99. The Fall - This Nation's Saving Grace

Jag ska skriva om This Nation's Saving Grace, ett av 80-talets bästa postpunkalbum, nästan femtio minuter av galenskap, vrede och storhetsvansinne. Var ska jag börja? Kanske med att förklara hur postpunken både var en reaktion mot och en utveckling ur punken? Kanske med att beskriva den kalla och förorenade industristaden Manchesters betydelse för norra Englands musikliv? Eller ska jag börja med drogerna och arbetslösheten, hopplösheten och de små ljuspunkterna i tillvaron?

Feel the wrath of my bombast!

Okej, jag börjar DÄR. I Mark E. Smiths hesa och intensiva vrede, när han slungar fram sin röst på "Bombast", den andra låten på This Nation's Saving Grace från 1985, och The Falls nionde studioalbum sedan bandet bildades 1976. Smiths vrede hade inte falnat sedan dess - han hade fortfarande mycket att vara arg på. På sina låtar drev Smith med överklassens snobberi ("Spoilt Victorian Child"), med medelklassens fåniga pretentioner, men lika mycket med trendkänsliga hipsters (den tidiga singeln "It's the New Thing") och Manchesters northern soul-scen ("Lie Dream of the Wigan Casino"). Smith sparkade åt alla möjliga håll, och han gjorde det med humor, skarpa texter och (ofta) rättmätig vrede. The Fall är på många sätt liktydigt med Mark E. Smith och hans ilska, eller som han själv uppges ha sagt "If it's me and your granny on bongos, then it's a Fall gig". The Fall hade redan 1985 genomgått flera förändringar i medlemsuppsättningen, första gången 1980 efter att flera bandmedlemmar hoppat av i protest mot Smiths diktatoriska ambitioner. Men det bekom honom inte så värst mycket, han hade inga större tankar om resten av bandet: "Musicians are the lowest form of life."

The Fall tog sitt namn från den mästerliga kortromanen Fallet av Albert Camus. I Fallet blir en framgångsrik advokat, Jean-Baptiste Clamence, vittne till en ung kvinna som försöker dränka sig i Seine. I stället för att försöka rädda henne vänder han sig om och går lugnt vidare. Resten av boken handlar om Clamences fall efter att ha misslyckats med att handla mänskligt. Som Simon Reynolds har föreslagit sin bok Rip It Up and Start Again påminner Mark E. Smith om Clamence på flera sätt. Båda undersöker samhället och människorna och allt de ser är fula, vanställda leenden, som på maskerna i en målning av James Ensor. De rycker bort den tunna slöja som hindrar oss från att se de groteska ambitionerna, det svarta hyckleriet och alla mänskliga nederlag.

Irriterad över att bli kategoriserad med andra band med politiska ambitioner (läs: The Pop Group), och inspirerad av ockulta författare som H.P. Lovecraft och science fictionförfattare som Philip K. Dick, blev Smiths texter på 80-talet mer abstrakta och mystiska. Mysticismen kulminerade på 1983 års fantastiska Hex Enduction Hour, där en låt ("Iceland") faktiskt improviserades fram i en studio i Reykjavik. This Nation's Saving Grace är däremot jämnare, mer sammanhållen - och bättre. Albumet inleds med ett intro som är lika mäktigt som det är skrämmande; "Mansion" framkallar bilder av ödsliga industrilandskap, skorstenar som pyser ut föroreningar, och tomma skelett till byggnader, som får mig att tänka på efterkrigstidens Berlin som det beskrivs av Stig Dagerman. Andra höjdpunkter på albumet inkluderar "Barmy", "L.A.", Can-hyllningen "I Am Damo Suzuki", och "My New House", som innehåller allt som gör att man älskar The Fall: det råa, drivande soundet, Smiths släpiga röst och de briljanta, obehagliga och roliga textraderna om hur hans hus ser ut och vilka som får vara där (ingen, särskilt inga beatniks). Mark E. Smiths hus är ingen mäklardröm. Men gästrummet är fint. "Though a little haunted/By Mr. Reagan who had hung himself at number 13." Gitarriffet i introt kommer tillbaka i "To NK Roachment: Yarbles", som avslutar albumet i en tungsint stämning:

Everyday you have to die some
Everyday you have to cry some
For the rumour
All the good times are past and gone
Wipe the tears from your eyes son

Den legendariske radioproducenten John Peel menade att The Fall är bandet som alla andra borde mäta sig med. Det är inte så att jag håller med, men det finns något djupt respektingivande i att Mark E. Smith fortfarande håller liv i The Fall, efter trettiofem år och tjugonio studioalbum. Mark E. Smith har genom åren fungerat som ett slags inverterad spegel mot samhället, en flinande och cigarettrökande hjälte, som mest av allt har velat väcka upp oss från vår slumrande tillvaro. Att lyssna på The Fall ska kännas som att få en knytnäve i ansiktet. Att låta This Nation's Saving Grace mullra en mulen novemberdag är det minsta man kan göra, innan man blåslagen förlikar sig med livet. Än en gång.

År: 1985
Skivbolag: Beggars Banquet
Producent: John Leckie
Längd: 47:12