72. Sly and the Family Stone - There's a Riot Goin' On

Det är en märklig ironi att There's a Riot Goin' On hamnade precis före What's Going On när vi sammanställde den här listan. Marvin Gayes välljudande mästerverk är naturligtvis oroande på sitt sätt, men albumets ljusa toner och sångarens overkligt lena stämma ingjuter ändå hopp. På skivomslaget blickar Gaye framåt, uppåt, och man tycker sig kunna skymta ett försiktigt småleende. Trots problemen han målar upp så verkar han ändå vilja tro på framtiden. "God is Love". Det finns en chans för oss.

Fem månader efter att What's Going On släpptes lyckades Sly Stone äntligen färdigställa en ny skiva, efter att ha spenderat nästan två år pendlandes mellan partyrus och drogdvala, långt bort från den professionella arbetsdiciplin som skivbolagschefer sannolikt gärna ser hos sina artister. Han hade missat deadlines, bråkat med bandmedlemmar och blivit melankolisk och olycklig; något som måste ha verkat märkligt med tanke på den optimistiska och livsbejakande Stand!, som var det sista albumet Sly and the Family Stone hade släppt ifrån sig när Sly Stone brummade iväg med de färdiga inspelningarna av There's a Riot Goin' On till Epic Records. Skivan var egentligen tänkt att heta Africa Talks to You, men Stone valde att byta namn på den som en passning till sin soulkollegas relativt nyutkomna verk. Gaye ställde frågan, Stone svarade. Och om det fanns oro i frågan, så var det inte mycket mot den svartsynthet som genomsyrade svaret.

För en lyssnare som inte är bekant med Sly and the Family Stones tidigare musik och som inte skänker texterna så stor uppmärksamhet passerar säkerligen There's a Riot Goin' On som en skön och tillbakalutad musikstund. Det är det ju också, absolut. Men det läskiga är att det tillbakalutade förefaller vara resultatet av massivt droganvändande och melankolisk energilöshet. Faktum är att Stone bokstavligen talat var väldigt tillbakalutad under stora delar av inspelningarna: han hade en säng i studion i vilken han låg och sjöng in flera av låttexterna. Han orkade väl inte stå upp, antar jag. Det låter komiskt och lätt absurt, men när man hör låtar som "Just Like a Baby" och "Family Affair" är det inte svårt att se bilden framför sig.

Även bakom en låt som "(You Caught Me) Smilin'" - som tillhör det på skivan som låter lyckligast - gömmer sig ett förvridet leende. Stone blir påkommen med att vara hög, vilket är anledningen till att han ler. Men den dubbla innebörden framgår rätt tydligt. Visst, han blir upptäckt med pudret i näsan, men han blir också tagen på bar gärning vad gäller att - le. Att vara glad framstår som ett undantag, något man ju egentligen inte gör eller ska göra när tiderna är som de är. 60-talet hade tagit slut på ett smärtsamt abrupt sätt. Drömmarna och förhoppningarna om en bättre framtid som hade spirat under ett par glada somrar krossades både snabbt och långsamt. Snabbt: Morden på Martin Luther King och Bobby Kennedy. Långsamt: Medborgarrättrörelsen mattades av, polisbrutaliteten ökade. Bland mycket annat. Världen var fortfarande hemsk, om inte ännu mer så. Det kanske inte var så konstigt att Stone gick ner sig i droger.

"There's a Riot Goin' On" är en högst tvetydig titel. Titellåten är nämligen exakt noll sekunder lång, vilket är lätt att tolka som att det inte är något enda jävla riot going on överhuvudtaget. Inget pågår, inget av värde händer längre. Det blev aldrig någon förändring och nu orkar folk inte kämpa längre. Stone själv hade en annan förklaring då han långt senare sa att han inte tyckte att det borde finnas några upplopp, och att det var därför låten var noll sekunder lång (eller kort, kanske man ska säga). Kanske talade han sanning, kanske var han genuint trött på allt skit ("Just like a baby, sometimes I cry just like a baby") och kanske var det därför att han lämnade de soliga och hittiga glansdagarna bakom sig och ägnade sig åt den här klart mindre publikfriande, mer smutsiga och lågmälda musiken. Den var kanske inte lika lycklig, men den var sann mot sin upphovsman och sin tid. Den var ärlig.

Men är det en tung och dyster upplevelse att ta sig an There's a Riot Goin' On? Nja. Det är kanske den otäckaste och mest ironiska aspekten av skivan: den är ju egentligen riktigt trevlig att lyssna på. Rent av inspirerande. "Luv n' Haight" och "Runnin' Away" (trumpeterna!) gör mig oförskämt glad, "Thank You for Talkin' to Me, Africa" har ett underbart segt och djupt funkgroove och "Family Affair" är med all rätt en av de mest älskade låtarna i pop-, soul- och funkhistorien. Mörkret och musikglädjen lever sida vid sida. There's a Riot Goin' On är helt enkelt en väldigt behaglig och njutbar resa ner i avgrunden.

År: 1971
Skivbolag: Epic
Producent: Sly Stone
Längd: 47:33
                                     

73. Marvin Gaye - What's Going On

Jag vill gärna skriva en bok eller göra en film om olycklig kärlek, men det är svårt att tänka sig att man skulle kunna komma med någon ny infallsvinkel på ämnet; alla känslor och tårar har redan pressats fram i Damen med hunden och Brief Encounter. Så känns det när man ska skriva om What's Going On. Döden, kärleken och What's Going On - tre ämnen som stötts och blötts i det oändliga. Det enda sättet att skriva om albumet är att börja med att ursäkta sig och förklara varför det inte toppar den här listan.

Tre låtar på What's Going On är så överjävligt bra att de i fyrtio år har lurat musikjournalister att tro att albumet är tidernas bästa. What's Going On består av en triptyk mästerverk: titellåten, "Mercy Mercy Me (The Ecology)" och "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)", som avslutar den strax trettiofem minuter långa resan, som handlar om en man som precis har tagit sig hem från Vietnam och som finner att landet han har kämpar för rämnar under miljöförstöring och politiska orättvisor. Denna trio mästerverk ramar in alla andra låtar på albumet och tillsammans sammanfattar de Gayes ambitioner: medveten soul. Nu kanske ni ryser ända ut i fingertopparna. Använde han precis det där ordet? Epitetet "medveten" har ofta använts av musiker för att urskulda det faktum att de gör tråkig musik. Det räcker så klart inte att tycka att fred på jorden är bra om musiken varken svänger eller berör. Men det finns en annan användning av ordet, som inte gömmer musikaliska brister under en självrättfärdig världsförbättraranda. När jag talar om medveten soul och om Marvin Gaye talar jag om musik där alla delar, den politiska ambitionen, den sparsmakade produktionen och Gayes mjuka röst, förenas till en ljuvlig enhet.

Lyssna på titellåten! Vi hör några människor prata innan de överröstas av en vemodig saxofon, som drar igång en tillbakalutad rytm och Gayes välkända inledningsrader: "Mother, mother, there's too many of you crying/Brother, brother, brother, there's too many of you dying". Berry Gordy, Motowns grundare, ville först inte ge ut "What's Going On" som singel. Han trodde att den var alldeles för politisk för att nå ut till lyssnarna. Men Gaye stod på sig och singeln blev den snabbast säljande i Motowns historia. Gordy var dock fortfarande tveksam till att ge ut ett helt album med socialt medvetna sånger. Men de enades om ett vad: om Gaye kunde få ihop ett album inom trettio dagar så skulle Motown ge ut det, annars skulle Gaye gå tillbaka till att sjunga kärlekssånger. Lyssna på "Mercy Mercy Me (The Ecology)"! Aldrig har en ekologisk vädjan låtit så vemodigt vacker som "Mercy Mercy Me" gör i drygt två minuter. Sedan blåser en skrikande saxofon igång och en bakgrundskör oooar olycksbådande, och när det bara är ett par tiotal sekunder kvar vrids oooandet några varv och skapar den ljudmässiga motsvarigheten till kvicksilverfiskar och oljesvarta hav. Lyssna på "Inner City Blues (Make Me Wanna Holler)"! En skakande uppgörelse med fattiga innerstadsghetton, och en av de bästa avslutningslåtarna någonsin. Gayes smeksamma röst svävar viktlös över en lågmäld funkig rytm. Efter fyra och en halv minut lämnas Gayes röst ensam, innan de varma tonerna till "What's Going On" flödar som honung ur högtalarna och knyter ihop albumet.

Det är inte så att resten av albumet är dåligt, det når bara inte upp till samma nivå. Jag har visserligen ett gott öra till den funkiga "Right On" och "What's Happening Brother", en hyllning till Gayes bror som just hade kommit tillbaka från Vietnam. "Wholy Holy" är också väldigt fin, med sitt religiösa kärleksbudskap; detsamma gäller "God Is Love". När albumet släpptes sa Jesse Jackson att "Marvin is as much a minister as any man in the pulpit". Marvin Gaye lyckas alltid hålla sig på rätt sida av gränsen som skiljer ett finstämt budskap från löjlig övertydlighet. En låt som "Save the Children" förvandlas tack och lov aldrig till Band Aid eller politisk allsång. Några saker måste också sägas om omslaget, där Gaye, med tillförsikt i blicken och med en trenchcoat som tagen från Shaft, tittar upp mot himlen. Omslaget kontrasterar mot innehållet, där Gaye håller blicken riktad mot storstadsslummen och jorden som sakta förtvinar under miljögifter, men också mot låtarnas ganska bleka hopp om en bättre framtid.

What's Going On är ett vackert kärleksbudskap, som trots allt lyckas skänka hopp om förbrödring och fred, i en värld som skakas av förbittring och hat. Räknar vi bort soundtracket till Trouble Man från året därpå så markerar albumet också slutet på Gayes korta politiska period. 1973 återkom han med ett helt annat kärleksbudskap. What's Going On är inte tidernas bästa album, men det spelar ingen roll. Det är ingen tillfällighet att Smokey Robinson har kallat det för “the greatest album of all time". What's Going On är på många sätt soulens fanbärare, ett album som bär alla andra på sina axlar. Dess betydelse räknas i alla tårar som har fällts, alla nävar som har knutits, och all kärlek som har samlats upp i människors hjärtan.

År: 1971
Skivbolag: Tamla
Producent: Marvin Gaye
Längd: 35:38

74. Pharoah Sanders - Karma

Jag tar upp vinylskivan ur fodralet, på vilket Pharoah Sanders sitter i en yogaliknande position; jag lägger skivan på spelaren och sänker nålen mot den svarta graverade ytan; det karakteristiska knastrande ljudet når mig genom högtalarna, och en saxofon skriker ut sin vibrerande närvaro.

Det är lätt att vara fascinerad av religion när man är uppvuxen i Örebro. Oavsett om det gäller Jesu lidande, Muhammeds visioner eller hinduismens alla gudar så kontrasteras alla färgrika berättelser mot de blekgråa byggnaderna och dagarna. Min fascination har förstås också att göra med att en stor del av den bästa musiken de senaste femtio åren har inspirerats av någon form av religiös upplevelse. Musiken med sin direkthet känns som den ultimata konstformen för att uttrycka sådana upplevelser, och ända sedan jag lyssnade på Pharoah Sanders Karma för första gången har den för mig fått representera all religion och andlighet i världen (ja, förutom Svenska kyrkans). Men det är ingen andlighet för söndagsskolan, det är en rå, erotisk, brinnande andlighet som får dig att smälta samman med det gudomliga.

När John Coltrane så tragiskt dog 1967 var det på många sätt naturligt att Pharoah Sanders tog upp taktpinnen. Han hade redan spelat med Coltrane, bland annat på den fina (och svårsmälta) Meditations från 1965, och Sanders, med sitt intresse för rytmer och musik från andra delar av världen, fortsatte på den spirituella väg som Coltrane hade styrt in på. 1969 års Karma är Sanders finaste bedrift och albumet är inte bara ett spirituellt mästerverk, utan en upplevelse nästan helt utan motsvarighet. Karma består av blott två spår: den över halvtimmeslånga "The Creator Has a Master Plan" och den kortare "Colours", där den tidigare är huvudnumret. I jämförelse med "The Creator Has a Master Plan" är "Colours" en svalkande bris, som torkar alla svettdroppar som har samlats på pannan. "The Creator Has a Master Plan" kan beskrivas så här: de inledande tonerna är en hyllning till A Love Supreme, sedan följer ett lugnt parti som varar ända tills Leon Thomas börjar joddla efter nio minuter, och efter tjugo minuter är det som om Sanders och Thomas bestämmer sig för att släppa taget till den här världen, för att smälta samman med alla himmelska fröjder genom att åstadkomma så mycket oljud som möjligt. Under några minuter är det galen frijazz, och ljuden skapas med jag vet inte vilka instrument. Men det är inte provocerande som något av Peter Brötzmann; när Sanders riktar blicken mot himlen är det alltid med ett fast handtag om rytmen. De sista fem minuterna sjunker Sanders och Thomas tillbaka mot Lonnie Liston Smiths pianoklinkande och Sanders upprepar sitt mantra: "The creator has a master plan/Peace and happiness for every man". Så skulle man kunna beskriva spåret, men det går förstås att göra det på ett helt annat sätt.

Jag lutar mig bakåt i min fåtölj, och låter Karma fylla rummet; musiken sköljer sina rytmer över mig, jag hittar toner bakom mina öron, de vaggar mig till sömnig vila.

Fred och lycka för alla människor, så enkelt, så ouppnåeligt, men så enkelt. En kossa råmar i fjärran, Sun Ra sitter i ett hörn och trummar med fingrarna, solen som lägger sig i en glödande horisont; jag ser glada människor för mina ögon, de möter min blick, oförskräckt, uppriktigt, jag känner gemenskap, den jag sökt men aldrig uppnått. Att ta del av något som är större än mig själv, som kommunismen, fast bra; att känna skillnaden mellan dom och jag ryckas bort. Att ryckas bort. Jag lugnas, inte av planen, men av musiken, nakna kroppar bryts mot ett vitskimrande hav. En strand som sträcker sig mot horisonten, ett hav som smälter samman med himlen till ett blåaktigt skimmer. Ett blekt ljus tränger genom molnen.

Det börjar igen. Musiken som både läker och river upp. Ett knarrande golv, en vindsvåning, musik och dans och glädje under mig, når mig genom golvplankorna. Kan ingen bjuda ner mig? Jag befinner mig vid sidan av, i periferin, jag vill ryckas med, låta mig ryckas med. Den förlösande kraften, hänförelsen. Plötsligt är jag med. Någonting håller på att gå sönder, musiken spränger mig inifrån, den trillar ur från mina öron. Den fyller rummet med dallrande oljud, med råmanden, galna tjut och kaos. En sjungande öken. Plastelefanter. Skevheten ställer mitt hjärta på ända. Världen kan inte vara en ondskefull och cynisk plats, när den har plats för allt detta. Kärlek genom musiken, och Pharoahs är hennes profet. Jag vill färga min grårandiga himmel, bada i världshavets gnistrande vågor, känna åtrå men samtidigt lugn. Allt på samma gång. Alltid detta på samma gång. Att krama en varm hand i trängseln, att kyssa någon. Kroppar som ryser av välbehag. På samma gång,xxnågon rycker bortxxslöjan för mina ögonxxde kala väggarna kryperxxtättxxintillxxmigxxxxomsluterxxmigxxxxalltingxxxxxxxxgårxxsönderxx xxupplösesxxxx i xxaska xxxxtonernaxxxx dör xxxxi xfjärran xxkossan tystnarxxxxxhavet färgasxxxxxav alger xxxxxxxspillolja

xxxxxxxhimlenxxxxxxxxxxxxxxxxxxfortfarandexxxxxxxxxxxxxxxxxxgrå

alltxxxxxxxxxxxxxx förtvinar xxxxxxxxxxxxxxxxxx vittrar bort xxxxxxxx

xxxxxxsmak avxxxxxxxxxxxxxxxxsolnedgång xxxxxxxxxxxxxxxxxxmen

xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxnågonstans xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxoch xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxändå

xxxxxxxxxxxxGanges kvar på läpparna

Det knastrande ljudet tar slut, nålen återtar sin plats vid sidan av plattan; världen återtar snart sina vanliga färger och former.

År: 1969
Skivbolag: Impulse! Records
Producent: -
Längd: 37:30

75. The Go-Betweens - Liberty Belle and the Black Diamond Express

80-talets allra bästa uppfinning kan mycket väl vara indiepopen. Grunden lades under 70-talets senare år med den DIY-attityd som genomsyrade punken och postpunken. Såhär i efterhand är det inte ovanligt att man för in odödliga 70-talsklassiker som "Ever Fallen in Love (With Someone You Shoudnt've)" med Buzzcocks och "Teenage Kicks" med The Undertones till indiepopkanon, på samma sätt som en berättelse om punken gärna tar upp sena 60-talsalster av The Velvet Underground, The Stooges och MC5. Det hindrar inte punken från att vara ett 70-talsfenomen, och det hindrar inte indiepopen från att främst förknippas med 80-talet, som också är genrens storhetstid. För varje Belle and Sebastian, Heavenly eller Hefner som lyste upp 90-talet finns det mångdubbelt med 80-talsband som tävlar i samma liga. Och om ni, likt jag själv, känner er obekväma med att kategorisera amerikanska grupper som R.E.M,, The Replacements och Galaxie 500 som "indiepop", så har ni säkert inget att invända mot påståendet att Storbritannien är indiepopens självklara hemland.

Det lär därför svida för ett och annat anglofilt popfan att 80-talets allra bästa indiepopband härstammar från ett land mest känt för turister, kängurur och Men at Work.

The Go-Betweens låtskrivare var Robert Forster och Grant McLennan, vilka skulle visa sig utgöra ett perfekt radarpar. Forster stod oftast för det lite mer storslagna och sorgsna medan McLennan levererade mjuka och poppiga ljuvligheter. Resultatet av detta samarbete blev musik som balanserar skickligt mellan gråta-i-kudden-depp och upplyftande popglädje. Musik som inte skyr för livets jävligheter (Jag vill bort! Varför ringer hon inte? O.s.v.) men ändå ständigt bibehåller värdigheten. Temat för deras låtar skiljer sig inte från andra indiebands, men reflektionerna kring kärlek, känslor och relationer upplevs inte ostyrigt desperata eller omoget naiva - snarare som den typen av tankar man tänker först när man varit med ett tag. Att jag känner så kan säkerligen bero lika mycket på musiken och rösterna som på texterna. Det är inte slappt ihopsatta skrammelsaker utan välskrivna låtar, och vare sig det är Forster eller McLennan som sjunger så anar man att det gömmer sig livsvisdom bakom. I vilket fall som helst: det är musik som borde passa perfekt vare sig ditt favoritband är The Smiths eller Prefab Sprout.

The Go-Betweens inledde sin karriär i slutet av 70-talet och kom då att ansvara för underbara bagateller som "Lee Remick" och "Karen", men skivdebuten kom först 1982. Deras tidiga album dominerades av Forsters låtskrivande och var jämfört med deras senare skivor lite taggigare, lite mer postpunkinfluerade. När bandet släppte 16 Lovers Lane - mästerverket som blev gruppens sista skiva innan återföreningen på 2000-talet - hade musiken förfinats. Den var renare, mer välpolerad och borde ha sålt bra mycket mer än den gjorde. Liberty Belle and the Black Diamond Express kom två år före 16 Lovers Lane, med albumet Tallulah släppt emellan. Skivan fungerar som en utsökt blandning av gruppens lite kantigare förflutna och den klarare, ännu poppigare musik som skulle följa. Inledningslåten "Spring Rain" är ett perfekt exempel. Den är lika lycklig och direkt som "Right Here" (en senare Go-Betweenslåt, från Tallulah) men skulle samtidigt passa mycket bättre på Orange Juices första skiva än på något av Go-Betweens egna, senare album. Den som förfasas över att 16 Lovers Lane och deras 2000-talsalbum inte låter "indie" nog - om någon kan tänkas oroas av sådant - kan alltså vara lugn här.

Jag nämnde något om hur Forster och McLennan skilde sig åt som låtskrivare. På Liberty Belle and the Black Diamond Express var det delvis lite omvända roller: McLennan hade huvudansvaret för den stråkförsedda "The Wrong Road", vilken låter som att den lika gärna kunde vara signerad David McComb (en stor komplimang, om någon undrar) och är egentligen mer typisk för Forsters stil. Samtidigt skrev den senare popunder som nämnda "Spring Rain" och låten med den ultimata indiepoptiteln: "Head Full of Steam". Men det är väl egentligen bara kalenderbitare som bryr sig om vem som skrev vad. Det enda som verkligen betyder något är hur bra allting är, hur låtar som "To Reach Me" och "Apology Accepted" lyckas med konststycket att vara både förlösande och magknutsskapande på samma gång. Den romantiska längtan som musiken så effektfullt uttrycker frigör våra egna svårartikulerade och instängda känslor, vilket är förlösande, men samma längtan skapar samtidigt nya knutar hos oss. Den klassiska High Fidelity-funderingen - lyssnar jag på popmusik för att jag är olycklig eller är jag olycklig för att jag lyssnar på popmusik? - skulle jag därför vilja besvara med ett bestämt ja.

Alldeles oavsett hur den frågan borde besvaras så fortsätter vi att lyssna. Vi dras till musik som förstår hur vi känner oss, respekterar vår situation, och i bästa fall till och med inspirerar oss till att våga och orka göra saker som vi egentligen längtar efter att göra. Trots att vi är eländiga dagdrömmare med dåligt fokus och löjliga rädslor.

"All waitings up, I'm on that team

That says go forward

With a head full of steam

Go forward

Go forward now..."

År: 1986
Skivbolag: LO-MAX Records (numera Beggars Banquet Records)
Producent: Richard Preston
Längd: 36:53

76. My Bloody Valentine - Loveless

My Bloody Valentine var som alla andra band. Bildades i Dublin på 80-talet, drev runt i Europa ett tag, hamnade i London, skrev kontrakt med ett hippt skivbolag och skapade mer eller mindre en egen indiesubgenre. Ingenting särskilt uppseendeväckande. Bandets centralgestalt, Kevin Shields, ville emellertid mer än så. Inom honom fanns någonting; en vision, ett ljud, en dröm, som bara väntade på att komma ut. Två och ett halvt år och hundratusentals pund senare var Loveless en verklighet. Shields hade sparkat inspelningstekniker på löpande band, dragit Creation Records mot bankruttens rand och drivit skivbolagets ledare, Alan McGee, till vansinne. Det finns ett nästan religiöst drag över Shields maniska perfektionism - och sannerligen: öppnar sig inte himmelens portar för den som sätter på albumet för första gången?

För mig hände det i ett studentrum i Linköping. Jag hade just flyttat hemifrån och laddade ner albumet en oktobereftermiddag. När nedladdningen var klar satte jag på någon random låt. Det råkade vara "To Here Knows When". För en tiondelssekund trodde jag att något hade blivit fel. En ocean strömmade ut från högtalarna; en ängel, Belinda Butcher, eller vem det nu var, sjöng någonstans i bakgrunden, och så insåg jag att det var precis som det skulle vara. Jag tappade andan. Det var obegripligt. Jag kunde inte prata med någon på resten av dagen. Hela månaden uppslukades jag av att försöka förstå det, att gå igenom det gång på gång inom mig, och ibland, men inte för ofta, till och med lyssna om på miraklet. Hur kunde det låta så? Fanns det verkligen på riktigt? Hade någon gjort det här med avsikt? Senare har jag letat liknelser i religiös konst. Spröda, gyllenskimrande, dränkta i en större helhet, får sången på "To Here Knows When" mig att tänka på Fra Angelicos Bebådelsen, där ängeln Gabriels små ord av guld svävar fritt mellan honom och Maria. Eller alla dessa målningar där änglarna står uppradade med långa blåsinstrument - kanske var det så här det lät? På Loveless sitter dock knappast Fadern, Sonen och den Helige Anden i centrum, utan snarare Kärleken, Erotiken och Lusten.

Om man, som jag, tycker att popmusik i sin högsta form handlar om att få ett köttsligt innehåll att låta andligt och sublimt, så är Loveless utan tvekan ett av världshistoriens bästa album. Det är en fortsättning på det som genier och galningar som Phil Spector och Brian Wilson försökte uppnå - att ta popmusiken lite närmare himlen, lite närmare det där man hör i sitt huvud några flyktiga sekunder under en promenad eller i en dröm, bara för att sedan glömma bort. Texterna handlar, tror jag, om sex, medan musiken uppenbarligen handlar om Gud eller motsvarande. Texterna, ja: knappt hörbara kan de ironiskt nog, när man väl snappar upp några ord, göra ganska stort intryck - troligtvis av i stort sett samma anledning som en banal kärlekshistoria upplevs som oändligt mycket mer betydelsefull när den uttyds från fragmentariska stentavlor hittade djupt inne i ett egyptiskt tempel, än när den läses i gårdagens Aftonbladet. Att rösterna är så vaga och svåra att höra bygger på en kompromisslös inställning: det spelar ingen roll om man inte hör vad som sägs, rösten har inget automatiskt företräde framför de andra instrumenten. Till och med låttitlarna är vaga: "Soon", "To Here Knows When", "I Only Said", "Sometimes"... vad det hela handlar om finns alltid någonstans i utkanten av synfältet.

Det är ett album som förändrar ens verklighetsuppfattning för ett litet tag. Det är vackra små popmelodier som förvandlas till vätska, färger, naturkrafter och fjärilar i magen: gitarriffen, Butchers och Shields röster, melodierna, allting, verkar hela tiden vara på väg att genomgå en metamorfors till något annat, något utanför det vi kallar för "ljud" och "musik". Den där unika vagheten blir aldrig flummig, utan är alltid en antydan om något annat och ännu större. Ta bara "Only Shallow": ett rockigt riff, skramliga gitarrer - men ändå, hur skulle man kunna kalla det för rock! Någon slags rock är det väl, men i slow motion, under vattnet, någon annanstans. Jag har läst långa analyser där alla de vackra och bisarra ljud som förekommer på skivan, rabblas upp som en hemläxa. Personligen intresserar det mig inte särskilt mycket, och kommer förmodligen inte heller göra det förrän jag själv har tillgång till gitarr, studio och ett skivbolag att ruinera. Musik man uppfattar som experimentell känns ofta avig och slumpmässig - man vill analysera den, förstå varför den gjordes, skapa mening. Så har jag aldrig uppfattat Loveless. Allting låter som det ska göra. Många gånger har jag legat i ett mörkt rum och upptäckt nya ljud, men de har alltid känts som en naturlig del av albumets värld - en värld där man kan gå på upptäcktsfärd och tappa bort sig, men på något vis alltid återvänder till den upplysta stigen av skönhet och popperfektion.

Kostade verkligen albumet en kvarts miljon pund att skapa? Var Kevin Shields galen? Tog det ett år bara att spela in basen? Jag vet inte hur mycket myterna säger om verkligheten (enligt Shields själv, inte särskilt mycket), men de säger utan tvekan väldigt mycket om albumet. Loveless är ett konstverk som gjort för att skapa myter kring. My Bloody Valentine släppte aldrig något mer album. Kevin Shields försvann in i en långvarig dimma innan han dök upp på 2000-talet med det fantastiska soundtracket till Lost in Translation och så småningom återföreningskonserter med bandet. Något större och finare än Loveless kommer de aldrig att uppnå igen. Det gör inget. Albumet finns kvar och kommer aldrig sluta ha en egen liten plats i mitt hjärta. Det representerar det där otroligt sällsynta som jag alltid letar efter, det som är vackert på ett nytt sätt, skänker en ny färg till världens palett, en ny dimension till livet - det som får folk att intressera sig för new age, ta droger, bestiga berg eller helt enkelt stå och titta ut genom fönstret i en timme bara för att under en minut kunna förlora kontakten med verkligheten.

År: 1991
Skivbolag: Creation Records
Producent: Kevin Sheilds, Colm Ó Ciosóig
Längd: 48:36