torsdag 8 december 2011

88. Kate Bush - The Dreaming

Pophistorien har aldrig varit så genusmedveten, eller ska jag säga genusomedveten, som tidigt på 80-talet: postpunken och New Wave var en reaktion på den storskaliga arenarocken, där hela estetiken var ett uttryck för en viril och aggressiv maskulinitet; David Byrne skojade med typiska rockposer på scen; Chrissie Hynde odlade en maskulin framtoning; och grupper som Culture Club och Adam and the Ants lekte med genusgränserna genom att sminka sig och klä sig i androgyna färgsprakande dräkter. Och så fanns Kate Bush. Hennes teatraliska, ibland "pojkaktiga", stil, hennes röst, som pendlade mellan barnsliga läten och avgrundsdjupa uppstötningar, och hennes texter där hon ibland tog rollen som man, ibland som kvinna, sammanfattar de vaga och flytande genusrollerna i det tidiga 80-talets popvärld. Kate motstod alla försök - från skivbolag, recensenter och lyssnare - att få henne att passa in i en tråkig flickaktig roll.

The Dreaming, Kates fjärde album, är det första hon producerade helt på egen hand, och det är som att alla genialiska bitar i Kates tidigare album, låtar som "Wuthering Heights", "Babooshka" och "Moving", äntligen kunde rymmas inom en enda konstnärlig vision, där Kates vackra energi och skruvade humor äntligen kunde kläs i en enhetlig musikalisk klädedräkt. Att lyssna på The Dreaming är som att kliva över tröskeln till en värld där allting på samma gång är skrämmande och lustfyllt, där melodier plötsligt upphör och förändras, där alla färger är en aning djupare, och där Kates röst smeker väggarna som en stormönstrad blommig 70-talstapet. Jag vet inte varför jag älskar Kate Bush, om det är för hennes underbara popmelodier, hennes överväldigande och melodramatiska galenskap, eller hennes fantastiska texter. Ta en låt som "Sat In Your Lap", en av få låtar i pophistorien som handlar om epistemologi: "Some say that knowledge is something sat in your lap/Some say that knowledge is something that you never have." Man behöver förvisso inte lyssna på texten för att uppskatta den medryckande melodin. Men den som lyssnar på Kates texter hittar snart något, någon rad eller några ord, som sätter fingret på en känsla som man har gått och tänkt på. I "Sat In Your Lap" handlar det om människors jakt på kunskap och deras ovilja att lägga ner tiden som krävs för att uppnå den. Det handlar inte bara om kunskap, det handlar också om drömmar. Hur många drömmar har vi inte som begränsas av vår ovilja att lägga ner den tid som behövs för att de ska uppfyllas?
I want to be a lawyer.
I want to be a scholar.
But I really can't be bothered.
Ooh, just gimme it quick.
Som alla andra människor har jag drömmar, men precis som Kate förstår jag att flesta av de här drömmarna kommer fortsätta att vara drömmar, just eftersom det skulle krävas så mycket tid och arbete att uppfylla dem att det helt enkelt inte är värt det.

Kate Bush är en berättare, i ordets bästa mening. Låtar som "There Goes A Tenner", om ett bankrån som går fel, och "Night of the Swallow", om en pilot som ska utföra ett farligt uppdrag och hans fru som inte vill släppa iväg honom, är i själva verket små välarrangerade musikaler. Och det är i rollen av berättare som Kate fortfarande släpper album. På 50 Words for Snow, som släpptes den här hösten, berättar hon om en snöflinga som singlar mot marken och ett sexuellt möte med en snögubbe. Få låtskrivare har Kates förmåga att levandegöra karaktärer och berättelser. Om man vill smälta ner The Dreaming till en enda lärdom så måste det vara att försöka se saker och ting från en annan synvinkel. På albumet är Kate omväxlande en bankrånare, en medlem i Viet Cong ("Pull Out the Pin"), och Houdinis fru och medhjälpare ("Houdini"). Men en lärdom, i ordets mest torftiga betydelse, är ingen levd erfarenhet. Ett album eller en poplåt kan inte ge oss den erfarenheten, lika lite som en bok, film eller målning kan ge oss den. Ett konstverk kan på sin höjd forma denna erfarenhet, och förbereda oss för världen, där lärdomen kan växa till tragisk insikt. Alla konstverk är på så vis usla kopior av en värld där all kärlek och allt lidande är på riktigt.

I "All the Love" sjunger Kate om all kärlek vi kunde ha gett och all kärlek vi borde ha gett. Hur kan det komma sig, frågar hon sig, att människor slösar kärlek på en person först när denne redan är död:
The first time I died
Was in the arms of good friends of mine.
They kiss me with tears.
They hadn't been near me for years.
Say, why do it now
When I won't be around, I'm going out?
Vad får oss att stänga all denna kärlek inne? Svaret kommer från en spöklik kör som i bakgrunden mässar: "We needed you/To love us too/We wait for your move". Alla väntar på att någon ska ta det första steget. Om ingen tar det steget, stannar kärleken i trånga hjärtan, den torkar bort på spruckna läppar, den försvinner i händer som knyts under borden. Men det här är bara en lärdom, det återstår för oss att gå ut i världen och förvandla lärdomen till svidande insikt.

År: 1982
Skivbolag: EMI
Producent: Kate Bush
Längd: 43:25


1 kommentar: