Gabriels musikintresse började knappast med själva musiken. Snarare var det den magi som fanns runt musiken som var avgörande. Det var listornas magi: Vem skulle komma etta på Trackslistan? Vilka musikvideor skulle klara sig kvar till nästa veckas Voxpop? Innan Morrissey och Joe Strummer, var det män som Kaj Kindvall och Henrik Olsson som var huvudfigurerna i hans spirande musikintresse. Lite senare blev också namnens magi avgörande: Han klickade sig fram bland obskyra punkband på Allmusic, och så plötsligt dök där namn som Joy Division, Pere Ubu och The Jesus and Mary Chain upp - namn som hade ett litet svårare, finare och viktigare skimmer över sig. Och vad gömde sig egentligen bakom mystiska genre-etiketter som "postpunk" och "shoegaze"? Vilka var artisterna och banden som radades upp i pappas oändliga CD-samling? Han insåg att koderna kunde knäckas för den med lite envishet och mycket fritid. Vid sidan av listorna och namnen får man så klart inte glömma bort provokationens magi: Arga punktexter, drogromantisk gangstarap och, så klart, Eminem - outtömliga glädjekällor för en osäker högstadiekille. Men som tur är förändras livet och nya behov uppstår, och just därför kommer också ständigt ny musik att framstå som magisk för Gabriel. Antagligen tar väl inte utvecklingen slut förrän den välsignade dag då han slår sig ner i skinnfåtöljen, häller upp ett glas whisky, sätter på en inspelning med Bach och verkligen, verkligen, förstår och älskar det.
Johannes
Johannes lyssnade inte på musik på gymnasiet - det fanns så mycket annat att göra, som att drömma sig bort till en plats där livet var enklare och tjejerna tittade åt ens håll. Då upptäckte han att det är precis vad musiken kan göra, den kan få en att glömma vardagens gråväder, den kan göra en modigare, den kan få en att dansa. Han kastade sig in i alternativa musikkretsar, och smickrade sin fåfänga med att kunna namnet på band och artister som ingen annan kände till - men de gjorde honom varken modigare eller fick honom att dansa. Då hände något som förändrade hans liv. Var det discon, syntpopen från 80-talet eller var det Stax? Det är inte helt lätt att säga, så här i efterhand, men hans musiksmak breddades plötsligt enormt. Förkärleken för stökig indierock byttes mot Chic och Otis Redding. Han insåg att bra musik inte behöver vara på ett enda sätt: den kan säga något om samtiden och de stora frågorna, den kan få ditt hjärta att blöda eller så kan den få dig att må bra. Kärleken koncentrerades så småningom till soulen, välarrangerade popmelodier och sofistikerad postpunk. Den har inte gjort honom modigare, men den har fått honom att lossa på de stela kroppsdelarna - man kan nästan kalla det dans.
johannes.soldal@gmail.com
johannes.soldal@gmail.com
Martin
Martin brukar beskriva sig själv som en förtjusande popromantiker - och som de flesta mesiga popsnören är han också oerhört svag för det motsatta, det mer blodfulla: gangstarap, skitig funk, avgrundsdjup soul. Det kan också vara tvärtom, att han är en tuff och rakryggad kille som vågar erkänna sina mjukare sidor. Därom tvista de lärde. Klart är i alla fall att den rockmusik han växte upp med (Petra, Dream Theater, Totos sämre album - vill ni att jag fortsätter?) sveptes bort i och med uppvaknandet i tonåren, då en kompis lånade honom skivor av Bob Dylan och Neil Young. Martins ständigt olyckliga kärleksaffärer tog honom sedan till indiepopens förlovade land, en period som helt ologiskt följdes av avantgardemusik som minimalism och frijazz. En dag såg han sig i spegeln och försökte inse kalla fakta - nämligen att han var jävligt snygg. Om han bara ryckte upp sig lite skulle han säkert kunna erövra världen, eller åtminstone nån trevlig tjej. Om inte det, så åtminstone ett jobb. Kanske var det då som hans kärlek till hiphop och dansmusik väcktes. Odödligheten, lusten, styrkan - attraktiva fenomen som återfanns i denna musik. På senare år har han insett att "sofistikerad" är ett positivt ord medan han blivit mer tveksam inför begreppet "experimentell". I övrigt njuter han av det faktum att all den musik som en gång älskats av honom fortfarande låter mer eller mindre fint för hans öron. Förutom Coldplay, då.
martin.janzon@gmail.com
martin.janzon@gmail.com
