hos The Beatles som bildar en vägg mellan själva lyssnaren och musiken. Det var ett vanligt band, tänker man, och inser då hur otroligt skickliga detta vanliga band var på att snickra ihop tilltalande poplåtar i allmänhet och himmelska melodier i synnerhet. Det kan också hjälpa att lyssna på någon alternativ version som man inte hört tidigare. Det låter inte längre som det The Beatles man är van vid och då slår det en - vilken fantastisk låt det är! Man går sedan tillbaka till originalet, som i de flesta fall är ännu bättre, och återupptäcker på så vis gruppens storhet.

Med detta sagt så tycker jag ändå att flera av The Beatles klassiska album har brister. Framförallt så finns det alltid någon onödig plump intryckt - "When I'm Sixty-Four" låter som en hurtig barnlåt, "Yellow Submarine" låter som en ännu hurtigare barnlåt och "Ob-La-Di Ob-La-Da" - är det okej om jag lämnar den utan vidare kommentarer? Men, säger någon, också Abbey Road har kandidater till den skaran. Hör inte "Maxwell's Silver Hammer" och "Octopus's Garden" dit? Jag erkänner att låtarna är bagateller, men jag finner de charmiga snarare än irriterande, och de har heller inte lidit av lika mycket överspel som till exempel "Yellow Submarine". Det starkaste argumentet för Abbey Road handlar dock inte om avsaknaden av svaga låtar, utan mängden välskrivna kompositioner. Inget annat The Beatlesalbum har så hög andel starka poplåtar. Viktigast av allt: det är låtar som letar sig in under huden.

Det är annars ett problem jag ibland kan ha med bandet, jag hör den otvetydiga kvaliteten men berörs inte riktigt av musiken. Stycken som är otroligt kompetenta, men som inte betyder så mycket för mig egentligen. På Abbey Road, däremot, finns det många så verkligt fina låtar att distansen mellan oss och musiken försvinner. Vi sitter inte längre här i soffan och lyssnar på The Beatles som är därborta i högtalarna - nej, nu befinner vi oss mitt i musiken, uppslukade av en bedårande melodi och ett genuint uttryck. George Harrisons geniala bidrag "Something" och "Here Comes the Sun" är sådana låtar, det är också "Oh! Darling", "Because" (harmonierna!), "You Never Give Me Your Money" och "Golden Slumbers". Inget kitsch, inget misslyckat experimenterande, inget löjligt. Bara fantastisk popmusik. En låt som "I Want You, med sina tunga, släpande och drömska gitarrslingor samt en speltid på över sju minuter, har en hel del gemensamt med rockmusik frånt sent 60-tal och jammigt 70-tal. Sådan musik vi popmänniskor gärna rynkar på näsan åt. Men den skiljer sig också från mycket av den musiken: här känns inga utsvävningar som excesser, inget solo som en täckmantel för en tom och innehållslös låt. The Beatles var för skickliga låtskrivare för att hamna i den fällan.

De flesta som har problem med Abbey Road brukar peka på den sammanhängande sviten som andra delen av albumet består av. Jag kan inte hålla med att den skulle utgöra en svaghet. Vi serveras många korta stycken som sömlöst glider in i varandra. Melodislingor från skivans tidigare låtar återkommer här och där och bildar en smakfull kompott av symfoniska McCartneystråkar, drag av Elton John, bombastiska körer och till och med hårdare rock - innan den lilla trudelutten Her Majesty avslutar albumet. Nu när jag läser igenom den nyss skrivna meningen inser jag att kompotten utifrån beskrivningen knappast framstår som särskilt "smakfull", men det är alltså just vad den är. Under slutet av 60-talet stod The Beatles på sin kreativa topp och experimenterandet de sysslade med på Abbey Road fungerade i mitt tycke bättre än experimenterandet på deras föregående album.

"Come together", sjunger John Lennon på den briljanta öppningslåten, men den som har studerat albumets klassiska omslag har förmodligen redan där sett tecken på att gruppen tvärtom var på väg att splittras. Lennon ser nästan lite tjurig ut, med händerna i fickan och i sin egen värld. Alla tycks egentligen vara upptagna av sina egna tankar. Ett år senare hade sagan om Fab Four nått sitt slut. Abbey Road var deras sista gemensamma kraftansträngning, och det är den skivan jag helst vänder mig till för att minnas historiens största popgrupp. För det är faktiskt något jag vill ibland. Och helt ärligt: när jag vandrar runt i vintermörkret finns det väldigt få ställen jag hellre skulle åka till än ett soligt Thailand.

År: 1969
Skivbolag: Apple
Producent: George Martin
Längd: 47:23