52. Marvin Gaye - Let's Get It On

En mycket vanlig uppfattning om Marvin Gayes karriär, är att What's Going On är en politisk och andlig skiva, medan Let's Get It On är en köttslig. På den förra är sångarens blick lätt och värdigt lyft mot himlen; på den senare är den extatiskt riktad mot jorden. Det fina i kråksången är att han låter ungefär likadant på båda albumen. Och kanske är inte uppdelningen så tydlig ändå. Som David Ritz skrivit i Gaye-biografin Divided Soul: The Life of Marvin Gaye: "The sexiest of Marvin Gaye's work is also his most spiritual /.../ the sense of separation is heartbreaking. On one level, the separation is between man and woman. On a deeper level, the separation is between man and God." Till saken hör att Marvin Gayes far, som sedermera tragiskt sköt ihjäl honom, var hårdför moralist och kristen fundamentalist, och gav sin son en kluven och plågad uppfattning av sex. Och av Gud, får man förmoda. I sin konst försökte Gaye behandla dessa svåra saker, och utveckla sitt förhållande till dem. Både politik, religion och sex, var uppenbarligen viktiga ämnen för honom. Ett exempel på det är albumets första, mest berömda och kanske bästa låt, "Let's Get It On", som från början var religiös till sitt innehåll, sedan politisk, men i sin sista inkarnation blev en djupt sexuell hymn till köttslig njutning.

Albumet i sin helhet låter som den perfekta kärleksstunden. Marvins röst (så änglalik, så mirakulös, en av människosläktets stora bedrifter!) är varsamt smeksam. Stråkarna är våta. Romantiskt snusk viskas i ens öra. Produktionen glittrar som svettpärlor och är tungt stämningsfull som darrande andetag. Det är vackert och mjukt rytmiskt. Känslorna blir starkare och stunden blir större, i ljuset av det möjliga avskedet, vilket titlar som "Please Stay (Once You Go Away)" och "If I Should Die Tonight" vittnar om. Som i så mycket annan bra musik är det det sköra ögonblicket som skildras - det är det som Gaye famlar efter och vill fånga på skiva. Precis som gospelsångaren vill bevara den korta kontakten med något heligt, något högre och större - så vill Marvin fånga den fladdrande flamman av ömhet, sinnlig extas och njutning; som, någon gång ibland, för en kort stund, uppstår när han älskar med en kvinna. Inte minst vill han förmedla känslan av att vara privilegierad över att få uppleva de små stunderna av magi:

Ooooh, how many eyes have seen their dream,

how many arms have felt their dream,

how manye hearts baby, have felt their world stand still?

Millions never, they never never will.

Dör jag i natt så har jag åtminstone fått vara med dig. Lite som i The Smiths "There Is A Light That Never Goes Out". (Fast ändå inte. Marvin får ju ligga.)

Jag är säker på att många fått idén att sätta på albumet i bakgrunden under, eller innan, ett verkligt samlag. Jag tror att det är en dålig idé. Man gör misstaget att tro att något som låter som en sublim sexuell fantasi, skulle förhöja sexuellt umgänge i verkligheten. Man gör misstaget att tro att fantasin är något slags mindre fulländat förstadium till verkligheten, medan den i själva verket är en annan del av verkligheten som i sig själv kan drivas till perfektion. Man gör misstaget att tro att en parningsakt, där man borde hänge sig helt och hållet åt varandra, blir bättre av någon som stönar från högtalarna; eller omvänt, att något som är en fulländad kommunikation mellan mig och Marvin blir bättre av att blanda in en tredje person. Någonstans har jag läst åsikten att det snarast är män som tänder på Marvin och hans sexiga soul, än de potentiella kvinnliga samlagspartners som de försöker vagga in i rätt stämning. Det ligger troligtvis någonting i det. Jag kan öppet erkänna att Marvin Gaye är en av få män som kan väcka någon slags sexuell lust hos mig. Hans röst är den perfekta, köttsliga reinkarnationen av något andligt och sublimt. Ingen människa har någonsin sjungit bättre. Ingen annan sångare har någonsin fått "baby" att låta som världens vackraste ord.

Let's Get It On är en blueprint för all sängkammarsoul. Det är en vällustig fantasi som kan göra en svettig och tårögd på samma gång. Och, det förtjänar verkligen att poängteras, i och med denna skildring av älskandets säregna skönhet, så har Marvin Gaye lyckats på ett område där all världens största filmskapare, romanförfattare och poeter, bara lyckats leverera pinsamheter och vulgariteter. Ett ytterligare bevis på att allting den mannen rör vid - om han så har blicken riktad mot jorden eller himlen, mot ångest, sociala problem eller religiösa grubblerier - blir till musikaliskt guld.

År: 1973
Skivbolag: Tamla
Producent: Marvin Gaye, Ed Townsend
Längd: 31:36

53. The Zombies - Odessey and Oracle

Av alla de genrer vi förknippar med musikaliska överdrifter - gitarrgnidande hårdrock, postrock, "progressiva" stilar överlag - tillhör sextiotalets psykedeliska pop- och rock de allra värsta syndarna. En del idéer som verkade vettiga eller rent av geniala när man var hög på jag-vet-inte-vad, framstår för oss nyktra lyssnare så här i efterhand som... mindre bra. Det är mycket utdraget, melodibefriat flum, som får oss att vilja hålla för öronen istället för att "öppna våra sinnen", eller vad som nu var tanken. Nåja, det finns så klart en hel del undantag. När geniala pophjärnor kryddar musiken med psykedelia - inom smakfullhetens gränser - kan den få lite extra färg. Inte lika mycket som omslagen, gudskelov, men så mycket att vi lättare ser våra märkliga dagdrömmar framför oss. Texterna har ofta en lite surrealistisk touch, och musiken som sådan en avig karaktär. The Beatles, XTC/Dukes of Stratosphear och of Montreal har alla lyckats med sin psykedeliska pop under olika tidsepoker. Men inga - möjligen 60-talskollegorna Love undantagna - har lyckats så fantastiskt bra som The Zombies gjorde med sitt tredje album.

Odessey and Oracle jämförs ofta med Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band och Pet Sounds, och bara själva jämförelsen säger något om albumets status. Jag hade själv hört båda de sistnämnda albumen när jag första gången lyssnade på Odessey and Oracle. Jag minns såväl hur exalterad jag blev - det här var ju den perfekta blandningen mellan The Beatles fantastiska melodier och Beach Boys oslagbara harmonier! Precis som Sgt. Pepper's och Pet Sounds var det här dessutom en skiva som inte centrerade kring ett par starka singlar och i övrigt mest bara bestod av trevligt fluff. Under 60-talet - åtminstone fram till skivor som nämnda Sgt. Pepper's började ändra på den saken - var popen fortfarande ganska singelorienterad. Men även senare, när albumets status var som störst, var det ovanligt med sådana här helgjutna skivor. Det finns förstås förklaringar till det. Det är helt enkelt extremt svårt att skriva tio-femton fantastiska poplåtar under en och samma tidsperiod. Rock kan segra genom hyfsade låtar och en stor dos rätt attityd, men pop behöver fläckfritt skrivna låtar, en ny betagande melodi för varje nytt spår. Att The Zombies låtskrivare Rod Argent och Chris White lyckades med detta är värt all respekt. Odessey and Oracle låter som en best of av psychpopklassiker, bara det att de dessutom låter bra ihop.

"Care of Cell 44" öppnar albumet med att blåsa solsken rakt in i våra huvuden och hjärtan. Glädjen att snart få återse sin fängslade kära, "It feels so good, you're coming home soon!", skiner rätt igenom all barockpopinstrumentering och vi vill genast sjunga med i alla ahhh-körer. Samma slags ömhet hör jag i stompiga "Friends of Mine". Det är kanske ingen slump att "Care of Cell 44" och "Friends of Mine" är de två mest uppenbart upplyftande låtarna. I båda hör vi Colin Blunstone sjunga "It feels so good...", men "Friends of Mine" handlar inte om pirret en käresta kan frammana, den handlar om lyckan att få känna vänner som är förälskade i varandra. Visst känns det skönt att uppleva en osjälvisk glädje för andra, även när man lyssnar på popmusik? Det finns ingen twist i slutet, det är inte så att sångaren egentligen är kär i någon av de han är låtsas vara glad för, eller nåt annat jobbigt. Det är bara... okomplicerat och fint. 

Sedan finns de lite mer bitterljuva spåren. Vackra små ballader som "A Rose for Emily" och "Beachwood Park" präglas av en mjuk sorgsenhet, medan en låt som "Maybe After He's Gone" blandar upp sorgen med hopp. Det blir aldrig för mörkt men det blir aldrig heller bara tuggummi. Därför är det så lätt att lyssna på Odessey and Oracle. Man måste inte vara i någon extrem sinnesstämning för att vilja lyssna på albumet. Däremot måste man vara inställd på att åka tillbaka till 60-talet. Produktionen är inte tidlös utan starkt präglad av alla de idéer som var populära under psykedelians och barockpopens storhetstid. "Changes" kan vara den mest barocka låten av alla på skivan, med för popen ovanliga instrument och högtidliga harmonier, men också en av de bästa. Den får mig lustigt nog att tänka på vissa låtar av Queen, ett band jag inte har mycket till övers för. Men återigen, det handlar om att vara smakfull, att veta precis hur mycket man ska ta i. The Zombies passerar aldrig gränsen, det känns aldrig kitschigt.

Odessey and Oracles höjdpunkt är förstås "Hung Up On a Dream". Den är sublim, medan andra låtar på skivan bara är fantastiska. Redan inledningen, med pianots omöjligt vackra toner, kan få det att tåras i ögonen. De gitarrer och stråkar som sedan smyger in bidrar till den drömperfekta atmosfären, innan refrängen lyfter låten ytterligare, och vid 1.50 drabbas vi så slutligen av skönheten själv. Mer än så behöver inte sägas. En poplåt i samma klass som "A Day in the Life" och "God Only Knows", för att återknyta till jämförelserna med Sgt. Pepper's och Pet Sounds. Men då de senare skivorna rutinmässigt hyllas som ett par av den bästa någonsin (av de klassiska musiktidningarna, åtminstone), brukar The Zombies mästerverk "bara" hamna kring 100-strecket när världens bästa album ska rankas. Kanske lite längre upp, men inte mycket. Och vet ni, det innebär att albumet faktiskt är undervärderat. Ja, ni läste rätt. Undervärderat. Precis så bra är Odessey and Oracle.

År: 1968

Skivbolag: CBS

Producent: The Zombies

Längd: 35:18

54. The Triffids - Born Sandy Devotional

Det finns många teoretiska faktorer som gör det lätt att älska The Triffids. Till att börja med är bandet precis lagom okänt. De är inte så obskyra att det känns löjligt eller krystat att prata om dem som ett favoritband (de flesta bortglömda banden är faktiskt bortglömda av en anledning) men förekommer väldigt sällan på diverse topplistor, varken sådana som radar upp den mest populära musiken eller de som listar kritikernas favoriter. Ganska många har kanske hört "Wide Open Road", men inget mer, och då har man ett utmärkt läge att med illa dold tillfredsställelse fråga: "Ja, men har du hört deras fantastiska album?" The Triffids inledde med att släppa musik på en bunt kassetter som inga har hört idag, à la Daniel Johnston, vilket i sin extrema indiekorrekthet säkert kan ha en närmast erotisk verkan på vissa fans. Vidare dog frontfiguren David McComb när han bara var 36 år gammal, vilket bidrar till lockande mytbildning, men han var inte så ung att han hamnade i den stora rocklegendkanon som hyser Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, m.fl. - vilket naturligtvis ökar kultstatusen och på sitt sätt bidrar till ännu större mytbildning. McComb kan därför ses som en något förbisedd romantisk hjälte. Dessutom: Jag har själv argumenterat för att bandet är underskattat, och vem älskar inte det underskattade?

Sen så har vi allt det som The Triffids står för. Det är musik, sång och texter som tar sig på stort allvar, som vägrar vara ironisk och tounge-in-cheek. Som måste vara poetisk, som tänker sikta på de stora känslorna eftersom det i slutänden ändå bara är dem som spelar roll. Därför är The Triffids ett band som liksom inte får vara litet och anonymt, eftersom det skär sig med deras musikaliska attityd. Sen kan man naturligtvis misslyckas med att låta storslagen, eller göra det på ett osympatiskt sätt. Kanske är det därför jag inte gillar The Joshua Tree, eftersom det så uppenbart är Born Sandy Devotional som borde ha åtnjutit det förstnämnda albumets framgångar. Fuck you Bono, du vet inget om att vara episk och storslagen. Du försöker, men det låter som att du är med i Parlamentets Tips från coachen. "Var melodramatisk." Piip pip. "Väs med rösten." Piip pip. "Sjung en krystad rad som om den betydde allt." Jag tror helt enkelt inte på dig, Bono. Det låter inte som du menar det, det låter mest som att du försöker se cool ut i solglasögon. Det är just det där med att försöka som är problemet. Musik får inte försöka låta vacker, den måste vara vacker. Det får aldrig låta som att sångaren försöker vara poetisk, han eller hon måste vara poetisk. Annars låter det falskt och en distans till lyssnaren uppstår. På Born Sandy Devotional försöker McComb inte, han bara gör. Han låter aldrig självgod och hans stora pretentioner faller aldrig platt.

De två första låtarna på Born Sandy Devotional tillhör 80-talets vackraste låtar. Det är natur, död, romantik, sorg och längtan förmedlade med lyrisk skärpa och mjuka melodier. Och det är inga 15 minuter långa Joanna Newsom-epos det handlar om utan åtstramade poplåtar, ni vet, sådana där vi verkligen tycker om. Det låter så fint och självklart alltsammans att vi nästan behöver tredje låten, den lite småfåniga "Chicken Killer", för att vi ska inse att all musik faktiskt inte är så välskriven och ljuvlig som "Seabirds" och "Estuary Bed". Skivan styr sedan in i själsligt mörker. Självmordshistorien "Tarrilup Bridge", sjungen av keyboardisten Jill Birt, har tydligt dramatiska drag, och följs av "Lonely Stretch". När McComb desperat vräker ur sig "So high, can't get over it, so low, can't get under it, so wide, can't get around it" till malande gitarrer i slutet av låten fångar han frustrationen och våndan man känner när man möter en mental vägg som man inte kan se något sätt att komma förbi. The Triffids skulle aldrig bli så mycket postpunk igen som de var på "Lonely Stretch".

Istället följer de upp med en av decenniets allra klaraste och finaste popjuveler. "Wide Open Road" är berömd för att vara ett perfekt musikaliskt uttryck för Australiens vida slätter och deras oändliga avstånd. Låten är följaktligen stor men luftig. Den genomsyras av den vackra melankoli man lätt drabbas av när man blickar ut över storslagna vidder. Men framförallt är det en magnifik kärlekssång, en som påminner oss om att priset för att vara obunden och fri är ensamhet. "It's a wide open road, and now you can go any place that you wanna go" är ord som stinger i hjärtat, eftersom det är så uppenbart att den nyvunna friheten aldrig kommer kunna uppväga saknaden från den älskade som inte längre är där.

Mot slutet av albumet finns ett par låtar som är så episka och ambitiösa i sitt uttryck att de väldigt lätt skulle kunna misslyckas totalt. Fallet blir som bekant större om man står högt upp. Det är dramatiska trumslag, intensiva stråkar och ett gigantiskt patos. Det hörs nästan redan på titlarna, "Life of Crime" och "Stolen Properties", att det inte är tal om några anspråkslösa trudelutter. Enligt anglosaxisk tradition brukar man skriva varje betydelsebärande ord med stor första bokstav när det gäller bland annat låttitlar, men här lyser de stora bokstäverna extra starkt. "Life of crime"? "Stolen properties"? För alla som hört dessa låtar ser en sådan stavning fullständigt absurd ut. Det skulle förstås lätt kunna bli fånigt och uppblåst, men det blir det inte eftersom McComb inte vet vad fånigt och uppblåst är, han har liksom aldrig tänkt tanken att musiken skulle kunna låta på det sättet.

McComb tycks förakta självgodheten och det tomma poserandet. "Darling, you ain't moving any mountains, you ain't seeing any visions, you ain't freeing any people from prison - just an aforism for every occasion" heter det i "Stolen Properties". Hos McComb finns inget tomt poserande. Det kanske är lätt att älska The Triffids i teorin, men en sådan ytlig kärlek skulle gå emot allt det som bandet står för. Man måste älska dem på riktigt. För er som ännu inte gör det rekommenderar jag några lyssningar på Born Sandy Devotional.

År: 1986

Skivbolag: Mushroom

Producent: Gil Norton, The Triffids

Längd: 35:51

55. Neil Young - On the Beach

Man ser redan på omslaget att det var bättre förr. En man - det ser ut att vara Neil Young själv - står ensam på en övergiven strand och blickar ut över ett kallt hav. Bakom honom, i bildens förgrund, ser vi en uppsättning parasoll och strandstolar. Vädret är ruggigt, tidningen har blåst ned från stolen. Och så det märkligaste av allt - resterna av ett fordon som till största delen ligger begravt i sanden. Man får inte direkt känslan av att någon grävt ner det; det verkar troligare att det helt enkelt lämnats där för så länge sedan att vinden och vågorna till slut hunnit täcka nästan hela alltet med sand. Vad vi ser i bilden är inte "dagen efter", det är resterna av en svunnen tid.

Och, tja, så var det ju. 60-talets amerikanska hippiedröm hade övergått i 70-talets bakfylla: oljekris, Nixon, ett alltmer utdraget Vietnamkrig. Den svarta medborgarrättsrörelsen hade inte lett till så många verkliga förändringar som man hade hoppats på. Folk var fortfarande fattiga. Klass- och rasklyftorna bestod. Knark hade visat sig vara farligt. Parallellen med Neil Youngs egna liv är tydlig: 60-talets framgångar med Buffalo Springfield och genombrottet som soloartist ledde fram till det tidiga 70-talets kommersiella peak med Harvest - sedan började tråkigheterna. Danny Whitten, gitarrist i Youngs kompband Crazy Horse, dog en drogrelaterad död. Roadien Bruce Berry gick samma öde till mötes. Young, som äcklades av den superstatus Harvest hade skänkt honom, styrde kosan raka vägen ner i diket. Väl där spelade han full, förstörd och olycklig in den allt annat än perfektionistiska men desto mer hjärtknipande Tonight's the Night. Skivbolaget vägrade ge ut den. Young samlade ihop några kompisar och knåpade istället ihop det som skulle bli On the Beach. Desperationen från Tonight's the Night hade gått över i en bitter men ack så vacker melankoli.

Den närapå poppiga "Walk On" inleder skivan och atmosfären tycks här nästan vara glad och uppsluppen. Det visar sig emellertid att låttitelns uppmaning är präglad lika mycket av syrlighet och besvikelse som av positiv gå-vidareinställning. Denna stämningsmässiga ambivalens upphör redan på spår två, då det är omöjligt att tolka in någonting annat än höstlik melankoli i "See the Sky About to Rain". Det är ett stycke musik för gråa kvällar och regnstänkta fönster, med bara några avlägsna minnen av lycka till sällskap. Men man rycks snart upp ur sina lata drömmerier. "Revolution Blues" gör ett förföriskt men obehagligt djupdyk ner i människans mörkare vrår, med drag av hat, perversion och Charles Manson. Bland all denna introspektion finns också plats för slag riktade utåt, som oljebranschkritiken i "Vampire Blues" och det avfärdande av Youngs egna kritiker som återfinns här och där på skivan. Men den röda tråden på On the Beach är trots allt fastsnurrad kring Youngs egna själsliv, vilket visar sig tydligt i albumets starkaste del: den avslutande trion "On the Beach", "Motion Pictures" och "Ambulance Blues". Det är tre ödsliga och desillusionerade ballader som alla ger intryck av en trötthet på, om inte livet självt, så i alla fall det liv han levt som berömd artist ("All those headlines, they just bore me now. I'm deep inside myself but I'll get out somehow") - men det finns där samtidigt en skönhet som ger låtarna små strimmor av ljus. "The world is turning, I hope it don't turn away", sjunger Young på titellåten. Han vill klamra sig kvar, han vill egentligen må bra.

Att kalla On the Beach för ett hoppfullt album är nog att tänja på begreppet orimligt mycket, men man ska inte missta det bistra, avskalade och ödsliga för total resignation. Det är snarare fråga om acceptans. Möjligen är det därför jag som 20-nånting har så lätt att älska den här skivan; jag kan ju så innerligt relatera till känslan den förmedlar. Saker och ting har förändrats och det blev nog inte så bra som man hade tänkt. Drömmarna blev det aldrig riktigt något med. Man ser tillbaka och undrar vad som egentligen hände, och när det hände. Man undrar ännu mer över allt det man hade tänkt göra men som aldrig blev av. On the Beach reagerar på de här tankarna med jämnmod snarare än sorg, även om vissa saker är svårare att acceptera än andra. För visst hade man kanske hoppats bli lite mindre ensam, när allt kommer omkring.

"I went to the radio interview, but I ended up alone at the microphone."

År: 1974
Skivbolag: Reprise
Producent: Neil Young, David Briggs, Mark Harman, Al Schmitt
Längd: 39:40

56. Heavenly - Heavenly vs. Satan

Utanför fönstret råder det vinter. Himlen har samma nyans som en tågförsening. Elementen i lägenheten gör inte mycket för att värma upp kalla fötter. Det är februari och, ärligt talat, vintern är inte det minsta mysig längre. Det är svårt att bli medveten om sin egen personliga utveckling, men är det något som jag bestämt kan säga, så är det att mitt humör har blivit känsligare och känsligare för årstidernas gång. När jag var liten förstod jag inte när folk suckade och tjatade om hur härligt det skulle bli på sommaren. Klart att sommaren är härlig, men nu är det ju vinter och det är ju också kul. Tänkte jag. Våren och sommaren hörde liksom till en annan tid, en annan värld. Nu går allt fortare. Alla årstider känns inom räckhåll, vilket bara gör vintern ännu mer outhärdlig, eftersom man hela tiden ser alternativet som en hägring, några blad längre fram i almanackan. Någon gång, när man blir en riktig man kanske, så hoppas jag att yttre förhållanden kan ha mindre påverkan på en, att man bara lär sig att acceptera allting; lär sig att se med ett visst distanserat nöje på årstidernas växlingar, årens framåtskridande och kroppens förfall. Troligare är väl att man blir en missnöjd gnällspik som alla andra. Kommer den lilla port till ungdom, vår och naivitet, som heter Heavenly vs. Satan fortfarande att stå öppen för mig då? Eller kommer den enkla, förälskade musikglädje som är tweepop, bara att rinna av den karga vuxenverkligheten? Kommer ett av de sista motgiften mot den förlamande vintertristessen hällas ut i snöslasket? Suck, nu känner jag mig verkligen på riktigt dåligt humör. Jag sätter på albumet.

Heavenly var den perfekta tweepopgruppen. Bandet skapades 1989 av medlemmar från charmiga Talulah Gosh, och verkade ha ett oändligt förråd av fantastiska, rättframma, ja, himmelska poplåtar - de flesta med ord som "love", "boy" och "girl" i titeln. Martin brukar återge ett citat som går någonting i stil med: "om rock är sex och pop är kärlek, så är twee förälskelse". Heavenly vs. Satan är ett utmärkt exempel på det - albumet är en av de mest fantastiska, förgängliga förälskelser som någonsin spelats in. Det finns kanske inget originellt i musiken, men det behövs inte. Solsken, vår, tårar, ungdom - och inga gitarrsolon, inte heller någon manierad poesi, som står i vägen. Det är inte så att Heavenly genom komplex orkestrering och innovativ produktion frammanar en magisk bild av våren. Istället personifierar de den genom en upprymd och nästan barnslig energi; de sprudlar av indiepopens amatörmässiga charm. (Titta bara på omslaget som ser ut att vara producerat på mellanstadiets pysseltimmar.) Vissa saker kan och bör sägas enkelt, vilket emellertid gör kraven på en slagfärdig, genial melodi ännu högre. Och sådant kan Heavenly. Det fanns en tid då jag tyckte att det var ett av tidernas bästa popband. Det var just det enkla, omedelbara och smittande jag älskade. Det var inte avancerat, inte Stor Konst; utan bara extremt bra popdängor. Givetvis blev jag lite förälskad i sångerskan Amelia Fletcher också. Hur skulle jag inte kunna bli det? Hon var både söt och tuff, både genialisk och jordnära, på samma gång, och sjöng med en charmig glimt i ögat över klockrena popmelodier.

Albumet tre första låtar har alla ordet "boy" i titeln, och det sockerchocköppnar med "Cool Guitar Boy" där flickaktig stämsång smeker lyssnarens öra - eller driver lyssnaren till vansinne, beroende på dennes sinnesstämning och karaktär. Det är inte pop som är sexig eller hipp. Det är pop som snarast är... gullig. Andra Sarah Records-grupper som Another Sunny Day och The Field Mice, har tidigare dykt upp på listan. Musikaliskt har de mycket gemensamt med Heavenly, men medan dessa band ofta är pojkaktigt sorgsna, så är Fletcher och hennes band lättare, ljusare, mer livsbejakande. Även när det handlar om olycklig kärlek, så spritter det i benen på ett sätt som aldrig inträffar när man lyssnar på Snowball. Annars finns det som sagt mycket gemensamt - inte minst tron på den enkla poplåtens kraft att förvandla banala och vardagliga kärleksproblem till något stort och fint. En käck och medvetet naiv energi driver sångerna framåt på ett oemotståndligt sätt. "Boyfriend Stays The Same", "Lemonhead Boy", "Shallow", vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng. Det är som en promenad i en välbekant park ett år då blommorna (egentligen samma gamla vanliga sorter) lyser extra vackert.

1996, precis innan gruppens fjärde album skulle släppas, tog Matthew Fletcher, bandets trummis och Amelias bror, livet av sig. Heavenlys karriär var över. Men det är svårt att ta in det bistra faktumet just nu. Albumet hinner knappt börja innan det tar slut, som en varm fläkt som för en sekund tinar upp hjärtat något. Jag tittar på nytt ut genom fönstret. Det börjar spricka upp och en solstråle letar sig in. I fönsterrutans spegelbild kan jag ana ett leende på mina läppar.

År: 1991
Skivbolag: Sarah Records
Producent: Richard Haines
Längd: 32:11