57. Håkan Hellström - Ett kolikbarns bekännelser

Det kan ha varit för att min kompis gjorde en gimmick av musiken, liksom förlöjligade den, när han gapade ut "du måste va' sjuuuuuk, sjuk sjuk sjuuuk!" mest för att skapa uppmärksamhet under bussfärderna hem från skolan. Det kan ha berott på en grinig skepsis mot den enorma hype som plötsligt drabbade Göteborgssonen. Men mest troligt var det så att jag helt enkelt inte brydde mig särskilt mycket om musik på den tiden. Jag hade mina minnen av Ruud Gullit, mina drömmar om tjejerna i 9B och mina tankar om nästa pingismatch - men att lyssna på den nya, gnälliga popstjärnan hade jag ingen tanke på. Så jag fastnade aldrig för Håkan Hellström när han med Känn ingen sorg för mig Göteborg slog upp portarna till hela Sveriges medvetande.

Men naturligtvis var jag tvungen att kapitulera förr eller senare, och i samband med att jag upptäckte popmusik i största allmänhet så öppnades också hjärtat för Håkans kompromisslösa romantiska patos. När han släppte Ett kolikbarns bekännelser var jag nitton år gammal och för första gången var jag med på båten från början. Det var en speciell känsla att få upptäcka denna otroligt personliga och fina musik samtidigt som resten av vår befolkning. Det är lite som när Sverige vunnit en viktig turneringsmatch i fotboll - man kan gå ut och prata med nästan vem som helst om vilken fantastisk match det var, man kan prata om vem som gjorde den största hjälteinsatsen, hur det kommer gå från och med nu, o.s.v. Man har något som känns nära en eget hjärta, men som man vet att man kan dela med nästan alla. Man har hittat något som förenar.

Denna känsla var säkert ännu mycket större när Håkan först slog igenom, och det är också lättare att tänka sig att den euforiska debuten skapade... ja, euforiska debatter popfans emellan. Ett kolikbarns bekännelser är mer nedtonad och akustisk. På de första två skivorna levde artisten mitt i de känslostormar han sjöng om - så lät det i alla fall - och det mesta skedde i presens. Kom igen Lena, nu kan du få mig så lätt, vi måste härifrån, så fort vi kan - allt, nu, intensivt. Massor med blås, mängder med sambatrummor. På omslagsbilden till Hellströms tredje skiva sitter han ensam med en akustisk gitarr. Beige är i princip den enda färgen närvarande. Det är rätt tydligt att partyt är över. Rösten låter mognare, lite mer ärrad, präglad av erfarenheter. Och här är det ofta imperfekt som gäller: "Jag har varit i alla städer", "Jonny var Evas hjärtas låga..." Det är en artist som blickar bakåt och funderar på vad han har upplevt och sett. Det framgår redan av titelns "bekännelser" att Hellström här tar ett steg tillbaka och kollar vad som egentligen hände. Gabriel såg 2 steg från Paradise som något av en nystart för Håkan, en skiva som på många sätt bryter av mot hans tidigare. Även om jag instämmer i det, så tycker jag ändå att den skarpaste brytpunkten i Håkans uttryckssätt kom i och med Ett kolikbarns bekännelser. Det var hans första mogna och reflekterande skiva, även om hjärtat sitter lika uppenbart utanpå också här. Den känslomässiga intensiteten blir på många sätt egentligen bara ännu större på den här skivan jämfört med föregående album, eftersom låtarna får ett extra sting av den nostalgi och förlust som följer med tillbakablickandet. 

"Brännö serenad" - en av de finaste svenska låtarna jag vet - handlar om förlorad kärlek, och hur allt känns meningslöst när man inte får den man älskar. Sista versen lyder:

Sprid ut bensinen över solnedgången
Riv ner staden
Häll ut havet ända bort till horisonten
Tysta ner musiken
Hon kommer aldrig hit igen

Jag älskar de här raderna. Det som vid första anblick kan tyckas som en rent komisk överdrift är i själva verket inget annat än känslomässig ärlighet. När man verkligen förälskat sig i någon är den människan hela ens värld, och då är förlusten av den personens kärlek likställt med världens undergång. Rent faktiskt är det naturligtvis inte så, men det är precis så det känns, och i popmusik är det banne mig ingenting annat än känslan som räknas. Åtminstone tre enskilda textrader till från "Brännö serenad" kommer jag aldrig glömma, helt enkelt på grund av det djupa intryck de gjort på mig - och, såklart, resten av min generation. "Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan" är en så underbart ologisk och ärlig tankegång. Det är barnets tjuriga vägran att någonsin bli glad eftersom man ändå inte fick den största bullen, men i en lite mer storslagen och tragisk version. "Vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon" - alla som någon gång legat vakna hela natten på grund av en annan människa vet att gryningen upplevs på ett helt annat sätt de morgnarna. Den symboliserar då melankoli, snarare än "en ny dag". "Vad vet du om hur hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva" förklarade smärtan i meningslösa förälskelser bättre än något annat jag hade hört. Där har vi det igen, förresten, de där orden som skulle kunna låta hur löjliga som helst, men som med total inlevelse får förkrossande effekt.

När man lyssnar på popmusik sätter man nästan alltid sig själv i centrum, man blir huvudpersonen. Man blir den som älskar och saknar. Så är det i alla fall för mig, och så är det också när jag lyssnar på mycket av Håkan Hellströms musik. Men på Ett kolikbarns bekännelser tänker jag inte bara på min egen situation. Flera av låtarna handlar också om andra än sångaren själv. "Dom kommer kliva på dig igen" och "Hurricane Gilbert" berättar historier som påminner mig om människor jag fortfarande minns starkt från mellanstadie- och högstadieperioden. Några stod mig nära, andra betraktade jag från distans. Det är egentligen ingen idé att bli personlig, eftersom de flesta redan har sina personliga relationer till hans låtar. Ni behöver ingen nyckel till musiken av mig. Håkans berättelser handlar om unga människors erfarenheter i 00-talets Sverige och därför känner också alla unga igen sig. Jag kan berätta min historia, men den kommer inte skilja sig från andras.

Men Håkan Hellström har spelat en annan roll för mig också, förutom det rent personliga intryck hans låtar gjort. Ni vet ju alla att han sjunger falskt rätt ofta. Grammatiken brister nu och då. Han har lånat mängder med textrader från andra artister. Musikslingor lyfter han ofta rätt av från andra låtar (nämnda "Brännö serenad" har hämtat sin ljuvliga melodislinga från The Isley Brothers' "My Love is Your Love"). Och jag insåg att ingenting av det spelade någon som helst roll. Det förminskade inte någonting i hans egen musik att komponenterna var hämtade från olika håll; slutresultatet var ändå jämnt väldigt Håkan Hellströmskt. Jag vet inte hur många artister, genrer och uttryckssätt jag efter den insikten kunnat omfamna, men jag gissar på ganska många. Inte mycket av all den efterföljande musiken har kunnat ge mig lika mycket som Håkans musik gjort, men det vore att kräva för mycket. Vi pratar ju trots allt om vad som kan vara Sveriges bästa artist genom tiderna.

År: 2005
Skivbolag: EMI/Dolores
Producent: Håkan Hellström, Björn Olsson
Längd: 59:46

58. The Embassy - Tacking

00-talet var decenniet då det helt plötsligt blev uppenbart för alla hur väl västkustens kalla vågor gifte sig med Medelhavets azurblå. Hur en antydan om avlägsna stränder, inte var oförenlig med skandinavisk kyla. För en period upplevde man Göteborg som världens bästa musikstad. Inte minst fanns där skivbolaget Service, nyss fyllda tio år, som gav ut musik med bland annat Jens Lekman, Studio, The Tough Alliance och, så klart, The Embassy. En elektronisk popduo utgiven på Service är på något sätt så mycket 00-tal det kan bli för mig, och Tacking är sannerligen en av erans höjdpunkter och viktigaste dokument. Duons inflytande visas bland annat av att inte bara ett, utan två, av stadens tongivande skivbolag - Information och Sincerely Yours - båda tagit sitt namn från Embassy-låtar.

Albumets skivomslag är, bokstavligt talat, bara en ram. Det fungerar som en elegant inbjudan till de njutningar som döljer sig där innanför. Det allra första vi gäster stöter på, är ett av 2000-talets mest minnesvärda ljud: det robotartat sensuella stönet som är den röda tråden i låten med det passande namnet "Some Indulgence". Snart ackompanjeras stönen av en knorrande basgång, en svepande syntslinga och Fredrik Lindsons röst, som är intetsägande på samma tilltalande syntpopvis som Neil Tennants och Bernard Sumners. En extra charm tillkommer genom den svagt svengelska accenten och den lika lätta falsksången. På tal om Bernard Sumner så känns blandningen av bashooks och syntslingor, av gitarrpop och dansmusik, ibland närmast som ett plagiat på New Orders sound på Ibiza-albumet Technique - men banne mig om jag inte många gånger tyckt att Embassy gör det ännu bättre än Manchestersönerna.

Överlag finns det en sval, laid back och lyxig känsla över albumet - som gjord för eleganta segelturer eller tonårsfantasier om dekadent brittisk aristokrati. På skivomslag sågs de posera på båtar, ofta i ett klart, gnistrande, förskönande ljus; och själva albumtiteln, Tacking, är sjöfartsrelaterad. Det rör sig om eskapism, men en smakfullt vemodig sådan. Soundet är rent och klart; varken minimalism eller maximalism, utan precist och balanserat. Man kan jämföra The Embassy med den andra stora syntpopduon på Service, The Tough Alliance. Där TTA är en knuten näve, är Embassy en sval gest. Det är Hennings och Erics livsbejakande utlevelse mot Fredriks och Torbjörns avmätta elegans. Båda grupperna låter fantastiska på skiva, men medan The Tough Alliances konserter är explosioner av energi och lust, så kan jag knappt minnas något alls från den spelning med The Embassy som jag gick på en gång i tiden, mer än att jag blev besviken och upplevde att något gått förlorat i överföringen från album till scen. Renheten. Klarheten. Den polerade ytan, som givetvis inte kan vara lika polerad i verkligheten. Precis som stönet på "Some Indulgence" är The Embassy bara till hälften kött och blod - resten är något sprött och skimrande som knappast överlever på en scen framför en bullrig publik.

Efter "Some Indulgence" fortsätter höjdpunkterna att rada upp sig. "Stage Persona", "Lurking (With a Distance)" och "It Pays To Belong" med sitt magiska, droppande xylofonintro. På "Information" hamnar vi i en luftig atmosfär där akustiska gitarrer och ilande syntar viner genom rymden, och omsluter oss som varma filtar efter ett svalkande dopp i havet. Låten bygger egentligen på en i grund och botten mycket enkel melodi, men ändå är det en av albumets bästa låtar - mycket tack vare ljudbilden som bara växer och växer, innan den fullkomligt lämnar jordens yta när den går över i nästa spår, "Paint". Med en smäll rycks vi ur drömmen just när den nått sitt klimax, och hamnar i den taktfast trummande "Tell Me": "Took a little time for me to catch up, with your biology" sjunger Lindson, medan basen letar sig in i våra blodkärl. Skivan avslutas med "Was That All It Was", där stönet från "Some Indulgence" får en mer desperat och sorgsen kusin, som får albumet att sluta i en något olycksbådande stämning.

"Ge mig nåt som tar mig någonstans" sjöng Håkan Hellström i "Känn ingen sorg för mig Göteborg", alldeles i början av 2000-talet. Göteborg lydde uppmaningen, och gav oss den sällsynt tillfredsställande möjligheten att få drömma oss bort med Studio, glömma tid och rum på en konsert med Tough Alliance och, inte minst, få lätta ankar med The Embassy vid rodret.

År: 2005

Skivbolag: Service

Producent: Björn Olsson, Mattias Glavå, P. Ihdborg, H. Asterberg

Längd: 31:00

59. Håkan Hellström - 2 steg från Paradise

Jag kommer ihåg när Håkan Hellström släppte För sent för Edelweiss år 2008. Jag gillade den, och jag gillar den ännu mer nu, men tanken dök ändå upp: det här är skivan där Håkan blivit gammal och börjat lira blues. Nu kommer det att fortsätta på det spåret; han kommer bli äldre och äldre, kanske experimentera lite försiktigt, göra ett samarbete med någon singer-songwriter och släppa många kvalitetsskivor - men inget mer mästerverk. På något vis såg jag fram emot det. Jag såg fram emot att få se Håkan bli en sådan där rutinerad och pålitlig gammal räv, för evigt uppskattad av de som var med när det begav sig. Jag såg fram emot att, som en av dessa trogna fans, få följa hans karriär ända in i graven och mastodontbiografierna. Hösten 2010 kom singeln med "Saknade te havs" och "River en vacker dröm". Första låten förändrade egentligen inte ovanstående förmodan. Visst, den var bra, den var hittig och trevlig; men den lät som förstasingeln från ett halvkul album, som bästa låten på Håkans första lite tråkiga efter-karriärens-höjdpunkt-skiva. Sen fick jag höra "River en vacker dröm". 

Den knockade mig totalt, precis som den knockar de flesta som hör den. Aldrig förr hade Håkans röst låtit så desperat, så laddad - inte med eufori som på hans tidiga album, utan med någon slags smärtsam klarsynthet, som var fruktansvärt övertygande. Jag förstod så klart hur fel jag hade haft. Den jäveln var tillbaka och var angelägnare än någonsin. När jag väl hade lyssnat på hela albumet, så utropade jag det direkt till hans bästa skiva någonsin. Det kändes helt naturligt, trots mina gamla intensiva kärlekshistorier med Känn ingen sorg för mig Göteborg och Ett kolikbarns bekännelser. Släppt exakt tio år efter debuten, känns albumet på något vis som en nystart. Titeln 2 steg från Paradise är en hoppfull och rimmad blinkning till förra albumets deppiga För sent för Edelweiss. På omslaget ser vi inte skymten av någon sjömanskostym - utan bara Håkan i vanlig tröja och jeans, med en cigg mellan fingrarna. I bakgrunden syns ett vardagligt Göteborg, lätt förskönat av purpurfärg. Det sätter tonen för ett moget album som blickar tillbaka på artistens rötter. Vi får små porträtt av människor, platser och ögonblick från hans liv - white trash-områden, det gambianska fyllot och konserter med Union Carbide Productions. Texterna genomströmmas av tacksamhet och förståelse mot personerna som funnits där längs vägen, oavsett vilka de är och oavsett hur det gick för dem sen: "jag tror jag älskar dom där jag kommer från". Kanske har han aldrig varit mer lik Bruce Springsteen i skildringen av det vardagliga och enkla. Romantiker är han fortfarande och hans patos är intakt, men den vilda, ungdomliga euforin har fått ge plats för melankoliska betraktelser av staden, dess invånare och han själv. Erfarenheter har kommit och gått. En viss livsvisdom har blivit kvar. "Blitt sparkad runt några gånger, som en del måste bli, för att fatta vad som betyder något och vem som går att lita på."

Den sista raden kommer från albumets sista låt, "Du är snart där". Mona Sahlin brukade i sina tal citera en annan rad från samma låt: "Jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än." Det lät ganska intetsägande när hon sade det; eller, det är klart att det lät bra och fint, men inte som något hon inte lika gärna själv kunnat säga utan att behöva hänvisa till Håkan. Så där är det ju i och för sig ofta när man citerar från poplåtar: på papper eller uttalade med ens egen röst låter de tidigare så magiska orden platta och menlösa. Jag antar att man kan hitta ett flertal exempel på den här bloggen. Hur som helst, när Håkan sjunger dem, får de en vibrerande, drabbande kraft. När de plötsligt glider över i ett desperat "Ljug för mig! Ljug för mig! Fortsätt ljug...", så ruskas man om ända in i benmärgen. Visst handlar den om hopp, men ett osäkert hopp, något man envist klamrar sig fast vid oavsett vad som händer, den vackraste sortens hopp - men ett hopp som samtidigt kanske bara är en lögn. Jag undrar vilken effekt det fått om Sahlin fortsatt så långt.

Hur undviker albumet den mättnad jag befarat komma ur Håkan Hellströms etablerade status som en av Sveriges mest populära och kritikerhyllade artister? Alla gillar ju honom. Alla har sett honom på Allsång på Skansen eller lyssnat på honom nedkrupen under täcket i pojkrummet. Alla - från levnadsglada tonårstjejer till bittra medelålders män och från Andres Lokko till, som vi sett, Mona Sahlin - har djupa relationer till hans låtar och album. Han borde vara klar och luta sig tillbaka, men det gör han inte. Han vägrar helt enkelt att tro på allt det där. Livet är inte så enkelt. "Inget varar för evigt /.../ jag trodde aldrig jag skulle stanna så länge", som han sjunger på "River en vacker dröm", och albumet går ofta i den tonen - "Du vet inte när, men det kommer en dag, när ingen i gränden här vet vem du var, och du får vila ut", heter det i titellåten. Man skulle kunna bli provocerad av det, men det går inte - det låter så ärligt, mänskligt och sant, och allting går rakt in i hjärtat.

Vi står alltså här med en svensk artist som gång på gång släpper nya album som känns viktiga och omvälvande, som aldrig gör en besviken - typ som om Jakob Hellman hade släppt fyra fantastiska album till - och förhoppningsvis är det inte slut än. Nästa gång måste väl ändå besvikelsen komma? Håkan själv tycks vara övertygad om att det är så vi innerst inne tänker, att det oundvikliga "Håkan du var bättre förr" snart måste komma, och det verkar bara tagga honom ännu mer. Så länge livet inte upplevs som enkelt och bekymmerslöst, så behövs Håkan Hellström, och kanske är det också så länge som han själv kommer behöva skapa fantastisk musik för sig själv och hela Sveriges befolkning att spegla sig i.

År: 2010
Skivbolag: Universal/Stranded
Producent: Håkan Hellström, Joakim Åhlund
Längd: 50:04

60. Prefab Sprout - Jordan: The Comeback

Sing me no deep hymn of devotion
Sing me no slow sweet melody
Sing it to one, one of the broken
And brother you're singing, singing to me.

Jag vill börja där, med en av de vackraste låtarna jag känner till. "One of the Broken" är placerad mot slutet av Jordan: The Comeback, men i början av den samling låtar som handlar om Gud, döden och himlen. Den är så andlöst gripande att jag varje gång fylls av en outgrundlig kärlek till världen och mänskligheten. Och då är jag ändå en obotlig cyniker. Paddy McAloon, som aldrig har saknat storslagna ambitioner, har skrivit låten från Guds perspektiv. I låten svarar Gud alla dem som vänder sig till honom med sånger och böner. Rikta inte dina sånger till mig, sjunger han, rikta dem mot de som är trasiga i världen. Martin har redan uppmärksammat att Paddy på något sätt kommer undan med vad som hos andra mindre skickliga låtskrivare skulle förvandlas till platta budskap. För det första vill jag säga att jag inte tror att livets hemlighet behöver vara så mycket krångligare än budskapet att älska din nästa. Jag ser ingen nytta med utarbetade moralsystem, och jag läser hellre Pascal än Descartes. För det andra tror jag att Paddy kommer undan med sina texter för att vi känner att han verkligen, verkligen menar vad han skriver. Det finns ingen förställning, ingen ironi, i rader som "All the world loves lovers/All the world loves people in love/Don't forget it/Don't forget it/Love whatever the price". Kärlek till vilken kostnad som helst. Det är klart det är banalt. Men det banala har en given, ofta försummad plats, i livet. Man är inte i harmoni med sig själv förrän man - av hela sitt hjärta - kläcker ur sig en banalitet.

I en recension skrev NME att Jordan: The Comeback behandlar alla stora saker i livet: kärleken, Elvis, Gud och döden. Albumets nitton låtar är uppdelade tematiskt. De första fem låtarna har dock bara det gemensamt att de är fem välsvarvade poplåtar. Bäst är de två sista, "We Let the Stars Go" och "Carnival 2000". Den tidigare handlar om en magisk natt med en tjej, som brukade reta honom för hans namn. Paddy försöker intala sig att det bara var en övergående förälskelse, men hon sjunger för honom än. Och så kommer låtens mittpunkt: "There was a boy I used to be/I guess that he was cold/If she came to buy him now/How cheaply he'd be sold". "We Let the Stars Go" handlar om smärtan man känner när ett lyckligt ögonblick rinner som sand mellan fingrarna. Låten handlar om att försöka fånga dessa ögonblick. Livet går så fort och snart står vi där, ensamma och övergivna, och drömmer om den där natten som kunde ha förvandlats till något så mycket mer. "Carnival 2000" är däremot Paddys försök att skriva en låt som skulle kunna spelas på framtida högtider. Men inte ens när han försöker göra någonting glatt och festligt, saknas den underliggande tonen av subtil melankoli och evergreen-elegans: "Tonight let’s raise a glass my friend, to those who couldn’t make it/A century has shut it’s eyes, and who are we to wake it?"

Titelspåret "Jordan: The Comeback" inleder en samling låtar som handlar om Elvis. Paddy sänker sin röst några nivåer och frammanar en Elvis som bara väntar på rätt låt, så att han kan planera sin gospelåterkomst. I "Jesse James Symphony" och "Jesse James Bolero" jämförs Elvis med Jesse James, och "Moon Dog", slutligen, handlar om hans död. Efter Elvissviten följer en rad låtar som är inspirerade av den andra hälften av Abbey Road, där små korta musiksnuttar avlöser varandra. Som Paddy själv har sagt var tanken att hos lyssnarna skapa känslan av att låtarna borde vara lite lite längre. Han lyckas egentligen inte särskilt bra. Neil Tennant i Pet Shop Boys har sagt att Paddy inte kan skriva refränger. En annan sak han inte kan är att avbryta en låt i tid för att skapa den där känslan av ofullbordad tillfredsställelse. Det här är också albumets svagaste del, även om ingen låt är svag, och "Paris Smith" och särskilt "All the World Loves Lovers" är mycket fina. Det är på den tidigare vi hittar raderna "Any music worth its salt is good for dancing/But I try to be the Fred Astaire of words", ironiskt nog på en av de mindre dansanta numren på albumet. På den senare försöker Paddy intala oss att hela världen älskar människor som är förälskade. Jag är inte fullt lika säker, men budskapet är så fint att jag väljer att tro på det. Det är en vacker idé, vad spelar det för roll om den är sann eller inte?

Jag har en teori som jag gärna vill dela med mig av. För det första vill jag hävda att Paddy, trots att han har sina tvivel, i grunden har ett religiöst sätt att se på livet och världen; för det andra att även om det finns saker som förenar romantiker med människor med en religiös världsåskådning, så finns det minst lika mycket som skiljer dem åt. När Paddy sjunger om "The Mystery of Love" är han inte romantisk, utan religiös i sin syn på kärleken. Han sjunger inte om kärleken som endast finns i en kram eller i en varm tanke; han sjunger om en kärlek som genomsyrar hela världen, från alla enskilda ögonblick till stjärnorna i universums oändliga ofattbarhet. Låt oss ta ett exempel från det andra lägret, för att se skillnaden. Jonathan Richman är arketypen för en romantiker. Han sjunger om blommor, moskiter och tjejer. Okej, Jonathan har även sjungit om "A Higher Power", men även i en sådan låt avslöjar han sin romantiska världsåskådning: han börjar i sina egna upplevelser, i magin över att han blev tillsammans med en tjej: "And I knew it from that first kiss so stingy and so spare." Paddy tar däremot ett större grepp om kärlekens mystik. Det är därför Paddy aldrig skulle kunna skriva en låt om moskiter, och det är därför han så obehindrat kan skriva låtar som "All the World Loves Lovers".

Paddy fortsätter sitt religiösa sökande i de sista fem låtarna på Jordan: The Comeback. Låtarna förenas i motiv som ånger, känslan av att växa upp och att finna något slags ro. "Michael" handlar om Lucifer som ångrar sig och vill komma tillbaka till Paradiset; i "Mercy" sträcker Paddy upp armarna och ber om förlåtelse; i "Scarlet Nights" täcker Thomas Dolbys produktion Paddys önskningar om att vakna upp vid floden Jordans lugna flöde, med varma färgstänk; och "Doo Wop In Harlem", avslutar albumet i mötet mellan innerlig längtan och gatuhörnssoul: "Reunion in the air/A cappella meets pure prayer". Vi har redan flera gånger på den här bloggen förklarat varför Paddy är en av världens bästa människor: ödmjukheten, kärleken, de fantastiska pretentionerna. Det låter som en överdrift, och det är klart att det är. Men alla orsaker till varför vi fortsätter att säga det, finns här. Jordan: The Comeback är inte bara ett omistligt mästerverk, det är Prefab Sprouts mest imponerande bedrift och en formidabel låtskatt. Det är nästan overkligt hur mötet mellan Dolbys atmosfäriska 80-talsproduktion och Paddys alla inspirationer: klassiska amerikanska låtskrivare som Porter och Sondheim, Elvis liv och bibliska berättelser, kan låta så bra. När Paddys röst sakta tonar bort i slutet av "Doo Wop In Harlem" blir jag ibland överraskad av tystnaden. Jordan: The Comeback borde inte få ta slut, det är ett album som borde få fortsätta i all evighet. Det låter kanske fånigt, eller, tja, banalt, men jag tror att den fortsätter i våra hjärtan.

År: 1990
Skivbolag: Kitchenware Records
Producent: Thomas Dolby
Längd: 62:45

61. Paddy McAloon - I Trawl the Megahertz

Jag vet inte hur lång tid det tog innan ögonen tårades första gången jag hörde Paddy McAloons sublima "I Trawl the Megahertz", den svit som är helt central på albumet med samma namn. Det jag däremot minns är hur förtrollad jag blev när den mjuka och outsägligt vackra stråkmelodin sakta letade sig ut ur högtalarna. Tonerna omslöt mig försiktigt, med största ömhet och förståelse. Det var den i särklass mest kärleksfulla kramen jag hade fått på länge, och jag behövde den. Jag fylldes av lugn och trygghet, men också av något annat. Insikten om att jag behövde allt detta varma och vackra gav mig en känsla av vemod. Musiken pekade på ett tomrum genom att fylla det. Hänförd satt jag och lyssnade medan denna underbara melodi varsamt pyntades med små detaljer här och där: ett litet piano, en lätt gråtande gitarr, en ensam trumpet i fjärran. I centrum av alltsammans stod en kvinnas berättelse. En knapp minut in i låten hörde jag hennes högtidligt allvarliga och melankoliska stämma för första gången: "I'm telling myself the story of my life..."

Paddy McAloon fick kring milleniumskiftet problem med synen och var under en period nästan helt blind. Han kunde inte läsa, arbeta eller leva som vanligt. Istället spenderade han många kvällar och nätter med att lyssna på alla möjliga sorters program på radio. Små fragment av hundratals olika livsöden som han fick ta del av genom de brusiga radiovågorna inspirerade honom till en musiksvit i klassisk stil, långt ifrån Prefab Sprouts ordfyllda poplåtar. Han var trött på sin röst och ville, kan man kanske säga, befria musiken från honom själv - därför är det bara på en låt vi kan höra Paddys egna röst. Alla dessa små spillror av människors problem, kärlekshistorier och funderingar som han samlade på sig lät han på huvudspåret istället förmedla genom den amerikanska skådespelerskan Yvonne Connors röst. Även om "I Trawl the Megahertz" presenteras som en kvinnas berättelse om sitt liv, så handlar den (likt hela albumet) egentligen inte om en särskild persons kärlek, längtan och sorg. Den handlar om allas kärlek, längtan och sorg. Bakom de fragmentariska textraderna hittar vi en brokig flora av människoöden, men när Paddy sammanfört allt till ett storslaget collage så är det inte längre massa människor som står i centrum, det är Människan. Det blir allmängiltigt, och ändå berör det på ett djupt personligt plan.

"I Trawl the Megahertz" är fylld av meningar som träffar hjärtat och magtrakten om vartannat. Även om det är en berättelse som i bästa fall kan ses som någorlunda sammanhållen, så är det ändå de enskilda textraderna man minns. "Lord, you gave me nothing - then you took it all away", "Only by an extreme act of will can I avoid becoming a character in a country song", "Repeat after me: happiness is only a habit", "I live two doors down from joy" - det är melankoliska betraktelser som i musikens kontext blir svidande vackra och medkännande snarare än bittra. Rader som "Your daddy loves you very much, he just doesn't want to live with us anymore" fyller oss mer med sympati än ledsamhet - för mamman och barnet, men kanske också för pappan.

Andra tilltalande teman i låten är upplevelsen av att inte riktigt känna sig hemma i världen, att vara en drömmare, och att inte känna att livet kommit igång. "I've only twelve days in Paris, and I'm waiting for life to start" hör vi Connors säga, och jag förstår exakt vad som menas, jag vet precis hur det känns. Det dåliga samvetet som ibland drabbar oss dagdrömmare fångas också på ett utmärkt sätt i några fantastiska meningar (det vackra och lockande med det fångas i ärlighetens namn också):

Forgive me ... I am sleepwalking.
I am jangling along to some song of the moment
suffering it's sweetness
luxuriating in it's feeble aproximation of starlight.
Meanwhile there is a real world ...
trains are late, doctors are breaking bad news
but I am living in a lullaby.

Det är livsvisdom och svepande musikalisk tröst i dryga tjugo minuter, alltså. Det finns de som tycker att låten är för lång. Man lyssnar, hör att musiken är fin och smakfull, men nångång efter ungefär tio minuter blir man lite rastlös och tycker att det är dags för nya upplevelser. Nästa låt, tack. Jag kan över huvud taget inte tänka på det sättet när det gäller "I Trawl the Megahertz". Det är ingen låt för mig, det är en livlina. De kvällar jag känt mig ledsen, själsligt upprörd och orolig för framtiden eller livet - ja, ni vet hur det kan vara - då har jag spelat Paddys långa svit. Ofta om och om igen. Jag har gjort det för att sänka pulsen, för att känna lite harmoni och lugna tankar, för att få ro nog att kunna somna. Jag har gjort det för att få gråta eller för att sluta gråta. Och kramen är lika kärleksfull varje gång. "I Trawl the Megahertz" har under hösten många gånger varit min bön, min livskamrat och mitt gosedjur - allt i ett. Jag överdriver inte ens. Så nej, jag tycker inte låten är för lång. Min oro har aldrig varit att den skulle hålla på för länge, utan att den nångång faktiskt kommer ta slut.

Hittills har jag bara pratat om titellåten, och det har känts nödvändigt med tanke på att den varit det enskilt viktigaste musikstycket för mig senaste halvåret, snart året. Den utgör ju också knappt halva speltiden på albumet. Jag vill dock understryka att andra delen, som består av kortare, mestadels helt instrumentala låtar, håller mycket hög klass. Det finns två låtar med vokala inslag på sida två och båda är höjdpunkter. I "I'm 49" hör vi en man svara på frågan "What's wrong?", då han med kontrollerad men dämpad röst säger oss att han är 49 år gammal och skild. Naturligtvis ackompanjerad av den ljuvligaste melodislinga, dränkt i skönhet och medlidande. Den andra låten som inte är helt instrumental är "Sleeping Rough", som är huvudspåret på andra delen av I Trawl the Megahertz. Det är här vi hör Paddys röst, och vi påminns om vem det är som ligger bakom denna magnifika gåva till alla som behöver tröst, detta mästerverk där själen använts som huvudinstrument. Och plötsligt känner jag stor tacksamhet. Livet är fint, ändå.

Tack Paddy. Jag älskar dig.

År: 2003

Skivbolag: Liberty Records

Producent: Paddy McAloon

Längd: 52:29