100. Dr. Dre - The Chronic

Det finns olika sorters gangstarap. Ibland utmålar den sig som socialrealistisk och dokumentär, ibland är den en skräckvision av gangsterlivet och många gånger bejakar den också samma livsstil. Vanligtvis pågår det en slags glidning mellan dessa tre förhållningssätt. Så här långt skulle man kunna säga att den speglar andra genrer med provokativt innehåll. Mig veterligen finns det dock ingen utövare av, låt oss säga black metal, som förklarar hur nice och soft det är med satanism – som tonar ner det här med mörker och ondska för att istället framhäva vilken glidare man kan vara som nihilistisk övermänniska. De har ingen Dr. Dre helt enkelt.

Dr. Dre var en del av hiphopgruppen N.W.A. (Niggaz With Attitude) som med sitt debutalbum Straight Outta Compton år 1988 sparkade upp dörren för gangstarapens intåg i vårt populärmusikaliska medvetande. De blev snabbt utnämnda till ”världens farligaste grupp” tack vare medryckande och genredefinierande låtar som ”Straight Outta Compton”, ”Fuck tha Police” och ”Gangsta Gangsta”. Ice Cube och Eazy-E dominerade rappandet, men Dr. Dre låg bakom produktionen. Beatsen var hårda och funkiga, och speglade de aggressiva texterna. Men fyra minuter in på ”Gangsta Gangsta” händer någonting: en tunn, gnyende syntslinga hamnar plötsligt i centrum. Jag vet inte exakt varifrån doktorn fick den idén, men han måste ha gillat den. Sådana små slingor skulle nämligen bli centrala på Dr. Dre’s solodebut The Chronic.

Texterna på The Chronic handlar fortfarande om gangsterliv, våld, droger och sex; men den musikaliska inramningen är en helt annan. Funken finns fortfarande där, men musiken låter inte längre hård och arg. Dr. Dre har köpt sig en fin bil som pumpar ut varma, tunga basgångar som får tjejerna att vända blicken mot honom. Gangsterlivet är farligt men, hey, det har sina goda sidor. I sätet bredvid sitter en ung rappare som i sin framtoning är så långt man kan komma från arge Ice Cube och hetsige Eazy-E. Mannen kallar sig Snoop Doggy Dogg och förolämpar dig med ett så avslappnat självförtroende att du inte vet om du vill slå honom på käften eller ge honom en kram. Jag minns fortfarande vällustrysningarna jag erfor när jag första gången hörde ”Fuck Wit Dre Day” och Snoop gör entré i andra versen med den urfåniga raden: ”Bow wow wow, yippie yo, yippie yay, Doggy Dogg’s in the motherfucking house”. Eazy-E och Dr. Dre hade blivit ovänner och låtens budskap går i stort sett ut på att den förre kan suga den senares kuk. Alltihop är egentligen oerhört pubertalt, men ett kaxigt beat och Snoops fenomenala dryghet gör det till den ultimata låten att lyssna på när du vill känna dig bäst i världen för några minuter. Nästa låt, ”Let Me Ride”, handlar om känslan av att glida runt i ett vrålåk och vara kung över stan. Njutningen blandas dock med paranoia eftersom du aldrig är säker på tronen. En kula på fel ställe och vips så är någon annan kung. ”Nuthin' but a ’G’ Thang” fullbordar sedan en trio låtar som lätt förleder en att tro att The Chronic är ett av tidernas absolut bästa album, detta trots att resten av skivan, även om den är bra, inte håller samma höga klass.

Det nya soundet på The Chronic kom att kallas ”G-funk” – en referens till Funkadelic/Parliament-legenden George Clintons P-funk som var en viktig musikalisk inspiration och som också samplas på många låtar. Soundet hade ett stort inflytande på de efterföljande årens hip hop. Oavsett vad man tyckte om texterna, så var det omöjligt att inte tilltalas av de softa och melodiska beatsen. Det provokativa och hårda fick en förpackning som såväl fattiga som rika, småsyskon som äldre släktingar, vita som svarta, kunde gunga med i. Med elegans och smarthet svängde gangstarapen in i populärmusikens mittfåra. Det är knappast en slump att G-funken skapades i Kalifornien och inte på östkusten. Min övertygelse är att det har med vädret att göra. Det är svårt att vara sådär härligt laid back när man är ute en kall, regnig novemberdag i New York, och det gäller både för den som säljer knark och den som tar en promenad till sitt kontorsjobb. Det finns inga sandstränder och det är inte riktigt samma sak att glida runt i en bil när man måste ha tak på den. Det är ingen höjdare att bli skjuten i Los Angeles heller, men med lite tur så finns det i alla fall palmer i bakgrunden. Och i den varma luften kan man nästan missta polisbilarnas sirener för delikata små syntmelodier.

År: 1992
Skivbolag: Death Row
Producent: Dr. Dre
Längd: 62:52