måndag 23 april 2012

6. The Velvet Underground & Nico - The Velvet Underground & Nico

Det kanske var förra året som det var en Andy Warhol-utställning på Moderna Museet, eller om det var för ett par år sedan. Det var det nog. Spelar ingen större roll. Det var säkert någonting om Warhol förra året också. Och för tre år sedan. Det är en konstnär som aldrig får vila, som det ständigt pratas om och refereras till. Så jävla ball var han inte, och även om han var det så kanske vi inte måste påminnas om det i parti och minut. Sen har vi ju det här med rock framfört av coola killar. Alltså de som verkligen gör allt för att vara coola, som siktar på att vara coolheten själv, inte sådana som bara råkar vara sköna sådär i förbifarten. Det blir ju sällan särskilt fräscht. Ett par killar hänger på sig varsin gitarr, sätter på sig ett par solglasögon och sjunger om droger. Ja men uj så rock n roll. Summa summarum: Egentligen borde jag verkligen inte orka med The Velvet Underground & Nico längre. Hur uppfriskande hela grejen än var på sin tid - och kanske för ens unga, dekadentromantiska jag - så borde man väl ha tröttnat nu, inte sant?

Ja, det borde man väl. Så hur kommer det sig att The Velvet Undergrounds debut alltjämt framstår som ett av pophistoriens allra bästa rockalbum? De såg ju faktiskt coola ut i sina solglasögon och när de sjunger om droger och smuts så är det ju faktiskt kittlande, fascinerande, sexigt - allt det där. En sak som gör att man stör sig på många senare band är känslan man får att de så desperat vill passa in i rockmallen. Inom popmusik tar det inte särskilt lång tid innan ett fenomen blir kliché och naturligtvis gillar vi Bob Dylan mycket mer än någon som tjugo år senare gör allt för att låta som Bob Dylan. Autenticitetsbegreppet har många svagheter, men använt på rätt sätt har det en hel del poänger. När Velvet dök upp på scenen fanns inte det dekadenta, lite mörka rockbandet som trött klyscha eller ens som egen kategori. I Kalifornien tog rockgrupperna droger och lirade gitarr, men det var ju hippies som ville sprida fred och kärlek. Dessutom tog de det vackra LSD, inte heroinet som Velvet sjunger om. I Los Angeles och San Francisco flummade musiker runt med gitarrsolon; de manglade inte fram Spectortjocka gitarrväggar. Det räcker med att läsa recensioner från Velvets tidiga västkustspelningar för att förstå vad som ansågs om dem: det var degenererad kaosmusik från den djävulska huvudstaden. "The urban evil of New York" kommenterade Ralph Gleason i Beat Magazine, medan Los Angeles Times tyckte att Warhol och Velvets happenings till konserter mest påminde om Berlin på 30-talet. Gruppen kan inte ha kopierat några andra band, för inga lät så här. Deras musik var verkligen någonting nytt och den originalitetskänslan lever kvar i musiken; kanske är det därför som det fortfarande låter fräscht.

Sen så har vi förstås en enkel men viktig förklaring till: kvaliteten i själva musiken. Att Velvet lanserades som Warhols projekt gjorde säkert många tveksamma till gruppens status som "riktigt" band, men det krävs inte mycket lyssning för att höra att det här är så långt ifrån något plojaktigt man kan komma. John Cale kom från en avantgardistisk konstmusikbakgrund och hade bland annat jobbat med minimalist- och dronepionjären LaMonte Young. Cales oljudsfioler och experimentella idéer kompletterade Lou Reed och hans osvikliga popkänsla perfekt. Resultatet blev en modern storstadsrock som var elak, rå och väldigt förförisk.

The Velvet Underground & Nico inleder förledande med den optimala söndagsmorgonklassikern Sunday Morning (okej då, i konkurrens med Dusty Springfields "Just a Little Lovin'"), men skivan ska snart ta oss genom berättelser om knarklangare, femme fatales, sadomasochism och heroin. Men också den fina kärlekssången "I'll Be Your Mirror" - jag vill bara påminna om att det fanns en sådan sida av gruppen också. Det var dock den mer undanskymda och dåligt belysta delen av staden som gruppen fokuserade på. I den ångloksdrivande "I'm Waiting For the Man" får vi följa en person när denne är på väg att träffa sin knarklangare. I förbifarten får vi lära oss något om processen: "First thing you learn is that you always got to wait." Till skillnad från många senare rappares drogberättelser är dessa sjungna utifrån knarkarens perspektiv. Mest drabbande är albumets självklara centrum, "Heroin". Låtens långsamma och ödesdigra uppbyggnad (Cale visar här tydlig inspiration från dronemusik) når sitt klimax i ett fullskaligt men mycket tillfredsställande ljudkaos med Maureen "Mo" Tuckers intensiva trumhamrande, Reed och Sterling Morrisons gitarrer och Cales skärande fioler. Vid det laget har Reed på ett ocensurerat sätt beskrivit drogruset, och han har inte glorifierat någonting. "Heroin, be the death of me/ Heroin, it's my wife and it's my life..." Det är omöjligt att lyssna på låten utan att själv känna hur ruset slår till, även om man under hela andra halvan av låten är nervös för att det ska bli en allvarlig snedtändning. När låten till slut tystnar kan man åter slappna av i musklerna. Det är verkligen en mycket fysisk upplevelse att lyssna på "Heroin", kanske den mest fysiska som någon musik gett mig, crunk åsido.

En annan låt med direkt inverkan på kroppen är ångestklassikern "Venus in Furs", en låt man bör hålla sig borta från om man känner att ens sexualmoral närmar sig det pryda: "Taste the whip, in love not given lightly/ Taste the whip, now bleed for me." Det dryper av självförakt och smärta men också en uppriktig trötthet och längtan bort från eländet man är fast i: "I am tired, I am weary/ I could sleep for thousand years/ A thousand dreams that would awake me, different colors made of tears." Cales fioler hugger som nålstick, trummorna är avgrundsdjupa, gitarrerna klagar oroväckande.

Det var Warhols idé att låta den tyska modellen Nico få plats i gruppen och hennes spöklika röst lämpar sig väldigt väl för låtar som "Femme Fatale" och "All Tomorrow's Parties". Man hör direkt att hon inte är en skolad sångerska; hon sjunger stelt och monotont, utan något större omfång. Men effekten är utsökt och passar Velvets attityd perfekt. Det är nästan omöjligt att tänka sig gruppens debut utan hennes röst. Faktum är att alla medlemmar känns omistliga för The Velvet Underground & Nico. Någon annan på trummor? Du skojar? Vad händer om vi tar bort Cale? Skivan skulle ha varit en helt annan, en i mängden. Om vi låtsas som att det inte är Reed och hans poetiska dekadens som styr gruppen utan en annan sångare, var hamnar vi då...? Ja, också Morrison tror jag hade varit svårersättlig. Hur mycket betydde inte han för det sammanlagda ljudintryck som gruppen gör? Egentligen?

Men visst. Rock är trist, coolt poserande i solglasögon orkar vi inte med längre. Sex droger och rock n roll, jajaja. Warhol den tönten har vi också fått nog av. New York på 60-talet? Jeez, låt oss gå vidare. Ni kan ta bort allt det här, jag kommer inte sakna det märkbart. Låt mig bara få behålla The Velvet Underground & Nico.

År: 1967
Skivbolag: Verve
Producent: Andy Warhol, Tom Wilson
Längd: 48:51

8 kommentarer:

  1. Självklart album på listan. Jag hörde den för första gången 1994 och den upphör aldrig att fascinera. Varje gång man lyssnar på "I'm Waiting For The Man", "Heroin" eller "Venus In Furs" är man övertygad om att det är världens bästa låt man lyssnar på. Det här är inte mitt favoritalbum men ur ett (lite trist) musikhistoriskt perspektiv är det utan tvekan det viktigaste som spelats in.

    SvaraRadera
  2. Förutom självklara "Heroin" och "Venus In Furs" så måste jag nämna "Sunday Morning" som en personlig favorit. Det är ren ångest färdigpaketerat på typ 3 min - som bara blir än starkare när reverben slås på starkt i slutet. Otroligt att få till en text som träffar så hårt men ändå är så allmängiltig på något sätt. Jag tror man kan lyssna på "Sunday Morning" i vilken smygdeppig situation som helst. Jag inbillar mig det iaf.

    Passar på att berömma för "A New Chance" också. Kan skriva en längre kommentar under den senare. Men jag väntar fortfarande på "Illmatic" och "Psychocandy" - förmodligen förgäves.

    SvaraRadera
  3. Christian Håvestad23 april 2012 kl. 22:07

    Vän av ordning vill dock påpeka att New York inte är USA:s huvudstad...

    Annars är såklart skivan omistlig på en lista som denna.

    SvaraRadera
  4. Haha, så illa ute var recensenterna!

    SvaraRadera
  5. Illmatic är jag helt 100 på att den kommer. Förmodligen på pallen.

    SvaraRadera
  6. Jonas:
    Det musikhistoriska perspektivet betyder ju inget (kanske lite undermedvetet) när det gälle rbedömningen av kvaliteten, men som tur är är det en fantastisk skiva hur som helst.

    Anonym:
    Ja, "Sunday Morning" är otroligt bra, även om jag inte tycker den är lika ångestfull som ett par av de andra spåren. Tycker mest den är mysig faktiskt, men på ett bitterljuvt sätt förstås.

    Kul att någon mer här uppskattade TTA. Kommentera gärna! Och du väntade inte på Illmatic förgäves. :)

    Christian:
    Oj, hehe, får ändra det där. :)

    SvaraRadera
  7. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera