Det brusar och blinkar. Oidentifierbar dansmusik. Korta bilder avlöser varandra i det 20 sekunder långa filmklippet. En ung man med bar överkropp. En ordningsvakt. En massa av uppsträckta händer. Knivskarpt blått ljus. Den unge mannen som ser ut att dansa, ensam, i ett transliknande tillstånd. Kaos. Vakten som ställt sig bredvid den dansande, som för att släpa av honom från scenen. Flimmer. Slut.
Under 1900-talet har den västerländska ungdomen revolterat genom musik. Få saker kan göra människor så nostalgiska. Pappa berättar med skimrande ögon om sin tid som punkare, farbror småler ljuvt vid minnet av åren som hippie och farmor vill egentligen inget annat än att återigen få vara ung och gå på Nalen. Själv har jag inte mycket att komma med. Jag har, närmare bestämt, en halvtimme att komma med. Max. Länge än så varade inte konserten med The Tough Alliance, 2007 eller när det nu var. Jag vill minnas att jag innan konserten såg Eric Berglund och Henning Fürst sitta och käka hamburgare tillsammans, som om det vore vilken trist torsdagskväll som helst. Och det var det ju också, vid den tidpunkten. När duon väl stod på scenen var det utan att använda några instrument, inte ens sina egna röster. Musiken var helt och hållet förinspelad. En av dem hade någon slags pinne i handen, att slå takten med. Bakom dem fanns en storbildsskärm där diverse suggestiva bilder avlöste varandra. Det var allt. Det är egentligen märkligt att idén om att gå på en konsert för att höra någon som där och då spelar och sjunger, har varit så stark och livskraftig i pop- och rockmusiken. Egentligen kan vi ju lika gärna sitta hemma och höra våra idoler spela och sjunga, eller gå på klubb och höra våra favorithits dundra ur högtalarna. De egentliga anledningarna till att vi går på popkonsert har väl med annat att göra. En faktor är givetvis att få se artisten eller bandet i verkligheten. ”Titta! Där står de ju! Framför mig! Livs levande! Påtagliga!” En annan faktor är konserten som happening och show. Men ingen av de här två sakerna kräver ju egentligen att någon faktiskt står där och spelar eller sjunger. Det har The Tough Alliance förstått. Dessutom vet de att deras musik redan låter fulländad i sin inspelade form. Därför är det bara att lägga allt krut på att göra konserten till en händelse; till underhållning, upplevelse och gemenskap – till allt det vi egentligen tycker är viktigt när vi betalar för en livespelning.
Redan tidigt gick en rörelse genom publiken i den ganska trånga lokalen.Man börjar dansa, trängas och knuffas. Svetten börjar rinna. Vi förlorar oss i ljuset, röken och den vackra musiken. Allra mest förlorade är de två huvudpersonerna. De är berusade, fokuserade och utlevande. Känslan är att vi alla är en del av samma dansgolv och samma magiska ögonblick, så det är egentligen inte överraskande att folk så småningom börjar ta sig upp på scenen och dansa. Plötsligt är jag själv däruppe. Vakterna börjar arbeta med att fösa ner oss. Konserten avslutas när duon själva blir bortsläpade från scenen av någon anledning jag inte kommer ihåg. Flyktighet, gränsöverskridande, kärlek – popmusik i sin renaste form. Eller kanske var det ungdom i sin renaste form? Så kändes det i alla fall då, och så upplever jag det på nytt i den alltid lika osäkra och flimrande källa som utgörs av minnesbilden. Efteråt stöter jag på dem i baren, där de står och hänger som om det vore vilken trist torsdagskväll som helst. Vilket det ju också var. Egentligen. Livet är en serie ögonblick som aldrig, någonsin, kommer tillbaka igen. En poplåt börjar och tre minuter senare är den slut. Man är 21 ett litet tag och sedan slutar man vara det.
Jag minns inget av vilka låtar som spelades den där kvällen. Jag tror att konserten var i samband med att TTA släppt sitt andra album, A New Chance, så antagligen var det väl mest låtar från den skivan och kanske inte något alls från The New School. Det spelar ingen roll. Vi möter samma energi och inställning på detta album. Det vi hör är en grupp som sedermera spelat in covers på både Primal Screams ”Velocity Girl” och 50 Cents ”Many Men”. En duo som låter sig inspireras både av den korta poplåtens skönhet och den hårda gangstarappens attityd. Deras elektroniska musik fullkomligt vibrerar av kaxighet och någon slags blandning av aggressivitet och livslust. När de sjunger om sig själva som ”the new school”, så tror vi dem direkt. Deras andra album är visserligen klart mognare och jämnare, med en mer snillrik och komplex produktion, men man kan ändå inte göra annat än att falla pladask för The New School och dess ungdomliga och råa, nästan punkiga, charm. Kanske har duon ännu inte vuxit till helgjutna musikaliska genier, men Gud vad de försöker och vill göra det.
TTA har ofta refererat till fotboll i musik och uttalanden. Tillfrågade om vad som var inspirationskällan till deras musik, blev svaret ”Francesco Totti”, vilket bara det är tillräckligt för att kvalificera dem som en av Sveriges bästa popgrupper någonsin. Det är helt logiskt. Gemensamt med fotbollen och kulturen runt den, har de känsloutbrotten, respekten för det sköna och även det potentiella, underliggande, våldet. För att inte tala om gemenskapen. När ”I’ll Be Right There” klingar ut och lämnar plats för Anfieldkörens majestätiska skrålande av ”You Never Walk Alone”, så är det pricken över i:et på vad som plötsligt framstår som en fulländad bromance-ballad.
Den viktigaste låten på skivan är emellertid ”Take No Heroes”, som nog är den finaste låt jag vet om att älska och inspireras av musik; om det som hela den här listan egentligen handlar om. Det som får det att spritta i oss, väcker vår kreativitet, får oss att se världen på ett nytt sätt, eller som bara är så himla bra att vi, likt Eric och Henning, utbrister ”a-aa-aaah!” vid bara tanken på det. Det är en låt vars text i hög grad bygger på namedropping, men TTA lyfter ett varnande finger: det är inte de coola namnen som är det viktiga; inte någon kanon av kreddiga artister, inte nördkunskapen eller vallfärdandet till någon rockikons grav. Det är kärleken, ruset – det som musiken gör med dig och det den får dig att göra. Bara för att du älskar någons musik, försök inte att kopiera denne. Hur fantastisk och genialisk någon än är, följ inte dennes ord som om han eller hon vore en ofelbar gud. ”Take no heroes, only inspiration.” Egentligen är det självklart. Ändå glömmer vi ofta bort det. Tack för påminnelsen, The Tough Alliance. Ni är själva ett utmärkt exempel på hur man inspirerad av andras musik, ändå kan gå sin helt egen, unika väg. Ni är inte mina hjältar, men jag älskar er. Trots allt tonsatte ni den enda upplevelse av ungdomsuppror jag någonsin haft.
TTA har ofta refererat till fotboll i musik och uttalanden. Tillfrågade om vad som var inspirationskällan till deras musik, blev svaret ”Francesco Totti”, vilket bara det är tillräckligt för att kvalificera dem som en av Sveriges bästa popgrupper någonsin. Det är helt logiskt. Gemensamt med fotbollen och kulturen runt den, har de känsloutbrotten, respekten för det sköna och även det potentiella, underliggande, våldet. För att inte tala om gemenskapen. När ”I’ll Be Right There” klingar ut och lämnar plats för Anfieldkörens majestätiska skrålande av ”You Never Walk Alone”, så är det pricken över i:et på vad som plötsligt framstår som en fulländad bromance-ballad.
Den viktigaste låten på skivan är emellertid ”Take No Heroes”, som nog är den finaste låt jag vet om att älska och inspireras av musik; om det som hela den här listan egentligen handlar om. Det som får det att spritta i oss, väcker vår kreativitet, får oss att se världen på ett nytt sätt, eller som bara är så himla bra att vi, likt Eric och Henning, utbrister ”a-aa-aaah!” vid bara tanken på det. Det är en låt vars text i hög grad bygger på namedropping, men TTA lyfter ett varnande finger: det är inte de coola namnen som är det viktiga; inte någon kanon av kreddiga artister, inte nördkunskapen eller vallfärdandet till någon rockikons grav. Det är kärleken, ruset – det som musiken gör med dig och det den får dig att göra. Bara för att du älskar någons musik, försök inte att kopiera denne. Hur fantastisk och genialisk någon än är, följ inte dennes ord som om han eller hon vore en ofelbar gud. ”Take no heroes, only inspiration.” Egentligen är det självklart. Ändå glömmer vi ofta bort det. Tack för påminnelsen, The Tough Alliance. Ni är själva ett utmärkt exempel på hur man inspirerad av andras musik, ändå kan gå sin helt egen, unika väg. Ni är inte mina hjältar, men jag älskar er. Trots allt tonsatte ni den enda upplevelse av ungdomsuppror jag någonsin haft.
År: 2005
Skivbolag: Service
Producent: The Tough Alliance, Andreas Tilliander
Längd: 42:26
