101. The Stylistics - The Stylistics

Ett vanligt ideal för genrer som rock och soul är att de ska låta utlevande. Det räcker inte med att en rocklåt handlar om att vara kåt och att den passar bra att lyssna på när man är kåt. Man vill dessutom att sångaren ska vara kåt i det ögonblick hans sång spelas in. Hur kan man veta om så är fallet? Eftersom vi ofta inte har bandet eller artisten framför oss får vi förlita oss på röstläget – sångarens röstläge men också musikens allmänna ”röstläge”. Lust, ilska, sorg, kärlek och andra känslor, om de är tillräckligt starka, får oss att i viss mån tappa kontrollen över vad vi gör. Rocksångaren utstöter plötsligt ett gutturalt vrål eller börjar skråla falskt. Det är som om han nästan glömmer att han spelar in en låt när hans kroppsliga passioner får överhanden. Det är ungefär som när man blir arg i en diskussion – man glömmer att framställa sina argument så klart och övertygande som möjligt, och börjar gapa och skrika istället. En förnuftsstyrd situation har blivit känslomässig. Ett sansat argument med välformade premisser börjar allt mer närma sig en smäll på käften. Rockmusikern flämtar, stönar och slår vansinnigt på sin gitarr. Soulsångaren skriker överväldigad av smärta, medan blodådrorna avtecknar sig i relief på hans svettiga panna. Det gör så ont! Jag är så kåt! Det här är äkta rock! Det här är äkta soul!!

Det här är inte The Stylistics.

The Stylistics är soul för de där stunderna då man inte vill ha något skitigt, gapigt och stökigt. Då man inte vill ha något ”som skaver”. När man är olyckligt kär, men inte vill höra en brusten röst som skriker om saken, utan en silkeslen stämma som sjunger om det i de ljuvaste melodier. När man är sårad och vill ha någon som ger en tröstande, mjuka smekningar – men inte utan att peta lite i såret på samma gång. Låtarna på Stylistics självbetitlade debut handlar så klart inte bara, eller ens mestadels, om olycklig kärlek. Ämnen som lycklig kärlek, fånig kärlek, uppsluppen kärlek och, faktiskt, ett visst mått av politisk och social indignation, behandlas alla med samma svepande stråkar och honungssöta falsettröster. Bakom den aptitliga anrättningen står framför allt ett geni: Thom Bell. Tillsammans med Kenny Gamble och Leon Huff var han den viktigaste personen bakom en genre kallad Philadelphia soul, eller lite snärtigare, ”philly soul”.

Philly soul förknippas framför allt med Gamble och Huffs Philadelphia International Records, men när detta skivbolag slog igenom 1972 med Harold Melvin and the Bluenotes singel ”If you don’t know me by now” och The O’Jays album Back Stabbers, hade producenten och låtskrivaren Thom Bell redan skapat grandiosa album som The Stylistics och The Delfonics La La Means I Love You på andra skivbolag. Ända sedan barndomen hade Bell ständigt haft melodier och arrangemang spelandes i sitt huvud som bara väntade på att få komma ut. Det var först i tonåren Bell, som var tränad pianist, fick en relation till någon annan musik än den klassiska – något som inte kommer som en överraskning när man hört de många olika instrumenten skapa vackra, och in i minsta detalj planerade, harmonier på The Stylistics. Drömmen var ursprungligen Broadway, men den ambitiöse talangen blev snabbt varse att dörren där var stängd för den med fel hudfärg. Bells arena blev istället den snabbt växande soulscenen i hemstaden Philadelphia.

Thom Bells arbetssätt var raka motsatsen till den spontant utagerande populärmusik jag beskrev ovan. När han klev in i legendariska studion Sigma Sounds hade han redan pusselbitarna och deras sammansättning klara för sig i huvudet. The Stylistics såg han till en början som en ointressant grupp att jobba med, men tenorsångaren Russell Tompkins Jr fick honom att ändra sig. En trolig förklaring är att falsettsångarens röst liknade Bells egen och därmed bättre motsvarade musiken i producentens huvud. Tompkins Jr dominerar albumet till den grad att man knappt noterar övriga medlemmars närvaro. Det enda som fattades nu var någon som kunde skriva texter som var så anpassningsbara till Bells melodier, att de senare inte skulle behöva ändras det minsta. Bells val var något udda i sammanhanget: en tjugoårig judinna vid namn Linda Creed, som var besatt av svart musik. Och pusselbitarna passar verkligen perfekt. Det finns ingenting som skaver. När Bell har lagt sitt intrikata pussel av skimrande melodier, svävande arrangemang och Creeds texter finns inga bitar över. Detsamma gäller låtlistan. De flesta tidigare soulalbum gick efter ”two killers, the rest fillers”-principen, men på The Stylistics står varenda låt på egna ben. Ok, kanske inte ”Ebony Eyes”, men alla andra.

En anledning till att en låt som ”You are everything” har varit så viktig för mig är att den under en period fyllde en så viktig och tydlig funktion i mitt liv. Jag hade börjat lyssna mest på soul och disco efter att tidigare mest ha lyssnat på indiepop. Men man ersätter inte Another Sunny Day med Otis Redding, och definitivt inte med Chic. Jag ville ha något vackert att lyssna på de där nätterna när jag satt och njöt av att tycka synd om mig själv. Det skulle vara välproducerat, snyggt och berörande. När jag hörde ”You are everything” visste jag att jag hade hittat rätt. Först de inledande sekunderna där refrängen spelas upp i något slags undervattensversion utarbetad långt inne i Thom Bells hjärnvindlingar, sedan de första nedtonade textraderna (”Today I saw somebody who looked just like you, she walked like you do, I thought it was you”), varpå känsloläget skruvas upp ett snäpp i versens andra del (”As she turned the corner I called out your name, I felt so ashamed, when it wasn’t you…”) som förbereder scenen (”…wasn’t youoooo woouh wooouh!”) för låtens huvudnummer – den storslagna refrängen som med nöd och näppe balanserar på gränsen till det patetiska (”You are Everything and Everything is You”). Eller kanske är det rättare att säga att den med rak rygg och skönheten i behåll tar ett elegant steg över gränsen, utan att bli det minsta befläckad av det.

The Stylistics förenar soulens känslomässiga intensitet med den klassiskt skolade pianistens precision. Det är en oslagbar inbjudan till den musikaliska fest som skulle pågå i Philadelphia i flera år till.

År: 1972
Skivbolag: Avco
Producent: Thom Bell
Längd: 29:24