77. Prefab Sprout - Andromeda Heights

Jag har en liten teori att alla musikfans, oavsett om de börjar som hiphoppare, rockfantaster, popsnören eller något annat, till slut landar i Prefab Sprout. (Eller kanske Steely Dan? I så fall är jag inte riktigt där än.) Ingen som är intresserad av musik vill ha något urvattnat, men- eller själlöst - det är popmusikens största men alltför vanliga synd. Samtidigt är det ett faktum att vi förr eller senare växer upp lite grann. Vi förblir känslovarelser, men söker oss allt oftare till något lite mer sofistikerat och, om uttrycket tillåts, moget. Prefab Sprout ses ofta som en symbol för sådan pop och Andromeda Heights är deras allra slickaste skapelse. Produktionen är ren som snö, vi får lite mjuka saxofontoner här och där, rösterna är lena... Så vad är det som förhindrar just detta album från att bli en audiell motsvarighet till kranvatten? Hur kan skivan komma undan med att ha två låtar (i rad dessutom!) betitlade "The Mystery of Love" och "Life's a Miracle"? Hur kan den undvika att bli patetisk eller menlös och istället bli djupt berörande?

En väldigt stor del av svaret finner vi i gruppens frontfigur: Paddy McAloon. Hans låtskrivarförmåga hindrar musiken från att låta platt och trist, och hans - ja, jag tänker använda det här adjektivet - fina personlighet gör att sången och texterna träffar hjärtat istället för kväljmuskeln. Då jag älskar många artister för att de förefaller så genuint mänskliga (Kevin Rowland, Dan Treacy, Marvin Gaye) älskar jag Paddy för att han verkar som en så genuint god människa. Det finns många älskvärda artister, men ofta är deras brister en del av varför vi gillar dem. Så är alltså inte fallet med Paddy, i alla fall inte min Paddy. Notera för övrigt att jag inte skriver McAloon - att det känns alltför svalt och distanserat att referera till honom vid hans efternamn säger kanske det mesta om hur jag och många med mig känner för honom.

Textrader som "What you see in me I will never know - that's the mystery of love" och "Show someone you love them, don't be afraid to care. And if they fall into your arms, you'll be surprised to find the weight that you can bear" skulle i de flesta fall låta som rysligt förnumstiga klyschor, men framstår här istället som inspirerande sanningar. Det är självklarheter som sägs, visst, men nu vågar vi tro på dem. Paddys mjuka värdighet och innerlighet är nyckeln. (Den smartness och finurliga ironi som präglar en stor del av bandets tidigare material är inte alls lika närvarande här.) Jag menar, herregud, karln kan ju få ett ord som "structuralism" att låta varmt och trösterikt.

Naturligtvis ligger det ett stort mod bakom Paddys ambitioner. Han vågar sjunga om verkligt stora ting. Han har aldrig väjt för ämnen som brukar vara förbehållna fantasyförfattare: gott och ont, himlen och underjorden, myter och hjältar - och han skildrar allt med stort hjärta och skarpt huvud. Religion har alltid varit ett vanligt förekommande tema i Prefab Sprouts låtar och det är ett ämne som popmusik oerhört ofta misslyckas med att ta sig an på ett sympatiskt och meningsfullt sätt. Paddy, däremot, lyckas nästan jämt och jag tror hans inställning till att skriva om Gud och religion utgör en viktig förklaring till det. I den enda boken som finns tillgänglig om Prefab Sprout, Myths, Melodies and Metaphysics av John Birch, citeras Paddy:

I always try to write songs that do not proseletise or say that there is a God and therefore if you don't believe this then you're not going to enjoy this record or take any pleasure from it. I always think that if you're going to write about religious subjects, you've got to leave it wide open for people who maybe don't believe anything at all; I couldn't listen to a record that was telling me that God existed and you were damned if you didn't believe that.

Det är den ödmjukheten som räddar sångerna. "If there ain't a heaven that holds us tonight, they never sang doo-wop in Harlem" sjöng Paddy en gång. Men han har också sjungit: "Cruel is the Gospel that sets us all free, then takes you away from me." En uttalat kristen musikgrupp skulle aldrig våga erkänna smärtan i kristendomens förnekelse av lust och sex. Nu var exemplet religion, men Paddy närmar sig alla ämnen på samma angenäma sätt. Det är sånger som inte predikar för oss, utan bjuder in oss till medkänsla och reflektion.

Andromeda Heights är ett av de finaste bevisen för att det går att ha tematiskt stora pretentioner i popmusik utan att det blir fånigt eller vanvördigt. Den är också ett bevis för att "råa känslor" inte behöver innebära skrovliga röster och någon sorts "trasighet". Skivans stilrena och musikaliskt tillrättalagda låtar är precis lika äkta och berörande som vilken skitig soul som helst. "Swans" får mig att vilja krama vemhelst som är i närheten, svan eller ej. "Steal Your Thunder" transcenderar all smörighet och når episka romantikhöjder. Titellåtens vackra dröm får mig att tro att kärlek faktiskt är svaret trots allt, och det är en låt som trots sin lågmäldhet känns lämpad för stora tillfällen. Begravning, bröllop, kyss under tisteln, något sånt.

Kanske är det nödvändigt att man som rebellisk tonåring avfärdar den här musiken, men jag tror som sagt att man förr eller senare kommer finna en tillflyktsort i albumets mjuka tongångar och varma optimism. Jag är där nu, och jag har ingen anledning att tro att min kärlek till Prefab Sprout eller Andromeda Heights kommer att falna med tiden. Jag kan mycket väl se Paddy och hans gäng som ohotat favoritband när jag nått medelåldern. Steely Dan är välkomna att utmana bäst de kan.

År: 1997
Skivbolag: Kitchenware Records
Producent: Paddy McAloon
Längd: 47:02

78. Arcade Fire - Funeral

Jag är nog inte ensam om att känna en våg av värme skölja upp ur hjärtat och fylla hela min kropp varje gång jag lyssnar på Arcade Fires skramliga gitarrer och himmelska melodier. Jag har en dagboksanteckning från nyårsdagen 2007 klockan 05:29 på morgonen, där jag rangordnar mina favoritalbum. På listan har jag skrivit ner album av The Velvet Underground och Neutral Milk Hotel. Men överst på listan tronar Funeral av Arcade Fire. Då hade den i två år varit min absoluta favoritskiva. När Funeral släpptes i september 2004 dröjde det inte länge innan jag tog den till mitt hjärta, och hela den vintern värmde den mig som en varm hand i vinterkylan. Det är ingen tillfällighet att videon till "Neighborhood #3 (Power Out)" visar animerade figurer i en stad som drabbats av en snöstorm. Funeral leder tankarna till ödsliga, övergivna gator, där snön lägger sig som ett vitt täcke över asfalten, och människor som trotsar kölden och som i en kram eller en kyss förenas under den gråa natthimlen. Avstånd, kärlek och snö är återkommande saker i Arcade Fires texter.

And if the snow buries my
my neighbourhood.
And if my parents are crying
then I'll dig a tunnel
from my window to yours

sjunger Win Butler med sin skärande röst i inledningsraderna till "Neighborhood #1 (Tunnels)", och alla indiekids blev alldeles till sig av den kyliga skönheten i ljudbilden. Jag var en av dem som med en gång kunde se den där tunneln framför mig, där Butler kravlar sig fram med blåfrusna händer och kärleksfull blick, för att möta den han älskar. Men öppningslåten handlar inte bara om svärmande ungdomskärlek, den handlar också om glömska ("Then we think of our parents/well whatever happened to them?") och till slut ett hopp om kärlek även när de första känslorna har lagt sig ("Purify the colours, purify my mind"). Ett annat genomgående tema är döden. I "In the Backseat" förvandlas en lugn bilresa till ett helvetiskt inferno: "The lightning bolt made enough heat/to melt the street beneath your feet".

Några rader under dagboksanteckningen skriver jag att jag håller på att nyktra till och klagar över att det inte finns någon att prata med på MSN. Jag minns inte hur jag firade nyåret 2007, eller vad jag gjorde när jag kom hem, men jag vill gärna inbilla mig att jag - vemodig och modstulen, som man lätt kan bli på hemvägen och under tillnyktringsprocessen - kände mig tvungen att åter igen sätta igång Funeral. Jag hoppas innerligt att den värmde mig, som den gjorde så många gånger de där åren. Det låter kanske konstigt att skriva att ett album som så uppenbart handlar om döden har förmågan att trösta, men det är ibland så, att filmer, musik eller konstverk som handlar om döden har förmågan att beröra och skänka trygghet i en annars osäker värld. Värmen kommer lika mycket från Arcade Fires starka melodier som från spännvidden mellan Win Butler och Régine Chassagne, som turas om att sjunga på Funeral.

Varje gång jag måste välja favoritlåt på Funeral så är det någonting som sticker till inom mig. Är det så här att välja favoritbarn? Men till sist bestämmer jag mig ändå alltid för "Rebellion (Lies)". Det är inget självklart val: "Neighborhood #3 (Power Out)" är underbart medryckande, på "Une Année Sans Lumière" sjunger Chassagne vackert på franska, "Neighborhood #2 (Laika)" är den där söta ungen som kommer hemsläpande med något oformligt och spräckligt från slöjden, och stråkarna som sakta försvinner in i tystnaden på "In the Backseat" är förödande i sin skenbara enkelhet. "Rebellion (Lies)" ger mig inget nytt när jag lyssnar på den, den ger mig samma gamla känsla, en känsla som befinner sig någonstans mellan en ångestklump i halsen och rädslan man erfar när man vacklar till högt uppe på ett berg, med blicken fäst vid den vackra utsikten och vetskapen om avgrunden och klipporna där nedanför - Butler som försäkrar oss om att allting i livet består av lögner.

Jag vill minnas att Arcade Fire i början ofta klumpades ihop med andra kanadensiska indieband som uppstod ungefär samtidigt. Jag tröttnade strax på alla de andra banden, men Funeral har bitit sig kvar. Albumet höll inte bara för flera lyssningar; när jag nu flera år senare lyssnar på den smittsamt drivande melodin till "Neighborhood #3 (Power Out)" eller "Wake Up" är det som om tiden har stått stilla. Det är några dagar in på ett nytt år, det ser ut att vara kallt ute, och jag känner en ofantlig lust att kasta snöbollar eller gräva en tunnel till någon jag håller kär. Funeral är albumet för alla vinterdagar, när frosten biter sig fast i trädgrenarna och kylan kryper upp för ditt ben.

År: 2004
Skivbolag: Merge, Rough Trade
Producent: Arcade Fire
Längd: 47:55

79. Bob Dylan - Blonde on Blonde

High Fidelity är en av mina absoluta favoritböcker. "Oemotståndlig som en perfekt popsingel", skrev Göterborgsposten, och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Huvudpersonen Rob driver en skivaffär och en av de som jobbar där är den tjafsige musiknörden Barry (i filmatiseringen spelad av Jack Black - ni förstår kanske typen). Hans knep är att förolämpa kunderna för deras brister i skivsamlingen och musikkunnandet, och på så sätt få de att skämmas hela vägen till betaldisken. Ett av exemplen som tas upp är Blonde on Blonde. Någon stackare slinker ur sig att han inte äger den, vilket naturligtvis är fullständigt oacceptabelt. Det är ju rena rama allmänbildningen, goddammit!

Egentligen är ju det där en tröttsam attityd. Jag var inne på det förra gången jag skrev om Bob Dylan och ska inte dröja mig kvar vid det längre än att bara konstatera det självklara: Blonde on Blonde är en klassiker som bör bemötas på samma sätt som alla andra skivor. Arbetet med skivan påbörjades i slutet av 1965, samma år som han spelat in och släppt Bringing It All Back Home och Highway 61 Revisited, och släpptes under våren 1966, precis före den motorcykelolycka som skulle bli en anledning (och en ursäkt?) för Dylan att slippa strålkastarljuset ett tag. Det var den sista renodlade rockskivan han skulle göra på många år. Den är också, på många sätt, höjdpunkten i Dylans magnifika 60-talsproduktion. Allting känns så självklart och självsäkert här, stilen är avslappnad och ledig. Det är som att han inte längre kände att han behövde göra uppror med sin rock (folk hade väl hunnit vänja sig vid det här laget), han kunde bara njuta av att skapa bra låtar med de medel han ville.

Men är det en helig graal som inte får kritiseras under några omständigheter i all evighet, amen? Är Blonde on Blonde perfekt? Inte då. Som en av rockens allra första dubbelalbum har den - precis som alla dubbelalbum - brister. Jag tycker att den är något för lång. Det kan bli lite lunkigt ibland, möjligen borde han ha kortat ned några låtar eller strukit ett par helt och hållet. Även om jag inte tycker någon låt är dålig så är förstås inte alla lika fantastiska. Jag zonar ofta ut litegrann under de sista låtarna innan den mästerliga "Sad Eyed Lady of the Lowlands" avslutar skivan. Kanske borde någon låt bryta av lite mer, en akustisk låt mitt i? Tja, kanske.

Men föreställningen om den perfekta skivan, där allt är felfritt, är en skadlig illusion. Jag umgås hellre med en tjej som bär fula skor och har tveksam musiksmak och som jag är kär i, än stirrar på en affisch med en "perfekt" modell som har alla de rätta åsikterna och ett retuscherat leende. En skiva med tillräckligt många fantastiska höjdpunkter är så mycket mer värd än en sån där skiva där man inte riktigt kan hitta något fel, men där man heller aldrig blir sugen på att springa ut på en äng och krama alla man ser. Så visst kan jag ha överseende med Blonde on Blondes små svagheter. Det är värt att ta sig an albumet ändå.

Det är värt det för den korta stund av tvekan vi hör innan Dylan levererar den sista bortförklaringen på "I Want You": "and... because time was on his side", innan han så slutligen kommer till kärnan: "and because I want you". Det är värt det för att nyss nämnda låt får mig att vilja springa ut på den där ängen jag pratade om. Det är värt det för den lätta, svävande produktionen, "that thin, that wild mercury sound" som artisten själv kallade det. Det är värt det för "Inside the museums, infinity goes up on trial/ Voices echo 'This is what salvation must be like after a while'". Det är värt det för att "Just Like a Woman" finns med i låtlistan. Det är värt det för att "Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again" låter så älskvärd och sympatisk. Det är värt det för den vackra och underbart långa "Sad Eyed Lady of the Lowlands", som han skrev åt sin käresta Sara. Det är värt det för uppsluppenheten i "Rainy Day Women #12 &35" och "Leopard Skin Pill Box Hat". Det är värt det för alla de bildrika berättelserna. Det är värt det för att albumet har den fantastiskt luftiga kvaliteten som gör den oslagbar att vandra tillsammans med i vårsolen. Av alla de här anledningarna, och ett stort antal till, så är det verkligen värt det.

Shit, kanske har Barry rätt ändå. Kanske är det här en skiva man bara måste äga, eller i alla fall höra. Scenen ur skivaffären: "Du äger den INTE? Det är ju helt perverst. Säg inte till nån att du inte har fucking Blonde on Blonde." Barry ger kunden albumet och kan lättat konstatera: "Allt kommer bli okej."

År: 1966
Skivbolag: Columbia
Producent: Bob Johnston
Längd: 72:57

80. The Notorious B.I.G. - Life After Death

Med både Wu-Tang Clans Wu-Tang Forever och The Notorious B.I.G's Life After Death, tycks 1997 ha varit ett år för blaffiga uppföljare till klassiska hiphopalbum. Kanske är de två oändlighetslånga dubbelalbumen ett resultat av någon slags barock hybris som kännetecknar gulderors slutskede. Det finns dock mer konkreta anledningar att se 1997 som en slutpunkt för hiphopens gyllene 90-talsår: den nionde mars sköts Biggie Smalls till döds i Los Angeles ett halvår efter att decenniets andre store hiphopikon, 2Pac, gått samma öde till mötes. Biggie dog två veckor innan hans andra album släpptes - ett album som heter Life After Death, med ett omslag där rapparen poserar bredvid en likbil och med en avslutningslåt som bär namnet "You're Nobody (Til Somebody Kills You)". Det hela verkar nästan vara lömskt beräknat, kanske av den ondskefulla demon som ser till att så många av hiphopens legender dör i förtid. Ett nytt kapitel blev skrivet i den långa boken om unga döda artister som blir till myter.

En annan tänkbar slutpunkt för de gyllene åren är den lyxiga och kommersiella framtoning som albumets exekutive producent, den blivande hiphopmiljardären Puff Daddy, personifierade. Många låtar på albumet är hittiga, poppiga och låter som om de kostat en himla massa pengar. Flådig MTV-hiphop närmare Billboardtoppen än asfalten. Men albumets charm ligger delvis i hur de kommersiella pophitsen, som "Mo Money Mo Problems", blandas upp med regnig gangstarap, som inledningsspåret "Somebody's Got To Die". Det schizofrena draget hos Biggie, som gjorde så starkt intryck på debuten Ready to Die, där flera olika, ofta motsägelsefulla, personligheter får komma till tals, får fritt utlopp även här. Detta drag framhävs ytterligare av den musikaliska variationen. Om Ready to Die framförallt var Biggies show, så är Life After Death i högre grad ett kollektivt verk där en mängd producenter och gästrappare bidrar till helheten. På Bigs debut fanns bara en annan rappare med (Method Man!) förutom huvudpersonen själv. På Life After Death däremot vimlar det av celebra gästartister: storheter som RZA och DJ Premier hjälper till med produktionen, Jay-Z dyker upp på "I Love the Dough", Lil' Kim kallar Biggie för "fat motherfucker" på "Another" och R Kelly sjunger "I'm fuckin you tonight" som om det vore den naturligaste sak i världen. På "Playa Hater" tar Biggie själv ton och förvandlas för några minuter till balladsångare - kanske inte som om det vore den naturligaste sak i världen, men ändå.

Att Biggie blivit rik är ett genomgående tema. På "Hypnotize" stönar den kvinnliga sångerskan "I just love your flashy ways, Guess that's why they broke and you're so paid". Men ju mer pengar desto mer noja: "It's like the more money we come across, the more problem we see". På "My Downfall" förklarar han hur andra rappare längtar efter hans fall och hur den som har nått framgång och stålar aldrig går säker: "Before I go to sleep I check the beds and the closet so I can sleep safe, not too many keep a mill' in the briefcase, Infrareds make me sleep safe". Då framstår de gamla dagarna som fattig knarklangare nästan i ett nostalgiskt skimmer. 24 år ung, men på samma gång så gammal som man blir om man började sälja knark i 12-årsåldern, kan han agera vis man och ge råd till ungdomarna - ska ni ut och sälja crack någon gång grabbar, så glöm för guds skull inte de tio crackbudorden: ni vet, ta ingen kredit, håll isär familjen och affärerna, och lita givetvis inte på någon: "Your moms'll set that ass up, properly gassed up, Hoodie to mask up, shit, for that fast buck, she be layin in the bushes to light that ass up". Än en gång: paranoian hos den som helt enkelt blivit van att tänka på det sättet. Och ni som läste inledningen vet att det var berättigat.

Men givetvis finns det mer att hämta på albumet än våld, förföljelsemani och pengar. Biggie har sex ("Nasty Boy"), saknar vänner som gått bort ("Miss U") och så får den känslige mannen med kärleksproblem också komma till tals - precis som en annan sitter han på sitt rum "pissy drunk listenin' to Stylistic tunes or the O'Jays, thinkin' bout the old days". Genomgående, hur deprimerande och svartsynt det än blir, finns där en glädje över att formulera sig med flow, pondus och elegans. Att njuta av att vara den tjocke, fattige killen som gick från "ashy" till "classy", blev rik och kom ur ghettot. Av att fortfarande vara vid liv. Ett litet tag till.

År: 1997
Skivbolag: Bad Boy
Producent: Sean "Puffy" Combs, The Hitmen m. fl.
Längd: 109:12

81. Bob Dylan - Bringing It All Back Home

"My love winks, she does not bother

She knows too much to argue or to judge."

Det är svårt att avgöra exakt hur mycket "Love Minus Zero/No Limit" har att svara för. Musikaliskt är det inget som skulle imponera på Dream Theater direkt; det är några få ackord, en enkel melodi och sparsam instrumentation. Det är en låt JAG skulle kunna spela, för sjutton. Att det ändå är en av pophistoriens allra finaste kärlekssånger - ja, faktiskt något av det ljuvligaste som över huvud taget nedtecknats på temat romantisk och idealistisk kärlek - är ännu ett bevis på att genialitet och komplexitet inte nödvändigtvis går hand i hand, särskilt inte när det gäller populärmusik. Det säger också något om att Bob Dylans låtar inte bara handlar om det rent musikaliska - briljansen beror minst lika mycket på texterna. Jag kan mycket väl tänka mig att "Love Minus Zero/No Limit" haft en förödande inverkan på romantiker och deras (våra) naiva drömmar. Kärleken som beskrivs är så fin, så öm och klar, att den omöjligen kan existera i den brutalt verkliga värld vi lever i. Kanske ger låten upphov till falska drömmar, men det är åtminstone väldigt vackra drömmar. Sådana som skänker tillvaron ett visst mått av hopp.

Jag inledde medvetet med ett stycke om det som faktiskt spelar roll: fantastisk musik. När det gäller Bob Dylan i allmänhet och Bringing It All Back Home (tillsammans med några andra skivor) i synnerhet är det annars lätt att luras. Jaja, tänker någon läsare, albumet är en Viktig Klassiker, en Milstolpe i Rockhistorien, vi vet. Det har vi alla läst i Mojo några gånger för ofta. En sån skiva kommer förstås med på en sån här lista mer eller mindre per automatik. Eller? Det var ju här den store protestsångaren, det sociala och politiska medvetandet, folkmusikens stora portalfigur, Woody Guthries lärjunge - det var ju här han för första gången bestämde sig för att det var roligare att plugga in gitarren och spela rock. Det var nu Dylan blev verkligt kontroversiell. Vem har inte hört anekdoten om hur folkpuristen Pete Seeger högg av kabeln när Dylan framförde en stökig och elektrisk version av "Maggie's Farm" på Newport Folk Festival? Naturligtvis högg han aldrig av någon kabel, men att historien inte är sann säger bara desto mer om vilken viktig brytpunkt i pop- och rockhistorien det här var. Dylan "svek" folkmusiken men utvecklade istället popmusiken. (I "Bob Dylan's 115th Dream" sjunger han: "The man says, 'Get out of here, I'll tear you limb from limb.' I said, 'You know they refused Jesus too.'" Det skulle visa sig bli rätt träffande för Dylan och hans övergång till pop- och rockmusik.) Det räckte inte längre att sjunga "She Loves You" eller "Hound Dog" om man ville bli tagen på allvar som rockartist. Men som vanligt är allt sånt här skit samma. Robert Johnsons bluesinspelningar är också viktiga, men det gör dem inte särskilt mycket roligare att lyssna på. Vi vill lyssna på musik för att beröras, glädjas, utmanas, uppslukas eller omskakas. Klarar inte musiken av det spelar det ingen roll vilken position den har i historien; då kan vi lika gärna läsa om den istället för att lyssna på den.

Bringing It All Back Home är en gyllene medelväg för de som tycker att Dylans tidigaste skivor är för politiska och avskalade, men att hans följande 60-talsklassiker Highway 61 Revisited och Blonde on Blonde är för droginfluerat flummiga. Texterna är för det mesta inte ogenomträngliga, akustiskt blandas med elektriskt, upplyftande med melankoliskt, abstrakt och surrealistiskt med (mer eller mindre) konkret. Första halvan domineras av ganska snäll, bluesinspirerad 60-talsrock. Det typiska folkrocksoundet finner vi inte riktigt här och musikaliskt är det inget som låter särskilt omvälvande eller speciellt idag. Men Dylan har en karisma, en magnetism, en frasering och ett lyriskt innehåll som ständigt bryter igenom den allra simplaste musiken, som alltid sätter sig i centrum. Det finns en humor och avspändhet i skivans mindre betydelsefulla låtar som bidrar till älskvärdheten, men det är den akustiska delen som gör starkast intryck. Förutom nämnda "Love Minus Zero/No Limit" har vi "Mr. Tambourine Man", som är en hymn för alla rastlösa melankoliker, alla drömmande strövare. Den diffusa längtan man ofta känner när man strosar omkring på gatan eller halvligger i soffan fångar Dylan på ett poetiskt perfekt sätt. "And the ancient empty street's too dead for dreaming", "I'm not sleepy and there is no place I'm going to", "I'm ready to go anywhere, I'm ready for to fade, into my own parade, cast your dancing spell my way - I promise to go under it". Det är en svårfångad känsla, men Dylan är en mästare på svårfångade känslor. "Let me forget about today until tomorrow" är fortfarande en av mina favoritrader ur hela musikhistorien. Egentligen hade hela "Mr. Tambourine Man" kunnat bestå av bara den raden, och det hade räckt.

Som vanligt när det gäller Dylan finns här också den där låten som man inte riktigt vet varför man gillar. "It's Alright Ma (I'm Only Bleeding)" är en sju och en halv minut lång akustisk låt, fri från musikalisk variation, där han pratsjunger sig igenom vers efter vers efter vers. Att ställa sig frågan vad låten handlar om är ett feltänk, det är knappast så att det finns någon handling i vanlig mening. Men tema då? Något han vill säga? Han kanske vill uttrycka en känsla eller ett tillstånd? Är den politisk eller personlig? Båda? Jag har ingen aning. Men orden låter bra ihop och det känns som att den säger mycket, och varje rad eller stycke för sig träffar... nånting. Jag vet hur det låter. Det låter som att jag känner en vördnad för något som lika gärna kan vara skitsnack, därför att det är den store Bob Dylan. Jag tror inte att det är så, jag tror att stora ordkonstnärer kan suggerera fram bilder och tankar även när man inte riktigt förstår hur. Och avslutningen, med "If my thought dreams could be seen, they probably put my head in a guillotine" följt av "It's alright Ma, it's life and life only", är rader man aldrig glömmer, eftersom, ja, eftersom det är precis så det är.

Naturligtvis finns det mer att säga om albumet, fler låtar att lyfta fram. Vi har den klassiska titellåten med sitt likaledes klassiska flimklipp, den soliga ömheten i den lätt sorgliga "She Belongs to Me" och den fantastiska avslutningslåten "It's All Over Now, Baby Blue" i vilken vi påminns om att Dylans munspel är en viktig ingrediens i många av hans bästa låtar. Allt det där märker ni när ni lyssnar på skivan, och de flesta av er har säkert redan gjort det många gånger. Poängen är att låtarna fortfarande är relevanta (Gud vad jag hatar ordet "relevant", men ni förstår vad jag menar). Jag vet inte om folk fortfarande lyssnar på chillwave och witch house, men jag vet att musiken på det här albumet fortfarande betyder mycket för människor, även unga sådana. När dammet lagt sig är det alltid den rena kvaliteten som lever kvar, det som visade sig innehålla något genuint. Bringing It All Back Home lever kvar i allra högsta grad. Antingen är det ett tecken på sann kvalitet, eller så är det så att dammet aldrig riktigt lägger sig kring den evigt fascinerande Bob Dylan.

År: 1965

Skivbolag: Columbia

Producent: Tom Wilson

Längd: 47:23