92. Violent Femmes - Violent Femmes

Okej, jag var arton eller nitton år gammal, jag lyssnade mycket på Violent Femmes. Ibland gick jag och bowlade, ibland drack jag mig full, men mest var jag hemma och lyssnade på band som Violent Femmes. Allt fanns där: den krampaktiga sexualiteten, Gordon Ganos opolerade röst, de slängiga gitarriffen som kastade fram hans frustration och ensamhet. Det var precis så jag kände mig. Bandet spelade inte en lika stor roll i mitt liv som kvalfyllda kärleksbesvikelser eller storartade fotbollsdrömmar, men det fyllde min vardag som lukten från sätena i Örebros stadsbussar, de skarpa känslostormar som färgade mina kinder och de fula tapeterna på mitt rum; otaliga minnesfragment, lösryckta, otillräckliga och skiftande, som för evigt hör samman med en tid och en plats. Var jag lycklig eller olycklig? Jag vet inte, det spelar inte så stor roll. Men Violent Femmes var en del av allt detta som man i efterhand - förgäves och till vilken nytta? - försöker ordna till en sammanhängande enhet.

Jag skulle ljuga om jag sa att Violent Femmes har följt med mig sedan dess. Jag lyssnar på deras självbetitlade debutalbum på sin höjd en gång i året, men det känns aldrig lika relevant eller viktigt längre. "Good Feeling", som tidigare alltid rörde mig till tårar, är numera "bara" en väldigt fin avslutningslåt. Jag känner mig fortfarande ensam ibland, men jag tröstas inte längre av att höra Gano skrika ut sin egen ensamhet, som på "Confessions": "And I'm so lonely, feel like I'm gonna crawl away and die", och inte ens av textrader som "Yeah, they're gonna pay, pay, pay, pay it tonight" som jag riktade mot allt och alla i min omgivning. Jag tror att det egentligen är en bra sak. Vi växer upp och smaken förändras. Att Violent Femmes ändå återfinns på den här listan måste vara ett tecken på att åtminstone ett par av oss fortfarande tycker att det är ett väldigt bra album, eller att vi inte vill klippa bort alla band till de personer vi var för några år sedan. Eller så har vi helt enkelt inte vuxit upp. Poängen med den här inledningen har inte varit att låta antyda att min relation till Violent Femmes på något sätt är unik. Tvärtom tror jag att det är väldigt vanlig bland personer som upptäcker Violent Femmes i tonåren att sluta albumet till hjärtat. Ångesten och den sexuella frustrationen måste ta vägen någonstans.

När jag återvänder till Violent Femmes är det inte för att nostalgiskt vandra bland gamla känslor och erfarenheter. Det är inte en sådan relation till musik jag vill ha, där varje album är som en grav på en oöverskådlig kyrkogård. Men det är svårt att undvika att se liket som kliver upp ur graven, borstar bort all jord från sin murkna kropp och dansar en makaber dödsdans bland alla andra gravstenar, när de inledande gitarrackorden till "Blister In the Sun" hörs från mina högtalare. Då är det svårt att märka Ganos smarta texter och Brian Ritchies exakta bas i låtar som "Kiss Off" eller "Gone Daddy Gone". Efter några genomlyssningar har jag dock motat ner liket i den svarta jorden och när Gano bryter ut i sitt "everything everything everything everything" på "Kiss Off" förstår jag varför jag en gång lärde mig att älska albumet. Det är inte samma kärlek, men det är en uppstudsig, revolterande kärlek som får mig att klamra mig fast vid alla intensiva känslor jag fortfarande har kvar i kroppen. Violent Femmes betyder fortfarande någonting i mitt liv.

Violent Femmes är inte ett album enbart för vilsna tonåringar. Det är ett album för alla människor som någon gång har känt ångesten krypa närmare, som någon gång har skrikit ut sin ensamhet i sängkudden, eller som någon gång har känt frustrationen över att inte ha fått ligga. Det är inte ett album jag plockar fram när jag mår bra, men det är inte alltid som solen skiner över mig - och varför ska man alltid vara så jävla lycklig hela tiden? Jag är dock orolig för att jag någon gång kommer att tappa förmågan att uppskatta Violent Femmes. Skulle det betyda att jag äntligen har blivit vuxen? Eller skulle det betyda att jag sakta har vaggats in i en tråkig gråmelerad tillvaro, där det inte längre finns plats för intensiva känslor? Eller är det precis vad det innebär att växa upp? Jag vet inte, det är frågor som ingen kan svara på. Men än så länge säger Violent Femmes tillräckligt mycket om min tillvaro för att jag ska kunna älska dem. "Good Feeling" rör mig inte längre till tårar, men när Gano klamrar sig fast vid lyckan i albumets sista låt är det ändå tillräckligt för att jag ska tänka att ja, så där känns det ibland. Lika hopplöst och vackert på samma gång.

År: 1983
Skivbolag: Slash Records
Producent: Mark Van Hecke
Längd: 43:21

93. Joy Division - Closer

När jag lyssnar på Joy Division nattetid har jag svårt att över huvud taget föreställa mig något sådant som färger. Allt jag kan visualisera är ett kompakt mörker. Visserligen innehåller deras musik en hel del intressanta nyanser av kolsvart, men jag kan förstå om bandet känns överväldigande dystra för en del. Den som stänger av något av deras album mitt i för att hon helt enkelt inte klarar av att lyssna klart på det har min förståelse. Jag har själv gjort det. Att deras ljusaste och lättaste låt har titeln "Love Will Tear Us Apart" säger väl något om var lyckoribban är satt. Frågan är alltså motiverad: borde vi verkligen lyssna på det här? Är det bra för oss?

Jag tänkte göra ett litet instick här och berätta lite om mig själv. Är det okej? Fint. De flesta ser mig nog som en glad person, och det stämmer väl på sätt och vis - med mitt leende är det närapå en skyldighet att försöka vara det. Oh yes it is. Samtidigt så tror jag att många av dem som känner mig vet att jag egentligen är ganska melankoliskt lagd. ("Plågad av mitt romantiska sinnelag", hade jag kanske sagt, om det vore möjligt att uttrycka de orden utan att framstå som en karikatyr av en välkänd Goethekaraktär.) Att jag kände mig lite nere häromdagen - den här jävla vinterjäveln hjälper ju inte direkt till, för övrigt - var därför inget konstigt eller direkt ovanligt. Hursomhelst: äta måste man ju göra förr eller senare ändå, hur man än känner sig, så jag tog en tur till affären. När jag stod i kön sneglade jag bort mot tidningshyllan, och fick veta att man kan leva sju år längre om man bara lär sig att tänka optimistiskt. Den som köpte magasinet skulle få ta del av tio enkla men ovärderliga tips. Eller om det var femton. Nåväl. Poängen är att jag inte kände mig ett dugg lockad av det. Jag blev bara ledsnare. Vet ni vad som kändes bättre i det läget, vad som gav mig mer lindring? Att gå hem och lyssna på en förtvivlad Ian Curtis mumla:

Mother I tried, please believe me
I'm doing the best that I can
I'm ashamed of the things I've been put through
I'm ashamed of the person I am

I butiken såg jag ett falskt och krystat leende som försökte säga mig: "Du är bra!" Hemma i sovrummet hörde jag: "Livet är för jävligt, jag vet. Jag kan nog inte få dig gladare, men vi kan ha det kasst ihop om du vill." Och däri ligger trösten. Vi upptäcker att det är okej att må dåligt, att andra också gör det. Vi känner oss mindre alienerade genom att lyssna på någon som känner sig alienerad. Det här kan tyckas banalt, det kan låta som förnumstiga indiesanningar. Men det är viktigt att påpeka att en depressiv skiva som Closer inte nödvändigtvis är deprimerande. Det finns en renhet och skönhet i det kompromisslösa. Slutet av Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken är något av det mest förkrossande jag läst, men det är också en av mina dyrbaraste och vackraste litteraturminnen. "The Eternal" låter som soundtracket till den ödsligaste begravningsmarschen man över huvud taget kan tänka sig - men det är också en av de finaste och mest rörande balladerna jag hört.

Joy Division var inte onda, de var inget black metalband. Sådant mörker tilltalar mig inte. Men det mänskliga lidandet, ångesten, det desperata, det drabbar alla människor, också de "goda". Även vi som vill vara lyckliga, vill tro på Gud, vill vara snälla - vi drabbas också av det mörkret. Och då har vi de kalla syntslingorna i "Decades" att vända oss till, vi har de förvridna taggtrådsgitarrerna i "Atrocity Exhibition", tomheten som ekar mellan trumslagen i "Heart and Soul" och de ödesdigra riffen i "Twenty Four Hours". Det är inget glatt sällskap som Closer erbuder oss, men det är oändligt mycket bättre än inget sällskap alls.

När det känns som att livet springer ifrån oss, när vi inte vet hur vi ska uttrycka vår melankoli, när vi inte har energi att ta tag i någonting, när vi inte vet hur vi ska ta oss ur situationen vi hamnat i - då kan vi kanske finna en liten tröst i att någon har känt likadant tidigare.

No words could explain, no actions determine
Just watching the trees and the leaves as they fall

Ibland är det precis en skiva som Closer som behövs. Sen, när vi mår lite bättre (eller ännu sämre), kan vi ringa mamma och försöka komma på hur vi ska ta oss vidare i livet.

År: 1980
Skivbolag: Factory
Producent: Martin Hannett
Längd: 44:16

94. Magazine - Real Life

Jag vaknade av månljuset som föll ner på mitt ansikte. Ett fönster hade slagits upp på vid gavel och kalla stycken av novembernatten ramlade in över fönsterkarmen. Döm av min fasa när jag kände något som rörde sig på mitt lår, antagligen en spindel eller en insekt, för jag kunde känna de små, stickiga benen genom täcket. Jag höll mina ögon stängda, min kropp låg i spänd avvaktan och jag försökte andas så försiktigt och tyst som möjligt. Det frasande ljudet upphörde, varelsen hade stannat på min mage. Sakta, sakta, som när man doppar ett ägg i kokande vatten, öppnade jag ögonen och såg månljuset svepa över mitt rum, växterna på fönsterkarmen, täcket och människospindeln på min mage - den tittade sorgset på mig och från ena ögonvrån rann en tår. Jag skrek till av skräck och kastade av mig täcket så att spindeln åkte in i väggen med en duns. Jag sprang fram till fönstret, men när jag sträckte fram handen kände jag ett stygn av smärta i min hand. På fönsterbrädet stod ett stenhuvud perforerat av små stickor. Jag lyfte blicken mot natthimlen, och där svävade en luftballong, ett hårigt öga, mot månljusets silvervita fond. Med skräckblandad förundran insåg jag att jag hade vaknat till en värld som befolkades av varelser från den franske symbolisten Odilon Redons träkolsteckningar. Jag hörde musik, de inledande keyboardtonerna till "Definitive Gaze". Howard Devotos röst fyllde rummet som svart tjära: "I've got this bird's eye view/and it's in my brain/clarity has reared/it's ugly head again".

Punken beskrivs ofta som arbetarklass, men faktum är att genren lika mycket drevs fram av universitetsutbildade medelklassungdomar. Howard Devoto pluggade filosofi och litteratur när han träffade Pete Shelley (som hade bytt sitt namn efter den romantiske 1800-talspoeten), och tillsammans bildade de Buzzcocks. På "Boredom" från EP:n Spiral Scratch, till ett intensivt riff, beskriver Devoto hur uttråkad han är: "I'm living in this movie/but it doesn't move me". Men redan när Spiral Scratch nådde skivaffärerna februari 1977 hade Devoto bestämt sig för att hoppa av bandet. Punken var visserligen inte en entydig rörelse, men Devoto ville inte vara en del av någon rörelse överhuvudtaget. Han samlade ihop några musiker och skapade Magazine, som 1978 släppte sitt debutalbum Real Life, en fascinerande nedstigning i Devotos psyke. Howard Devoto och Magazine var alltså postpunk nästan innan punken hade slagit igenom på allvar. På en promobild står han spöklikt vit och utmärglad i bakgrunden, som ett av huvudena på omslagsbilden till albumet. I Devotos egna ord är Real Life "as complete a picture of confusion as I can put together".

Det är ingen tillfällighet att jag förknippar Magazine och Howard Devoto med Odilon Redons fantasivärld. Devotos influenser sträcker sig från Iggy Pops croonersång på The Idiot, David Bowies samarbete med Brian Eno på Low, till Dostojevskij och franska symbolister som Joris-Karl Huysmans, vars bok Mot strömmen illustrerades av just Odilon Redon. Den senares morbida teckningar fick tjäna som omslagsbilder till Magazinesinglar som "Shot by Both Sides" och "Give Me Everything", och till albumet No Thyself från 2011. Jag kan inte tänka mig någon konstnär som bättre passar till Magazines estetik och Devotos karakteristiska röst, som ibland mullrande höjer sig över några keyboardtoner, och som ibland liknar ljudet som uppstår när man ställer en blöt kastrull på en het platta.

Det finns inte en dålig låt på Real Life. Devotos röst snor sig som sockervadd runt en pinne - Barry Adamsons bas, John McGeochs gitarrer och Dave Formulas dekadenta keyboardtoner - som tillsammans skapar en tät blandning av sexuell åtrå, ångest och storslagna, groteska bilder. Men "Shot By Both Sides" är ändå albumets, och den sofistikerade postpunkens, definitiva klimax. Ursprunget till låten var en politisk diskussion som Devoto hade med en flickvän några år tidigare, då han spelade rollen som djävulens advokat och kom med invändningar hela tiden. Till slut utbrast flickvännen: "Oh, you'll end up shot by both sides". Det var en inställning som passade Devoto. "Shot By Both Sides", med ett drivande, glödande riff skapat av Pete Shelley, är ett försvar för den artrockiga uppfattningen att den individuella kampen att vara annorlunda är den enda som betyder något. Eller som Devoto själv skulle ha sagt: "...true enlightenment involves somehow making the paradoxical and contradictory the focal point of your life, just holding on to them and making them dance."

Andra höjdpunkter på Real Life inkluderar "Motorcade", som sakta byggs upp mot ett mörkt och skärande crescendo, och "The Light Pours Out of Me", som Gregor Samsa skulle ha skrivit om han hade flyttats till det sena 70-talets Manchester: "Time flies/Time crawls/Like an insect/Up and down the walls". "Parade" avslutar albumet på ett skevt och kusligt sätt: "Sometimes I forget that we're supposed to be in love/Sometimes i forget my position". Jag har alltid tyckt att en senare Magazinelåt, "A Song from Under the Floorboards" från 1980 års The Correct Use of Soap på många sätt sammanfattar Devotos ambitioner. Låten är inspirerad av Dostojevskijs kortroman Anteckningar från källarhålet, och det går verkligen att se Devoto framför sig där han sitter i en mörk källare, där väggarna har gått sönder av husets tyngd, full av förakt för omvärlden och för sig själv. Real Life är inte bara soundtracket till mina mardrömmar, utan till alla delar av verkligheten som närmar sig det morbida, det hänförande och det fantastiska. Nästa gång jag vaknar upp i en Redonsk spökvärld är det inte med rädsla i blicken, utan med en känsla av att det motsägelsefulla, det groteska, också har en plats inom mig själv.

År: 1978
Skivbolag: Virgin
Producent: John Leckie
Längd: 41:24

95. The Field Mice - Snowball

Jag fick en gång i tiden en skiva av Martin. ”Sarah Records. Martins Megamix.” I fodralet fanns en hopvikt pappersbit med låtlistan. Mina ögon föll genast på titlar som ”Sensitive” och ”I’m in Love with a Girl Who Doesn’t Know I Exist”. Ack, hur väl kände jag inte igen mig! Hur många gånger hade jag inte längtat efter en enda blick från en älskad kvinna, och förgäves sträckt mig efter henne i min bädd när en lycklig, oskyldig dröm gäckat mig! Hur ofta hade jag inte kastat min bukett i den förbiflytande ån efter att ha förlorat min Lotte till någon Albert! Gode Gud! Vartill denna rasande, ändlösa passion? Jaja, det där var länge sedan nu.

Vad var då ”Sarah Records” för något? En politisk aktion? Ett konstverk? Ett skivbolag? Det romantiska och episka projektet att släppa hundra av tidernas bästa popsinglar och sedan lägga ned? ”Bands should do one single and then split up, fanzines finish after one flawless issue, lovers leave in the rain at 5am and never be seen again – Habit and fear of change are the worst reasons for ever doing ANYTHING.” Citatet är från den legendariska annonsen från 1993 som förkunnade slutet på Sarah Records sjuåriga existens som skivbolag. Texten i annonsen är ett hopkok av revolutionsromantik och bejakande av popmusikens, och ungdomens, flyktighet. ”När vi var nitton, ville vi inte alla bygga upp något vackert och rent, bara för att sedan förstöra det?” frågar den sig retoriskt. Sarah Records logga föreställde två körsbär – en symbol för flyktig njutning, men givetvis också för oskuld (både bildlig och mer eller mindre bokstavlig). Skivbolagets image talade till ett stort antal vita medelklassungdomar i jakt på en subkultur som passade just dem. Det visade sig att man kunde kämpa mot etablissemanget genom att vara så lite rock’n’roll som möjligt. Att den snälle killen med glasögon som gjorde fantastiska poplåtar hemma på pojkrummet, kunde bli ett nytt slags sexsymbol (eller motsvarande). Att tre nördiga tjejer i koftor kunde skapa ett legendariskt fanzine. Indiepopen var den lite präktigare brittiska medelklassens svar på punken. Glad amatörism och ”gör det själv”-attityd var inte reserverade för aggressiva män som spottade och fräste i en mikrofon.

Ett av banden som dominerade på Martins skiva hette The Field Mice. På många sätt förkroppsligar detta band det blodlösa och det könlösa som estetiskt ideal. Gitarrerna brusar lika melankoliskt som en grå vardag i en oansenlig Londonförort. De sparsmakade syntslingorna är så spröda att de går sönder om man tar i dem. Bruket av trummaskin på flera låtar tycks kunna förklaras med att ingen riktigt kan uppbåda energin till att hamra på ett trumset. Robert Wrattens röst har något menlöst, blygt och apatiskt över sig, och vågar inte riktigt höja sig över de andra instrumenten. Det gör inget. Vi fattar ändå. Den kalla vinden som skär rätt igenom tröjan finns här också. Även i en svensk småstad har unga melankoliska män tittat bort mot huset där en förlorad kärlek en gång bodde. Och mer än så behövs inte för att ta The Field Mice till sitt hjärta. Bandets första album Snowball innehåller låtar som ”Couldn’t Feel Safer” - en vacker skildring av den där sällsynta platsen där man är trygg. Det handlar inte om ångande passion eller om frustande lust. Bara ömhet. Att ha någon att hålla om. Det är det som är det viktiga, och då spelar det ingen roll vem det är man håller i. Popdängan ”This Love Is Not Wrong” är ett glödande (nåja) försvar för lesbisk kärlek.

Låten ”Sensitive” kan ses som något av ett manifest för gruppen. Likt en ung Werther för det sena 80-talet sjunger Wratten: ”My feelings are hurt so easily, that is the price I do pay to appreciate the beauty they’re killing”. Även om inte ”Sensitive” är med på originalutgåvan av Snowball, så bärs fanan vidare på detta album. Den fantastiska förälskelselåten ”Everything About You” handlar om flickan som gör till och med den trista vardagen magisk: ”Sometimes you say something so common place and every day, and to me it sounds magical”. Där någonstans ligger hela essensen av vad Sarah Records och The Field Mice handlar om. Att med utgångspunkt i det vanliga, trista och gråa, skapa något stort, fint och vackert. Bandet hann med två album och ett stort antal singlar till, innan de på sant Sarah Records-manér upplöstes efter endast tre år. På denna korta tid hann de emellertid skapa legendarisk popmusik, som betytt mycket för mig och många andra, och som vandrat mellan otaliga vänner i form av slitna kassettband och ihopbrända samlingsskivor. I mitt liv har det funnits stunder då bandets shoegazegitarrer sade allt, absolut allt, som gick att säga om livet. Så himla länge sedan var det inte.

År: 1989
Skivbolag: Sarah Records
Producent: The Field Mice, Ian Catt
Längd: 33:56

96. DJ Shadow - Endtroducing.....

Endtroducing..... är ett album, en mångskiftande och fantastisk värld, en samlingsplats för spruckna drömmar, ett pandemonium för döda själar. Röster från populärmusikens brokiga historia tränger som suggestiva dimmor fram ur albumets porer, ur sprickorna; från glömskans kratrar träder de fram. Det är som om alla dessa döda själar, sakta murknande i dammiga vinylsamlingar, får liv på nytt. Några minuter in på "Building Steam With a Grain of Salt" hör vi en röst som säger, ja nästan deklarerar:

And I would like to be able to continue to...
Let what is inside of me
Which is, which comes from all the music that I hear
You know, I would like for that to come out
It's not like, it's not really me thats coming
The music's coming through me

The music's coming through me

Endtroducing..... är ett av de album där tillkomsten känns minst lika viktig och intressant som ljuden som kommer ut ur dina högtalare när du sätter igång skivan. Raderna från "Building Steam With a Grain of Salt" är inte där av en tillfällighet. När DJ Shadow (eller Josh Davis) säger att musiken kommer genom honom, innebär inte det samma sak som om en gospelsångare skulle säga samma sak. För en gospelsångare skulle det kanske innebära att musiken som genomsyrar hans själ och kropp kommer från Gud. För DJ Shadow är det annorlunda, eftersom musiken strikt talat inte kommer från honom; som DJ och skivletare är han en samlingsplats, en fokalpunkt, för en otrolig mängd olika musikaliska uttryck. När människor vid 90-talets mitt pratade, bråkade och älskade - som de alltid gör - och världen som vanligt gick åt helvete, satt DJ Shadow i en källare och slipade på ett album som skulle bestå enbart av samplingar från gamla jazz-, hiphop- eller funklåtar, filmer och tv-shower. I Endtroducing..... samlas italo discohjältar som Giorgio Moroder med Prince of Darkness, Organized Konfusion med U2, Tears for Fears ("groove to this, hipster!") med Twin Peaks. Det är det DJ Shadow menar med att musiken kommer genom honom.

Endtroducing..... är ett resultat av ett liv ägnat åt att söka efter guldkorn - melodisnuttar, röster och korta trumpartier - i musikhistorien. Det är ett sökande som tog sin början 1982 när DJ Shadow köpte sin första vinylskiva, "Street Beats Two", en samlingsskiva från Sugar Hill Records, och som fortsatte i en skivaffär i Kalifornien, där tiotusentals gamla skivor förvarades i högar i källaren. I dokumentären Scratch berättar DJ Shadow om letandet efter dessa guldkorn och ödmjukheten som kommer av att vistas bland en samling spruckna drömmar:

Just being in here is a humbling experience for me, because you're looking through all these records and it's sort of like a big pile of broken dreams... Whether you want to admit it or not, 10 years down the line you'll be in here. So keep that in mind when you start thinking like, "I'm invincible and I'm the world's best", or whatever. Because that's what all these cats thought.

I hiphopens barndom rappade man över populära discoskivor, sedan fick man en DJ att mixa, scratcha och på olika sätt förändra låtarna. Samplandet blev centralt när hiphopen utvecklades som konstform, och som Grandmaster Flash en gång har sagt är det beatet som är det viktigaste i hiphop. Tar man bort rapparen är det fortfarande hiphop, men tar man bort beatet, vad har man då? Endtroducing....., med över tusen samplingar, är på så vis hiphopens logiska slutpunkt. Det var inget ungdomarna i South Bronx kunde förutse men förutsättningarna för DJ Shadow var inbäddade redan i hiphopens gryning.

Jag har inte slutat lyssna på Endtroducing..... sedan jag hörde den första gången, den väcker känslor som ingen annan skiva är i närheten av att tangera. Jag plockar fram den när jag vill återvända till dessa känslor, eller när jag vill färdas bort från världens skrivbordsvita tristess. Det är ett album som förstärker alla sinnen, ett album att berusa sig till och till vilken känslan av naken kall hud under fingertopparna är som att lägga handen på vitglödgat järn. Att lyssna på låtar som "What Does Your Soul Look Like" och "Midnight In A Perfect World" är en spirituell resa, bland en mångfald röster, döda själar, som hålls tillbaka, utnyttjas, av DJ Shadows förmåga att skapa sammanhang, musik och skönhet. Själv använder han ordet "hopp" för att beskriva albumet. Endtroducing..... är ett album, ett musikaliskt kuriosakabinett, ett hoppfullt och spirituellt mästerverk, en plats där döda själar äntligen kan få komma till ro.

År: 1996
Skivbolag: Mo' Wax
Producent: DJ Shadow
Längd: 63:27