62. Television Personalities - And Don't the Kids Just Love It

En dag år 1998 blir en man arresterad för att ha stulit i en butik. Stölden skulle finansiera hans drogberoende och resulterade i att mannen fick sitta inlåst i sex år. Hans namn var Dan Treacy och sjutton år tidigare - år av depression, fattigdom, galenskap och genialitet - hade han tillsammans med sitt band skapat ett av 80-talets mest inflytelserika och älskvärda indiepopalbum; ett album som på många sätt definierade indiepopen innan den ens hade blivit en genre.

En av de bästa sakerna med punken var alla märkliga människor den drog fram i dagsljuset. Det är väl en fördel med varje ny våg, varje omvälvning: plötsligt dyker figurer upp som man tidigare knappt hade kunnat föreställa sig. Var befinner sig alla dessa original innan ljusskenet riktas mot dem? Var håller de egentligen hus? Vad gäller den tonårige Londonbon Dan Treacy, sedermera huvudfigur i Television Personalities, så spelade han Pink Floyd-covers med sina polare i mitten av 70-talet, innan punkvågen bröt ut och svepte med sig gänget in i studion, och så småningom i händerna på legendariske DJ:n John Peel. Denne skulle framför allt fatta tycke för "Part Time Punks" - en hejdlös drift med osäkra punkare, bandets genombrott och kanske fortfarande deras mest kända låt. År 1980, då Treacy var 20 år, påbörjades inspelningen av debutalbumet And Don't the Kids Just Love It.

Vi har haft många exempel på fantastiska produktioner på listan: Thom Bells ljuva arrangemang på The Stylistics och Brian Enos mångfacetterade ljud på Remain In Light, är två exempel. And Don't the Kids Just Love It däremot, har en produktionsnivå mer liknande den som råder på mitt gamla högstadiebands bästa låtar, inspelade i min kompis sovrum. Som producent till albumet står en man med det pampiga namnet "Vic Hammersmith-Broadway" - en blinkning till The Jams producent Vic Coppersmith-Heaven och ett rent påhitt av gruppen som producerade albumet själva. Den kompromisslösa viljan att gå sin egen väg, som kännetecknar bandets hela karriär, är på detta album lätt att förväxla med barnslig naivitet och uppriktighet. Det är som om Treacy ville säga: "Jag sjunger om precis vad fan jag vill, och jag tänker skapa briljanta små poplåtar även om ljudkvaliteten är åt helvete." Det är naturligtvis oerhört charmigt. Även om det 1981 kanske bara lät billigt och fånigt, så framstår albumet idag som själva symbolen för den där lågbudgetcharmen som gör att vi alla blir varma om hjärtat av Pavement och gamla Sarah Records-singlar. Till viss del är det kanske en gammal vålnad som ligger bakom detta: jakten på Autenticitet i konst. Denna jakt har dock ofta handlat om att romantisera det främmande i alla dess former; avlägsna tider, länder, kulturer och klasser; medan jag skulle tro att de flesta som gillar Television Personalities gör det för att de kan identifiera sig med Treacy och hans musik. Den falska rösten och den brusiga produktionen gör att musiken känns närmare. Det som av många skulle kunna upplevas som mediokert, förstärker istället bara den konstnärliga uplevelsen för andra. Att se något genialiskt uppstå ur så osannolika förhållanden är på något vis trösterikt.

Men man ska inte tjata om lågbudgetproduktionens charm för mycket. Det här är verkligen inte musik som är "så dålig så att den blir bra". Albumet är fascinerande, berörande och roligt, och Treacy har en alldeles utmärkt känsla för låtsnickeri. Ofta, som i "The World of Pauline Lewis", utnyttjas det klassiska tricket där upplyftande melodier kombineras med ett djupt tragiskt innehåll. Och budgetproduktionen är inte bara charmig. Lyssna på den bistra familjeskildringen "This Angry Silence" till exempel. Textens oro och mörker matchas perfekt av den bullriga, ekande ljudbilden. De gälla, spökliknande bakgrundskörerna, som återkommer flera gånger på albumet, blir extra kusliga och uttrycksfulla i den skramlande, sparsmakade omgivningen. Ett annat exempel är det ödsliga ljudlandskap som Treacys sorgsna stämma vandrar i, på "Diary of A Young Man".

Ofta träffar låtarna perfekt i den där punkten någonstans mellan bitterhet och humor, som tycks vara så tilltalande för oss människor. "Jackanory Stories" är ett utmärkt exempel. Jackanory är ett klassiskt brittiskt barnprogram där en skådespelare sitter och läser högt ur en bok. Helena Bonham Carter, Jeremy Irons, Ian McKellen, Peter Sellers... alla har de suttit i en fåtölj och haft högläsning för unga engelsmän. Dan Treacy framkastar nu tanken att hela livet egentligen inte är något annat än en förutsägbar och meningslös saga, precis som de som läses upp i Jackanory: "Just like life there's a good beginning, but there is no middle, so you might as well skip to the end. It's the same old story, and I've heard that story a thousand times before." Dagboksanteckningarna i ovan nämnda "Diary of A Young Man", är inte mycket muntrare: "I draw the curtain on another day, I pick up my diary but there's nothing to say". Den bittra synen på livet, säkert bekant för många andra 20-åringar, kommer kanske ändå starkast till uttryck i sista raden på "A Family Affair": "I telephoned God today, but all I got was the answer machine".

Texterna på albumet rör sig överlag mellan det sorgliga och det bitska, det svartsynta och det komiska. På många sätt kan man se And Don't the Kids Just Love It som en föregångare till indiepopens estetiska ideal: punkens gör-det-själv-attityd, men med spensliga kufar istället för agressiva män, mer sorg än ilska, och en uppmuntran till att vara lite knäpp och läsa böcker. Men det här var långt innan det blev ett trivsamt medelklassideal för bortskämda slynglar. Treacy var verkligen ett original, som utvecklade sin musik långt bortom indiepopens ramar, in i psykadelia, noise och vad som helst som passade bäst för att uttrycka hans personliga vision. Det går emellertid att hitta en hel del likheter med indieikonen Morrissey; Treacy hade också han udda intressen (inte minst brittisk 60-talskultur förenar de båda), ironisk humor och känsla för det tragikomiska i tillvaron - men till skillnad den så framgångsrike Morrissey så sjöng Treacy falskt, dolde popmelodierna och de bitterljuva texterna i oväsen, och knarkade alldeles för mycket. Han var inte en artist för de stora scenerna och om The Smiths-sångaren var en kombination av kuf och romantisk hjälte, så var Treacy bara en kuf. Därför kommer han aldrig bli mer än en udda kultfigur och Television Personalities aldrig mer än ett udda kultband - ett faktum som givetvis får många av deras fans att älska dem ännu mer.

Det senaste jag hörde om Treacy var att han var på väg att återhämta sig efter att ha legat i koma efter en hjärnoperation. Hans syster rapporterade i slutet av november att han precis skulle börja öva upp talförmågan igen. Hur det gått med honom sedan dess vet jag inte. Det är inte utan att man tänker på Treacys ord om den lika enigmatiske Pink Floyd-sångaren Syd Barrett: "He was very famous once upon a time, but no one knows even if he's alive."

År: 1981
Skivbolag: Rough Trade RT24
Producent: Vic Hammersmith-Broadway
Längd: 37:21

63. Another Sunny Day - London Weekend

För ett par år sen var jag på en konsert med Harvey Williams, mannen bakom bandnamnet Another Sunny Day. Han var förband till Kommun, ett jaha-band som till två tredjedelar består av medlemmar från Vapnet. När Kommun ställde sig på Debaser Slussens scen var det nästan fullsmockat. En timme tidigare var vi max tjugo tappra själar som höll om varandra till tonerna av "I'm In Love with a Girl Who Doesn't Know I Exist" och "I Don't Suppose I'll Get a Second Chance". På scen stod en ensam Williams och såg liten och obetydlig ut. Det var ett underbart antirockmoment. Att vi inte var fler där kändes fullt logiskt. Halva charmen med Sarah Records-akterna är att vanliga, sunda människor aldrig kommer att känna till och än mindre se något speciellt i dem, av den enkla anledning att få människor är så evigt blygsamma, naiva, romantiska och fast i omöjliga drömmar som Williams och hans gelikar är. Och på samma gång: så sanslöst vanliga. Att kalla Williams för en artist är kanske rätt på sätt och vis: han spelar och framför ju musik. Men ordet "artist" ger intrycket av något lite glittrigt och lyxigt, något upphöjt och annorlunda. Någon med stark utstrålning och snygg rumpa. Harvey Williams passar inte in på något av det här. Han ser rent av ovanligt vanlig ut.

Efter konserten tog jag mod till mig och gick fram till honom. Trots den nästan skrämmande stora roll den lilla mannen spelat i mitt liv så kändes det ändå inte mycket märkligare än att börja prata med korvgubben runt hörnet. Jag köpte London Weekend av honom och fick den signerad ("To Martin. Thanks for everything. Harvey") - naturligtvis ett stort ögonblick för mig. Egentligen hade jag inte tillräckligt med pengar, men det var okej. Pengar är inte det viktigaste för Harvey. Men jag ville mer än bara köpa en personligt signerad skiva av honom.

Inom mig kände jag ett starkt behov att få berätta om den stora betydelse han haft för mig, inte helt olik den längtan man känner efter att få bekänna sin romantiska kärlek för någon. (Om ni undrar: jo, hon vet att jag gillar henne, det måste hon göra, allt annat är helt orimligt, men trots att hon har kille och noll intresse av mig så funderar jag ändå på att skicka ett bekännelsesms - för att sedan en gång för alla lägga henne bakom mig. Antingen det, eller lägga mig i sängen och maniskt lyssna på London Weekend om och om igen. Anyhoo...) Så jag talade först om för honom att "You Should All Be Murdered" var min absoluta favoritlåt tillsammans med Curtis Mayfields "Move On Up", vilket han tyckte var ganska roligt, och sedan viftade jag försiktigt med skivan: "This has helped me through many lonely nights." Urtöntigt, jag vet, men det här var absolut det rätta sällskapet att vara urtöntig i. Svaret lät inte vänta på sig: "Me too, me too." Det var inget skryt, ingen ironi, inget skämt. Det var bara en fin och naturlig sak. Svaret kom helt självklart. Harvey Williams och jag förstod varandra.

Not so long ago

I tried to make you love me

I told you that I loved you

Then asked you if you loved me

And although you said no

There's still something inside me

That trembles when I hear your name

You're still the only girl for me

Så lyder första versen av "Rio". "I" eller "me" förekommer sju gånger. Någon form av "you" hittar vi också på sju ställen. "Love" i en eller annan variant står på tre ställen och i övrigt finner vi uttryck som "inside", "trembles" och "girl". Det vi får reda på i versen är att Harvey (det är knappast tal om någon "berättare") är olyckligt kär i en tjej. Det räcker med denna enda vers, faktiskt slumpmässigt utvald, för att man ska förstå vad Another Sunny Day handlar om. Det är jag och du och kärlek. Inget annat spelar någon roll. För en sån som jag, som är dålig på att komma över saker som har med kärlek att göra, kan det vara trösterikt att lyssna på Harvey Williams trånande: han är nämligen fullständigt usel på att gå vidare. Och han är det till något av den ljuvligaste popmusik man kan tänka sig. Jag älskar att det är så underbart lite kuk i allt vi hör: de mjuka gitarrerna, trummorna som taktfast dunkar på men som ändå aldrig ger skenet av att kunna göra en fluga förnär, Harveys tunna och svävande röst. Jag älskar att de vågar framstå som totala losers. Jag älskar att de vägrar "rycka upp sig".

London Weekend blandar svepande balladdepp ("Rio", "The Very Beginning, "New Year's Honours") med snabba och närmast dansanta popunder ("Anorak City", "What's Happened to You, My Dearest Friend?"). Ändå är det ingen större skillnad på den genomgående känslan: det här är musik för oss som tycker att The Smiths kan kännas lite väl tuffa och hårda ibland. Vilket leder in oss på världshistoriens bästa indiepoplåt: "You Should All Be Murdered". Novisen brukar kommentera den med att "låta väldigt mycket som The Smiths" för att sedan gå vidare med sitt liv. Denna åsikt är förståelig, men oerhört fel. Den är förståelig eftersom röst, musik och tema alla ligger ganska nära Manchesterbandets uttryck. Den är oerhört fel eftersom de skillnader som ändå finns betyder allt. Jag skrev att det kändes konstigt att prata om Harvey Williams som en artist. Morrissey, däremot, är absolut en artist. Han är flamboyant, smart, kvick, finurlig, extrovert med sitt utanförskap och har en stark röst som inte skäms för sig. Om Morrissey sjöng att han en dag skulle mörda alla han inte gillade skulle det kunna låta hotfullt eller åtminstone riktigt syrligt - men herregud, ni hör väl hur det låter när Harvey Williams sjunger? Det hela är bara en enkel dagdröm, ett mjukt uttryck för hans bitterhet och ledsamhet. Det är nästan så man önskar att han hade mod och kraft nog att göra något radikalt, men det enda han kan göra är att skriva en poplåt om sina känslor. Och det enda vi kan göra är att lyssna på den. Det är klart att vi inte vill mörda någon, lika lite som Harvey vill det. Vi är bara ledsna för att saker inte blev som vi önskade, att vi inte fick dem vi ville ha. Varenda fantastisk sekund av "You Should All Be Murdered" - från de inledande, mjuka trumslagen ända fram till den storslagna finalen med stråkar och världens bästa gitarrer - berättar för oss att det här inte på något sätt handlar om död. Det handlar om dödens verkliga motsats: kärlek.

Det här är förstås inte musik som passar alla. Det handlar inte om något otvetydigt genialiskt på så sätt att det vore absurt att förneka den otroliga kompetens som ligger bakom. Det är inget annat än ganska enkel popmusik skapat av en vanlig kille från Cornwall. Man måste därtill kunna svälja rader som "Today I felt so good, because I didn't think of you for almost an hour", "There are so many beautiful girls in this world, there must be one somewhere for me" och "Hey there, little girl, you are the center of my little world" - helt utan att skämmas. Visst, musiken är säkert ganska självdestruktiv på många sätt. Den kanske inte är så nyttig att lyssna på alltid. Harvey Williams själv borde förstås ta sig i kragen. Men ändå. Den dagen jag bara vill säga åt honom att "växa upp, för fan" är den dagen jag har glömt bort allt det som definierade mina längtansfulla tonår.

Eller vem försöker jag lura egentligen: det som definierat hela mitt liv.

År: 1992

Skivbolag: Sarah Records

Producent: Harvey Williams, Ian Catt

Längd: 40:15

64. Talking Heads - Remain in Light

Det finns inte alltid ett före och efter, ibland älskar man ett band redan vid första lyssningen. Så var det inte för mig, när jag skulle försöka lyssna på Talking Heads. Jag letade upp dem, lyssnade, men vände hem med svansen mellan benen. Debuten gillade jag, med skrammelpunkiga låtar som "Psycho Killer" och "Pulled Up", men jag hittade inga sätt att tränga igenom den täta produktionen på More Songs About Buildings and Food. Jag stoppade tillbaka de talande huvudena i byrålådan. Och tiden gick. En dag bestämde jag mig för att ge dem ytterligare en chans. Jag öppnade lådan och ut ramlade David Byrne med stapplande ben, och plötsligt kändes allting, från de drivande rytmerna till de märkliga texterna, helt rätt. Att identifiera ett före och efter behöver inte innebära att man vet varför man plötsligt kan älska något man tidigare har förhållit sig kylig gentemot. I det här fallet vet jag dock exakt vad det var som hade hänt mellan mitt initiala avvisande och min senare kärlek: jag hade upptäckt funken, jag hade upptäckt James Brown, och det är samma sak som att upptäcka att musik ibland måste dansas till. Till skillnad från många av de samtida punkbanden runt musikklubben CBGB i New York knöt Talking Heads an till en svart musiktradition, vid en tid då punkmusiken var som vitast. Från den spännande debuten fram till (men inte med) de mer urvattnade popalbumen vid slutet av 80-talet var det Tina Weymouths bas och en orubblig rytm som drev låtarna framåt.

More Songs About Buildings and Food var bandets första samarbete med demonproducenten Brian Eno. Det var ett samarbete som skulle sträcka sig över tre album, och som på många sätt kulminerade med 1980 års Remain in Light. Att lyssna på Remain in Light är lite som att läsa Faulkners tjocka, vindlande prosa; oändligt rik, och om man är uppmärksam märker man nya saker (ord eller ljud) som man inte trodde fanns där; det är som att läsa Vargas Llosas roman Det gröna huset, och känna djungelns fuktiga dofter, ljud och synintryck tätna omkring sig. Att hämta influenser från Afrika är förstås ingen ny grej inom konsten, tänk på Gauguin, Picasso, osv. Men Talking Heads hade en väldigt ambivalent inställning till konstbegreppet och till att klassificeras som "konstpunk". De ville inte förknippas med en kylig "arty" inställning till rytmer och till att dansa. Istället ville de uppfattas som ett band där rytmerna och dansen är central. På inledningsspåret "Born Under Punches (The Heat Goes On)" är det några trummor och ett "baa" som skakar igång den funkiga rytmen, innan några djungelljud avbryts av David Byrnes karakteristiska röst. Men det är egentligen först på den fantastiska "Crosseyed and Painless" som albumet drar igång på riktigt. Låtens refräng innehåller raderna: "Sharp as a knife/Facts cut a hole in us". Vem har inte känt så när alla jobbiga faktum närmar sig från alla håll? Hyran ska in på fredag och jag vet inte var jag ska bo nästa månad, men "The world moves on a woman's hips/The world moves and it swivels and bops" som Byrne sjunger på "The Great Curve". Remain in Light får mig att vilja dansa bort alla tråkiga faktum.

Det är omöjligt att skriva om Talking Heads utan att åtminstone nämna Stop Making Sense, där några spelningar av bandet har klippts ihop till en konsertfilm. David Byrne gör sina märkliga rörelser, mer eller mindre i takt med musiken; Tina Weymouth står och vaggar tillsammans med sin basgitarr; ett antal musiker har hyrts in för att skapa alla ljud som Enos produktioner krävde; en gång kommer Byrne ut på scenen i en överdimensionerad kostym; två bakgrundssångerskor oooar, publiken jublar; och allting är så överjävligt bra att det är svårt att veta vad man ska göra av sina fötter. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med musikstjärnor. David Byrne ser däremot mer ut som en person som flyttar papper från den ena sidan av skrivbordet till den andra, och hur mycket jag än vill intala mig själv om motsatsen så har jag mer gemensamt med en välklädd byråkrat än med en adrenalinspäckad rockikon eller en snygg r'n'b-artist. Stop Making Sense är inte bara en fantastisk dokumentation över hur det måste ha varit att se Talking Heads live, det är också en sådan där grej som gör att man ångrar att man inte är född tjugo år tidigare - och i New York.

Om den första delen av Remain in Light är en svettig djungelpromenad, är den andra delen i jämförelse svalare. Efter hiten "Once in a Lifetime" följer "Seen and Not Seen", som är kritisk mot ett samhälle där människor försöker köpa sig lycka. Byrne pratar fram texten: "He would see faces in movies, on T.V., in magazines, and in books.../He thought that some of these faces might be right for him". Samhällskritiken blir än hårdare i "Listening Wind", som berättar en historia från en urinvånares synvinkel. Jag har ingen aning om vad Byrne sjunger om i "The Overload", men det är både mäktigt och skrämmande att höra Byrnes pusta fram "The Gentle Collapsing/Of Every Surface" över den mulna och ödesmättade ljudmattan.

Talking Heads är det arketypiska sofistikerade postpunkbandet. När Talking Heads och The Ramones signades till samma skivbolag 1977, och tillsammans drog ut på en Europaturné, kunde medlemmarna i The Ramones inte förstå varför Byrne och de andra huvudena läste böcker, istället för att göra det rockstjärnor alltid gör när de lämnas utan sina föräldrars översikt. Remain in Light är kanske inte det första Talking Heads-albumet man bör ge sig på - det vore lite som att ge sig ut i djungeln utan mat eller kompass - men det är det album av bandet som är rikast och som ger mest vid upprepade lyssningar. Jag har inte stött på en bättre beskrivning än Ken Tuckers i Rolling Stone: "Remain in Light yields scary, funny music to which you can dance and think, think and dance, dance and think, ad infinitum." Där har vi det! Dansa och tänk, tänk och dansa, dansa och tänk, världen rör sig kring en kvinnas höfter, hyran ska betalas på fredag, men det gör ingenting för "the world moves and it swivels and bops", och jag ska dansa bort alla tråkiga faktum.

År: 1980
Skivbolag: Sire
Producent: Brian Eno
Längd: 40:10

65. Neil Young - After the Gold Rush

Neil Young har gjort många album. Han har gjort så många att jag tvivlar på att ens Martin har koll på alla. Så här ser Neils karriär ut i en överdrivet komprimerad version: först, under andra hälften av 60-talet, var han en viktig medlem i Buffalo Springfield, och från och med det självbetitlade debutalbumet och hela 70-talet (nästan) gjorde han några album som för alltid placerar honom bland de stora låtskrivarna vid mitten av förra århundradet. När popmusiken tog en ny riktning på 80-talet, försökte Neil, precis som många andra äldre musiker, att anpassa sig till den nya popvärlden. Album med hårdrock (Re-ac-tor), Kraftwerksynt (Trans), rockabilly (Everybody's Rockin'), något slags r'n'b (This Note's for You), klassisk country (Old Ways) och annat (Landing on Water) avlöste varandra. Experimenterandet ledde till ganska sköna och nästan lyssningsbara album, men var mest irriterande. När Neil tidigt på 90-talet spottade ur sig några stökiga album blev han plötsligt kreddig bland kids som lyssnade på Sonic Youth. (Inte för att han brydde sig om något så oviktig.) Och det är ungefär där han är nu. Missförstå mig inte. Neil har givetvis fortsatt sin musikaliska utveckling och att inte bry sig om sina fans. Men någon gång på 90-talet blev han ett namn, inte bara för rockgubbar, utan också för ungdomar som strax kollade upp hans tidigare alster. Rockikon, javisst, men också en kultidol för hela den alternativa scenen från 90-talet och framåt. Ett namn att plocka fram när man vill visa att man inte bara har koll på senaste mixtapet från någon obskyr rapduo i Huntsville, utan också det klassiskt tidlösa som många fortfarande tycks finna i 60- och 70-talets popmusik. Men Neil förtjänar förstås bättre än att bli en bricka i ett ängsligt kreddighetsspel. När jag lyssnar på Neil Young är det inte för den så kallade tidlösheten (jag vet inte ens vad det innebär att kalla något för tidlöst), utan för att han ofta lyckas fånga något, jag vet inte, någon form av romantisk blödighet som jag älskar.

After the Gold Rush (bara titeln väcker melankoliska tankar) är inte Neils mest blödiga album, men det finns stunder här där texterna närmar sig det blågråsvarta omslaget, där Neils ansikte nästan smälter samman med bakgrunden: ett stängsel och en tegelvägg. Många gånger har jag spelat "Oh, Lonesome Me" och instämt i följande rader:

Everybody's going out
And having fun
I'm a fool for staying home
And having none

Tjejen Neil svärmar för flörtar säkert med andra killar, men han älskar henne fortfarande och skulle välkomna henne i sina armar om hon bestämde sig för att komma tillbaka. Så talar en äkta romantiker! ("Oh, Lonesome Me" är visserligen en cover, men det spelar mindre roll, det viktiga är att vi tror på Neil när han med sin nasala röst gråter ikapp med den sparsmakade musiken.) Lika smärtsamma är "I Believe In You" (med raderna "Coming to you at night I see my questions/I feel my doubts") och "Only Love Can Break Your Heart", som Saint Etienne trettio år senare knycklade samman, vände ut och in på, och förvandlade till världens bästa låt. Det melankoliska draget på After the Gold Rush rör sig dock inte bara på det personliga planet. Lika mycket handlar det om en värld som går åt helvete, med atombomber, kalla krig och ökenstormar som kväver allt levande. På titellåten målar Neil upp apokalyptiska stämningar, med barn som gråter och silvriga rymdskepp som gnistrar i solen. Det är hippieromantik, men inte som ett nedsättande ord, utan som ett ord som fångar all idealism och kärlek som speglas i förhoppningen om en bättre värld.

After the Gold Rush är alltså ett dystert, melankoliskt album. Men vad nu då? Efter den eldiga och drivande "Southern Man", om rasism i den amerikanska södern, kommer den till synes muntra "Till the Morning Comes". Är det ett hoppfullt inslag bland allt mörker? Till några enkla pianotoner och en trumpet nästan viskar Neil fram "I'm only waiting/till the morning comes/till the morning comes", innan en bakgrundskör upprepar samma ord. Aj då. Insikten om att låten kanske inte är så munter infinner sig så sakta. Han väntar på någon som aldrig kommer att dyka upp. Den muntra melodin är bara där för att understryka svärtan. Men Neil skulle inte vara Neil om han inte stoppade in något, vad som helst, att trösta sig med. Låt inte världen hålla dig nere, "it's only castles burning" sjunger han på "Don't Let It Bring You Down". Utmärkande för romantiker är att de aldrig kan se livet som en enda rad svarta ögonblick, det finns alltid något, en tjej, en joint, eller några fina ögonblick att se fram emot. Det är därför man kan fortsätta lyssna på After the Gold Rush utan att få känslan att allting är hopplöst.

Det finns ingenting som tidlöshet. Om femtio år är det kanske några singlar av The Tough Alliance som anses ha tidlösa kvaliteter eller ett album av G-Side som hamnar högst i alla listor över tidernas bästa album. Men Neil Young har säkrat sig en form av tidlöshet i den mån hans album hittar lyssnare bland nya generationer. Det är i så fall ett bra tecken. För vad är det After the Gold Rush säger oss? Jo, att världen, kärleken och livet kan gå åt helvete. Men samtidigt - och det här är anledningen till att musik är så bra - livet är inte så hemskt. Det finns alltid någonting att glädja sig över och någonting att se fram emot. After the Gold Rush ger oss en värld av sorg och mörker, men det är en värld där hoppet flammar som en uppåtgående sol i horisonten.

"It's only castles burning."

År: 1970
Skivbolag: Reprise
Producent: Neil Young, m.fl.
Längd: 35:10

66. Dexys Midnight Runners - Too-Rye-Ay

Det finns band som i så hög grad präglas av en enskild person, att de blir nästan synonyma med denne. Från 80-talet kommer jag spontant att tänka på The Fall och Mark E. Smith. Ja, och så såklart Dexys Midnight Runners och Kevin Rowland. Att Dexys verkligen är Rowlands egen grupp inser man av faktumet att nästan hela bandet hoppade av efter första albumet för att ersättas av ett nytt. På Wikipedia står idag Rowland som bandets ende medlem, medan listan över tidigare medlemmar består av ett tjugotal olika namn. Den energiske sångaren tycks närmast ha betraktat sig som tränare för sitt alldeles egna fotbollslag. Fysisk träning stod ofta på menyn inför en spelning, medan alkohol då var strängt förbjudet. Rowland ville uppnå något stort, men för att komma dit krävdes disciplin och en noggrant uttänkt estetik. Inget fick lämnas åt slumpen.

Ett utmärkande drag hos Dexys Midnight Runners har alltid varit stilmedvetenheten och de halsbrytande kasten från en image till en annan. Om bandet på första skivan, Searching for the Young Soul Rebels, hade en ytterst välplanerad arbetarlook och på tredje albumet, Don't Stand Me Down, poserade som välkammade börsmäklare, så hade Kevin och hans nya gäng inför mittenalbumet Too-Rye-Ay klätt upp sig till någon form av charmiga, irländska luffare. Eller kanske ska man snarare tala om svettiga bonndrängar med scarf och banjo? Jag vet inte. Titta på omslaget eller leta upp något gammalt Youtubeklipp, och avgör själva. Man kan hur som helst inte säga annat än att att Rowland är ett under av kreativitet och en dramaqueen av stora mått. Innerst inne vill vi väl kanske alla bli vackra, lysa på en scen och testa olika identiteter, men har självbevarelsedrift eller feghet nog att inte gå "all in" som Rowland alltid tycktes göra, ständigt pådriven av sin till synes oändliga energi, passion och drift att uttrycka sig. Hans ansträngningar resulterade i att Dexys Midnight Runners släppte tre fantastiska och oförglömliga album.

Too-Rye-Ay är det mest lättillgängliga av dem, eller åtminstone den skiva som jag själv har haft lättast att ta till mig. På första albumet var bandet fortfarande ganska punkiga, medan sista albumet till stor del ägnas åt långa personliga utvikningar från Rowland om...tja, lite vad som helst som faller honom in. Too-Rye-Ay består däremot till 100 % av energisk popsoul, som borde få fans till den tidige Håkan Hellström att tappa hatten av förtjusning - och det är inte bara därför att "Kom igen Lena" tagit mer än bara namnet från en viss Dexys-låt, som jag gör jämförelsen. Nej, hos Dexys finns i allmänhet samma dragning mot det extatiska, samma direkt tilltalande popmelodier - och visst är väl Rowlands passionerade röst en avlägsen släkting till Göteborgsromantikerns? För Kevin Rowland är verkligen en fantastisk sångare - troligtvis den bäste vite soulsångaren någonsin. Han förenar soulmusikens passion med indiekillens neurotiska självintrospektion på ett sätt som gör att det är omöjligt att inte känna en kärlek till honom som sträcker sig en bra bit längre än distanserad beundran av konstnärliga kvaliteter. Än så länge är vi emellertid inte så där tätt inpå honom som vi kommer på Don't Stand Me Down; än så länge är han mer en fantastisk artist än ett fascinerande livsöde och mer en skicklig låtskrivare än en drabbande personlighet. Van Morrison är väl den ende jag kan komma på som ger Rowland en match om titeln som tidernas bäste vite soulsångare. Det är alltså helt logiskt att en Morrisoncover finns med på skivan: "Jackie Wilson Said (I'm in Heaven When You Smile)". En Kevin Rowland-hyllning av en Van Morrison-hyllning av Jackie Wilson alltså - klart man älskar en sådan låt! Precis som hos Morrison finns på Too-Rye-Ay kombinationen av soul och irländsk folkmusik. Rowland, som har irländskt ursprung, kallade det för "celtic soul".

Det finns en genomgående partykänsla på albumet, alltifrån inledningslåtens fiolriff till allsångsballaden "Until I Believe In My Soul". Rowland, hans band, ett par stråkar och en soulkör, skapar tillsammans en stämning av upprymdhet och gemenskap. Låt oss skapa magi tillsammans. Eller "Let's Make This Precious", som en av skivans bästa låtar heter. Rowland sjunger:

Bare your hearts and cleanse your soul /.../ We must forsake all to win /.../

First, let's hear somebody sing me a record that cries pure and true,

No, not those guitars, they're too noisy and crude.

The kind that convinces, refuses to leave.

There's no need to turn it up,

if it's pure I'll feel it from here.

Ah! Man måste ändå älska det där: att se musiken som en renande aktivitet, som själsmusik i bokstavlig mening. Eller som Rowland säger i "Until I Believe In My Soul": "It's the battle between the body and the soul, the spirit /.../ I will punish my body until I believe in my soul." Han visslar. Han stönar. Han viskar, trallar, gnyr, skrattar och skriker sig igenom låten i sin jakt på det där, det där... det där helt enkelt. Däri ligger väl nyckeln till att förstå Rowlands auktoritära och kompromisslösa styre över sina medmusiker - Dexys måste vara mer än bara musik, mer än bara betald underhållning. Även om Rowland kanske själv, åtminstone på den här tiden, såg musiken som en kollektiv rening för alla inblandade, så är det väl ganska uppenbart för lyssnaren att det först och främst handlar om ett individuellt statement, en rening för hans egen själ. Den där genomträngande, känslofyllda rösten ljuder över alla körer, fioler, blåsinstument och gitarrer, och får en ibland att tänka på en sektledare som manipulerar sin församling/orkester in i minsta detalj för sin egen frälsnings skull. Möjligen är den allmänna euforin också ett resultat av den typ av amfetamin som bandet är uppkallat efter, men det låter jag vara osagt.

Too-Rye-Ay får mig alltid på gott humör; får mig alltid att vilja springa upp på närmsta scen och genomsvettig sjunga ut av hela mitt hjärta; eller, eftersom man nu ändå är en stel svensk och det aldrig finns några scener i närheten att springa upp på, åtminstone att vilja ta några spontana danssteg medan jag diskar. Shit, om ett album bara får mig att göra en liten piruett och skrika "Ooooh!" eller något liknande oartikulerat känslouttryck, när jag är på väg ut med soporna; ja, då kan jag inte begära så mycket mer. När skivan avslutas med "Come On Eileen", så har man hunnit glömma hur många gånger man hört låten och att den är det i stort sett enda som allmänheten känner till om bandet, och kan istället njuta av hur himla bra den faktiskt är.

År: 1982
Skivbolag: Mercury Records
Producent: Kevin Rowland, Clive Langer, Alan Winstanley
Längd: 40:37