onsdag 25 april 2012

4. Nas - Illmatic

Man måste leta länge för att hitta ett album med samma status i hiphopvärlden som Illmatic. Eller - rättare sagt - om man är tvungen att leta länge så säger det sig själv att det man till slut kommer dragandes med, inte har samma status som Nas debutalbum. Men om man kommer med Straight Outta Compton? Paid in Full? It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back? Bra, viktiga album. Men ärligt talat, hur ofta händer det att man har lust att spela Public Enemy, hur bra de än är i små doser? Hiphophistorien hade kanske sett helt annorlunda ut utan NWA, men deras mest kända album är inget jag ständigt återvänder till. Trots att musikkritiker ständigt förväxlar dem så måste vi försöka hålla i huvudet att betydelse är en sak, kvalitet är en annan. Jag menar (för att ta ett exempel från hiphopen), Al Capone var betydelsefull, men fråga de stackarna som hamnade på havets botten om han var en bra kille. (Man kan förvisso invända att han var bra på det han gjorde - ja, fram till det elvaåriga fängelsestraffet som knäckte honom det vill säga.) Hur som helst, när det bara är en fråga om kvalitet (texter, beats, flow, osv.) över ett helt album hamnar Illmatic ständigt längst upp på alla listor. Inte ens Jay-Z vågade dissa albumet när de två pretendenterna till New Yorks hiphoptron kolliderade i en utdragen beef. Istället använde han Illmatic för att visa hur Nas har gått ner sig sedan debuten. Okej, sa Hova, du gjorde ett grymt album, men du har varit med i tio år och "I can divide ... That's a one hot album every ten year average/And that's so (lame)/Nigga switch up your flow." Illmatic är verkligen så bra. Produktionen återskapar ett regnigt New York, fyllt av fattigdom och kriminalitet. De nio låtarna (om vi räknar bort introt, "The Genesis") är enhetligt utmejslade, och över bland annat DJ Premiers tunga minimalistiska beats rappar Nas om staden och samhällets baksidor.

Nas växte upp i ett av de grådaskiga hyreshus som utgör Queensbridge, New York. Det var här han formades som människa och artist. Han lyssnade mycket på jazz (hans pappa är jazzmusiker) och beundrade lokala hiphopkändisar som Juice Crew. Redan det första av Nas som fångades på skiva, ett gästframträdande på 1991 års "Live at the Barbeque" av Main Source, visade vad den unge och slagkraftige gatupoeten så att säga "was about": "Kidnap the president's wife without a plan/And hangin niggaz like the Ku Klux Klan". Samma poetiska och aggressiva kraft är genomgående på Illmatic. "The Genesis" inleds med ett tågljud, en dialog och en knappt urskiljbar hiphoplåt. Jag måste sno musikskribenten Mickey Hess analys av introt och säga att Nas redan här berättar vem han är. Tåget står för New York, dialogen kommer från filmen "Wild Style" från 1982, den första hiphopfilmen och en oerhörd kulturell inspiration för tusentals ungdomar, och den knappt urskiljbara hiphoplåten är faktiskt "Live at the Barbeque". De tre ljudkällorna representerar alltså tillsammans var Nas kommer ifrån och vad han står för. 

Nas spottar ur sig sina texter, men till skillnad från många andra sämre hiphoplyriker har han förmågan att frammana bilder och känslor med några få ord. Efter introt är det svårt att välja rader eller låtar att framhäva. Inte för att det inte skulle finnas sådana, utan för det oerhörda överflödet. Nas sätter tonen på "N.Y. State of Mind" till en mörk pianosampling: "Beyond the walls of intelligence, life is defined/I think of crime when I'm in a New York state of mind". Låten fångar känslan av att ha vuxit upp i ett förstadsområde, där kriminalitet och fattigdom är det normala. Man kan aldrig stanna upp, man måste ständigt befinna sig i rörelse, hålla ögonen öppna. "I never sleep, 'cause sleep is the cousin of the death". En annan fantastisk rad är "I'm out for presidents to represent me (Say what?)" från "The World Is Yours". Man tror nästan för en sekund att han litar på politikerna, att de kan förändra något och representera honom som ung svart kille. Men så inser man att han pratade om "dead presidents" (slang för pengar) och då blir det genast mycket svartare. Som Martin sa: där har vi 38 timmar The Wire i en rad! Det finns ändå en genomgående optimism på Illmatic. Den här optimismen är inte bara ett resultat av det faktum att pessimister inte lever länge i ghettot. Och när jag pratar om optimism så menar jag inte det för hiphopare obligatoriska självförhärligandet, som på "It Ain't Hard to Tell": "Nas is like the Afrocentric Asian, half-man, half-amazin". Den här optimismen tar sig formen av en uppmaning till alla andra på New Yorks bakgator att känna sig stolta över sitt ursprung. På "The World Is Yours" vänder sig Nas till alla i Queens (och mot slutet av låten, till alla i Brooklyn, Long Island, osv.), med uppmaningen att leva som om världen var deras. Illmatic är förvisso ett väldigt personligt album, men Nas har alltid varit medveten om hiphopens historia och dess betydelse för unga människor.

Nas är ett poetiskt geni, men ett geni med lågt självförtroende. Genom sin karriär har han ständigt känt behovet att mäta sig med andra artister. Han har varit i schism med Biggie och Pac, och beefen med Jay-Z har ni redan fått berättat för er. På debuten är det det här behovet av självhävdelse och ilska över samhällets missförhållanden som ligger till grund för de kraftfulla texterna. En av mina favoriter, som jag kommer att tänka på, är den Q-Tip-producerade "One Love" som består av en rad brev till inspärrade vänner. Nas ger dem inga uppmuntrande ord: "Out in New York the same shit is going on/The crack-heads stalking, loud-mouths is talking", men låten är väldigt rörande. Man kan förstås säga mycket om kredot "bros before hoes" ur ett genusperspektiv, men det sammanfattar ändå kärleken som kan uppstå mellan människor i utsatthet och som delar en gemensam erfarenhet.

I en intervju har Nas sagt att "no artist that I really consider a real artist are known as being a CEO in music". Anledningen till varför han älskar Marvin Gaye eller James Brown är inte deras affärsmässiga skills, utan att de skapade fantastisk musik som inspirerade mängder med människor. llmatic är ett sådant album. På Illmatic är Nas ingen CEO utan en uppkäftig ung svart kille från Queensbridge som rappar om kärlek och droger, fattigdom och vänskap. Det här var innan han blev maffiagangster, Nas Escobar eller Nastradamus. Illmatic är ett mästerverk, underhållande, äkta och skitsbefriat. Om jag var tvungen att koncentrera albumet till en enda rad, som svarar mot alla intryck och bilder, så skulle jag välja en rad från "N.Y. State of Mind". Den kommer mitt i en diskussion om livets bekymmer. Ni vet, polisen som beskyller en för minsta lilla, och sånt där. Inte?

"Life is parallel to Hell, but I must maintain."

År: 1994
Skivbolag: Columbia

Producent: DJ Premier, Large Professor, L.E.S., MC Serch, Pete Rock, Q-Tip
Längd: 39:51

8 kommentarer:

  1. Fin hyllning, jag måste ta och lyssna ordentligt på skivan(har alltid tyckt om it was written och nostradamus medan jag tyckte att illmatic var överskattad)/abbe

    SvaraRadera
  2. Christian Håvestad25 april 2012 kl. 08:21

    Nej, här ser jag inte riktigt storheten. Visst är Nas hyfsad on the mic, men tycker det finns bättre. Musikaliskt är produktionen och alla beats tämligen generiska. Av nio riktiga spår är det bara tre-fyra stycken som är genuint bra. Resten är okej, men ganska tråkiga då det inte finns någon groove eller hook som får fart på låtarna. Och av världshistoriens fjärde bästa skiva måste man kunna begära mer än så...

    SvaraRadera
  3. Abbe: Hans senare grejer är verkligen annorlunda. Det var ju på grund av att han ville utforska olika rollkaraktärer och inte upprepa sig. Nastradamus har jag inte vågat mig på. Den är inte så dålig som alla säger?

    Christian: Hyfsad!? Vi delar uppenbarligen inte samma världsbild. Jag tycker helt klart att Nas är en av tidernas bästa rappare. Både rent tekniskt och innehållsmässigt.

    Sedan ska det sägas att Illmatic hamnade så högt av den anledningen att vi alla hade albumet väldigt högt (men inte så här högt) på våra listor. Lustigt nog tycker ingen av oss att Illmatic är tidernas fjärde bästa album, men gemensamt tycker vi det. Ett intressant (men inte oförutsett) resultat av poängberäkningen.

    SvaraRadera
  4. Fast Illmatic är ju världshistoriens fjärde bästa skiva (minst) varje gång man lyssnar på den, det tycker jag nog trots att jag kanske placerade den några få placeringar längre ned. Så är det väl med flertalet skivor iofs. :)

    SvaraRadera
  5. Christian Håvestad25 april 2012 kl. 17:21

    Okej, "hyfsad" var kanske ett aningen missvisande omdöme. Nas är en utomordentlig rappare. Men det stannar där.

    SvaraRadera
  6. "There's no days, for broke days, we sell it, smoke pays
    While all the old folks pray, to Je-sus' soakin they sins in trays
    of holy water, odds against Nas are slaughter
    Thinkin a word best describin my life, to name my daughter"
    Hyfsat bra rader det också.

    Kanske min absoluta favoritskiva (NY state of mind en av mina favoritlåtar) och får tacka som pliktskyldigast för att den kom med. När jag tjatat så länge är det väl på plats att jag slänger in en kommentar också.


    Intressant att du nämner Public Enemy eftersom jag alltid tyckt att Nas lite abstrakta och svävande(jag provar antimaterialistiska) bildmåleri har kontrasterat väldigt tydligt mot tråkiga, konkreta akter som just Public Enemy. Styrkan hos Nas är hans deskriptiva sida, i motsats till många rappares (och andra genres) väldigt värderande texter. Jäkligt befriande om inte annat. Många av hans låtar är ju i mångt och mycket en väldigt klassisk (flikar in socialistisk här) diskussion kring diskriminering, livschanser och samhället/människoödens cykliska tendenser - men istället för hamra in något rebelluttryck tar han steget tillbaka och säger något så liberalt som "the worlds is yours".

    Det är ju lite töntvarning på det här med "street poet" och filosofutnämningar, men skulle jag säga något sådant som jag relaterar till just nas skulle jag fasen dra till med sociolog.

    SvaraRadera
  7. Christian: Bra. Då lever vi i alla fall på samma planet. Även om du har fel och sådär. :)

    Anonym: Jag håller helt med om att det finns en nästan cineastisk kvalitet i Nas texter, som inte återfinns hos många av hans kolleger. I grunden är Nas en historieberättare, han berättar historier, inte alltid självupplevda. (Rollen som gatupoet/sociolog på Illmatic ersattes senare av Nas Escobar och Nastradamus.) Hans ovilja att upprepa sig, att berätta samma historia två gånger, har gjort hans karriär lite svajig. Men när han prickar rätt så prickar han jävligt rätt.

    SvaraRadera