onsdag 7 december 2011

89. Bruce Springsteen - Born to Run

Att rangordna musik är något jag har i blodet. Under hela min uppväxt har min far ägnat sin fritid åt att lista och betygsätta låtar efter en poängskala från 0 till 10.0. Det absoluta toppskiktet brukar ligga någonstans mellan 9.5 och 9.8. Så vitt jag vet har bara två låtar någonsin fått betyget 10.0. Den ena är ”The Promised Land” från Bruce Springsteens album Darkness on The Edge of Town. Den andra heter “Thunder Road” – första låten på Born to Run. Min far skulle alltså säkert ha skrivit den här texten bättre än jag. Bruce Springsteen är givetvis den typiska favoritartisten för en pappa i 50-årsåldern. Det är typiskt så till den grad att man lätt förleds att tro att det finns något mossigt över Springsteen. The Boss är nostalgi, köttig arenarock, manligt bröl, Rolling Stone. Vissa står inte ut med det. ”Nebraska är väl ok, men annars…njaee…” Det är en, kanske förståelig, men trist och felaktig åsikt.

Born to Run är ett stort album på alla sätt. Springsteen jobbade 14 månader med albumet som gjorde honom till superstjärna, varav sex månader gick åt till att fullända titelspåret. Budgeten är enorm, soundet är Phil Spector på anabola, berättelserna episka, ämnet The American Dream… herregud, blir man inte övermätt? Springsteen själv kunde uppenbarligen relatera till mättnadskänslan. Innan sin första Englandskonsert rev han själv ner affischerna som gapade om att ”världen äntligen är redo för Bruce Springsteen” och ”rockens framtid”. Det var ju inte det som var grejen.

Så vad är grejen? Under en presidentvalskampanj för Barack Obama 2008 sade Springsteen: ”I spent most of my life as a musician measuring the distance between the American Dream and American reality”. Born to Run berättar han, tillsammans med Clarence Clemons vidunderliga saxofon, historierna om de rastlösa själarna, kärleksparen och förlorarna. För att maximera albumets slagfärdighet använde sig Springsteen av ”four corners”-strategin. Tänk er att skivans innehåll utgör en kvadrat. Första sidan på LP:n ritar upp en linje mellan det romantiska flyktpoemet ”Thunder Road” ner till den episka tragedin ”Backstreets”. På andra sidan dras en parallell linje upp mellan ”Born to Run” och ”Jungleland”. Dessa fyra låtar utgör de Fyra Hörn som är albumets känslomässiga och berättartekniska stomme.

Det börjar alltså med ”Thunder Road”. Ett piano och ett munspel hjälps åt att spela upp en ouvertyr, en föraning om den kraftmätning som komma skall. Om det storslagna försöket att skapa eposet om det moderna USA. Huvudfigurerna i låten är rockens vanliga: den manliga berättaren och kvinnan han älskar. Han ber henne att lämna sitt förflutna och börja om på nytt, någonstans i slutet av den oändliga motorvägen.

Well now I’m no hero that’s understood
All the redemption I can offer girl is beneath this dirty road
Hey what else can we do now?
Except roll down the window and let the wind blow back your hair
Well the night’s busting open
These two lanes will take us anywhere.

Du vet, vi behöver inte vara fast bland de andra förlorarna. Det enda som behövs för att fly är du, jag, en dröm och fyra hjul. Springsteens hjältar jobbar hårt på dagen bara för att låta det riktiga livet börja på natten. Sakta börjar vi dock ana att drömmandet och nattlivet kanske bara är ytterligare en fälla. På ”The Night” sjunger Springsteen ”You’re just a prisoner of your dreams”. Här någonstans kan vi tydligare se hur det egentliga temat inte är den amerikanska drömmen utan avståndet mellan denna dröm och verkligheten. Och när första LP-sidan avslutas med ”Backstreets” bekräftas vår aning:

At nights sometimes it seemed you could hear the whole damn city crying
Blame it on the lies that killed us
Blame it on the truth that ran us down.

Första linjen i kvadraten är dragen. Allt Springsteen behövde göra nu var samma sak en gång till – fast ännu maffigare. Vi vet alla att han lyckades.

”Born to Run” river alltså igång andra halvan av albumet med det där introt som knockar en lika hårt varje gång. Med suicide machines, Wendy och refrängen som träffar mitt i prick oavsett om det är på förfesten, på P4, eller på bilreklamen; för första, tionde eller tusende gången. Det finns inget mer att säga om den. Nästa låt, ”She’s the One” är den enda på skivan som inte är rakt igenom fantastisk. Den enda svaga punkten i den perfekta kvadraten. Det är också här någonstans man börjar bli lite trött på alltihop – och precis då kommer den nedtonade och vackra ”Meeting Across the River”, som en allvarsam viskning bland de passionerade vrålen. Trots dess skenbara anspråkslöshet har det utgivits hela novellsamlingar som bygger på denna suggestiva kriminalhistoria. Efter den välbehövliga andningspausen brakar det så loss igen med 10-minutersvidundret ”Jungleland”. Den sammanfattar hela skivan och låter jakten på drömmen sluta i ond, bråd död.

Born to Run är arbetarklasstolthet när den är som finast. Det är den vanliga människan när hon är som störst. Det är romantik och längtan bort. Det är vardagsliv upphöjt till förfinad tragedi. Alla som någon gång lämnat småstaden för en lite större stad (bara för att senare lämna denna stad för en ytterligare lite större, etc.) kan känna igen sig och sjunga med av hela sitt hjärta när Springsteen vrålar rader som ”it’s a town full of losers, and I’m pulling out of here to win” och ”I’m all alone, and I can’t go home”. Det kan låta banalt, men varför ska man ändra på ord som säger allt? Jag tänker mig att de där många, långa och kostsamma månaderna i studion ägnades åt att hitta precis det sound, de melodier och det röstläge som behövdes för att göra orden så levande, starka och vackra som de verkligen är. Och det är det som är grejen. Det är därför världens mest storslagna rockalbum måste göras. Det är därför man måste vara storvulen, patetisk och oändligt ambitiös. Stora konstnärliga ambitioner är något av det finaste som finns. Springsteen siktade mot stjärnorna och nådde en bra bit ut i atmosfären. Märkligt nog såg inte New Jersey och världen mindre ut betraktad från detta gigantiska avstånd, utan större, vackrare och smärtsammare. Kom inte här och kalla det mossigt.

År: 1975
Skivbolag: Columbia
Producent: Bruce Springsteen, Mike Appel, Jon Landau
Längd: 39:26

14 kommentarer:

  1. Det är lätt att avfärda Springsteen som grillrock som farsan lyssnar på. Själv var jag 25 när jag vågade ge honom en ärlig chans. Det finns så mycket att hämta om man inte låser sig vid de stora hitsen. Som Joe Strummer sa, gillar man inte Bruce Springsteen så älskar man inte musik.

    ..sen är han världens bästa liveartist också! Lätt!

    SvaraRadera
  2. En fin hyllning som är värdig bruce.

    SvaraRadera
  3. 50-åringarnas musikdiggarklubb jublar!!!! Äntligen något vi förstår, men den borde ha kommit ca 85 placeringar högre upp på listan:)
    /CoL

    SvaraRadera
  4. Jonas (SEX NOLL TVÅ): Jag tror faktiskt att jag började lyssna på Springsteen på allvar efter att ha läst att han uppträtt tillsammans med The Clash (mitt favoritband på den tiden), i samband med de senares inträde i Rock'n'Roll Hall of Fame. Sen dess har jag aldrig slutat.

    Abbe: Tack!

    CoL: Jag tycker också att den borde kommit högre. Men ge inte upp hoppet! Det är många placeringar kvar och mer pensionärsmusik kan dyka upp ;)

    SvaraRadera
  5. Jag kommer aldrig att sluta lyssna på honom heller, dock är vissa av hans låtar så sönderspelade. Till sommaren blir det en dubbel på Ullevi för min del, det är synd att det är så lång tid dit bara...

    SvaraRadera
  6. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  7. Excelente,muy bueno les deseo lo Mejor.
    calderas vaillant

    SvaraRadera
  8. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att. calderas junkers

    SvaraRadera
  9. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att.Calderas de gas

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Excelente,muy buenos temas de discucion
    calderas

    SvaraRadera
  12. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  13. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera
  14. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera