22. Love - Forever Changes

Jag har aldrig hört talas om någon som älskat Forever Changes efter första lyssningen. En instinktiv respekt, möjligen, känslan av stor potential, kanske - men kärlek? Nej, och det är inte ett dugg märkligt. Albumet är så avigt konstruerat att det är väldigt svårt att omsluta hela på en gång. Vissa små partier dyker upp för att sedan aldrig återkomma. Man vet sällan riktigt säkert om det är en hook, refräng eller ren engångsföreteelse man hör. Musiken böljar och gör lite instick här och där, hoppar tillbaka, blir publikfriande, övergår i något lätt symfoniskt, plockar vidare på akustisk gitarr, rockar loss, sjunker tillbaka... Men ju mer vi lyssnar, desto klarare hör vi hur naturligt allting ingår i Arthur Lees popvärld. Det finns inga sömmar någonstans, ingenting som skär sig över huvud taget. För en skiva som är så fylld av detaljer och nyanser är det nästan märkligt hur enhetlig den känns. Det är väl lite som den åktur genom ett sommarhett Kalifornien musiken känns som ett soundtrack till: visst är det massa svängar hit och dit, stopp här och där, men det är ändå en och samma resa genom landskapet.

Vad vinner man då på att kämpa med Forever Changes, varför ska man ge den alla de chanser den kan tänkas kräva? Man kan kanske jämföra med en människa man med tiden blir bästa vän med. Visst tar det lite tid att komma personen nära, men när relationen väl är uppbyggd kommer man kunna ha glädje av den om och om igen, i decennier framöver. Förhoppningsvis kommer man aldrig tröttna helt på varandra. Forever Changes har jag aldrig tröttnat på och jag tror knappt det är möjligt. Den låter ständigt, varje gång - som i varje, varje gång - lika fräsch som den gjorde den där välsignade gången poletten äntligen trillade ner. Jag kan, efter säkert femtio lyssningar, fortfarande komma på mig själv: "Aha, är den här lilla gitarrslingan med i den här låten?" eller "Just ja, den här passagen hade jag alldeles glömt bort." Produktionsmässigt är skivan klar, ren och tidlös på ett sätt som skiljer den från 60-talets andra stora psykedeliska fullträff, Odessey and Oracle, som ju andas 60-tal i sin produktion på ett helt annat sätt. Loves tredje album känns helt enkelt aldrig det minsta sunkig.

Forever Changes kan ses som en perfekt skiva på så sätt att allt är klart uttänkt och ytterligt sofistikerat. Låtskrivandet förvånar och tilltalar, orkestreringen är briljant smakfull, Lees röst mjuk och personlig, och utförandet i största allmänhet utan anmärkningar. Men det är aldrig en steril perfektion eftersom det finns så mycket som man aldrig blir klok på, så mycket som förvirrar och förtjusar. Den okomplicerade njutningen bryts alltid av mot något sorgligt och skevt. När Lee sjunger ikapp med blåset på "Maybe the People Would Be the Times or Between Clark and Hilldale" eller när trumpeterna sätter igång på "Alone Again Or" älskar man Forever Changes på samma sätt som man älskar en vanlig fantastisk popskiva. Men så kommer vi till låtar som "The Red Telephone", som tycks beskriva en märklig galenskap, kanske något mentalsjukt, och man börjar undra lite över hur Arthur Lee egentligen mådde. De okonventionellt accentuerade texraderna som inleder den nyss nämnda låten gör att vi drar öronen åt oss på en gång: "Sitting on a hillside, watching all the people die. I feel much better on the other side." Han var vid inspelningarna övertygad om att han skulle dö när som helst (detta var endast en fix idé, han var inte sjuk på något sätt) och att Forever Changes skulle bli hans sista skiva. Visst är albumet präglad av Lees märkliga psyke och på så sätt djupt personlig, men samtidigt är det lätt att se det här psykedeliska mästerverket som en dödsruna över hela hippieeran. Det är alldeles för mycket paranoia och framtidsoro, alltjämt paketerat i en strålande vacker förpackning, för att vi lugnt ska kunna luta oss tillbaka med våra blommor och vår joint. "By the time I'm through singing, the bells from the schools of walls will be ringing. More confusions, blood transfusions, the news today will be the movies för tomorrow" heter det i "A House is Not a Motel". Jag är inte helt säker på vad som menas (särskilt inte i låtens kontext) men att det är någonting som gnager hos Lee står helt klart. "This is the only thing that I am sure of, and that's all that lives is gonna die" sjunger Lee på skivans avslutande minisvit, "You Set the Scene", och fortsätter: "For every happy hello there will be goodbye".

Många av de album som vi placerat på den här listan är extatiska, episka och drabbande explosioner av popmelodier, rapbeats och häpnadsväckande soulröster. Forever Changes är inte en sån skiva och därför är det också svårt att skriva om den på det sättet. Den golvar ingen rakt av, däremot smyger den sig in under huden, sakta men säkert. Hur mycket jag än älskar popakter som till exempel Pet Shop Boys, The Tough Alliance och Håkan Hellström så kan jag inte säga helt säkert att jag kommer älska dem även när jag närmar mig pensionsåldern. Kanske handlar det, trots allt, om någon sorts ungdomsmusik. Det får tiden utvisa. Men det finns skivor som jag är övertygad om kommer stanna kvar genom livets alla skiftningar. Forever Changes är en av dessa få, och kanske den allra bästa av dem.

År: 1967

Skivbolag: Electra, Rhino

Producent: Bruce Botnick, Arthur Lee

Längd: 42:51

23. Jay-Z - The Blueprint

Den andra viktiga saken som hände i New York den elfte september 2001 var att Jay-Z:s redan klassiska album The Blueprint släpptes. På skivan fick lyssnaren bland annat stifta bekantskap med en annan katastrof som drabbat staden, men en mindre känd sådan. För Jay-Z blev ju hiphopen inte minst ett sätt att berätta om när cracket drabbade Amerika. Om skottlossningarna, pundarna och polissirenerna. Om hur en hel generation fattiga, svarta ungdomar blev hustlers. Och rappare. Myten om rapparen, som Jay-Z så klart har bidragit till att skapa, är ju på många sätt myten om hustlern; om den drivne killen som ser vägen från fattigdom till rikedom. Farlig och omoralisk, visst, men ändå en väg. Hiphopen gjorde de våldsamma stadslandskapen till en skådeplats för ett drama om liv och död, uppgång och fall; livet i dess mest råa och avskalade form. Det är ett drama som talar till människor över hela världen, precis som till exempel western och krigsfilm, eftersom det skildrar en djungeltillvaro där livets frågor ställs på sin spets: Hur långt sträcker sig egentligen vår moral? Vad är jag beredd att offra i kampen för heder, pengar och överlevnad? Det som är så fint är att detta drama förenas med en extrem respekt för hantverket och kreativiteten: Vem kan hitta på de snyggaste rimmen? Vem har bäst flow?

Jay-Z bestämde sig för att det kunde bli han. Han levde ett osäkert liv som ung knarklangare och i början var hans texter ett sätt att undvika att bli galen i detta våldsamma spel; att få fast några ord då och då på en brun papperskasse, samtidigt som allt annat snurrar. Inte för drömmen att lyckas som rappare, utan för att man måste. Efter ett tag insåg han att de även kunde berätta en komplex och stundtals rå historia. En sann historia, där även de delar vi inte vill se finns med. I sin bok Decoded skriver Jay-Z:

To tell the story of the kid with the gun without telling the story of why he has it is to tell a kind lie. To tell the story of the pain without telling the story of the rewards - the money, the girls, the excitement - is a different kind of evasion.

Ja, varför i hela fridens namn börjar man sälja crack? Jay-Z försöker förklara:

they're working that corner for more than whatever small cut they get of the crack they sell - they're working because they think they're due to a miracle. The kid in McDonalds gets a check and that's it. There's no dream in fast food. Manager? That's a promotion, not a dream.

Knarkförsäljningen öppnar upp den lilla möjligheten att bli ett undantag, att bli killen som kör ut från ghettot i en lyxbil. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: att bli den som lyckas berika sig på de andra drömmarnas misslyckanden. Tävlandet blir en central del i ett sådant liv - ytterligare en parallell mellan hustlern och rapparen. Kanske får vi förklaringen ännu tydligare i ett annat citat från samma bok: "We came out of the generation who finally got the point: No one's going to help us." Företagarandan, lyxen, skrytandet och kämpandet som kännetecknar en stor del av hans texter tycks vara ett resultat av denna känsla. Ingen kommer att hjälpa oss, vi måste göra det själva. Vi måste bli våra egna bossar. Till varje pris. Och glöm för guds skull inte att hiphopen är ett sätt att att välja; att välja att kämpa med konsten istället för våldet och drogerna.

Det är egentligen bara logiskt att den Jay-Z som släpper en kritikerhyllad bok är samme rappare som rent kreativt tycks ha gått på halvfart de senaste tio åren. Samme berättare som gör sig så bra i bokform, det vill säga den medelålders rike mannen som tittar tillbaka på sin svåra uppväxt, gör sig mindre bra som hiphop. I detta sammanhang är det ju den hungrige ynglingen från debutalbumet Reasonable Doubt vi älskar, och så givetvis mannen som på The Blueprint står på sin absoluta topp och blir hiphopens kung i samma stund som han förklarar sig själv vara det. Efter att han konstaterat att "the ruler's back", drar han av den brutala disslåten "Takeover". Bakgrunden är denna: Efter Biggies död 1997 saknade New York, hiphopens födelsestad, en kung. De två uppenbara kandidaterna tycktes vara Nas och Jay-Z. Till det kom att Nas aldrig dykt upp till inspelningen av en vers på Reasonable Doubt från 1996. Dessutom hade osämja av någon anledning uppstått mellan Jay-Z och Nas kompis Prodigy, från hiphopduon Mobb Deep. Hur som helst exploderade beefen med "Takeover" och Nas "Ether", två av de mest berömda disslåtarna någonsin. Efter de två första versernas elakheter mot främst Prodigy, skruvar Jay-Z upp sitt raseri ett snäpp till den tredje versen som riktar sig direkt mot Nas: "Had a spark when you started, but now you're just garbage, fell from top ten to not mentioned at all, to your bodyguard's "Oochie Wally" verse better than yours". ("Oochie Wally" var en låt Nas spelat in tillsammans med hiphopgruppen The Bravehearts.) Jay-Z hade samplat Nas röst på Reasonable Doubt till låten "Dead Presidents", så man tycker kanske att han borde känna en viss tacksamhet. Men icke: "So yeah, I sampled your voice, you was using it wrong. You made it a hot line, I made it a hot song." Det ska dock sägas att även om Jay-Z blev New Yorks hiphopkung och på det sättet vann kriget, så vann kanske ändå Nas slaget med sin ännu mer giftdrypande "Ether" - ett fullständigt karaktärsmord på sin rival, som får en att nästan häpna över att de två rapparna numer slutit fred med varandra: "Heard it when I was asleep, that this Gay-Z and Cockafella Records wanted beef /.../ First Biggie's ya man, then you got the nerve to say that you better than Big, dick suckin' lips, why can't you let the late, great veteran live?"...och så vidare.

Men låt oss inte dröja för länge vid crack, bråk och annat obehag. Låt oss stanna vid den där känslan av att vara i sin prime, att ha blivit Den Bäste. Albumets två mest framträdande producenter, Kanye West och Just Blaze, gör allt för att förhöja den känslan. Aldrig förr hade soulsamplingar använts så skickligt som på The Blueprint, som blev startskottet för en ny storhetstid för soulbaserad hiphop och, så klart, början på en lysande karriär för Kanye. Det är också West/Blaze-låtarna som alltid varit mina favoriter. Kanye står för den underbara, livsbejakande "Izzo (H.O.V.A.)" och Blaze kontrar med den fantastiska souliga produktionen till "Girls, Girls, Girls", där Jay-Z berättar om alla sina brudar på ett så snyggt och roligt sätt att man inte ens avskyr honom för det. Albumets bästa låt kan vara "Heart of the City (Ain't No Love)" som bygger på en sampling av Bobby Blue Bands fina "Ain't No Love In the Heart of the City". Originalet är en kärlekssång, men Jay-Z förvandlar den till ett kaxigt svar på tal till dem som hatar på hans framgång: "Young fucks spittin at me, young rappers gettin at me, my nigga Big predicted it exactly, 'Mo Money, Mo Problems' - gotta move carefully, cause faggots hate when you gettin money like athletes".

Ett tecken på att man har ett bra hiphopalbum framför sig är att det finns få eller inga skits på skivan, och att få eller inga gästartister rappar på den. The Blueprint är ett utmärkt exempel. Fokus ligger hela tiden på låtarna, och på dessa är det ingen annan än Kungen som regerar. Gällande det här med gästartisterna så har dock hiphopklassikerna i regel ett undantag. På Illmatic är det AZ, på Ready to Die är det Method Man och på The Blueprint är det Eminem, som på "Renegade" dyker upp med både produktion och patenterat tungvrickande verser. Det kan egentligen inte bli mycket mer "00-talets första år" än ett samarbete mellan Jay-Z och Eminem; vid den tiden världens två största rappare, som tillsammans utgjorde en stor del av min högstadietids soundtrack.

"If the beat is time, flow is what we do with that time, how we live through it." Så vackert och så enkelt kan hiphopens mest elementära egenskaper uttryckas, och där kan vi också hitta förklaringen till varför The Blueprint är så bra, och varför dess skapare blev störst och nådde ut till högstadiegrabbar över hela världen. Jay-Z fick sig tilldelad den bästa tid man överhuvudtaget kan tänka sig, och han levde den till max. Gott folk, det är så man blir kung.

År: 2001

Skivbolag: Roc-A-Fella, Def Jam

Producent: Jay-Z, Kanye West, Just Blaze, Bink m. fl.

Längd: 63:52

24. The Triffids - Calenture

Vad är tecknet på en perfekt popskiva? Att man glömmer bort vardagen, att man efter de trettiofem minuterna har lust att dansa över vattenpölar? Ja, men också det faktum att en perfekt popskiva kan spelas om och om igen. För en sådan är steget aldrig långt mellan de sista och de inledande tonerna. De närmar sig varandra, påskyndad av den brinnande lusten att återuppleva allt igen, att förlänga nuets utsträckning i tiden.

Calenture är ingen perfekt popskiva.

När The Triffids bytte skivbolag, från det obskyra Mushroom till det stora Island, avsade de sig ingalunda sina storslagna ambitioner. David McComb ville fortfarande säga allt som går att säga om kärlek och längtan, och nu fick han äntligen ekonomiska möjligheter att förverkliga sina planer. Det är inte alltid skivbolagsbyten faller fansen till föga. När ett okänt men ändå älskat band byter skivbolag, från ett mindre till ett större, och samtidigt byter ljudbild (kanske från ohyfsad rock till välproducerad pop), brukar detta få som följd att bandet i fråga anklagas för att sälja ut sig själva. Ibland kan man förstå anklagelserna. Lika ofta är de löjliga. Skivbolagsbytet ändrade visserligen The Triffids ljudbild, men de storslagna ambitionerna fanns redan där på Born Sandy Devotional året innan. "Wide Open Road" är lika grandios och smäktande som när R. Kelly lyfter armarna mot himlen. Calenture anklagas dock inte sällan för att vara överproducerad. Själv tror jag att det är av samma människor som av en outgrundlig missuppfattning har fått intrycket att överdrivna känslor, tårar och smärtsamma uttryck för saknad och kärlek, är någonting som inte hör hemma i livet och än mindre på konstens luftiga parnass. Det bryr jag mig inte om. Ni vet känslan när man hör någonting som är bättre än allt annat man tidigare har hört? När musiken spelar i samklang med ens egna känslor? När man inte bara kopplar samman låtarna med sitt eget liv, utan också att man för en sekund önskar slå sönder något som fungerar, för sötman i ett ännu en gång bli förälskad och se själen gå i skärvor? När man samtidigt blickar tillbaka och ångrar allting som aldrig blev av?

Calenture är den skivan.

Pop handlar om naiva tonåriga förälskelser, inte om den luttrade och svarta romantik som McComb erbjuder oss. "Bury Me Deep In Love" sätter tonen för vad vi har att vänta. Man får intrycket av att McCombs verkligen sjunger från hjärtat, när han med uppdämd frustration och bitter erfarenhet sjunger om att begravas i kärlek. En sådan önskan kan inte komma från en tonåring som precis har smakat vad kärleken har att erbjuda. Den översvallande och barocka ljudbilden ger McComb utrymme att kasta fram sin romantiska längtan. Det är en längtan som får genklang i ett av albumets bästa låtar, nämligen "A Trick of the Light", där den koncentreras till ett gulnat fotografi i en plånbok: "Well the rim of her mouth was golden/Her eyes were just desert sands". Kärleken är aldrig så stark som när den samlas upp framför ett hinder. På såväl "A Trick of the Light" som "Open For You" (skriven av keyboardisten Jill Birt) är det avståndet som måste överbryggas. "Blinder By the Hour" är däremot en oreserverad hyllning till lusten, i ungefär samma stuk som The Go-Betweens "Head Full of Steam". Båda låtarna beskriver kärleken som en okontrollerbar kraft. Men de två australiensiska banden var trots många beröringspunkter väldigt olika. The Go-Betweens föll aldrig ur ramen för vad ett popband skulle eller borde vara. The Triffids fyllde däremot bägaren till bredden av ljuv romantik, svart desperation och (möjligen) galenskap. Jag orkar sällan sätta på albumet igen, när de sista tonerna av "Save What You Can" lägger sig som mjuk sammet i mitt rum. Calenture sätter alla dina känslor i ljuvlig, melankolisk, och häftig brand. Den tömmer dig på önskningar, den lämnar dig utbränd, förvånad, genomborrad. Svart aska samlar sig i små högar kring högtalarna.

My friends say they call me, but there's nobody home
And they say talking to me these days
Is like squeezing blood from a stone

sjunger McComb på "Vagabond Holes", på sitt oöverträffbara sätt. Calenture rör sig ständigt i skarven mellan storstilad romantik och morbida metaforer. På "Jerdacuttup Man" tar McComb rollen som en stenåldersman på British Museum – ensam, smutsig och kall. "Jerdacuttup Man" är ändå bara en smålustig transportsträcka. Den för oss till "Calenture" (smått obehaglig med ödesmättade pianotoner), men framförallt till "Save What You Can". Jag är kanske naiv, men jag inbillar mig ofta att musik kan förändra människors liv. Den kan få oss att sätta in våra liv i ett större sammanhang, den kan få oss att känna ett slags mening. (Trots att det ibland är på grund av musiken vi söker efter mening från allra första början.) Ja, vissa låtar kan förändra våra liv. Vi ska dock akta oss för att använda dessa ord allt för ofta. De är så lätta att säga, och de används ofta om låtar som inte betyder så mycket i slutändan. Men om jag bara fick välja en handfull låtar, att likt en egyptisk farao begravas med, som en ödmjuk offergåva till kärlekens alla gudar, så hade "Save What You Can" varit en av dem. Det är på många sätt krönet av The Triffids sorgligt oupptäckta låtskatt, och många gånger inbillar jag mig att det är en låt som får även det bittraste och kallaste hjärta att smälta – åtminstone vid kanterna. "Save What You Can" är färgad av tillbakablickandets melankoli. Ytterst tror jag att den handlar om de där små sakerna man måste klamra sig fast vid, när livet tumlar framåt, och lämnar känslor och minnen som överblivet skräp vid dikeskanterna. Vi lyssnar på låten, både för att ha någonting att trösta oss med och för att klara av att blicka framåt. "If you cannot run, then crawl/If you can leave, then leave it all/If you don't get caught, then steal it all."

"No one's going to love you when you're wrinkled and old" sjunger McComb på "Vagabond Holes". Det är en sorglig framtidsutsikt, men det kanske mest av allt är en varning – gör allt ni kan för att få möjlighet att älska och älskas. David McComb fick aldrig möjlighet att bli gammal. Han dog precis innan sin trettiosjunde födelsedag, i sviterna av alkoholism och heroinmissbruk. Calenture är på många sätt hans definitiva bidrag till musikvärlden. Det väcker inga döda till liv att jag säger det, det förändrar ingenting av det förgångna, men i både mig och många med mig, har McComb, ur askan efter "Save What You Can", lyckats ingjuta någonting vackert och ömtåligt – i skymningsljuset glittrar det nästan som ett återuppväckt hopp.

År: 1987
Skivbolag: Island
Producent: Gil Norton, The Triffids
Längd: 46:24

25. Pixies - Doolittle

Got me a movie, I want you to know

Slicing up eye balls, I want you to know

Girlie so groovy, I want to you to know

Don't know about you, but I am un chien andalusia

Wanna grow up to be, be a debaser

Vilket sprudlande vansinne! Varför är egentligen "Debaser" en av tidernas bästa rocklåtar? Är det för att Black Francis med en så total passion och inlevelse sjunger en så märklig text? Är det för att Kim Deals bakgrundssång får vad som egentligen är ett explosivt punknummer att låta som en underbar popsång? Eller är det kanske egentligen bara för det där tre sekunder långa basintrot som på något vis lyckas få oss i perfekt stämning direkt? Jag vet inte, men aldrig förr har det varit så trevligt att få en glödhet hårtork blåsandes i ansiktet i två minuter och femtiotre sekunder.

Pixies kryptiska texter ger en aldrig känslan av något svårt och otillgängligt. Jag har visserligen ingen aning om vad låtar som "Waves of Mutilation" och "Here Comes Your Man" handlar om, och även om jag fattar att "Debaser" är inspirerad av Dalí och Buñuels surrealistiska kortfilm Den andalusiska hunden, så blir jag inte mycket klokare för det. Men vad gör väl det? Texterna bidrar ju bara till den där galna, mystiska energin. Francis har sagt att hans texter bygger på bilder och idéer som han inte själv förstår, men vars syfte främst är att underhålla. Det är också precis så vi upplever dem. Francis skruvade värld av religion, UFO:n, sex och våld är helknäpp, men ändå en ren njutning att befinna sig i. För mig ligger det nära till hands att se Pixies lustfyllda och vagt hotfulla surrealism, som rockens svar på Alejandro Jodorowsky.

Pixies var så klart en grupp som med sin skruvade kreativitet inte kunde undgå att influera horder av andra band. Kurt Cobain sade till exempel att "Smells Like Teen Spirit" var hans försök att skriva en Pixieslåt. Det mest inflytelserika inslaget i deras musik är troligtvis den där dynamiken mellan nedtonat och explosivt. Se till exempel "Tame", där Francis krypande viskningar i verserna, får lämna plats åt refrängens besinningslösa vrålande. Nirvana och deras efterapare skulle så småningom sälja många album på att utnyttja denna dynamik; dock utan att någonsin överträffa Francis och kompanis hysteriska uppfinningsrikedom på området. Även för mig blev Pixies introduktionen till en ny värld - dessvärre en värld som raskt gjorde mig besviken. Visst försökte jag lyssna på till exempel Modest Mouse ett tag, men insåg snart att det faktiskt inte var så himla bra. Intresset för knäpp och energisk indierock falnade snabbt och kvar fanns bara Pixies, som fortfarande på något vis tycktes omöjliga att inte älska. Och den allra största kärleken har jag nog ändå, trots Surfer Rosa, till Doolittle.

Pixies charm har, för mig i alla fall, ofta legat i deras varierade galenskap och galna variation. Varenda låt tycks säga: "Såhär kan rock också låta!". De står för en evig kamp mot rockens tråkighet. Till skillnad från så många andra indierockband, så lyckades Pixies verkligen bevisa att rock kan vara roligt, överraskande och spännande. Doolittle är det mest lysande uttrycket för denna kamp. Visst är Surfer Rosa också lyckad, minst sagt, men där finns det ändå tillfällen när de korta, punkiga låtarna glider ihop med varandra. På Doolittle är varje låt unik; varje låt bär på en ny idé, ett nytt statement. Johannes beskrev låtarna på Surfer Rosa som "ett dussin vassa nålstick i huden", vilket tveklöst är en mycket passande beskrivning. Doolittle kan emellertid inte beskrivas på samma sätt. Här har vi ju "Here Comes Your Man", en vänlig puff på axeln; vi har "La La Love You", en drogad promenad i parken; och vi har "Silver", som snarast kan liknas vid en tröstlös vandring i öknen. Herregud, på "Monkey Gone to Heaven" får vi till och med höra stråkar sockra våra öron, det hade aldrig hänt på Surfer Rosa. Kanske är det helt enkelt faktumet att Doolittle är mer poppig, som får mig att föredra detta album. Det mer polerade soundet är i hög grad ett resultat av att Steve "Skrammel" Albini har ersatts av Gil "Producerade Born Sandy Devotional" Norton som producent. Francis beskrev skivarbetet med orden: "this record is him trying to make us, shall I say, commercial, and us trying to remain somewhat grungy". Samtidigt försämrades relationen mellan Francis och basisten Kim Deal stadigt under arbetets gång. Man kanske ibland tänker sig att sådana här slitningar, både kreativa och personliga, skulle leda till splittrade och misslyckade album, men som vi redan sett så behöver det inte alls vara så. Snarare tycks det ofta som att det är mitt i osämjan; mitt i de krockande visionerna och oenigheten, som de allra värdefullaste rock- och poppärlorna bildas. All heder till de skapande genierna, men frågan är hur bra de skulle lyckas om saker och ting inte jävlades och irriterade, och folk runt omkring inte grälade och sade emot någon gång ibland.

Den gamla frågan som Johannes var inne på i sitt inlägg, det vill säga vilket album som egentligen är bäst av Surfer Rosa och Doolittle, måste alltså besvaras med ett bestämt "Doolittle för bövelen!". Ja, det är så det känns just nu i alla fall. Tror jag...

År: 1989

Skivbolag: 4AD

Producent: Gil Norton

Längd: 38:38

26. Van Morrison - Astral Weeks

Känner du igen känslan? Det är en krispig vårdag och du sitter på en liten kulle och blickar ut över landskapet. Sommaren står för dörren. Några barn springer runt i en lekpark en bit bort, annars är det lugnt och stilla. Kanske passerar en spatserande pensionär på gångvägen som löper genom parken framför dig. Blommande björkar vajar sakta i vinden och området är över huvud taget fullt av lummig grönska. Mellan dina nakna tår tränger några grässtrån fram och ger kittlande rysningar genom kroppen. Du har ingenting planerat för dagen och det är bara förmiddag än så länge. Sakta faller du in i ett kontemplativt sinnestillstånd, ett där tiden liksom upphör att pressa på och där alla tankar skingras. Utan att du riktigt märker det trillar ett par tårar ner för kinderna. En svårdefinierad känsla intensifieras allt mer och koncentreras till brösttrakten. Är det upplevelsen av livet och naturen som något oändligt vackert som överväldigat dig, eller är det det melankoliska i upplevelsen av livet och naturen som något oändligt vackert som gör att du inte kan hålla tårarna borta?

Nordirländaren Van Morrison hade spelat in skivor med rockbandet Them och släppt sitt debutalbum som soloartist, Blowin' Your Mind, när problemen började. Thems gamla producent, den välkände låtskrivaren Bert Berns (ibland Bert Russell), hade startat ett eget skivbolag i New York och det var åt honom, i den amerikanska storstaden, som Morrison spelade in sitt första album. "Brown Eyed Girl" blev genast en hit och Berns, mannen bakom klassiska dängor som "Twist and Shout" och "Hang on Sloopy", såg fram emot fler poporienterade samarbeten med sångaren. Men alla som någon gång hört Astral Weeks förstår att Morrisons visioner sträckte sig längre än att återupprepa "Brown Eyed Girl"-liknande låtar resten av karriären. Därmed uppstod dispyter om vilken musikalisk stig som borde vandras. Samarbetet blev alltmer frostigt, när Berns plötsligt dog i en hjärtattack. Hans fru, Ilene, anklagade bisarrt nog Morrison för hennes makes död, med följden att skivbolaget frös ut Morrison. Han var nu pank, hade svårt att få jobb och stod under kontrakt med ett skivbolag som vägrade ge honom tillgång till en studio. Illene Berns försökte till och med få honom utvisad ur USA.

Med hjälp av ett hastigt giftermål och en flytt till Massachusetts lyckades Van Morrison både stanna i USA och börja om sin karriär på nytt. När han återigen fått producenter och skivbolags ögon på sig var intresset inriktat på den musik Morrison själv ville spela. Producenten Lewis Merenstein föll i gråt när han under en konsert hörde sångaren framföra det stycke som skulle komma att bli titellåten på Astral Weeks. Merenstein hade sin bakgrund i jazzen och kontrakterade välkända jazzmusiker till sessionerna med den nya skivan. Morrison presenterade skeletten till de låtar han ville spela in, och gav sedan de professionella musikerna i det närmaste full frihet att spela som de ville. Resultatet blev ett impressionistiskt mästerverk, en oöverträffad hybrid av folk, jazz och blues som på samma gång är starkt närvarande och himmelskt undflyende. Många hör albumet som en förening av himmel och jord, där basen och sången representerar det jordiska, medan framförallt stråkarna står för det himmelska. Den akustiska gitarren knyter samman det hela. En sådan tanke går också att spåra i albumets omslag, där Morrisons ansikte nästan smälter samman med den drömska skyn.

Renheten och klarheten (och instrumenteringen, för den delen) hos Astral Weeks påminner ofta om klassisk musik, men Morrisons plågade, äventyrliga, soulfyllda röst bidrar med en mänsklig närvaro som jag ibland tycker saknas från den västerländska konstmusiken - och som är anledningen till att jag älskar populärmusik. Den nästan tio minuter långa "Madame George" - som jag inte vågar definiera tydligare än att det handlar om någon sorts karaktärsstudie - berör mig alltid på djupet, ibland till tårar, och musiken är lika eteriskt underbar som allt annat på skivan. Men utan Morrisons röst hade den inte gjort alls samma kraftfulla intryck. Detsamma gäller naturligtvis hans fantastiska sånginsatser på övriga låtar. När han i slutet av "Beside You" lägger i en sista smärtfylld sångväxel ger det mig rysningar. Om de är vällustiga eller plågsamma vet jag inte, kanske är det ingen större skillnad. Det finns ibland något som liknar ilska i hans röst, men lika ofta är det en mjuk och kärleksfull ömhet som skiner igenom, som på fina "Sweet Thing."

Men det är svårt att plocka ut enskilda låtar och diskutera dem separat eftersom Astral Weeks kan och nästan måste ses som en enhetlig sångcykel. Albumet är så sammansatt att det på något vis känns förminskande att lyfta fram något enskilt spår. Den enda låten som tydligt sticker ut och skiljer sig är "The Way Young Lovers Do". Till min förvåning har jag läst mig till att många tycker den är den svagaste punkten på Astral Weeks, just eftersom den bryter av lite mot den svepande skönhet som präglar allting annat på albumet. "The Way Young Lovers Do" är enda låten på skivan som har hitpotential och det är ingen slump att det också är den snabbaste och mest nynnvänliga. Personligen tycker jag den fungerar perfekt ungefär i mitten av albumet, som en liten förberedande energikick inför de avslutande låtarna.

Jag får samma känsla av Astral Weeks som av sådana där vårdagar jag försökte måla upp i första stycket, det är samma ljuvlighet och sorg som drabbar mig. Riktigt på vilket sätt vet jag inte. Det är svårt att veta om det finns något starkt budskap i albumets flödande minnesströmmar, om det finns någon sammanhållande mening bakom de skiftande världar som Van Morrison ger oss genom sin bildrika lyrik. Ändå vet jag nästan ingen musik som bättre förstår människans längtan efter försoning och skönhet, ingen musik som bättre representerar den där svårtolkade känslan i bröstet jag nämnde tidigare. Jag hör hur otroligt corny det här låter, men faktiskt: det viktigaste är inte att vi förstår Astral Weeks, det viktigaste är upplevelsen av att Astral Weeks förstår oss. Jag vill avsluta med den berömde rockkritikern Lester Bangs ord, då han klart och koncist fångade vad det hela handlar om: "What Astral Weeks deals in are not facts but truths."

År: 1968

Skivbolag: Warner Bros.

Producent: Lewis Merenstein

Längd: 46:05