3. The Smiths - The Queen Is Dead

På Oscar Wildes grav på Père-Lachaise-kyrkogården i Paris har någon klottrat in orden "there is a light that never goes out". Varför gör någon en sådan sak? Varför vandalisera en grav bara för att pränta in en visserligen fin, men ganska banal fras? Svaret på denna fråga kan hittas på samma gravsten - en annan ligist har nämligen varit mer rättfram, och skriver kort och gott: "I Love Morrissey".

Steven Morrisseys mor var bibliotekarie och, tillsammans med populärmusik och brittisk socialrealistisk sextiotalsfilm, så blev böckerna en tillflyktsort för unge Steven. Den bästa försvarsmekanismen för den som inte passar in kommer alltid att vara drömmarens - att skaffa sig andra vänner än de som erbjuds på skolgården eller utanför fönstret, att se din verklighet genom den förfinade och klargörande lins som konsten kan vara när den är som bäst. Morrissey skulle senare hedra sina idoler, sina vänner, genom att sätta dem på The Smiths skivomslag. James Dean, Truman Capote och den brittiska dramatikern Shelagh Delaney (den som känner för det kan roa sig med att leta citat från hennes pjäs A Taste of Honey i Morrisseys texter) finns bland de få utvalda som fått äran. På The Queen Is Dead är det den franske skådespelaren Alain Delon som möter våra ögon. Men kanske var ingen så betydelsefull för sångaren som Oscar Wilde. Det Morrissey var och är för miljoner människor världen över, var den viktorianske författaren för Morrissey. Det ligger nära till hands att anta att det är Wilde som har inspirerat till den berömda sexuella tvetydigheten i The Smiths texter. Wilde var annorlunda, intelligent och i besittning av en gnistrande personlighet - och som tack fick han sluta sina dagar som fattig, utstött, ensam och olycklig. Morrissey var lika fascinerad av författarens liv som av hans konstnärskap; eller kanske borde man snarare säga att han såg Wildes liv som en del av konstnärskapet. Det är ju också precis så många av oss uppfattar Morrissey själv - som en primadonna, ett mysterium, ett original och en stjärna, som en överlägsen elitist och sorglig förlorare på en och samma gång, vars själva person har en nästan lika stor dragningskraft som hans musik. Utan tvekan såg han en slags själsfrände i Wilde, och fick i dennes person en bekräftelse på något han redan lärt sig av sitt eget liv: "There's a perverse and bitter joy in feeling unique, but you pay dearly."

Rockmusik handlar i allmänhet om något slags köttslig lust. Men Morrissey drack inte. Han knarkade inte. Han konstaterade helt frankt att han aldrig hade sex, och att han inte attraherades fysiskt av vare sig det ena eller andra könet. Han var anti-rock'n'roll. Det är nästan paradoxalt att samtidigt som många gillar The Smiths just för texterna om obesvarad åtrå, så är det ju givetvis så att Morrissey ända sedan tidigt 80-tal har kunnat ligga med hur många män eller kvinnor som helst om han bara hade velat. Men kanske vill han helt enkelt inte - en tanke som är oerhört främmande för många människor och den mest radikala missanpassning man kan tänka sig. Denna image tillsammans med en mängd fyndiga, provocerande och gåtfulla uttalanden, skulle kunna ses som ett smart drag för att få folk att projicera alla sina mest hemliga och förbjudna delar av sig själva på hans texter. Morrissey är på din sida oavsett vad, precis som han själv alltid hade Wilde på sin sida. Jag gillar det där. De tragikomiska texterna på till exempel The Queen Is Dead blir ju bättre av att man inte vet att de "egentligen" är riktade till den och den personen, som så ofta är fallet med kärlekslåtar. Just för att man inte vet exakt vad Morrissey sjunger om, så sjunger han alltid till en själv. De fåniga och meningslösa försöken att en gång för alla avslöja hans sexualitet och privatliv, kommer förhoppningsvis aldrig att lyckas.

Vi som trots allt älskar pop mer än vi älskar Morrissey, är så klart oändligt tacksamma för att han valde att bilda band med gitarrvirtuosen och popsnillet Johnny Marr. Som så många gånger tidigare var det intresset för popmusik som förde samman två, på många sätt mycket olika, killar. Ni får ursäkta om jag låter lite som en mysig jazzfarbror nu, men visst är det sällan man hör ett band vara så himla samspelade som The Smiths var - Marrs gitarr och Morrisseys röst verkar nästan sitta ihop med varandra, de verkar utgöra en enda vacker, missanpassad och lätt erotisk varelse. Gitarren är en fjärilsbevingad nyckel in till popmelodiernas allra hemligaste kammare, och så rösten då, som inte låter som något annat man någonsin har hört tidgare. Kanske skulle man kunna beskriva den som ett slags desperat försök att vara David Bowie, Oscar Wilde och en nordbrittisk 60-talssångerska på en och samma gång, allt i en ung olycklig mans kropp.  Kanske var det just Morrisseys röst som klistrade mig fast vid The Smiths, vid en tidpunkt då jag nästan bara lyssnade på The Clash och Ebba Grön och i princip inte hade några vänner som lyssnade på musik över huvud taget.  

The Smiths var en farlig inbjudan till den masochistiska glädjen i att känna sig miserabel. Det kan låta patetiskt, det är patetiskt; men faktum är att det också kan upphöja en grå, vagt tragisk tonårsperiod till något storslaget och andlöst vackert. Jag har säkert flera gånger under listans gång skrivit eller antytt att en artist, ett band eller ett album varit det som "betytt mest för mig" eller något liknande. Jag är ledsen att säga det, men sådana påståenden har varit överdrifter, retoriska knep eller helt enkelt lögner. Jag menar, när jag hör "I Know It's Over" alltså... Herre Gud. Det är bara för mycket. Man kan jämföra den med "There Is a Light That Never Goes Out"; den senare är givetvis en av de allra bästa låtar som gjorts och en låt som kan röra vem som helst till tårar, det håller nästan alla med om - för det är den ju helt enkelt - men man står inte på en fest och säger att "I Know It's Over" är en av ens favoritlåtar.  Det är för pinsamt, för blottande, för privat. "There Is a Light That Never Goes Out" har en renande inverkan, "jag kommer aldrig glömma första gången den verkligen grep tag i mig", och så vidare; men "I Know It's Over" är närmast förlamande. Ingen tonåring står rustad inför den perversa tillfredsställelsen som erbjuds när den där androgyna stämman sjunger rader som:

I know it's over and it never really began
But in my heart it was so real, and you even spoke to me and said:

"If you're so funny, then why are you on your own tonight?
And if you're so clever, then why are you on your own tonight?
If you're so very entertaining, then why are you on your own tonight?
If you're so very good looking, why do you sleep alone tonight?
I know, because tonight is just like any other night, that's why you're on your own tonight
With your triumphs and your charms, while they are in each other's arms"

och ingenting kan kännas så chockartat välkommet efter år av punkrock och Eminem, som när man plötsligt får höra någon sjunga:

It's so easy to laugh
It's so easy to hate
It takes guts to be gentle and kind

"I Know It's Over" klingar så småningom ut och ersätts av... "Never Had No One Ever".

Snart är vi dock inne på ljusare tongångar. I den ljuvliga "Cemetry Gates" får vi möta Morrissey när han är som lyckligast - när han får ströva runt på en vårig kyrkogård och inspireras av sina gamla döda hjältar, ackompanjerad av Johnny Marrs fågelkvitter. Allra älskvärdast är kanske ändå "The Boy With the Thorn In His Side", med Marrs pärlande, porlande gitarrmelodi, och Morrisseys: "The boy with the thorn in his side, behind the hatred there lies, a murderous desire for love". Den avslutas i ett fantastiskt ordlöst joddlande, som helt enkelt är både fysiskt och estetiskt omöjligt för alla andra människor som någonsin existerat eller kommer att existera. Ett slags narcissistiskt statement av en av tidernas mest osannolika divor.

Jag ville egentligen inte att det här skulle bli ett idolporträtt. Jag har aldrig sett Morrissey som min idol, men när jag väl tänker tillbaka så inser jag att det kanske var så det faktiskt var. Jag skulle givetvis aldrig ha smutsat ner min värdighet med att klottra ner hans namn någonstans, han var inte en sådan idol för mig, men han och hans fantastiska popband var ändå något att älska och något att hålla i när inget annat kändes vettigt. Keats och Yeats må vara på din sida, men Morrissey var alltid på min. Ingen popidol kan emellertid vara vid ens sida för evigt. Den pop som vid en tidpunkt är den som ger allra mest lindring, som är allra mest ens egen, kan inte alltid vara det. Förr eller senare måste den ersättas. Men med vad? Ja, det är en annan historia.

År: 1986

Skivbolag: Rough Trade

Producent: Morrissey, Johnny Marr

Längd: 37:07