1. Prefab Sprout - Steve McQueen

Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

Så skrev jag, och det är dags för den historien nu. Så här skrev Martin i sitt inlägg om Prefab Sprouts Andromeda Heights: "Jag har en liten teori att alla musikfans, oavsett om de börjar som hiphoppare, rockfantaster, popsnören eller något annat, till slut landar i Prefab Sprout." Jag tror jag vet när den teorin började ta form. Det var en kväll för några år sedan. De spelade "This Charming Man" på stamklubben. Precis som varje torsdag.  Jag dansade med Morrissey och Marr vid min sida. Martin var på väg hem. Han slog sig ner i soffan i vår gemensamma bostad och började lyssna på den nyligen upptäckta Steve McQueen. Efteråt berättade han att det där ögonblicket kändes symboliskt. På väg bort från de allt svagare tonerna av "This Charming Man" som strömmade ut från studentpuben. På väg till Prefab Sprout. Kanske befann jag mig själv på väg bort där jag stod - mitt i vimlet, yran och, låt oss erkänna det, den underliggande tristessen. Var det verkligen värt att ge hela sitt hjärta åt det här?

Den här bloggen var ödesbestämd att först och främst handla om en person: Paddy McAloon. Hade bloggen skapats några år tidigare, så hade huvudpersonen säkert varit en annan. Det hade dock varit svårt att hitta någon annan som så helhjärtat skulle ha kunnat omfamnas av oss alla tre. Det är väl därför vi ibland tycks se Prefab Sprout, inte bara som ett band, utan som en punkt i livet. För de var ju det perfekta bandet för unga killar som börjat lyssna på hiphop och house, men som så småningom börjat sakna den där ingrediensen som lagom miserabel indiepop en gång gett dem; som var i den hopplösa och demoraliserande belägenheten att vara för unga för country och för gamla för Another Sunny Day. Jag sade tidigare att The Smiths är det band som betytt mest för mig i livet. Och det är sant. Prefab Sprout kommer aldrig kunna betyda så mycket som Morrissey och de andra en gång gjorde, men det är just precis den känslan - av att man aldrig kommer att gå upp i popmusik på samma sätt igen, av att ungdomens på många sätt plågsamma, men också (vill man tro) vackra och enkla passion, har dämpats och planat ut - just precis det vemodet, som jag förknippar med Prefab Sprouts musik och betraktar som en grund till varför jag älskar den. Och det var med Steve McQueen det började.

Albumet är den perfekta blandningen av senare Prefabalbums mer direkta poplåtar och debuten Swoon med dess introverta och tillkrånglade post-punk. Låtstrukturerna är ofta överraskande och vissa texter är inte helt lätta att förstå; men samtidigt kännetecknas skivan av ett fantastiskt välpolerat sound, klockrena melodier och ett överflöd av minnesvärda textrader. Även Paddys röst uppvisar en balans mellan den punkiga falsksången på Swoon och den smekande mjukheten på Andromeda Heights. Den är stadig, värdig, ibland rentav trygg; men kan ändå, som i refrängen till "Bonny", spricka upp i med möda återhållen smärta. Andra gånger trevar den sig fram till själva essensen av rockig utlevelse och passion, som när "Goodbye Lucille #1" kulminerar med sitt "Johnny, Johnny oooh". Johnny - detta det mest rockromantiska av alla namn, en symbol för bilden av den unge, känslige rebellen. Som så ofta i Prefab Sprouts verk, är det kanske symbolen lika mycket som rebellen, som McAloon intresserar sig för. Detta intresse visar sig till exempel på albumets första låt, "Faron Young", med sin banjo och titel hämtad från countrylegenden som en gång sjöng "Live Fast, Love Hard, Die Young". Men Paddy sjunger inte om att leva snabbt, älska hårt och dö ung. Han sjunger om att lyssna på countrylegenden som sjöng om att leva snabbt, älska hårt och dö ung. Jag vet inte exakt vad han vill säga med låten, men där finns en kluven inställning till cowboyromantiken, och kanske till all romantik, till alla populärkulturella ikoner, till all ungdomlig hedonism.

"Appetite" är en kvinnas ord till sin ännu ofödda son: "If you grow up to be, just like him, just like me - you're fighting for exclusive rights for honeymoons each sleepless night". Låten är inte en ungdomsromantisk skildring av det vilda livet, utan en sång om en kvinna som har levt det och som resultat fått ett barn, som hon funderar över att döpa efter sin explosiva livslust - "wishing she could call him heartache, but it's not a boy's name". Hon befinner sig i skärningspunkten mellan frihet och ansvar, mellan hjärtkramande livsaptit och livets krassa realitet. Man behöver inte vara gravid för att känna igen sig. "When Love Breaks Down" i sin tur är en låt för den som tagit sig ut ur tonårstragiken bara för att några år senare upptäcka att han ramlat tillbaka igen, men den här gången inte längre har tillgång till de mediciner som fungerade förr. "When love breaks down, you join the wrecks, who leave their hearts for easy sex" är en sådan brutalt jordnära textrad, av en typ som Morrissey aldrig hade kunnat skriva, och som man heller aldrig skulle gå till The Smiths för att leta efter. Eller vad sägs om "Horsin' Around" och dess tragikomiska skildring av otrohet: "The thrill of it - can I call it that? - was cheap, and feeling cheap's the only thing you keep". För att inte tala om det cyniskt ärliga konstaterandet: "you deserve more than I sold you for". 

Andra halvan av albumet tar längre tid att falla för. Låtarna blir mer komplexa, börjar snegla mot jazz och musikal, och första gången kanske man inte noterar de utsökta melodisnuttarna, Thomas Dolbys perfektionistiska produktion och de små genialiska textraderna ("It's perfect as it stands, so why then crush it in your perfect hands?", bara för att ge ett exempel). Jag tror att Paddy uppriktigt vill att så många som möjligt ska älska hans sånger. Han vill inte tala till en klick, en subkultur eller en liten grupp likasinnade. Han vill tala till alla - men vägrar att fördumma sig för att uppnå sitt syfte. Denna kombination av kompromisslös konstnärlig inställning och älskvärd tilltro till människans förmåga att uppskatta skönhet och kvalitet, är en nyckel till varför han är en så bra låtskrivare. Hur mycket popgeni han än är, så kan han inte låta bli att vara oväntad, att ibland uttrycka sig kryptiskt, att avsluta "Bonny" utan en andra vers - helt enkelt för att det blir bäst så. Han bygger på rock'n'roll-myten och har ständigt ett öga öppet för populärmusikens tradition: för Beatles, Bacharach och Cole Porter - men han sänker sig aldrig till den ironiska parodins nivå. Han viker aldrig från ens sida med ett snett leende: "Det där var bara ett skämt". Han menar allvar och vi tar honom på allvar.

Och vi dansar så klart vidare, på väg från en dröm till en annan. Visst finns det kanske sann kvalitet, objektiv skönhet, och allt det där, men i grund och botten är det ju inte det en sådan här lista handlar om. I slutändan är den bara ett tidsfördriv för unga män med tendens till nörderi, kanske lite behov av bekräftelse, men ännu mer av att få ställa sig framför en publik och säga: "Det här är också bra, det här kan också vara livsviktigt!". Populärkultur, liksom ungdom, handlar om att hela tiden ha blicken riktad mot nästa grej - och nästa och nästa och nästa. Det må ha sina fördelar, men för tillfället trivs jag bra där jag är, med Paddy, Prefab Sprout och insikten att det finns viktigare saker än popmusik. 

År: 1985

Skivbolag: Kitchenware

Producent: Thomas Dolby

Längd: 45:18

3. The Smiths - The Queen Is Dead

På Oscar Wildes grav på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris har någon klottrat in orden "there is a light that never goes out". Varför gör någon en sådan sak? Varför vandalisera en grav bara för att pränta in en visserligen fin, men ganska banal fras? Svaret på denna fråga kan hittas på samma gravsten - en annan ligist har nämligen varit mer rättfram, och skriver kort och gott: "I Love Morrissey".

Steven Morrisseys mor var bibliotekarie och, tillsammans med populärmusik och brittisk socialrealistisk sextiotalsfilm, så blev böckerna en tillflyktsort för unge Steven. Den bästa försvarsmekanismen för den som inte passar in kommer alltid att vara drömmarens - att skaffa sig andra vänner än de som erbjuds på skolgården eller utanför fönstret, att se din verklighet genom den förfinade och klargörande lins som konsten kan vara när den är som bäst. Morrissey skulle senare hedra sina idoler, sina vänner, genom att sätta dem på The Smiths skivomslag. James Dean, Truman Capote och den brittiska dramatikern Shelagh Delaney (den som känner för det kan roa sig med att leta citat från hennes pjäs A Taste of Honey i Morrisseys texter) finns bland de få utvalda som fått äran. På The Queen Is Dead är det den franske skådespelaren Alain Delon som möter våra ögon. Men kanske var ingen så betydelsefull för sångaren som Oscar Wilde. Det Morrissey var och är för miljoner människor världen över, var den viktorianske författaren för Morrissey. Det ligger nära till hands att anta att det är Wilde som har inspirerat till den berömda sexuella tvetydigheten i The Smiths texter. Wilde var annorlunda, intelligent och i besittning av en gnistrande personlighet - och som tack fick han sluta sina dagar som fattig, utstött, ensam och olycklig. Morrissey var lika fascinerad av författarens liv som av hans konstnärskap; eller kanske borde man snarare säga att han såg Wildes liv som en del av konstnärskapet. Det är ju också precis så många av oss uppfattar Morrissey själv - som en primadonna, ett mysterium, ett original och en stjärna, som en överlägsen elitist och sorglig förlorare på en och samma gång, vars själva person har en nästan lika stor dragningskraft som hans musik. Utan tvekan såg han en slags själsfrände i Wilde, och fick i dennes person en bekräftelse på något han redan lärt sig av sitt eget liv: "There's a perverse and bitter joy in feeling unique, but you pay dearly."

Rockmusik handlar i allmänhet om något slags köttslig lust. Men Morrissey drack inte. Han knarkade inte. Han konstaterade helt frankt att han aldrig hade sex, och att han inte attraherades fysiskt av vare sig det ena eller andra könet. Han var anti-rock'n'roll. Det är nästan paradoxalt att samtidigt som många gillar The Smiths just för texterna om obesvarad åtrå, så är det ju givetvis så att Morrissey ända sedan tidigt 80-tal har kunnat ligga med hur många män eller kvinnor som helst om han bara hade velat. Men kanske vill han helt enkelt inte - en tanke som är oerhört främmande för många människor och den mest radikala missanpassning man kan tänka sig. Denna image tillsammans med en mängd fyndiga, provocerande och gåtfulla uttalanden, skulle kunna ses som ett smart drag för att få folk att projicera alla sina mest hemliga och förbjudna delar av sig själva på hans texter. Morrissey är på din sida oavsett vad, precis som han själv alltid hade Wilde på sin sida. Jag gillar det där. De tragikomiska texterna på till exempel The Queen Is Dead blir ju bättre av att man inte vet att de "egentligen" är riktade till den och den personen, som så ofta är fallet med kärlekslåtar. Just för att man inte vet exakt vad Morrissey sjunger om, så sjunger han alltid till en själv. De fåniga och meningslösa försöken att en gång för alla avslöja hans sexualitet och privatliv, kommer förhoppningsvis aldrig att lyckas.

Vi som trots allt älskar pop mer än vi älskar Morrissey, är så klart oändligt tacksamma för att han valde att bilda band med gitarrvirtuosen och popsnillet Johnny Marr. Som så många gånger tidigare var det intresset för popmusik som förde samman två, på många sätt mycket olika, killar. Ni får ursäkta om jag låter lite som en mysig jazzfarbror nu, men visst är det sällan man hör ett band vara så himla samspelade som The Smiths var - Marrs gitarr och Morrisseys röst verkar nästan sitta ihop med varandra, de verkar utgöra en enda vacker, missanpassad och lätt erotisk varelse. Gitarren är en fjärilsbevingad nyckel in till popmelodiernas allra hemligaste kammare, och så rösten då, som inte låter som något annat man någonsin har hört tidgare. Kanske skulle man kunna beskriva den som ett slags desperat försök att vara David Bowie, Oscar Wilde och en nordbrittisk 60-talssångerska på en och samma gång, allt i en ung olycklig mans kropp.  Kanske var det just Morrisseys röst som klistrade mig fast vid The Smiths, vid en tidpunkt då jag nästan bara lyssnade på The Clash och Ebba Grön och i princip inte hade några vänner som lyssnade på musik över huvud taget.  

The Smiths var en farlig inbjudan till den masochistiska glädjen i att känna sig miserabel. Det kan låta patetiskt, det är patetiskt; men faktum är att det också kan upphöja en grå, vagt tragisk tonårsperiod till något storslaget och andlöst vackert. Jag har säkert flera gånger under listans gång skrivit eller antytt att en artist, ett band eller ett album varit det som "betytt mest för mig" eller något liknande. Jag är ledsen att säga det, men sådana påståenden har varit överdrifter, retoriska knep eller helt enkelt lögner. Jag menar, när jag hör "I Know It's Over" alltså... Herre Gud. Det är bara för mycket. Man kan jämföra den med "There Is a Light That Never Goes Out"; den senare är givetvis en av de allra bästa låtar som gjorts och en låt som kan röra vem som helst till tårar, det håller nästan alla med om - för det är den ju helt enkelt - men man står inte på en fest och säger att "I Know It's Over" är en av ens favoritlåtar.  Det är för pinsamt, för blottande, för privat. "There Is a Light That Never Goes Out" har en renande inverkan, "jag kommer aldrig glömma första gången den verkligen grep tag i mig", och så vidare; men "I Know It's Over" är närmast förlamande. Ingen tonåring står rustad inför den perversa tillfredsställelsen som erbjuds när den där androgyna stämman sjunger rader som:

I know it's over and it never really began
But in my heart it was so real, and you even spoke to me and said:

"If you're so funny, then why are you on your own tonight?
And if you're so clever, then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining, then why are you on your own tonight?
If you're so very good looking, why do you sleep alone tonight?
I know, because tonight is just like any other night, that's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms, while they are in each other's arms"

och ingenting kan kännas så chockartat välkommet efter år av punkrock och Eminem, som när man plötsligt får höra någon sjunga:

It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind

"I Know It's Over" klingar så småningom ut och ersätts av... "Never Had No One Ever".

Snart är vi dock inne på ljusare tongångar. I den ljuvliga "Cemetry Gates" får vi möta Morrissey när han är som lyckligast - när han får ströva runt på en vårig kyrkogård och inspireras av sina gamla döda hjältar, ackompanjerad av Johnny Marrs fågelkvitter. Allra älskvärdast är kanske ändå "The Boy With the Thorn In His Side", med Marrs pärlande, porlande gitarrmelodi, och Morrisseys: "The boy with the thorn in his side, behind the hatred there lies, a murderous desire for love". Den avslutas i ett fantastiskt ordlöst joddlande, som helt enkelt är både fysiskt och estetiskt omöjligt för alla andra människor som någonsin existerat eller kommer att existera. Ett slags narcissistiskt statement av en av tidernas mest osannolika divor.

Jag ville egentligen inte att det här skulle bli ett idolporträtt. Jag har aldrig sett Morrissey som min idol, men när jag väl tänker tillbaka så inser jag att det kanske var så det faktiskt var. Jag skulle givetvis aldrig ha smutsat ner min värdighet med att klottra ner hans namn någonstans, han var inte en sådan idol för mig, men han och hans fantastiska popband var ändå något att älska och något att hålla i när inget annat kändes vettigt. Keats och Yeats må vara på din sida, men Morrissey var alltid på min. Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

År: 1986

Skivbolag: Rough Trade

Producent: Morrissey, Johnny Marr

Längd: 37:07

11. The Beach Boys - Pet Sounds

Är det en gåva eller en förbannelse att vara ett geni? Jag vet inte. Brian Wilson verkade själv vara osäker. Det var ju den där ständiga kampen att skriva Den Perfekta Låten. Det var den ständiga pressen från fans, skivbolag, konkurrenter, vänner, familj och, så klart, den skrämmande fadersgestalten. Men mest av allt från honom själv. Det var den totala koncentrationen inne i studion, men det var också förvirringen och ångesten utanför. Brian Wilson var den bäste, men för honom var det inget svar på den eviga frågan om han var bra nog.

Musiken var ändå ett av få områden där Brian verkligen kunde känna självförtroende. Ända från början visste han att han var bra och styrde med en självklar auktoritet the Beach Boys kreativa process. Alltihop hade börjat med fem grabbar - Brian, Carl, Dennis, Mike och Al - och några hyrda instrument hemma hos familjen Wilson. Snart hade bandet utvecklats till en osannolik framgångssaga, med sina käcka och omåttligt populära låtar om sol, surfing och bilar. Låtskrivaren Brian hade själv aldrig surfat, men den vildare brorsan Dennis, som älskade surfinglivsstilen, hade föreslagit ämnesvalet som potentiellt material för en hitlåt - som sedermera skulle bli gruppens debutsingel "Surfin'". Det var Phil Spectors framgångar som inspirerade Brian att ta producerandet av gruppens album i egna händer. Musikbranschen häpnade över det unga geniet. Själv såg han studion som sin enda trygga hamn i en allt mer kaotisk och pressad tillvaro. Han ogillade att turnera och ville hellre stanna hemma och skriva låtar. Till sist blev det också så: medan övriga fyra bandmedlemmar var ute på vägarna, satt Brian ensam vid sitt piano, hög på marijuana och skaparkraft.  Brian Wilson hade en mystisk, man vill nästan säga magisk, känsla för popmusikens hemligheter och dess möjligheter att bli något större och högre. Själv var han döv på ena örat, så kanske upplevde han aldrig låtarna så bra som i sitt eget huvud.

När Pet Sound skapades, så tycktes det där huvudet ha rört sig mot en annan värld, förmodligen hjälpt på traven av ett nyligen påbörjat nyttjande av LSD. Övriga medlemmar kunde bara se på när sol, surfing och bilar svävade bort från låtskrivarens fokus och ersattes av... något annat. Det var Beatles nyligen släppta Rubber Soul som ska ha inspirerat Brian till att skapa ett helgjutet och rakt igenom fantastiskt popalbum. Han visste vad han ville att låttexterna skulle uttrycka, men inte exakt hur de skulle göra det. För att skriva de personliga texterna tog han således hjälp av Tony Asher - en man som jobbade med att skriva jinglar åt en reklambyrå. I övrigt var albumet Brians egen vision. Det enda han behövde från de andra gruppmedlemmarna var deras röster. Han har sagt att en av hans inspirationskällor var Johann Sebastian Bach, och det är ett uttalande som faktiskt inte ens känns fånigt i samband med detta odödliga popmästerverk.

Den svenske romantiske poeten Per Daniel Amadeus Atterbom skrev en gång i en dikt om Skalden, att denne fått gåvan att förena "hjärtats spridda rop" till "fasta välljudsbyggnader". Jag tänkte direkt på Brian Wilson första gången jag läste de orden. Dikten fortsätter: "Att över Tidens hav en brygga slå / En luftigt välvd, men stark, av himlatoner: / På vilken dygdens mod och diktens oskuld / Och tålamodets bön och hoppets löften / Likt änglarna på Jakobs stege, vandra". Jag gissar att det var något sådant Brian menade när han talade om sin dröm om en "teenage symphony to God". Det var självmordsprojektet Smile som enligt honom själv själv skulle förverkliga denna dröm, men många av oss skulle nog vilja säga att han lyckades redan på Pet Sounds, även om låtarna på albumet överlag är så smärtsamt korta, att det känns som om man bara får en glimt av det där ofattbara; en skymt av den onåbara Perfektionen. 

Albumets välljudsbyggnader tar varierande former. Immateriella katedraler som "You Still Believe In Me" och "God Only Knows" balanseras av stilla rum som "Caroline, No". Att skriva om "God Only Knows" är en omöjlig uppgift. Många har försökt. Det räcker kanske med att säga att det var den första poplåten med ordet "God" i titeln och att man knappast kan tänka sig ett värdigare sätt att introducera Herren i popmusiken. I övrigt talar den för sig själv. Albumets allra mest berörande sång kan emellertid vara "I Just Wasn't Made for These Times", med sin text om att vara begåvad och missförstådd. Textraden "I've been trying hard to find the people, that I won't leave behind" låter inte som skryt och "they say I got brains, but they ain't doing me no good, I wish they could" låter inte som gnällig självgodhet; nej, texten framstår som en ärlig bekännelse av en i många avseenden plågad och vilsen man. I ljuset av Brians personlighet, så är det kanske naturligt att Pet Sounds börjar med den underbara "Wouldn't It Be Nice" och dess naiva tonårsdrömmar om framtiden, och slutar med den hjärtskärande briljanta "Caroline, No", en melankolisk tillbakablick på tonåren från en framtid som inte blev som i drömmarna ("It's so sad to watch a sweet thing die"). För kanske är det ju just denna dynamik och osäkerhet som kan sägas vara albumets tema: å ena sidan drömmarna om livet och kärleken, och å andra sidan den förvirrande verkligheten - och så de spridda ropen från hjärtat som ekar däremellan.

Hur bra Pet Sounds är kan åskådliggöras med ett uttalande av Paul McCartney: "I love the album so much. I've just bought my kids each a copy of it for their education in life". Det räckte emellertid inte för Brian. Han ville ännu högre; skapa något ännu större. Till det behövdes droger - både för att dämpa skräcken och prestationsångesten, och för att klara av det maniska kreativa tempot. Priset han fick betala var högt. Brian Wilson tappade greppet om verkligheten. Han drog sig tillbaka och det följande decenniet kännetecknades av glimtar av genialitet varvade med ångestladdad isolering och galenskap. I början av 80-talet blev han till sist sparkad från sin egen grupp. Det är ett märkligt faktum att vår värld är ett så pass ruttet ställe, att det känns nästan logiskt när ett geni förvandlas till ett vrak.

Brian Wilson kan på många sätt liknas vid Michael Jackson. Vi har den dominante fadern, som fungerar som en patriark över en begåvad syskonskara; vi har de stora framgångarna som så småningom leder ner i galenskapen; vi har musiken som tröst och tillflyktsort - men vi har också den undanglidande sanningen. Precis som fallet är med The King of Pop, så präglas historien om Brian Wilson av rykten och motsägelser. Inför det här inlägget började jag läsa självbiografin Wouldn't It Be Nice: My Own Story. Jag hade kommit ungefär halvvägs, när jag insåg att den "icke-traditionelle" psykologen Eugene Landy, som prisas som Brians räddare i boken, i själva verket anses ha ett större finger med i skrivandet av den än Brian själv (som senare har sagt i domstol att han inte ens läst den slutliga versionen av "självbiografin"). I intervjuer från den senaste tiden har hans svar varit entoniga och intetsägande. Historien om den riktige Brian Wilson tycks svåråtkomlig. Den har gömts någonstans bland förvirringen, drogerna, rättsprocesserna, konflikterna och behandlingarna. Kanske är han lycklig idag, jag vet inte. Jag hoppas verkligen det. Kanske vill han bara bli lämnad ifred. Kanske var det enda han någonsin ville att få sitta ensam vid sitt piano och göra människor lyckliga med sina sånger. Och du har lyckats Brian, jag lovar. Bara Gud vet vad vi skulle göra utan dig.

År: 1966

Skivbolag: Capitol

Producent: Brian Wilson

Längd:35:57

12. Belle and Sebastian - If You're Feeling Sinister

Det borde vara ganska lätt att känna en instinktiv motvilja för Belle and Sebastian. Gruppens namn är taget från en fransk barnbok och räcker egentligen för att förklara varför - namnet "Belle and Sebastian" är, precis som själva bandet, så indie och finstämt, så lagom smart och så lagom snällt, att det borde kunna framkalla allergiska utslag. Omslaget till If You're Feeling Sinister är så klart vad gäller både färgsättning och motiv ett exempel på typisk indiepop-estetik, men det där fula, utmanande och obskyra, som kunde finnas hos Sarah Records omslag, har skalats bort. Kvar finns bara en lagom harmlös bild på en uttråkad tjej som läser, eller åtminstone ligger bredvid, Franz Kafkas Processen - en bok som är lagom cool att posera med, samtidigt som den är bekant för nästan alla. Bandet består av lagom trevliga och lagom vanliga skottar som spenderat lagom mycket tid på universitetet (deras debut Tigermilk släpptes på Electric Honey - ett skivbolag ägt av studenter), perfekt anpassade för att varje nittonårig humaniorastudent ska kunna identifiera sig med dem. Dessa lagom mysiga och lagom lillgamla människor, hade dessutom mage att att ta till det billiga knepet att döpa en av albumets låtar till "Get Me Away From Here, I'm Dying", kanske det lättast tänkbara sättet att skapa något som alla bleka popromantiker kommer att tycka är världens bästa låt.

Bara för att förtydliga: "Get Me Away From Here, I'm Dying" är ju typ världens bästa låt. När Stuart Murdoch med sin ljust klingande stämma sjunger: "Oooh! Get me away from here, I'm dying, play me a song to set me free", så är det ju precis det som så många av oss kände, ja, precis det som vi kanske tänkte i samma ögonblick som vi började lyssna på If You're Feeling Sinister, medan regnet smattrade mot våra tonårs fönsterrutor. Men Murdoch fortsätter: "nobody writes them like they used to, so it may as well be me". Det är orden från en ung man som beslutat sig för att göra något av ensamheten och tristessen.

Belle and Sebastians sångare och låtskrivare Stuart Murdoch, var en man som hade växt upp i samma lilla ort vid den skotska västkusten som landets nationalpoet Robert Burns. I slutet av 80-talet och början av 90-talet var han i flera år oförmögen att arbeta på grund av kroniskt trötthetssyndrom. Ett av sjukdomens kännetecken är att dess symptom förvärras efter aktivitet, vilket fick till följd att Murdoch en lång tid levde i stillhet och isolering. Efter att, enligt egen utsago, blivit helad på religiös väg, bosatte han sig efter tillfrisknandet ovanför en kyrka där han började jobba som vaktmästare. Och det är där, som den perfekta frontfiguren för en vemodig indiepop-orkester, vi återfinner honom i mitten av 90-talet när If You're Feeling Sinister spelades in.

Murdochs texter är fyllda av grubblande, uttråkade, ensamma och/eller missanpassade ungdomar. Vi har exempelvis Hilary i "If You're Feeling Sinister":

Hilary walked to her death because she couldn't think of anything to say
Everybody thought that she was boring, so they never listened anyway
Nobody was really saying anything of interest, she fell asleep
She was into S/M and Bible studies, not everyone's cup of tea she would admit to me

Den tragikomiska tonen speglar på ett bra sätt upplevelsen av att inte riktigt passa in och att inte lika solklart uppleva det meningsfulla i tillvaron, som alla andra tycks göra. Hilary har också det andliga sökandet gemensamt med Murdoch: "Saint Theresa's calling her, the church up on the hill is looking lovely, but it doesn't interest, the only thing she wants to know is how and why and when and where to go". Jag tänker mig att om man en gång har identifierat sig med den här låten, så kommer man sedan, åtminstone någonstans inom sig, älska Belle and Sebastian för resten av livet. Detsamma gäller den sorgesamma men mycket vackra "Fox in the Snow":

Boy on the bike, what are you like, as you cycle round the town?
You're going up, you're going down, you're going nowhere
It's not as if they're paying you, it's not as if it's fun
At least not anymore

Detsamma gäller Judy, Anthony och alla de andra individerna som finns överallt omkring oss, och som äntligen, via Belle and Sebastians fina sånger, får en chans att pocka på vår uppmärksamhet.

Murdochs röst andas Nick Drake och vemod. Stråkar och pianon dyker upp och ger en magiskt melankolisk stämning, lika lätt som fallande löv om hösten. Någonstans inbäddad i de sköra melodierna finns också en värme som påminner om en kopp varm choklad i novembernatten, medan man stilla ser ut genom fönstret. Sakta vaggas man in i känslan av att det trots allt löser sig, även för dig och mig. Så avsky dem gärna för deras finstämdhet, snällhet och smarthet; för deras vemod och högskolepoäng; för allt det där man vill kalla menlöst, mesigt eller kanske pretentiöst. Men det kan komma en grå och trist höstdag då du också behöver dem.

År: 1996

Skivbolag: Jeepster Records

Producent: Tony Doogan

Längd: 41:17

14. Stevie Wonder - Songs in the Key of Life

Året var 1975. Frågan var: Hur skulle Stevie Wonder ta det vidare efter att på tre år ha släppt klassikerna Talking Book, Innervisions och Fullfillingness First Finale? Hur skulle han kunna överträffa dem? Kunde han ens överträffa dem? Var det inte bättre att köra en avslutningskonsert och sedan åka till Ghana för att hjälpa handikappade barn? Stevie är visserligen en av få som man kan föreställa sig skulle få en sådan idé i det läget, men nu hade han ju faktiskt mer att ge. Ett nytt mångmiljonkontrakt med Motown gav honom den knuff han behövde för att en gång för alla kräma ut allt av sin gudabenådade begåvning. Resultatet skulle bli det ultimata uttrycket för Stevie Wonders konstnärsskap: Songs in the Key of Life.

På den här listan är det kanske bara 69 Love Songs som kan jämföras med Songs in the Key of Life vad gäller rikedom på bra låtar. Stevies maffiga dubbelalbum innehåller så klart färre låtar, men också färre skämt. Här finns också flera fantastiska över-7-minuter-låtar, som i vanliga fall brukar uppträda högst en per skiva; men som här, tack vare en slösande rik kreativitet, får samsas och konkurrera med varandra. Att giganter som "Love's in Need of Love Today", "Joy Inside My Tears", "As" och "Another Star" finns på samma album ger lyssnaren en känsla av hisnande gränslöshet och kan kanske upplevas som något näst intill oanständigt. Kunde han inte ha skänkt en smula av sin begåvning till någon av oss andra? I själva verket kunde den knappast ha hamnat hos en bättre kille än Stevie, som utnyttjade den till att förmedla en kärleksfull och värmande, men också uppfordrande, vision av livet.

Jag vet faktiskt inget album som fångar känslan av varm, generös kärlek så bra som Songs in the Key of Life. "Isn't She Lovely" är till exempel en av få låtar jag vet som, tror jag i alla fall, lyckas förmedla lyckokänslan av att ha fått ett barn. Det kommer säkert alltid finnas dem som hatar den, samma personer som blir spyfärdiga när folk envisas med att visa bilder på sina små barn. Jag kan kanske förstå dem, men jag är inte en av dem. Stevies sätt att se på livet, på dess toppar och dalar, på sorger och glädjeämnen, på kärlek och politik; framstår för mig alltid som så djupt sympatiskt. Han har inte haft det lätt. Han vet vad smärta är. Han har blivit sviken. Han har upplevt både obesvarad kärlek och orättvisa. Han säger inte att allt är bra. (Det är det verkligen inte, se "Village Ghetto Land".) Man han visar hur man kan förhålla sig till alltihop på ett humanistiskt och värdigt vis, och fortfarande vara... lycklig. Han uppmanar oss att göra något istället för att förfalla till kärlekslös apati och blaserad cynism.

En innerlig gospelkör inleder "Love's In Need of Love Today", albumets första låt. Budskapet är tydligt: börja handla av kärlek innan det är för sent. Det är högstämt predikande när det är som finast. En indikation på hur vi kan gå tillväga ges i nästa låt, "Have a Talk With God": "he's the only free psychiatrist that's known throughout the world". Kanske är det svårt att vara så förhoppningsfull och ställa sådana krav på mänskligheten som Stevie Wonder gör, utan en tro på något högre som kan hjälpa oss. Det handlar inte om eskapism, inte om att leva i dåtida eller framtida paradis, utan om att börja arbeta för att det så osannolika paradiset någon gång ska bli verklighet. Även "As" genomsyras av den kärleksförklaring som bara gospeln kan ge, och i denna låt visar Stevie att den inte behöver vara förbehållen Gud. 

Allt det här kan kanske låta lite fånigt, men faktum är att de allra flesta människor verkar ha lätt att ta det till sig. Vem gillar inte Stevie Wonder? Lite grann åtminstone? Vem har inte någon gång blivit tröstad eller upplyft av någon av hans låtar? Vem har han inte förmågan att ge glädje, mitt i tårarna? Hans musik är ett universellt språk. Den känns aldrig dryg, aldrig jobbigt självmedveten; den är bara bra på ett sätt som inte går att diskutera bort. Hans musik utnyttjar aldrig vår benägenhet att tycka synd om oss själva, men den ger oss något att hålla i när vi har det svårt. Den ger oss ett språk för allt det som bara skulle låta platt och löjligt om man sade det på svenska eller engelska. När Stevie i den fantastiska kärleksballaden "Knocks Me Off My Feet" sjunger: "I don't want to bore you with it, oh but I love you, I love you, I love you", så får han den gamla frasen att låta levande och sann igen, och givetvis allt annat än tråkig. Kanske var det hans blindhet som gjorde det möjligt för honom att se en djupare betydelse hos harmonier och tonföljder; som fick honom att inse att "music is a world within itself, with a language we all understand", som det heter i "Sir Duke", en svängigt upprymd hyllning till Duke Ellington och andra av sångarens jazzidoler. 

Även om jag har älskat Songs in the Key of Life länge, så har jag aldrig riktigt funderat över dess titel tidigare. När jag började grubbla på saken i samband med skrivandet av den här texten, så tolkade jag den först som "sånger i livets tonart" - ett mycket passande namn på ett album som innehåller så mycket bultande varmt liv och vars själva tema tycks vara att med hjälp av musik måla upp en vacker bild av livets alla delar. Senare fick jag dock klart för mig att det i själva verket rörde sig om "key" som i "lösning, förklaring, facit, nyckel". Albumet vill alltså inte bara skildra livet, utan också förstå dess hemligheter. Denna tolkning stöds av att det ursprungligen var tänkt att heta Let's See Life the Way It Is. Men trots Stevie Wonders makalösa skaparkraft, så tvivlar jag under lyssningen på att han kommer lyckas med det som albumtiteln utlovar. Det är först när sista låten "Another Star" börjar med sitt ordlösa "la la la la laaa la la la la laaa", som tvivlet lättar och jag inser att jag med slutna ögon skådar rätt in i kärlekens och livets mysterium. Det är magiskt.

År: 1976

Skivbolag: Tamla

Producent: Stevie Wonder

Längd: 85:21

15. Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg

Det är lite nervöst att lyssna på Känn ingen sorg för mig Göteborg idag. Det är så många år sedan det begav sig. Den osäkre gossen har ömsat skinn och blivit en erfaren man. Ur den känslige pojkvaskerns ruiner har en stabil karl sakta vuxit fram. Vad kommer jag att tycka om den nu? Nu när jag sitter i mitt privata bibliotek och med ett milt överseende leende tittar tillbaka på ynglingens passionsfyllda dagar; då när låtar som "Ramlar" och "Nu kan du få mig så lätt" var lika integrerade delar av livet som kärleksbekymmer och framtidsångest.

Håkan Hellströms debut var ett album som alla tycktes ha en relation till. Det fick något sagt som inget annat svenskt album riktigt lyckats säga tidigare. Man fick sträcka sig efter sina Jakob Hellman-liknelser för att kunna försöka förklara vad som hade hänt. Jag tyckte mig på den tiden kunna utläsa en människas personlighet på vilka låtar han eller hon gillade mest. I en konversation med en vän berättade jag att jag alltid tagit det för självklart att albumets första halva var bäst. Hon svarade att hon å sin sida alltid gillat den andra halvan bättre. Efter det såg jag henne aldrig riktigt på samma sätt igen. Trots att det redan då var några år sedan skivan släpptes, så levde vi allihop med den. Varje torsdagskväll dansade vi till "Ramlar" på studentpuben, på efterfesten var det allsång till "Känn ingen sorg för mig Göteborg", och när man sedan kom hem ensam till sitt lilla studentrum kunde man inte motstå frestelsen att lyssna på "Nu kan du få mig så lätt" en gång innan man skulle somna. Det var ett av de viktigaste albumen som fanns. Men det var då det. Som tur är så varar ju ingenting för evigt och några års nykter distans ger väl troligtvis en mer dämpad inställning, som inte ens tårögd nostalgi borde kunna upphäva. Det finns väl ingenting som talar för att Känn ingen sorg för mig Göteborg skulle kunna uppväcka något slags känslosvall idag?

Visst, man måste fortfarande häpna över hur denne trummis, hur denne bifigur i Broder Daniel, spelade in några låtar på svenska som ett sidoprojekt och på något mirakulöst vis lyckades träffa exakt mitt i prick på en tidigare oupptäckt del av den svenska folksjälen. Och hur han sitter kvar där än idag. Vi kan fortfarande inte tröttna; vi kan fortfarande inte släppa taget om honom och han kan inte släppa taget om oss.

Visst, "Känn ingen sorg för mig Göteborg", låten alltså, är fortfarande lätt att identifiera sig med, trots att jag mer eller mindre aldrig satt min fot i Göteborg och absolut inte blivit hjälpt av "pulver" någon gång. Textraden "lillebror, bli inte som jag när du blir stor" skär fortfarande i ens hjärta. När man hör det ylande introt kan man fortfarande inbilla sig att det är första gången man upplever denna essentiella del av svensk pophistoria. Och "Uppsnärjd i det blå" är fortfarande så vacker, med sin skamlöst romantiska text om drömmar, längtan bort och Eva.

Visst, man kan fortfarande inte undvika att med ett lyckligt leende nynna med i "sjuk, sjuk, sjuk" och "blind, blind, blind" när man hör "En vän med en bil". Och "Ramlar" sveper en kanske inte av banan på samma sätt som förr, men man minns fortfarande varför den gjorde det en gång i tiden, med sin Springsteenska maximalism och sin ångestladdade utekvällsyra. Man minns fortfarande, inte utan en viss smärta, hur den stod för kvällens känslomässiga klimax i brist på annat. Och det är, faktiskt, mer än bara någon sorglig kliché.

Visst, "Nu kan du få mig så lätt" är fortfarande balladen som går från melankoli till vacker tragik och tillbaka till sorgsen eftertänksamhet, för att till sist kulminera i ren katharsis. Det är fortfarande ett faktum att det avslutande "om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt" är det främsta exemplet på popmusikens funktion som upphöjd självspäkning. Den drar mig fortfarande in i det där osunda tillståndet av njutning, sorg och längtan. Det är magiskt, men tragiskt. Som ungdomen själv. Som en valborgsmässoafton förr om åren.

Och visst, det är väl kanske trots allt fortfarande helt omöjligt att intala sig själv att man inte älskar både Håkan och Känn ingen sorg för mig Göteborg. Att intala sig själv att man växt ifrån albumet en gång för alla, att det ligger bakom en, att då var då och nu är nu och aldrig mötas de två.

Men man kan ju alltid försöka.

År: 2000

Skivbolag: Virgin, Dolores

Producent: Håkan Hellström, Mattias Glavå

Längd: 38:23

18. Chic - C'est Chic

Jag brast så klart ut i ett tyst "jippie!" när jag blev tilldelad uppgiften att skriva om C'est Chic. Det var i höstas. Det känns inte lika kul längre. Vi har ju redan tjatat om disco på den här listan. Ni har fått höra precis hur bra Change är. Neil Rodgers och Bernard Edwards har hyllats både en och två gånger. Vid ett flertal tillfällen har vi underrättat om att disco är dansant och eskapistiskt, men vi har inte glömt att lyfta pekfingret någon gång ibland och med myndig röst förklara att musikstilen också kan sägas ha haft en politisk och social funktion. Till råga på allt har discoplaceringarna sammanfallit med vårens försiktiga inträde här i landet, så det har blivit en fruktansvärd massa prat om sol, kärlek och sprittande vårkroppar. Och egentligen så kan man ju inte skriva om disco överhuvudtaget.

Hur ska man till exempel kunna förklara glädjen som infinner sig när man hör det där klockspelet dyka upp på "I Want Your Love"? Fast varför börja med en detalj, låt mig istället ställa frågan: Hur ska man kunna skriva om "I Want Your Love"? Hur ska man kunna skriva om den bästa discolåt som någonsin gjorts? Lager på lager av genialiska idéer läggs på varandra för att försöka förklara den mest grundläggande, den allra vanligaste, den lättaste och den svåraste sak man kan förklara: jag vill ha din kärlek. Ett vanligare sätt att uttrycka det är med det simpla "jag älskar dig". Men alla som studerat människan, rannsakat sig själva eller läst Proust, vet att det vi nästan alltid vill ännu hellre, den starkaste önskan vi har, det vi egentligen säger, är just detta: "jag vill ha din kärlek, jag vill att du älskar mig." Vi är livrädda för att ingen ska bry sig om oss och ibland fokuseras allt vårt intresse på en person som bara måste uppmärksamma oss. Inte nog med att vi vill det, vi behöver det. Det är den enda medicin som kan bota vår åkomma, och om vi har otur är den hopplöst otillgänglig. Det vet så klart Chic om. Det hör man på rösterna, Edwards bas, Rodgers gitarr, och på vartenda ljud i hela låten. Den klassiska discon har med sina stråkar, sina stora gester och sina massiva körer, en episk kvalitet som är perfekt för att tonsätta begärets drama.

Det är ett stiligt drama, ett kostymdrama, ett drama som verkligen är chic. Bandet tycks med sina franska låttitlar och albumets eleganta omslag onekligen sträcka sig efter en drömvärld, men vi får inte glömma att denna ambition har sina rötter i den krassa verkligheten. Ta till exempel "Le Freak", albumets kanske mest kända låt och en stor discoklassiker: historien bakom den är att Rodgers och Edwards en kväll blev nekade inträde till exklusiva diskoteket Studio 54. Refrängens hedonistiska "Freak out!" skulle från början ha varit ett ilsket "Fuck off!". Vad som kan tyckas som en hyllning till det utsvävande dansandet på Studio 54, bottnar i själva verket i den där frustrationen man känner när man blivit inbjuden av Grace Jones, klätt upp sig, pulsat i snön, stått i kö och sedan ändå inte blivit insläppt bland de vackra och glömska. Som Rodgers förklarar angående "le freak", den nya dansen låten tycks handla om: "There's no mention of how to do the dance, and that's because it was really about being pissed off and it was about Studio 54. We simply talked about what we believed was going on inside, since we didn't get in and didn't know!".

C'est Chic är inget jämnt album. Återigen är det värt att ta upp discons känsla för drama. Albumet liknar på många sätt en Hollywoodfilm i sin välavvägda blandning av små skämtsamma instrumentella nummer, svepande kärleksballader, publikfriande hits och stor konst. "(Funny) Bone" kan ses som den där lite irriterande bifiguren som dyker upp i handlingen för att ge "comic relief", "Savoir Faire" som de vackra men mer eller mindre poänglösa miljöbilderna, och "Chic Cheer" som de sköna men kanske lite för långa förtexterna. (Alltså, jag tycker "Savoir Faire" är underbar, men den är så skamlös på något sätt, som en omotiverad panorering över Grand Canyon eller något liknande.) Givetvis hade inte albumet kommit så högt upp på listan om det inte vore för "I Want Your Love", men där finns också andra magiska ögonblick att vårda ömt. Ofta hör man förklenande omdömen om de långa balladerna som är obligatoriska på Chicalbum, och kanske är kritiken ibland befogad, men låt oss inte dra allt över en kam och gå miste om underbara, dramatiska låtar som "Will You Cry (When You Hear This Song)" på Risque och den storslagna "At Last I Am Free" på C'est Chic. Den senare är en vacker diva som aldrig tycks vilja lämna scenen. Jag vet inte hur många gånger refrängens "at last I am free, I can hardly see in front of me" upprepas, men jag tröttnar aldrig.

Vi har också den ofelbart upplyftande "Sometimes You Win", där det förtvivlade begäret från "I Want Your Love" balanseras med en slags lycklig resignation: "take a little chance, it don't mean nothing, sometimes you win, sometimes you lose". Livet är ett spel, kompis; ibland förlorar du, men vågar du aldrig satsa, kan du inte heller vinna. Kanske ett svar så gott som något, eller kanske till och med det enda svaret, på frågan varför vi ska utsätta oss för kärleken och begärets alla lidanden. På de allra sista sekunderna av "(Funny) Bone" får vi en sista förmaning: "Remember the whole world's a circus, don't you be the clown."

Ja, och så var vi på väg dit igen; till långa utläggningar om discons livsvisdom, dess stora berättelser om Livet, Kärleken, Verkligheten och Drömmen. Samma historia en gång till. Kanske stämmer det att man inte kan skriva om disco, men gudarna ska veta att vi har försökt - väl medvetna om den gamla sanningen att ett genialiskt discogroove säger mer än tusen blödiga blogginlägg.

År: 1978

Skivbolag: Atlantic

Producent: Nile Rodgers, Bernard Edwards

Längd:41:23

23. Jay-Z - The Blueprint

Den andra viktiga saken som hände i New York den elfte september 2001 var att Jay-Z:s redan klassiska album The Blueprint släpptes. På skivan fick lyssnaren bland annat stifta bekantskap med en annan katastrof som drabbat staden, men en mindre känd sådan. För Jay-Z blev ju hiphopen inte minst ett sätt att berätta om när cracket drabbade Amerika. Om skottlossningarna, pundarna och polissirenerna. Om hur en hel generation fattiga, svarta ungdomar blev hustlers. Och rappare. Myten om rapparen, som Jay-Z så klart har bidragit till att skapa, är ju på många sätt myten om hustlern; om den drivne killen som ser vägen från fattigdom till rikedom. Farlig och omoralisk, visst, men ändå en väg. Hiphopen gjorde de våldsamma stadslandskapen till en skådeplats för ett drama om liv och död, uppgång och fall; livet i dess mest råa och avskalade form. Det är ett drama som talar till människor över hela världen, precis som till exempel western och krigsfilm, eftersom det skildrar en djungeltillvaro där livets frågor ställs på sin spets: Hur långt sträcker sig egentligen vår moral? Vad är jag beredd att offra i kampen för heder, pengar och överlevnad? Det som är så fint är att detta drama förenas med en extrem respekt för hantverket och kreativiteten: Vem kan hitta på de snyggaste rimmen? Vem har bäst flow?

Jay-Z bestämde sig för att det kunde bli han. Han levde ett osäkert liv som ung knarklangare och i början var hans texter ett sätt att undvika att bli galen i detta våldsamma spel; att få fast några ord då och då på en brun papperskasse, samtidigt som allt annat snurrar. Inte för drömmen att lyckas som rappare, utan för att man måste. Efter ett tag insåg han att de även kunde berätta en komplex och stundtals rå historia. En sann historia, där även de delar vi inte vill se finns med. I sin bok Decoded skriver Jay-Z:

To tell the story of the kid with the gun without telling the story of why he has it is to tell a kind lie. To tell the story of the pain without telling the story of the rewards - the money, the girls, the excitement - is a different kind of evasion.

Ja, varför i hela fridens namn börjar man sälja crack? Jay-Z försöker förklara:

they're working that corner for more than whatever small cut they get of the crack they sell - they're working because they think they're due to a miracle. The kid in McDonalds gets a check and that's it. There's no dream in fast food. Manager? That's a promotion, not a dream.

Knarkförsäljningen öppnar upp den lilla möjligheten att bli ett undantag, att bli killen som kör ut från ghettot i en lyxbil. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: att bli den som lyckas berika sig på de andra drömmarnas misslyckanden. Tävlandet blir en central del i ett sådant liv - ytterligare en parallell mellan hustlern och rapparen. Kanske får vi förklaringen ännu tydligare i ett annat citat från samma bok: "We came out of the generation who finally got the point: No one's going to help us." Företagarandan, lyxen, skrytandet och kämpandet som kännetecknar en stor del av hans texter tycks vara ett resultat av denna känsla. Ingen kommer att hjälpa oss, vi måste göra det själva. Vi måste bli våra egna bossar. Till varje pris. Och glöm för guds skull inte att hiphopen är ett sätt att att välja; att välja att kämpa med konsten istället för våldet och drogerna.

Det är egentligen bara logiskt att den Jay-Z som släpper en kritikerhyllad bok är samme rappare som rent kreativt tycks ha gått på halvfart de senaste tio åren. Samme berättare som gör sig så bra i bokform, det vill säga den medelålders rike mannen som tittar tillbaka på sin svåra uppväxt, gör sig mindre bra som hiphop. I detta sammanhang är det ju den hungrige ynglingen från debutalbumet Reasonable Doubt vi älskar, och så givetvis mannen som på The Blueprint står på sin absoluta topp och blir hiphopens kung i samma stund som han förklarar sig själv vara det. Efter att han konstaterat att "the ruler's back", drar han av den brutala disslåten "Takeover". Bakgrunden är denna: Efter Biggies död 1997 saknade New York, hiphopens födelsestad, en kung. De två uppenbara kandidaterna tycktes vara Nas och Jay-Z. Till det kom att Nas aldrig dykt upp till inspelningen av en vers på Reasonable Doubt från 1996. Dessutom hade osämja av någon anledning uppstått mellan Jay-Z och Nas kompis Prodigy, från hiphopduon Mobb Deep. Hur som helst exploderade beefen med "Takeover" och Nas "Ether", två av de mest berömda disslåtarna någonsin. Efter de två första versernas elakheter mot främst Prodigy, skruvar Jay-Z upp sitt raseri ett snäpp till den tredje versen som riktar sig direkt mot Nas: "Had a spark when you started, but now you're just garbage, fell from top ten to not mentioned at all, to your bodyguard's "Oochie Wally" verse better than yours". ("Oochie Wally" var en låt Nas spelat in tillsammans med hiphopgruppen The Bravehearts.) Jay-Z hade samplat Nas röst på Reasonable Doubt till låten "Dead Presidents", så man tycker kanske att han borde känna en viss tacksamhet. Men icke: "So yeah, I sampled your voice, you was using it wrong. You made it a hot line, I made it a hot song." Det ska dock sägas att även om Jay-Z blev New Yorks hiphopkung och på det sättet vann kriget, så vann kanske ändå Nas slaget med sin ännu mer giftdrypande "Ether" - ett fullständigt karaktärsmord på sin rival, som får en att nästan häpna över att de två rapparna numer slutit fred med varandra: "Heard it when I was asleep, that this Gay-Z and Cockafella Records wanted beef /.../ First Biggie's ya man, then you got the nerve to say that you better than Big, dick suckin' lips, why can't you let the late, great veteran live?"...och så vidare.

Men låt oss inte dröja för länge vid crack, bråk och annat obehag. Låt oss stanna vid den där känslan av att vara i sin prime, att ha blivit Den Bäste. Albumets två mest framträdande producenter, Kanye West och Just Blaze, gör allt för att förhöja den känslan. Aldrig förr hade soulsamplingar använts så skickligt som på The Blueprint, som blev startskottet för en ny storhetstid för soulbaserad hiphop och, så klart, början på en lysande karriär för Kanye. Det är också West/Blaze-låtarna som alltid varit mina favoriter. Kanye står för den underbara, livsbejakande "Izzo (H.O.V.A.)" och Blaze kontrar med den fantastiska souliga produktionen till "Girls, Girls, Girls", där Jay-Z berättar om alla sina brudar på ett så snyggt och roligt sätt att man inte ens avskyr honom för det. Albumets bästa låt kan vara "Heart of the City (Ain't No Love)" som bygger på en sampling av Bobby Blue Bands fina "Ain't No Love In the Heart of the City". Originalet är en kärlekssång, men Jay-Z förvandlar den till ett kaxigt svar på tal till dem som hatar på hans framgång: "Young fucks spittin at me, young rappers gettin at me, my nigga Big predicted it exactly, 'Mo Money, Mo Problems' - gotta move carefully, cause faggots hate when you gettin money like athletes".

Ett tecken på att man har ett bra hiphopalbum framför sig är att det finns få eller inga skits på skivan, och att få eller inga gästartister rappar på den. The Blueprint är ett utmärkt exempel. Fokus ligger hela tiden på låtarna, och på dessa är det ingen annan än Kungen som regerar. Gällande det här med gästartisterna så har dock hiphopklassikerna i regel ett undantag. På Illmatic är det AZ, på Ready to Die är det Method Man och på The Blueprint är det Eminem, som på "Renegade" dyker upp med både produktion och patenterat tungvrickande verser. Det kan egentligen inte bli mycket mer "00-talets första år" än ett samarbete mellan Jay-Z och Eminem; vid den tiden världens två största rappare, som tillsammans utgjorde en stor del av min högstadietids soundtrack.

"If the beat is time, flow is what we do with that time, how we live through it." Så vackert och så enkelt kan hiphopens mest elementära egenskaper uttryckas, och där kan vi också hitta förklaringen till varför The Blueprint är så bra, och varför dess skapare blev störst och nådde ut till högstadiegrabbar över hela världen. Jay-Z fick sig tilldelad den bästa tid man överhuvudtaget kan tänka sig, och han levde den till max. Gott folk, det är så man blir kung.

År: 2001

Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam

Producent: Jay-Z, Kanye West, Just Blaze, Bink m. fl.

Längd: 63:52

25. Pixies - Doolittle

Got me a movie, I want you to know

Slicing up eye balls, I want you to know

Girlie so groovy, I want to you to know

Don't know about you, but I am un chien andalusia

Wanna grow up to be, be a debaser

Vilket sprudlande vansinne! Varför är egentligen "Debaser" en av tidernas bästa rocklåtar? Är det för att Black Francis med en så total passion och inlevelse sjunger en så märklig text? Är det för att Kim Deals bakgrundssång får vad som egentligen är ett explosivt punknummer att låta som en underbar popsång? Eller är det kanske egentligen bara för det där tre sekunder långa basintrot som på något vis lyckas få oss i perfekt stämning direkt? Jag vet inte, men aldrig förr har det varit så trevligt att få en glödhet hårtork blåsandes i ansiktet i två minuter och femtiotre sekunder.

Pixies kryptiska texter ger en aldrig känslan av något svårt och otillgängligt. Jag har visserligen ingen aning om vad låtar som "Waves of Mutilation" och "Here Comes Your Man" handlar om, och även om jag fattar att "Debaser" är inspirerad av Dalí och Buñuels surrealistiska kortfilm Den andalusiska hunden, så blir jag inte mycket klokare för det. Men vad gör väl det? Texterna bidrar ju bara till den där galna, mystiska energin. Francis har sagt att hans texter bygger på bilder och idéer som han inte själv förstår, men vars syfte främst är att underhålla. Det är också precis så vi upplever dem. Francis skruvade värld av religion, UFO:n, sex och våld är helknäpp, men ändå en ren njutning att befinna sig i. För mig ligger det nära till hands att se Pixies lustfyllda och vagt hotfulla surrealism, som rockens svar på Alejandro Jodorowsky.

Pixies var så klart en grupp som med sin skruvade kreativitet inte kunde undgå att influera horder av andra band. Kurt Cobain sade till exempel att "Smells Like Teen Spirit" var hans försök att skriva en Pixieslåt. Det mest inflytelserika inslaget i deras musik är troligtvis den där dynamiken mellan nedtonat och explosivt. Se till exempel "Tame", där Francis krypande viskningar i verserna, får lämna plats åt refrängens besinningslösa vrålande. Nirvana och deras efterapare skulle så småningom sälja många album på att utnyttja denna dynamik; dock utan att någonsin överträffa Francis och kompanis hysteriska uppfinningsrikedom på området. Även för mig blev Pixies introduktionen till en ny värld - dessvärre en värld som raskt gjorde mig besviken. Visst försökte jag lyssna på till exempel Modest Mouse ett tag, men insåg snart att det faktiskt inte var så himla bra. Intresset för knäpp och energisk indierock falnade snabbt och kvar fanns bara Pixies, som fortfarande på något vis tycktes omöjliga att inte älska. Och den allra största kärleken har jag nog ändå, trots Surfer Rosa, till Doolittle.

Pixies charm har, för mig i alla fall, ofta legat i deras varierade galenskap och galna variation. Varenda låt tycks säga: "Såhär kan rock också låta!". De står för en evig kamp mot rockens tråkighet. Till skillnad från så många andra indierockband, så lyckades Pixies verkligen bevisa att rock kan vara roligt, överraskande och spännande. Doolittle är det mest lysande uttrycket för denna kamp. Visst är Surfer Rosa också lyckad, minst sagt, men där finns det ändå tillfällen när de korta, punkiga låtarna glider ihop med varandra. På Doolittle är varje låt unik; varje låt bär på en ny idé, ett nytt statement. Johannes beskrev låtarna på Surfer Rosa som "ett dussin vassa nålstick i huden", vilket tveklöst är en mycket passande beskrivning. Doolittle kan emellertid inte beskrivas på samma sätt. Här har vi ju "Here Comes Your Man", en vänlig puff på axeln; vi har "La La Love You", en drogad promenad i parken; och vi har "Silver", som snarast kan liknas vid en tröstlös vandring i öknen. Herregud, på "Monkey Gone to Heaven" får vi till och med höra stråkar sockra våra öron, det hade aldrig hänt på Surfer Rosa. Kanske är det helt enkelt faktumet att Doolittle är mer poppig, som får mig att föredra detta album. Det mer polerade soundet är i hög grad ett resultat av att Steve "Skrammel" Albini har ersatts av Gil "Producerade Born Sandy Devotional" Norton som producent. Francis beskrev skivarbetet med orden: "this record is him trying to make us, shall I say, commercial, and us trying to remain somewhat grungy". Samtidigt försämrades relationen mellan Francis och basisten Kim Deal stadigt under arbetets gång. Man kanske ibland tänker sig att sådana här slitningar, både kreativa och personliga, skulle leda till splittrade och misslyckade album, men som vi redan sett så behöver det inte alls vara så. Snarare tycks det ofta som att det är mitt i osämjan; mitt i de krockande visionerna och oenigheten, som de allra värdefullaste rock- och poppärlorna bildas. All heder till de skapande genierna, men frågan är hur bra de skulle lyckas om saker och ting inte jävlades och irriterade, och folk runt omkring inte grälade och sade emot någon gång ibland.

Den gamla frågan som Johannes var inne på i sitt inlägg, det vill säga vilket album som egentligen är bäst av Surfer Rosa och Doolittle, måste alltså besvaras med ett bestämt "Doolittle för bövelen!". Ja, det är så det känns just nu i alla fall. Tror jag...

År: 1989

Skivbolag: 4AD

Producent: Gil Norton

Längd: 38:38

28. Pet Shop Boys - Behaviour

Den norske filosofen Lars Svendsen skriver i sin bok Långtråkighetens filosofi att Pet Shop Boys har en "schopenhauersk tilltro till musiken". Den annars obotlige pessimisten Arthur Schopenhauer såg ju den estetiska erfarenheten som ett sätt att tillfälligt undkomma livets malande leda och molande lidande. Framför allt lyfte han fram musiken; denna ordlösa kraft som för en stund tycks få vårt ständiga strävande att stanna upp för ett litet tag. Men bara tillfälligt. Bara för stunden.

Som Svendsen noterar tycks popmusiken i hög grad bygga på denna tanke om, det mycket tillfälliga, upphävandet av tristessen. Han lyfter fram Pet Shop Boys som en grupp som belyser hur popmusiken, samtidigt som den är baserad på vardagens banaliteter, "försöker omskriva dessa banaliteter på ett sådant sätt att de möjliggör ett brott med vardagens tråkighet". Det album han nämner är den dansanta Bilingual, där diskoteket verkar stå för den tillfälliga flyktvägen. På Behaviour har duon emellertid en annan strategi. Det är ingen festskiva; inget discoalbum. De tycks sätta sig i en position liknande Svendsens, och titta på sig själva utifrån. Det är helt logiskt att albumets viktigaste låt heter just "Being Boring". Det är inte, åtminstone inte först och främst, en låt att dansa till. Det är en låt som blickar tillbaka på dansandet, på den där korta flykten från ledan; i refrängen sjunger Neil Tennant: "we were never being boring, we were never being bored". Det låter som ett nostalgiskt och lite sorgset tillbakablickande på ungdomen och utlevandet.

Förutom att handla om dem själva, tycks texten också referera till det utsvävande 20-talet. Den ovan citerade refrängen är inspirerad av ett Zelda Fitzgerald-citat: "she refused to be bored chiefly because she wasn't boring". Jag kan heller inte undgå att tänka på det legendariska bohemsällskapet kallade "the Bright Young People", som gjorde 20-talets London osäkert med sina överdådiga fester, urspårade lekar och dekadenta livsstil. De anfördes av Neil Tennants namne Stephen Tennant, den mytomspunne esteten och aristokraten, som för mig personifierar den desperata flykten från verklighetens tristess. Men jämte den nyinflyttade Londonbons ungdomliga drömmar om det fria livet i huvudstaden, så bär också "Being Boring" på en djupare svärta. När Tennant minns tillbaka och sjunger:

Now I sit with different faces, in rented rooms and foreign places,
All the people I was kissing, some are here and some are missing, in the nineteen-nineties.
I never dreamt that I would get to be, the creature that I always meant to be,
But I thought in spite of dreams, you'd be sitting here with me.

så är orden riktade till en ungdomsvän som dog i AIDS. Som ni förstår är låten helt och hållet fantastisk i sig själv, men blir snudd på ännu bättre tillsammans med modefotografen Bruce Webers musikvideo, där vi i en port till det smärtsamt förgångna bjuds in till en dekadent fest i svartvitt.

I "How Can You Expect to Be Taken Seriously?" byts introspektionen ut mot en dräpande ironisk kritik av hycklande popstjärnor med pretentioner: "You live upon a stage, and everyone's agreed, you're the brightest hope by far that anyone can see /.../ You're an intellectual giant, an authority, to preach and teach the whole world about ecology." På resten av albumet fortsätter dock duon att rikta sina lagom distanserade blickar mot sig själva. På "This Must Be the Place I Waited Years To Leave", med en fin gitarrinsats signerad Johnny Marr, minns Tennant tillbaks ända till den katolska skola där han fick en strikt religiös uppfostran. Smärtsamma förhållanden präglade av misstänksamhet och otrohet är ämnet för låtar som "To Face the Truth", "So Hard" och "Jealousy". Sakta förstärks bilden av albumet som en samling vackert sorgsna minnen. Behaviour kännetecknas av ett klart lägre tempo än andra Pet Shop Boys-skivor. Som om de eftertänksamma berättelserna kräver ett djupt andetag och ett mer stillsamt tilltal. Jag vet inte, jag kanske är dum och naiv, men inte kan väl någon som lyssnar på det här albumet sjunga med i hittarna, för att sedan skratta "lite lätt efteråt åt sitt guilty pleasure" (som Martin så indignerat uttryckte det)? För om Tennant och Lowe på många andra album har utnyttjat det vi ofta uppfattar som smaklöst till att skapa fantastisk musik, så utmärker sig Behaviour genom att vara så genomgående smakfull. Redan en titt på omslaget signalerar denna smakfullhet. Medan Very har ett omslag i skrikande orange, den kanske mest smaklösa färgen som finns, så har Behaviour ett ytterst stiligt omslag med en gnistrande vit bakgrund och fyra små perfekt balanserade bilder, som ser ut att vara hämtade från en fotoutställning. Det är helt enkelt Pet Shop Boys mest sofistikerade och allvarliga album. Om Very är en färgglad gaypopexplosion, så är Behaviour ett blänkande svartvitt popfotografi - och samtidigt ett album med en kanske ännu starkare samling helgjutna poplåtar.

På "The End of the World" låter Neil Tennant nästan faderlig när han förmanar sitt tonåriga jag: "It's just a boy or a girl, it's not the end of the world." Kanske är detta vad det innebär att verkligen bli vuxen: att kunna se tillbaka på drömmarna och idealen som aldrig blev av, på förhållandena som aldrig riktigt fungerade, och på minnena som aldrig blir verklighet igen. Och samtidigt kunna konstatera att det faktiskt inte är hela världen. Kanske är det på det sättet man till sist lär sig att leva med den oundvikliga långtråkigheten.

År: 1990

Skivbolag: Parlophone

Producent: Pet Shop Boys, Harold Faltermayer

Längd: 48:52

34. Cocteau Twins - Heaven or Las Vegas

Cocteau Twins musik kan liknas vid de där vackra drömmarna där man inte vet om man faller eller svävar. Den avsaknad av bekanta, påtagliga ting som ofta kan vara obehaglig, blir i dessa drömmar till något positivt. Vi får en känsla av frihet och av att nya portar öppnas till okända områden redo att utforskas. I det skotska bandets musik får vi som ledsagare i denna drömvärld en av mina absoluta favoritsångerskor.

Eller kanske skulle man kunna kalla Elizabeth Fraser för ett slags "röstkonstnär", hur löjligt det än låter. Hon har ett unikt sätt att vrida och vända på ord och ljud tills de blir fullkomligt oigenkännliga - och strålande vackra. Hon förmedlar inte en text som vi ska förstå ord för ord. Tvärtom förstår vi ofta ingenting av vad hon sjunger. I stället får hon oss att fokusera på hur rösten låter och hur den känns. Den överraskar oss ständigt och äger en unik skönhet, men också en mystisk kvalitet, som om dimman över de skotska hedarna antagit audiell form. Det är knappast överraskande att man kan höra henne sjunga på soundtracket till Peter Jacksons Sagan om ringen-filmatiseringar. Men samtidigt: att bara lyssna på en så kallad röstkonstnärs visserligen imponerande stämbandsexercis, är nog oftast en ganska trist upplevelse i längden. För att vi verkligen ska gå från fascination till njutning och genuin uppskattning, så krävs att rösten sätts in i ett tilltalande sammanhang. I Robin Guthrie fick Fraser sin perfekta partner - på mer än ett sätt tydligen, eftersom de två blev ett par även utanför inspelningsstudion.

Guthrie är ett lysande exempel på att det ibland är fördelaktigt att inte vara alltför skicklig med sitt instrument. Han har själv sagt att hans begränsade förmåga att spela gitarr gav upphov till intresset för diverse elektroniska effekter. Detta till den grad att han tydligen blev närmast besatt av att skaffa all teknologisk utrustning han kunde få tag i. Guthries gitarrljud är smekande och svepande, de är massiva och utomjordiska; precis som Frasers röst utforskar de okända områden och sublima drömvärldar. När man väl vet om att gitarristen och sångerskan var ett par, så är det svårt att undvika att läsa in något av deras privata förhållande i de drömska ljudens kärleksdans. Vi får för den skull inte glömma bort Simon Raymonde, basisten som fullbordar den trio bandet utgjorde under sin storhetsperiod. Raymonde gjorde betydande insatser som både låtskrivare och producent, och hans basgitarr har en fundamental roll i bandets musik. Inte minst på Heaven or Las Vegas - Cocteau Twins bästa album.

I början av deras karriär lät ju Cocteau Twins som ett ganska ordinärt postpunkband. Så småningom, inte minst med albumet Treasure, hittade skottarna det där atmosfäriska, storslagna soundet som kännetecknar dem, med Guthries preparerade gitarrer och Frasers övernaturliga röst i centrum. Faktum är att det finns få band som har ett så distinkt sound som Cocteau Twins. Man kan inte sällan läsa saker som att den och den artisten låter som en blandning mellan artist x och Cocteau Twins, eller att den och den låten har lite Cocteau Twins-känsla etc. De skapade en ny typ av vacker drömpop, som inte går att ta miste på. Jag minns hur exalterad jag blev när jag upptäckte bandet. Det var känslan, jag är säker på att många av er känner igen den, av att ha hittat ett band som inte bara var bra, utan som dessutom tycktes ha hittat ett unikt och närmast ofelbart recept på hur man kan skapa fantastisk musik. Något som alltså med största sannolikhet innebar att där fanns en hel värld att upptäcka. Det är slående att samtidigt som så många har inspirerats av bandet, så har ingen lyckats imitera dem. Jag lyssnar aldrig på något av Cocteau Twins bästa album och tänker att "visst, det är bra, men det där har någon annan gjort bättre". Om man väl börjat älska deras musik, så finns det inget som kan ersätta den. Det betyder dock inte att de inte utvecklades och förändrades under sin storhetsperiod. Tvärtom. Heaven or Las Vegas är ett utmärkt exempel på detta.

Hur fantastiska 80-talsalbum som Treasure och Blue Bell Knoll än är, så går det inte att komma ifrån att det finns något ganska flummigt över dem. Man hör verkligen inte vad Fraser sjunger och ibland rör det sig också om rena fantasiord. På Treasure har låtarna sagoromantiska titlar som "Lorelei" och "Persephone". Man älskar det så klart, men ibland med en viss, gnagande tveksamhet - låter inte det här lite som... Enya? På Heaven or Las Vegas är den där tveksamheten som bortblåst. Allt det man älskar med bandet har på detta album fått den rena, fulländat vackra, popmusikens form. Omslaget är inte längre något som skulle passa bäst som affisch i ett gothromantiskt tonårsrum. I stället ser vi en läcker och färgglad drömvision av neonljus. På frågan "Himlen eller Las Vegas?" svarar både omslaget och musiken med ett rungande "både och!". Visst rör sig musiken fortfarande i drömmen, i rymden, i fantasin; men samtidigt är den av många anledningar mer här och nu än på föregående album. Vi kan till exempel dechiffrera både ett och två ord i Frasers sång. Låtarna tycks handla om kärlek och lust; inte på andra planeter eller i en sagovärld, utan om riktig kärlek här på jorden, som alla vårhjärtan kan känna igen sig i, och som naturligtvis är lika överväldigande och vacker som den mest skimrande fantasisfär. En av inspirationskällorna var Fraser och Guthries nyfödda dotter, Lucy Belle. Många av låtarna ska rentav ha spelats in medan Fraser höll barnet i sin famn. Inte konstigt att det lite kusliga och "gothiga" som ofta kunde skymta fram på tidigare album, här nästan helt och hållet har ersatts av en varm och ljus kärlek - trots, det ska sägas, de personliga konflikter som fanns i bakgrunden under inspelningen av albumet, i hög grad orsakade av Guthries drogmissbruk.

Cocteau Twins har på Heaven or Las Vegas tillgodogjort sig ett av den enkla popmusikens mest föredömliga attribut: att inte ta några omvägar för att nå till våra hjärtan. Albumet blev också deras kommersiellt mest framgångsrika. Vi sitter direkt fast i dess grepp när "Cherry-Coloured Funk" öppnar med sina rymdtrummor och Raymondes atmosfäriska bas. Extasen låter dock vänta på sig i ungefär en halv minut, tills Fraser tar i med sin magiska sopran och ger oss den fantastiska refrängen. Det är en låt för att ligga med ryggen mot det lätt fuktiga gräset och titta upp mot stjärnhimlen. Under hela skivans gång testar bandet alla möjliga knep för att hålla kvar oss i den ställningen. Trots att musiken upplevs som så direkt och träffande, så kan man, om man börjar tänka närmare på saken, nästan föreställa sig hur Guthrie vänder ut och in på all sin nyförvärvade utrustning, och hur Fraser i timmar försöker hittade den precis rätta, nästan omöjliga, tonen hon är ute efter.

Trots att låtarna är mycket varierade, så finns där ständigt den magiska krydda närvarande som verkar finnas väl förborgad djupt inne i Cocteau Twins skafferi och som under inga omständigheter lånas ut till någon annan. "Iceblink Luck" har ett av de mest episka gitarrintron jag någonsin hört. "Fifty-Fifty Clown" (be mig inte att förklara låttitlarna) kombinerar mäktiga synthtoner med det smekande gitarroväsen som finns på ett flertal låtar, förebådande My Bloody Valentines mästerverk Loveless som skulle släppas ett år senare. Guthries gitarrspel är som mest omvälvande på titellåten som reser sig som en alptopp i albumets centrum. Mina absoluta favoritsekunder på albumet är emellertid när refrängen till "I Wear Your Ring" sätter in för första gången, och ett magnifikt produktionsarbete tillsammans med att Fraser gör något slags helt omöjlig rörelse i hennes rösts övre register, skapar ett sådant där ytterst sällsynt musikaliskt ögonblick som man måste lyssna om på ett par gånger för att fatta att det verkligen inträffat. Vilket man dock inte gör, eftersom nästa låt är "Fotzepolitic". Den sveper med oss ut på vidsträckta fält av frihet, skönhet och lycklig glömska; på en flygtur som man för någon minut nästan tror ska vara för evigt. Det är som att drömma en vacker dröm. Som att falla handlöst. Eller kanske sväva. Jag vet inte.

År: 1990

Skivbolag: 4AD

Producent: Cocteau Twins

Längd: 37:42

37. Kraftwerk - Trans-Europe Express

Det finns få saker som har påverkat vår civilisation så mycket som de moderna transportmedlen. Bil, flyg, och så naturligtvis den första moderna masstransporten: tåget. En bild så god som någon av den industriella världen är det ytterligt komplexa tågnät som ligger som en intrikat spindelväv över hela vår kontinent. Jämfört med Internets hypersnabba flöde av idéer och tankar är det kanske inte så imponerande, men det är fortfarande en utmärkt symbol för det fysiska flödet av människor - mellan städer, över nationsgränser, från punkt A till punkt B och vidare till ett nästan oändligt antal stationer som tycks ligga precis bakom hörnet. Det var just denna moderna, industriella rörelse som fascinerade Ralf Hütter och Florian Schneider, som tillsammans utgjorde den konstnärliga och intellektuella kärnan i Kraftwerk - "In our society everything is in motion. Electricity goes through the cables and people - bio-units - travel from city to city. At one point they meet and then - phwiit."

Det är exakt detta, ovan beskrivet av gruppens talesman Ralf Hütter, som Trans-Europe Express (eller Trans Europa Express som den tyskspråkiga versionen heter) beskriver så bra. Vi har "Europe Endless" med dess storslaget svepande vision av rörelse genom oändliga europeiska stadslandskap: "Promenades and avenues. Europe endless. Real life and postcard views. Europe endless." Vi har också, givetvis, trion "Trans-Europe Express"/"Metal On Metal"/"Abzug", kanske den ultimata Kraftwerkskapelsen; en symfoni konstruerad av hastighet, metall, tågrytmer och förbiglidande städer. Kanske skulle "Trans-Europe Express" kunna fungera som något slags nationalsång för Europeiska Unionen, om det inte vore för att man aldrig blir riktigt säker på om den är hotfull eller romantiserande. Eller kanske helt enkelt bara en neutral beskrivning av verkligheten. Det känns nästan obegripligt att detta album om europeiska kommunikationer och europeisk kultur, framsprunget djupt inne i Europas industriella hjärta, faktiskt färdigställdes i Los Angeles.

Men självklart är det den mystiska, slutna Kling Klang-studion i Düsseldorf som är Kraftwerks centrum, deras "Mutterschiff" som Ralph Hütter uttryckt det. Studion var både instrument och laboratorium på samma gång, eller som gruppen själv hävdade: "We are not entertainers. We are sound scientists." Hütter och Schneider var redan från början noga med sin tyska identitet. Hütter har en gång sagt att det "mekaniska" tyska språket är grunden för deras musik. Givetvis är den djupt rotad i det västtyska industriella undret och kanske kan man se deras konst som ett sätt att skapa en ny tysk identitet efter andra världskrigets svarta hål. Den industriella världen hade så klart funnits en bra bit innan Kraftwerk började spela in sina låtar om motorvägar, tågnät och fabriker; jämte den nutid och framtid som gruppen beskrev, fanns där också en nostalgisk skildring av dåtid - när Trans-Europe Express skulle lanseras i Frankrike, hyrde Kraftwerk gammaldags tågvagnar från 30-talet och lät journalisterna lyssna på albumet i dessa.

Stereotypen av tyskar som högteknologiska och effektiva tar ett nästan parodiskt uttryck i gruppens verk. Ralf och Florian odlade en image där deras mänsklighet och individualitet tycktes vara på väg att upplösas. Att duon utmålade sig som ett slags labbarbetare gjorde att man kunde få intrycket att de upptäckte snarare än komponerade musiken, som påstods vara mer skapad av maskiner än människor. Denna image byggdes på med gruppens strikta värnande om sin integritet och gåtfulla uttalanden i media som knappast gjorde att man kom dem närmare, utan som snarare satte upp en ridå mellan Kraftwerk och resten av världen. Se bara omslagets foto där de fyra gruppmedlemmarnas (förutom Schneider och Hütter är även Karl Bartos och Wolfgang Flür en del av den klassiska Kraftwerk-uppställningen) porträtt blivit så extremt putsat att de knappast tycks vara separata personer över huvud taget. Bilden är ytterligare ett exempel på den helt unika image (och humor) som kännetecknade Kraftwerk. Och på det stundtals skrämmande intryck deras musik kan göra.

För det finns något kusligt över albumets atmosfär. Detta är helt uppenbart på låtar som "Showroom Dummies" och "Hall of Mirrors" - den sistnämnda en skräckskildring av kändisskap och identitetsångest; möjligtvis en ironisk kommentar till Kraftwerks egen besatthet av image. Enligt gruppen själva var låten delvis självbiografisk. Men det finns också överlag något vagt obehagligt i blandningen av ironi och allvar, och i det kalla, mekaniska soundet. Det sägs att det inte finns någonting som skrämmer oss människor så mycket, som det som bara nästan ser ut och uppför sig som en människa. Trans-Europe Express bjuder på mängder med företeelser som är skrämmande på precis detta sätt: levande skyltdockor, omslagets kallt leende ansikten och den mekaniska sången. Ibland låter det verkligen som om det är robotar som sjunger. Andra gånger är det uppenbarligen en människa, men en människa som sjunger som om han vore förprogrammerad, som om rösten bara var ytterligare en kugge i det elektroniska musikmaskineriet; jag tror att Hütter kallat röstinspelningarna för "talking drums". Eller så är det helt enkelt påminnelsen om hur vi människor är i teknikens händer, som skrämmer.

Visionen av en värld styrd av maskiner måste åtminstone ha känts kusligt aktuell för invånarna i Detroit, det löpande bandets födelsestad; men en stad som sjunkit ner i arbetslöshet och fattigdom i mitten av 80-talet. Det var också här som pionjärer som Juan Atkins, Derrick May och Kevin Saunderson, i hög grad inspirerade av Kraftwerk, fick folk att börja dansa till techno. Lägger man till detta Kraftwerks stora inflytande på hiphop (Afrika Baambaattas "Planet Rock" bygger ju, som ni säkert vet, på en sampling från "Trans-Europe Express") och elektronisk pop, så får vi en hel rad genrer som tillsammans dominerar på både radio och klubbar idag - ja, som egentligen dominerar hela vår omgivning, alltifrån reklamsnuttar och filmmusik till kommersiell ungdomskultur.

Visst hade Kraftwerk en genial image. Visst var de djärvt experimentella och nyskapande. Men de hade aldrig blivit så stora och viktiga som de blev, om de inte också hade förmågan att skriva bra låtar. Kraftwerk var inte bara ett gäng experimentella konstnärer som hittade på hyss för att skapa "ny" konst (sådana finns det många av) - de var en grupp som gjorde något så unikt och beundransvärt som att skapa en helt ny typ av älskvärd popmusik. En popmusik som öppnade upp oändligt många möjligheter, men som samtidigt är fantastiskt tilltalande bara som den är.

År: 1977

Skivbolag: Kling Klang

Producent: Ralf Hütter, Florian Schneider

Längd: 42:45