97. Sade - Diamond Life

Genom ett filter av kyligt blått tittar hon på oss – Sade Adu. En brittisk souldiva porträtterad enligt 80-talets fotomodellsestetik. Under bilden kan vi läsa "Diamond Life", ord som signalerar glamour, romantik, natt och kokain. Hade man inte vetat att det var ett skivomslag, hade man kunnat tro att det rörde sig om en reklam för ett dyrt parfymmärke från 1984 års julinummer av Vanity Fair. Utan tvekan säger omslaget en hel del om albumets sound och innehåll.

Det centrala temat på Diamond Life är vilken plats det finns för värme och kärlek i en kall värld. För mänskliga känslor och relationer bakom de dyra parfymerna på fåfängans marknad. I ”Smooth Operator” berättar Sade om en bildskön man som ägnar sig åt jetsetliv och skumraskaffärer i lyxmiljö, samtidigt som han krossar kvinnors hjärtan på löpande band:

Placing high stakes, making hearts ache
He's loved in seven languages
Jewel box life, diamond nights and ruby lights, high in the sky Heaven help him when he falls
/.../
Melts all your memories and your heart into gold
His eyes are like angels, but his heart is cold

Det är lätt att romantisera den elegante playern, men vad händer med de hjärtan han lämnar efter sig? Diamond Life ger ofta röst till dem som blev kvar och fick ta notan efter det dekadenta kalaset. Efter det starka öppningsspåret fortsätter albumet att studera hur mänskliga relationer påverkas av den cyniska, hopplösa jakten på ett liv bland diamanter och partydroger– ”Haven’t I told you before, we are hungry for a life we can’t aford” sjunger Sade i ”When Am I Going to Make A Living”. För mig ligger det faktiskt ganska nära till hands att se skivan som en The Great Gatsby för 80-talet, fast med tyngre droger och berättad från en kvinnas perspektiv. Precis som i nämnda roman ligger storheten delvis i att den glamorösa illusionen, samtidigt som den kritiseras, framställs som så oerhört tilltalande och vacker. Det tycks vara ett genomgående (och möjligtvis problematiskt) drag i mycket bra konst, att sälja in och romantisera en bild av en viss livsföring, samtidigt som man tar avstånd från den. Tänk gangstarap och livet som kriminell. Tänk Marcel Proust och aristokratin. Tänk Gudfadern-filmerna och sicilianska maffian.

Hur som helst, så är det svårt att tänka sig ett mer passande band än Sade för uppgiften att behandla ovanstående tema (för ja, Sade är faktiskt ett band där Sade är sångerska och frontfigur, även om alla, inklusive jag själv, tycks mena Sade Adu när vi talar om ”Sade”). Bandet bakom Sade framför en mekaniskt polerad soul som lägger en lyxig yta över hela skivan. Men i hotelloungens stilrena interiör bubblar känslorna och frustrationen. Sade själv är en så fantastisk artist att hon till och med lyckas få den filmiska 80-talssaxofonen att framstå som ett desperat rop på äkta kärlek. Hennes röst lyckas på något vis vara både frostig och varm samtidigt. Lyssna bara på hur hon uttalar ordet ”smooth” i ”Smooth Operator”. Behärskat, distanserat, anklagande, kärleksfullt, plågat och, givetvis, oerhört smooth – allt på en och samma gång. Hennes direkta tilltal är kanske som allra mest rörande i kärlekssånger som ”Your Love Is King”. Den tycks vid första påseende vara en lycklig kärleksförklaring som helt och hållet saknar de andra låtarnas svärta. I albumets kontext blir dock en textrad som ”This is no bad faith, this is no sad and sorry dream” tvetydig. Fastslår hon ett sakförhållande eller är det faktiskt, i grund och botten, bara en sorgsen dröm? Vi vet inte och kanske vet inte hon heller. Kanske är han bara ännu en ”smooth operator”, men att utgå från det är att ge upp drömmen om kärleken. Man måste våga ”kröna någon med sitt hjärta”, för att låna en formulering från låten som i skrift ser rätt cheesy ut.

Det är alltså fullkomligt logiskt att nästa låt på skivan heter ”Hang On to Your Love”. Det här är nog min favorit på Diamond Life. Ett pumpande beat i bakgrunden ger den sex minuter långa låten en vag anstrykning av melankolisk house.

For Heavens sake why are you walking away?
Hang on to your love
For Heavens sake why are you playing these games?
Hang on to your love

Kärlek är ett spel med höga insatser. Vem bluffar? Vem har trumf på hand? Det är alltför lätt att kasta bort något värdefullt i fyllan och villan - men hur ska man våga tro på något långsiktigt värdefullt i en värld av kortsiktiga mål? Sade ber oss att försöka ändå. Eller kanske är det till den hon älskar hon riktar sin vädjan?

Take time if you’re out of luck, it’s so easy to walk out on love
Take your time if the going gets tough, it’s so precious
So if you want it to get stronger, you’d better not let go.

Häng kvar. För Guds skull. För min skull. Det kanske lönar sig. Till och med i en kall, blåskimrande värld som vår.

År: 1984
Skivbolag: Epic
Producent: Robin Millar
Längd: 44:52

98. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty

Big Boi har varit det trygga hiphopankaret i OutKast, allt medan hans partner André 3000 ivrigt velat segla ut på okända musikaliska hav. Big Boi har vi gillat för hans kvaliteter som rappare, medan André minsann har varit den store innovatören och uppfinnaren. Det är en schablonbild av duon, men visst har det känts så? Den uppdelade dubbelskivan Speakerboxxx/The Love Below från 2003 - där Big Boi svarade för den första delen och André för den andra - tycktes bekräfta den bilden. Speakerboxxx innehöll visserligen påhittig musik, men det var ändå tveklöst en rapskiva och inget annat. The Love Below, å andra sidan, kunde till stora delar inte ens kategoriseras som hiphop överhuvudtaget. Förutom ett ganska ljummet soundtrack till en ganska ljummen film och några gästinhopp här och där, så hörde vi sedan inte så mycket mer från någon ur duon. Inte förrän det började läcka låtar från Big Bois ständigt uppskjutna debutalbum som soloartist.

Och jag erkänner: jag förvånades. Det var underbart infalls- och uppfinningsrika låtar, de var komplexa men samtidigt otroligt lyssningsvänliga - och André var inte mannen bakom spakarna. När sedan hela albumet till slut släpptes visade det sig att varenda låt sprudlade av idéer, och vips så var andra halvan av förra sommaren räddad (den första räddades av fotbolls-VM - ja, ett relativt tråkigt sådant, men ett VM är ett VM, o.s.v...) Ta till exempel "Tangerine". Det första vi hör är en distad gitarr - det låter som en spänningsladdad inledning till en rocklåt. Men istället för ett grungeliknande utbrott börjar istället en förvriden synt att gny, följt av ett rymdigt, instrumentalt oaoaoa-ande innan fingerknäppandet och de dramatiska trummorna lägger grunden för låtens oemotståndliga beat. Gitarrerna fortsätter alltjämt att försiktigt mala på i bakgrunden. Då är det här ändå bara inledningen till en låt som kryddas av alla möjliga påfund. Det är som att Big Boi och hans medproducenter just upptäckt ett rum med världens coolaste synth och en superdator (samt lite andra instrument: maracas, piano, gitarrer, m.m.) och glada som små barn i en godisaffär har de lekt sig fram bland möjligheterna. De har smyckat varenda melodislinga deras sprudlande fantasi kan komma på med färgrika och stämningsfulla klanger. De har så många idéer att de kunnat skämma bort en och samma låt med dussintals av dem.

Varje låt är lika rik som "Tangerine" på musikaliska uppslag, ändå känns det aldrig överarbetat utan alltid spontant och naturligt. Också när det verkligen inte borde fungera, som när Big Boi använder sig av rock-riktad-till-trettonåringarbandet Vonnegutt på "Follow Us", lyckas han och producenten Salaam Remi på nåt sätt baka in det i en kontext så att slutresultatet åtminstone blir fullt acceptabelt. Det finns annars så mycket att glädjas åt här att det svårt att räkna upp allting: vi har den extatiska poplyckan i "Daddy Fat Sax", den klassiska söderhiphopen i Gucci Mane-gästande "Shine Blockas", den fina och varma "Be Still" (Janelle Monáe!), robotfunkkänslan i den Kraftwerksamplande "Shutterbugg", den fräcka "For Your Sorrows" (George Clinton!!!), o.s.v., o.s.v., o.s.v. Alla låtar känns som singlar, som givna hittar. Sir Lucious... är en skiva som därför lämpar sig bra för fester. Man kan trycka på random och vilket spår som än råkar gå igång kommer kännas som Den Stora Partylåten festen har väntat på.

I centrum av all denna underbara musik finns Big Bois rappande. Hans tungvrickande ordekvilibrism är häpnadsväckande ("Stay sharp as broken glass, get busted on a smash/When your ass cross paths with this half of the 'Kast" - försök säga det snabbt tio gånger...) och hans rappande genomyras av humor och charm, nästan vad han än pratar om. Hans tajming är perfekt; det blir aldrig klumpigt och han tappar aldrig bort sig bland beatsen. Det är viktigare än man tror att rappen fungerar också på en skiva som är fantastisk rent musikaliskt. Som lyssnare tar man in en människas röst och tankar under (i det här fallet) ungefär en timme, och då kan man lätt börja irritera sig på en dålig, jobbig eller okarismatisk rappare - hur bra allt det andra än är. Det finns inga sådana irritationsmoment när Big Boi greppar micken. Hans gästrappare är också smakfullt utplacerade på skivan i lagom doser. De gör alla bra ifrån sig, men stjäl som tur är aldrig showen. Det är inte heller så lätt att göra när huvudpersonen är den tjockare halvan av OutKast.

Man kan tycka att det inte finns några storartade anledningar till att älska Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty. För mig handlar den inte om ideologi, politik, själsblottande eller något annat stort och fint. Jag tror inte vi kommer minnas det som ett historiskt sett jätteviktigt album. Banbrytande? Vad vet jag. Big Boi kommer aldrig bli någon 2Pac-myt och Sir Lucious... har inga förutsättningar att bli en legendarisk skiva i klass med, säg, Illmatic. Men när de underbara låtarna får mig att utan minsta tvekan studsa runt i köket, inser jag vad albumet först och främst handlar om: underhållning. Musiken sveper med mig, gör mig glad, får mig att dansa. Jag känner mig plötsligt bra, redo att med gott humör ta mig an världen och tjejerna. Partymusik helt enkelt. Var inte det det ursprungliga syftet med hela den här hiphopgrejen, trots allt? Jag kan ju inte veta säkert, men jag tror att Kool Herc, Afrika Bambaataa och alla bortglömda Bronxhjältar skulle nicka instämmande i det.

År: 2010
Skivbolag: Purple Ribbon, Def Jam
Producent: André 3000, Big Boi, m. fl.
Längd: 57:05

99. The Fall - This Nation's Saving Grace

Jag ska skriva om This Nation's Saving Grace, ett av 80-talets bästa postpunkalbum, nästan femtio minuter av galenskap, vrede och storhetsvansinne. Var ska jag börja? Kanske med att förklara hur postpunken både var en reaktion mot och en utveckling ur punken? Kanske med att beskriva den kalla och förorenade industristaden Manchesters betydelse för norra Englands musikliv? Eller ska jag börja med drogerna och arbetslösheten, hopplösheten och de små ljuspunkterna i tillvaron?

Feel the wrath of my bombast!

Okej, jag börjar DÄR. I Mark E. Smiths hesa och intensiva vrede, när han slungar fram sin röst på "Bombast", den andra låten på This Nation's Saving Grace från 1985, och The Falls nionde studioalbum sedan bandet bildades 1976. Smiths vrede hade inte falnat sedan dess - han hade fortfarande mycket att vara arg på. På sina låtar drev Smith med överklassens snobberi ("Spoilt Victorian Child"), med medelklassens fåniga pretentioner, men lika mycket med trendkänsliga hipsters (den tidiga singeln "It's the New Thing") och Manchesters northern soul-scen ("Lie Dream of the Wigan Casino"). Smith sparkade åt alla möjliga håll, och han gjorde det med humor, skarpa texter och (ofta) rättmätig vrede. The Fall är på många sätt liktydigt med Mark E. Smith och hans ilska, eller som han själv uppges ha sagt "If it's me and your granny on bongos, then it's a Fall gig". The Fall hade redan 1985 genomgått flera förändringar i medlemsuppsättningen, första gången 1980 efter att flera bandmedlemmar hoppat av i protest mot Smiths diktatoriska ambitioner. Men det bekom honom inte så värst mycket, han hade inga större tankar om resten av bandet: "Musicians are the lowest form of life."

The Fall tog sitt namn från den mästerliga kortromanen Fallet av Albert Camus. I Fallet blir en framgångsrik advokat, Jean-Baptiste Clamence, vittne till en ung kvinna som försöker dränka sig i Seine. I stället för att försöka rädda henne vänder han sig om och går lugnt vidare. Resten av boken handlar om Clamences fall efter att ha misslyckats med att handla mänskligt. Som Simon Reynolds har föreslagit sin bok Rip It Up and Start Again påminner Mark E. Smith om Clamence på flera sätt. Båda undersöker samhället och människorna och allt de ser är fula, vanställda leenden, som på maskerna i en målning av James Ensor. De rycker bort den tunna slöja som hindrar oss från att se de groteska ambitionerna, det svarta hyckleriet och alla mänskliga nederlag.

Irriterad över att bli kategoriserad med andra band med politiska ambitioner (läs: The Pop Group), och inspirerad av ockulta författare som H.P. Lovecraft och science fictionförfattare som Philip K. Dick, blev Smiths texter på 80-talet mer abstrakta och mystiska. Mysticismen kulminerade på 1983 års fantastiska Hex Enduction Hour, där en låt ("Iceland") faktiskt improviserades fram i en studio i Reykjavik. This Nation's Saving Grace är däremot jämnare, mer sammanhållen - och bättre. Albumet inleds med ett intro som är lika mäktigt som det är skrämmande; "Mansion" framkallar bilder av ödsliga industrilandskap, skorstenar som pyser ut föroreningar, och tomma skelett till byggnader, som får mig att tänka på efterkrigstidens Berlin som det beskrivs av Stig Dagerman. Andra höjdpunkter på albumet inkluderar "Barmy", "L.A.", Can-hyllningen "I Am Damo Suzuki", och "My New House", som innehåller allt som gör att man älskar The Fall: det råa, drivande soundet, Smiths släpiga röst och de briljanta, obehagliga och roliga textraderna om hur hans hus ser ut och vilka som får vara där (ingen, särskilt inga beatniks). Mark E. Smiths hus är ingen mäklardröm. Men gästrummet är fint. "Though a little haunted/By Mr. Reagan who had hung himself at number 13." Gitarriffet i introt kommer tillbaka i "To NK Roachment: Yarbles", som avslutar albumet i en tungsint stämning:

Everyday you have to die some
Everyday you have to cry some
For the rumour
All the good times are past and gone
Wipe the tears from your eyes son

Den legendariske radioproducenten John Peel menade att The Fall är bandet som alla andra borde mäta sig med. Det är inte så att jag håller med, men det finns något djupt respektingivande i att Mark E. Smith fortfarande håller liv i The Fall, efter trettiofem år och tjugonio studioalbum. Mark E. Smith har genom åren fungerat som ett slags inverterad spegel mot samhället, en flinande och cigarettrökande hjälte, som mest av allt har velat väcka upp oss från vår slumrande tillvaro. Att lyssna på The Fall ska kännas som att få en knytnäve i ansiktet. Att låta This Nation's Saving Grace mullra en mulen novemberdag är det minsta man kan göra, innan man blåslagen förlikar sig med livet. Än en gång.

År: 1985
Skivbolag: Beggars Banquet
Producent: John Leckie
Längd: 47:12

100. Dr. Dre - The Chronic

Det finns olika sorters gangstarap. Ibland utmålar den sig som socialrealistisk och dokumentär, ibland är den en skräckvision av gangsterlivet och många gånger bejakar den också samma livsstil. Vanligtvis pågår det en slags glidning mellan dessa tre förhållningssätt. Så här långt skulle man kunna säga att den speglar andra genrer med provokativt innehåll. Mig veterligen finns det dock ingen utövare av, låt oss säga black metal, som förklarar hur nice och soft det är med satanism – som tonar ner det här med mörker och ondska för att istället framhäva vilken glidare man kan vara som nihilistisk övermänniska. De har ingen Dr. Dre helt enkelt.

Dr. Dre var en del av hiphopgruppen N.W.A. (Niggaz With Attitude) som med sitt debutalbum Straight Outta Compton år 1988 sparkade upp dörren för gangstarapens intåg i vårt populärmusikaliska medvetande. De blev snabbt utnämnda till ”världens farligaste grupp” tack vare medryckande och genredefinierande låtar som ”Straight Outta Compton”, ”Fuck tha Police” och ”Gangsta Gangsta”. Ice Cube och Eazy-E dominerade rappandet, men Dr. Dre låg bakom produktionen. Beatsen var hårda och funkiga, och speglade de aggressiva texterna. Men fyra minuter in på ”Gangsta Gangsta” händer någonting: en tunn, gnyende syntslinga hamnar plötsligt i centrum. Jag vet inte exakt varifrån doktorn fick den idén, men han måste ha gillat den. Sådana små slingor skulle nämligen bli centrala på Dr. Dre’s solodebut The Chronic.

Texterna på The Chronic handlar fortfarande om gangsterliv, våld, droger och sex; men den musikaliska inramningen är en helt annan. Funken finns fortfarande där, men musiken låter inte längre hård och arg. Dr. Dre har köpt sig en fin bil som pumpar ut varma, tunga basgångar som får tjejerna att vända blicken mot honom. Gangsterlivet är farligt men, hey, det har sina goda sidor. I sätet bredvid sitter en ung rappare som i sin framtoning är så långt man kan komma från arge Ice Cube och hetsige Eazy-E. Mannen kallar sig Snoop Doggy Dogg och förolämpar dig med ett så avslappnat självförtroende att du inte vet om du vill slå honom på käften eller ge honom en kram. Jag minns fortfarande vällustrysningarna jag erfor när jag första gången hörde ”Fuck Wit Dre Day” och Snoop gör entré i andra versen med den urfåniga raden: ”Bow wow wow, yippie yo, yippie yay, Doggy Dogg’s in the motherfucking house”. Eazy-E och Dr. Dre hade blivit ovänner och låtens budskap går i stort sett ut på att den förre kan suga den senares kuk. Alltihop är egentligen oerhört pubertalt, men ett kaxigt beat och Snoops fenomenala dryghet gör det till den ultimata låten att lyssna på när du vill känna dig bäst i världen för några minuter. Nästa låt, ”Let Me Ride”, handlar om känslan av att glida runt i ett vrålåk och vara kung över stan. Njutningen blandas dock med paranoia eftersom du aldrig är säker på tronen. En kula på fel ställe och vips så är någon annan kung. ”Nuthin' but a ’G’ Thang” fullbordar sedan en trio låtar som lätt förleder en att tro att The Chronic är ett av tidernas absolut bästa album, detta trots att resten av skivan, även om den är bra, inte håller samma höga klass.

Det nya soundet på The Chronic kom att kallas ”G-funk” – en referens till Funkadelic/Parliament-legenden George Clintons P-funk som var en viktig musikalisk inspiration och som också samplas på många låtar. Soundet hade ett stort inflytande på de efterföljande årens hip hop. Oavsett vad man tyckte om texterna, så var det omöjligt att inte tilltalas av de softa och melodiska beatsen. Det provokativa och hårda fick en förpackning som såväl fattiga som rika, småsyskon som äldre släktingar, vita som svarta, kunde gunga med i. Med elegans och smarthet svängde gangstarapen in i populärmusikens mittfåra. Det är knappast en slump att G-funken skapades i Kalifornien och inte på östkusten. Min övertygelse är att det har med vädret att göra. Det är svårt att vara sådär härligt laid back när man är ute en kall, regnig novemberdag i New York, och det gäller både för den som säljer knark och den som tar en promenad till sitt kontorsjobb. Det finns inga sandstränder och det är inte riktigt samma sak att glida runt i en bil när man måste ha tak på den. Det är ingen höjdare att bli skjuten i Los Angeles heller, men med lite tur så finns det i alla fall palmer i bakgrunden. Och i den varma luften kan man nästan missta polisbilarnas sirener för delikata små syntmelodier.

År: 1992
Skivbolag: Death Row
Producent: Dr. Dre
Längd: 62:52

101. The Stylistics - The Stylistics

Ett vanligt ideal för genrer som rock och soul är att de ska låta utlevande. Det räcker inte med att en rocklåt handlar om att vara kåt och att den passar bra att lyssna på när man är kåt. Man vill dessutom att sångaren ska vara kåt i det ögonblick hans sång spelas in. Hur kan man veta om så är fallet? Eftersom vi ofta inte har bandet eller artisten framför oss får vi förlita oss på röstläget – sångarens röstläge men också musikens allmänna ”röstläge”. Lust, ilska, sorg, kärlek och andra känslor, om de är tillräckligt starka, får oss att i viss mån tappa kontrollen över vad vi gör. Rocksångaren utstöter plötsligt ett gutturalt vrål eller börjar skråla falskt. Det är som om han nästan glömmer att han spelar in en låt när hans kroppsliga passioner får överhanden. Det är ungefär som när man blir arg i en diskussion – man glömmer att framställa sina argument så klart och övertygande som möjligt, och börjar gapa och skrika istället. En förnuftsstyrd situation har blivit känslomässig. Ett sansat argument med välformade premisser börjar allt mer närma sig en smäll på käften. Rockmusikern flämtar, stönar och slår vansinnigt på sin gitarr. Soulsångaren skriker överväldigad av smärta, medan blodådrorna avtecknar sig i relief på hans svettiga panna. Det gör så ont! Jag är så kåt! Det här är äkta rock! Det här är äkta soul!!

Det här är inte The Stylistics.

The Stylistics är soul för de där stunderna då man inte vill ha något skitigt, gapigt och stökigt. Då man inte vill ha något ”som skaver”. När man är olyckligt kär, men inte vill höra en brusten röst som skriker om saken, utan en silkeslen stämma som sjunger om det i de ljuvaste melodier. När man är sårad och vill ha någon som ger en tröstande, mjuka smekningar – men inte utan att peta lite i såret på samma gång. Låtarna på Stylistics självbetitlade debut handlar så klart inte bara, eller ens mestadels, om olycklig kärlek. Ämnen som lycklig kärlek, fånig kärlek, uppsluppen kärlek och, faktiskt, ett visst mått av politisk och social indignation, behandlas alla med samma svepande stråkar och honungssöta falsettröster. Bakom den aptitliga anrättningen står framför allt ett geni: Thom Bell. Tillsammans med Kenny Gamble och Leon Huff var han den viktigaste personen bakom en genre kallad Philadelphia soul, eller lite snärtigare, ”philly soul”.

Philly soul förknippas framför allt med Gamble och Huffs Philadelphia International Records, men när detta skivbolag slog igenom 1972 med Harold Melvin and the Bluenotes singel ”If you don’t know me by now” och The O’Jays album Back Stabbers, hade producenten och låtskrivaren Thom Bell redan skapat grandiosa album som The Stylistics och The Delfonics La La Means I Love You på andra skivbolag. Ända sedan barndomen hade Bell ständigt haft melodier och arrangemang spelandes i sitt huvud som bara väntade på att få komma ut. Det var först i tonåren Bell, som var tränad pianist, fick en relation till någon annan musik än den klassiska – något som inte kommer som en överraskning när man hört de många olika instrumenten skapa vackra, och in i minsta detalj planerade, harmonier på The Stylistics. Drömmen var ursprungligen Broadway, men den ambitiöse talangen blev snabbt varse att dörren där var stängd för den med fel hudfärg. Bells arena blev istället den snabbt växande soulscenen i hemstaden Philadelphia.

Thom Bells arbetssätt var raka motsatsen till den spontant utagerande populärmusik jag beskrev ovan. När han klev in i legendariska studion Sigma Sounds hade han redan pusselbitarna och deras sammansättning klara för sig i huvudet. The Stylistics såg han till en början som en ointressant grupp att jobba med, men tenorsångaren Russell Tompkins Jr fick honom att ändra sig. En trolig förklaring är att falsettsångarens röst liknade Bells egen och därmed bättre motsvarade musiken i producentens huvud. Tompkins Jr dominerar albumet till den grad att man knappt noterar övriga medlemmars närvaro. Det enda som fattades nu var någon som kunde skriva texter som var så anpassningsbara till Bells melodier, att de senare inte skulle behöva ändras det minsta. Bells val var något udda i sammanhanget: en tjugoårig judinna vid namn Linda Creed, som var besatt av svart musik. Och pusselbitarna passar verkligen perfekt. Det finns ingenting som skaver. När Bell har lagt sitt intrikata pussel av skimrande melodier, svävande arrangemang och Creeds texter finns inga bitar över. Detsamma gäller låtlistan. De flesta tidigare soulalbum gick efter ”two killers, the rest fillers”-principen, men på The Stylistics står varenda låt på egna ben. Ok, kanske inte ”Ebony Eyes”, men alla andra.

En anledning till att en låt som ”You are everything” har varit så viktig för mig är att den under en period fyllde en så viktig och tydlig funktion i mitt liv. Jag hade börjat lyssna mest på soul och disco efter att tidigare mest ha lyssnat på indiepop. Men man ersätter inte Another Sunny Day med Otis Redding, och definitivt inte med Chic. Jag ville ha något vackert att lyssna på de där nätterna när jag satt och njöt av att tycka synd om mig själv. Det skulle vara välproducerat, snyggt och berörande. När jag hörde ”You are everything” visste jag att jag hade hittat rätt. Först de inledande sekunderna där refrängen spelas upp i något slags undervattensversion utarbetad långt inne i Thom Bells hjärnvindlingar, sedan de första nedtonade textraderna (”Today I saw somebody who looked just like you, she walked like you do, I thought it was you”), varpå känsloläget skruvas upp ett snäpp i versens andra del (”As she turned the corner I called out your name, I felt so ashamed, when it wasn’t you…”) som förbereder scenen (”…wasn’t youoooo woouh wooouh!”) för låtens huvudnummer – den storslagna refrängen som med nöd och näppe balanserar på gränsen till det patetiska (”You are Everything and Everything is You”). Eller kanske är det rättare att säga att den med rak rygg och skönheten i behåll tar ett elegant steg över gränsen, utan att bli det minsta befläckad av det.

The Stylistics förenar soulens känslomässiga intensitet med den klassiskt skolade pianistens precision. Det är en oslagbar inbjudan till den musikaliska fest som skulle pågå i Philadelphia i flera år till.

År: 1972
Skivbolag: Avco
Producent: Thom Bell
Längd: 29:24