torsdag 24 november 2011

98. Big Boi - Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty

Big Boi har varit det trygga hiphopankaret i OutKast, allt medan hans partner André 3000 ivrigt velat segla ut på okända musikaliska hav. Big Boi har vi gillat för hans kvaliteter som rappare, medan André minsann har varit den store innovatören och uppfinnaren. Det är en schablonbild av duon, men visst har det känts så? Den uppdelade dubbelskivan Speakerboxxx/The Love Below från 2003 - där Big Boi svarade för den första delen och André för den andra - tycktes bekräfta den bilden. Speakerboxxx innehöll visserligen påhittig musik, men det var ändå tveklöst en rapskiva och inget annat. The Love Below, å andra sidan, kunde till stora delar inte ens kategoriseras som hiphop överhuvudtaget. Förutom ett ganska ljummet soundtrack till en ganska ljummen film och några gästinhopp här och där, så hörde vi sedan inte så mycket mer från någon ur duon. Inte förrän det började läcka låtar från Big Bois ständigt uppskjutna debutalbum som soloartist.

Och jag erkänner: jag förvånades. Det var underbart infalls- och uppfinningsrika låtar, de var komplexa men samtidigt otroligt lyssningsvänliga - och André var inte mannen bakom spakarna. När sedan hela albumet till slut släpptes visade det sig att varenda låt sprudlade av idéer, och vips så var andra halvan av förra sommaren räddad (den första räddades av fotbolls-VM - ja, ett relativt tråkigt sådant, men ett VM är ett VM, o.s.v...) Ta till exempel "Tangerine". Det första vi hör är en distad gitarr - det låter som en spänningsladdad inledning till en rocklåt. Men istället för ett grungeliknande utbrott börjar istället en förvriden synt att gny, följt av ett rymdigt, instrumentalt oaoaoa-ande innan fingerknäppandet och de dramatiska trummorna lägger grunden för låtens oemotståndliga beat. Gitarrerna fortsätter alltjämt att försiktigt mala på i bakgrunden. Då är det här ändå bara inledningen till en låt som kryddas av alla möjliga påfund. Det är som att Big Boi och hans medproducenter just upptäckt ett rum med världens coolaste synth och en superdator (samt lite andra instrument: maracas, piano, gitarrer, m.m.) och glada som små barn i en godisaffär har de lekt sig fram bland möjligheterna. De har smyckat varenda melodislinga deras sprudlande fantasi kan komma på med färgrika och stämningsfulla klanger. De har så många idéer att de kunnat skämma bort en och samma låt med dussintals av dem.

Varje låt är lika rik som "Tangerine" på musikaliska uppslag, ändå känns det aldrig överarbetat utan alltid spontant och naturligt. Också när det verkligen inte borde fungera, som när Big Boi använder sig av rock-riktad-till-trettonåringarbandet Vonnegutt på "Follow Us", lyckas han och producenten Salaam Remi på nåt sätt baka in det i en kontext så att slutresultatet åtminstone blir fullt acceptabelt. Det finns annars så mycket att glädjas åt här att det svårt att räkna upp allting: vi har den extatiska poplyckan i "Daddy Fat Sax", den klassiska söderhiphopen i Gucci Mane-gästande "Shine Blockas", den fina och varma "Be Still" (Janelle Monáe!), robotfunkkänslan i den Kraftwerksamplande "Shutterbugg", den fräcka "For Your Sorrows" (George Clinton!!!), o.s.v., o.s.v., o.s.v. Alla låtar känns som singlar, som givna hittar. Sir Lucious... är en skiva som därför lämpar sig bra för fester. Man kan trycka på random och vilket spår som än råkar gå igång kommer kännas som Den Stora Partylåten festen har väntat på.

I centrum av all denna underbara musik finns Big Bois rappande. Hans tungvrickande ordekvilibrism är häpnadsväckande ("Stay sharp as broken glass, get busted on a smash/When your ass cross paths with this half of the 'Kast" - försök säga det snabbt tio gånger...) och hans rappande genomyras av humor och charm, nästan vad han än pratar om. Hans tajming är perfekt; det blir aldrig klumpigt och han tappar aldrig bort sig bland beatsen. Det är viktigare än man tror att rappen fungerar också på en skiva som är fantastisk rent musikaliskt. Som lyssnare tar man in en människas röst och tankar under (i det här fallet) ungefär en timme, och då kan man lätt börja irritera sig på en dålig, jobbig eller okarismatisk rappare - hur bra allt det andra än är. Det finns inga sådana irritationsmoment när Big Boi greppar micken. Hans gästrappare är också smakfullt utplacerade på skivan i lagom doser. De gör alla bra ifrån sig, men stjäl som tur är aldrig showen. Det är inte heller så lätt att göra när huvudpersonen är den tjockare halvan av OutKast.

Man kan tycka att det inte finns några storartade anledningar till att älska Sir Lucious Left Foot: The Son of Chico Dusty. För mig handlar den inte om ideologi, politik, själsblottande eller något annat stort och fint. Jag tror inte vi kommer minnas det som ett historiskt sett jätteviktigt album. Banbrytande? Vad vet jag. Big Boi kommer aldrig bli någon 2Pac-myt och Sir Lucious... har inga förutsättningar att bli en legendarisk skiva i klass med, säg, Illmatic. Men när de underbara låtarna får mig att utan minsta tvekan studsa runt i köket, inser jag vad albumet först och främst handlar om: underhållning. Musiken sveper med mig, gör mig glad, får mig att dansa. Jag känner mig plötsligt bra, redo att med gott humör ta mig an världen och tjejerna. Partymusik helt enkelt. Var inte det det ursprungliga syftet med hela den här hiphopgrejen, trots allt? Jag kan ju inte veta säkert, men jag tror att Kool Herc, Afrika Bambaataa och alla bortglömda Bronxhjältar skulle nicka instämmande i det.

År: 2010
Skivbolag: Purple Ribbon, Def Jam
Producent: André 3000, Big Boi, m. fl.
Längd: 57:05

4 kommentarer:

  1. OJ! Vilken högoddsare! Jag ska försöka lyssna in mig på detta album. Köpte "Southernplayalisticadillacmusic" när den var ny, men sen tycker jag aldrig att de överträffade den.

    Kul med en skiva jag knappt visste att den fanns, som ändå är så pass ny också, på listan! Jag litar på er så den är säkert så bra som det beskrivs.

    Listan känns väldigt "urban", skitkul. Har ingen aning om vad som ska dyka upp. Den enda skiva jag känner mig 100 på att den kommer att vara med är "Illmatic".

    SvaraRadera
  2. Ja, visst var det en högoddsare! Ett otroligt roligt album att lyssna på är det likafullt.

    Jag gillar nästan alla OutKastalbum, men vill inte gå in på detaljer om hur mycket och vilka jag gillar bäst. Allt för att avslöja så lite som möjligt om vad som eventuellt kan komma att dyka upp på listan. :)

    Mm, det har varit mycket urbant hittills. Kul att den är svårförutspådd, det tar kanske några veckor innan man lär känna vår(a) smak(er), så att säga.

    Illmatic säger du alltså. Känn dig fri att komma med fler tippningsförslag så småningom, såna är alltid roliga att ta del av!

    SvaraRadera
  3. Lite svårt att tippa redan, The Fall är det enda gitarr/trummor/bas-baserade hittills, vilket gör det väldigt svårt. Dock känns det som att det kommer att vara minst 10 hip-hopskivor till på listan och förutom "Illmatic" ligger väl Straight Outta Compton, It Takes A Nation..., Ready To Die och Enter The 36 Chambers bäst till. Tyvärr är väl inte Real Lives enda skiva "The Turnaround: A Long Awaited Drama" med.

    SvaraRadera