När jag efter flera månaders läsning slog ihop pärmarna till Bröderna Karamazov drabbades jag av en omvälvande och upphöjd känsla. Det kändes som att jag hade fått ta del av livets alla sidor, det mänskliga psykets alla hemligheter. Jag kände mig uppfylld och uttömd på samma gång - och nu då? Finns det något kvar att ta in efter det här? Total vördnad upplevde jag också efter att ha sett klart alla delarna av Kieslowskis filmserie Dekalogen. Någongång, någonstans har även ett klassiskt konstverk gett upphov till intensiv känslomässig beundran hos mig. Inte Mona Lisa, inte Neftertiti - men ett självporträtt av Rembrandt. Det har då för någon välsignad minut känts som att jag verkligen upplevt något sublimt. Med detta i åtanke kan det vara relevant att ställa en fråga: Vad spelar egentligen något så simpelt som populärmusik för roll? Ja, jag vet inte riktigt. Ändå sitter jag här, i färd med att lägga ned ett par hundra timmar på en blogg som ska handla om just det: populärmusik.
Jag kan förstå den som inte orkar ta tag i en tjock Dostojevskijbok, men den som inte känner sig bäst i världen när ett genialt beat signerat Dr. Dre når öronen, henne kan jag omöjligen förstå mig på. Det känns ju i hela kroppen på en gång, motstånd är meningslöst. Det måste ni väl ändå höra?! På samma sätt förundras jag över att folk kan stå och prata lite slappt när "Love Will Tear Us Apart" plötsligt snurrar igång. Jag måste fortfarande sätta mig ner varje gång jag hör den låten. Några trettio år gamla ackord har på ett par sekunder förvandlat mina muskler till spaghetti. Det behövs inga högskolepoäng för att känna det, det är inte förunnat en beläst elit. Killarna i Joy Division behövde heller ingen avancerad utbildning för att få fram ackorden. På så sätt är popmusik i båda ändarna ett ovanligt demokratiskt uttryck.
Den känslomässiga direktheten är typisk för musik som konstform. Den tar sällan omvägar via intellektet. Sedan kan det ta tio år innan vi lär oss uppskatta och förstå en viss sorts musik - och att vi slutligen gör det kan delvis bero på intellektuell mognad - men när vi väl nått dit kommer vi sedan att reagera instinktivt och omedelbart när vi hör den. En sekund passerar och så "ahh...." - vi är där. I musikens himmel. Det är ett ställe vi återkommer till, gång efter gång efter gång. Vi läser kanske bara de stora klassikerna en gång, men när vi mitt i vinternatten med huvudet fullt av sprit åker tunnelbana hem halar vi återigen upp en sliten musikspelare. Vi vill ha sällskap, och någonstans därinne ska det allt finnas lite afrofunk.
Musik förenar och upprör på ett sätt och i en utsträckning som annan konst inte riktigt gör. Den musik jag verkligen älskar blir en del av min identitet, en del av det som får definiera mig. Ett angrepp på min musiksmak blir därför i någon mån ett angrepp på min person. Om vi däremot älskar samma musik, då känner du som jag, tänker som jag - du älskar, hatar, lider, hoppas och gläds på ungefär samma sätt som jag. Det är naturligtvis ingen slump att flera av mina bästa vänner älskar Larry Levan.
Popmusik är alltså inget skämt, utan något att ta på fullaste allvar. Det är också listor. Följaktligen har jag (Martin), Gabriel och Johannes när vi skapat listan avfärdat argument som "den här skivan vore hipp och kreddig att ta med", "vi har ju redan med ett album av den gruppen, ska vi inte inkludera det här bandet istället" eller "den här artisten är jag sugen på att skriva om". Ändamålet har inte varit att skapa en lista över de mest spännande och intressanta albumen, utan en lista över de allra bästa albumen. Men, just därför, tror och hoppas vi att den kommer bli - spännande och intressant. Vi har rannsakat oss själva och skapat långa personliga topplistor som vi sedan sammanfört med varandra. Med hjälp av ett inte helt okomplicerat exponentiellt poängssystem, utarbetat för att skapa största möjliga rättvisa, har vi sedan tilldelat varje album poäng. Ni kommer att få läsa om de 101 album som efter genomräkningen hamnade högst. Ni som följt de andra Världshistoriens bästa...-bloggarna kommer känna igen upplägget: Vi publicerar en text/skiva om dagen, med undantag för helger, tills vi nått förstaplatsen. De 101 skivorna är alltså inbördes rankade, vilket borde öka spänningen för varje bloggdag som går. Men även sistaplatsen på listan kan rädda liv - eller åtminstone skapa mening åt en annars meningslös novemberdag - så följ gärna med oss från början. Vi kommer i möjligaste mån att lägga in smakprov från varje album i en ständigt uppdaterad Spotifylista för den som vill ha sin hunger stillad snabbt.
Vän av ordning börjar nu bli otålig och undrar över avgränsningar och definitioner. Vad menar vi egentligen med "album"? Vi menar inte EP:s och vi menar heller inte samlingar, varken Various Artistssamlingar eller sådana av en och samma artist. Vi har däremot tillåtit liveskivor. Några intressanta album befinner sig i den luriga gråzonen och då har vi ibland friat och ibland fällt. Ni får gärna diskutera med oss i kommentatorsfälten om ni tycker det dyker upp något sådant gränsfall. Vi lovar att vi kan motivera våra val. Vi kan det därför att vi velat ta det här seriöst. Popmusik förtjänar inget mindre.
För vi älskar ju hela den spretiga floran av uttryck som ryms i popmusikbegreppet. Det löjliga, det eteriska, det exalterande och det förkrossande. När någon frågar vad jag verkligen älskar, vilka konstbedrifter jag håller för allra störst och finast, kommer jag sannolikt fortsätta svara att det är Bröderna Karamazov, Dekalogen och något självporträtt av Rembrandt. Men om jag verkar lite frånvarande och disträ, så har det sin förklaring. Långt därinne bakom alla mina äkta uttryck och fasader sitter nämligen min själ och nynnar på refrängen till "Be My Baby". Precis som den alltid gör.
Jag kan förstå den som inte orkar ta tag i en tjock Dostojevskijbok, men den som inte känner sig bäst i världen när ett genialt beat signerat Dr. Dre når öronen, henne kan jag omöjligen förstå mig på. Det känns ju i hela kroppen på en gång, motstånd är meningslöst. Det måste ni väl ändå höra?! På samma sätt förundras jag över att folk kan stå och prata lite slappt när "Love Will Tear Us Apart" plötsligt snurrar igång. Jag måste fortfarande sätta mig ner varje gång jag hör den låten. Några trettio år gamla ackord har på ett par sekunder förvandlat mina muskler till spaghetti. Det behövs inga högskolepoäng för att känna det, det är inte förunnat en beläst elit. Killarna i Joy Division behövde heller ingen avancerad utbildning för att få fram ackorden. På så sätt är popmusik i båda ändarna ett ovanligt demokratiskt uttryck.
Den känslomässiga direktheten är typisk för musik som konstform. Den tar sällan omvägar via intellektet. Sedan kan det ta tio år innan vi lär oss uppskatta och förstå en viss sorts musik - och att vi slutligen gör det kan delvis bero på intellektuell mognad - men när vi väl nått dit kommer vi sedan att reagera instinktivt och omedelbart när vi hör den. En sekund passerar och så "ahh...." - vi är där. I musikens himmel. Det är ett ställe vi återkommer till, gång efter gång efter gång. Vi läser kanske bara de stora klassikerna en gång, men när vi mitt i vinternatten med huvudet fullt av sprit åker tunnelbana hem halar vi återigen upp en sliten musikspelare. Vi vill ha sällskap, och någonstans därinne ska det allt finnas lite afrofunk.
Musik förenar och upprör på ett sätt och i en utsträckning som annan konst inte riktigt gör. Den musik jag verkligen älskar blir en del av min identitet, en del av det som får definiera mig. Ett angrepp på min musiksmak blir därför i någon mån ett angrepp på min person. Om vi däremot älskar samma musik, då känner du som jag, tänker som jag - du älskar, hatar, lider, hoppas och gläds på ungefär samma sätt som jag. Det är naturligtvis ingen slump att flera av mina bästa vänner älskar Larry Levan.
Popmusik är alltså inget skämt, utan något att ta på fullaste allvar. Det är också listor. Följaktligen har jag (Martin), Gabriel och Johannes när vi skapat listan avfärdat argument som "den här skivan vore hipp och kreddig att ta med", "vi har ju redan med ett album av den gruppen, ska vi inte inkludera det här bandet istället" eller "den här artisten är jag sugen på att skriva om". Ändamålet har inte varit att skapa en lista över de mest spännande och intressanta albumen, utan en lista över de allra bästa albumen. Men, just därför, tror och hoppas vi att den kommer bli - spännande och intressant. Vi har rannsakat oss själva och skapat långa personliga topplistor som vi sedan sammanfört med varandra. Med hjälp av ett inte helt okomplicerat exponentiellt poängssystem, utarbetat för att skapa största möjliga rättvisa, har vi sedan tilldelat varje album poäng. Ni kommer att få läsa om de 101 album som efter genomräkningen hamnade högst. Ni som följt de andra Världshistoriens bästa...-bloggarna kommer känna igen upplägget: Vi publicerar en text/skiva om dagen, med undantag för helger, tills vi nått förstaplatsen. De 101 skivorna är alltså inbördes rankade, vilket borde öka spänningen för varje bloggdag som går. Men även sistaplatsen på listan kan rädda liv - eller åtminstone skapa mening åt en annars meningslös novemberdag - så följ gärna med oss från början. Vi kommer i möjligaste mån att lägga in smakprov från varje album i en ständigt uppdaterad Spotifylista för den som vill ha sin hunger stillad snabbt.
Vän av ordning börjar nu bli otålig och undrar över avgränsningar och definitioner. Vad menar vi egentligen med "album"? Vi menar inte EP:s och vi menar heller inte samlingar, varken Various Artistssamlingar eller sådana av en och samma artist. Vi har däremot tillåtit liveskivor. Några intressanta album befinner sig i den luriga gråzonen och då har vi ibland friat och ibland fällt. Ni får gärna diskutera med oss i kommentatorsfälten om ni tycker det dyker upp något sådant gränsfall. Vi lovar att vi kan motivera våra val. Vi kan det därför att vi velat ta det här seriöst. Popmusik förtjänar inget mindre.
För vi älskar ju hela den spretiga floran av uttryck som ryms i popmusikbegreppet. Det löjliga, det eteriska, det exalterande och det förkrossande. När någon frågar vad jag verkligen älskar, vilka konstbedrifter jag håller för allra störst och finast, kommer jag sannolikt fortsätta svara att det är Bröderna Karamazov, Dekalogen och något självporträtt av Rembrandt. Men om jag verkar lite frånvarande och disträ, så har det sin förklaring. Långt därinne bakom alla mina äkta uttryck och fasader sitter nämligen min själ och nynnar på refrängen till "Be My Baby". Precis som den alltid gör.
