måndag 5 december 2011

91. ABC - The Lexicon of Love

Musik spelar många olika roller i mitt liv. Det finns musik som får mig att minnas, det finns musik som får mig att vilja göra någonting med mitt liv, det finns musik som får mig att inte vilja göra någonting alls. Och så finns det musik som genom att skapa en egen värld, där allting är annorlunda, för mig långt bort från vardagens och den vanliga världens problem. Säg The Lexicon of Love och framför mig ser jag platser där romantiken flödar från välmenande leenden och blickar, eleganta nattklubbar där tiden tycks stå till, där alla människor, obefläckade och med högburna huvuden, smälter samman med väggarnas arabesker. Det är platser där jag vet att jag inte hör hemma, där jag inte vill stanna för länge, med risk för att kvävas av alla yppiga gester och dramatiska tonfall, men som jag vill föreviga genom att pränta in alla bilder och intryck till en dyrbar minnesbild.

The Lexicon of Love
är full av motsägelser: det är ett album att dansa till, men texterna får oss att tänka efter; det är ett romantiskt manifest, men lika mycket är det ett album om hur det kan svida när man gnuggar näsan mot verkligheten och kärleken. The Lexicon of Love spelar upp Martin Frys kärlekskval, kylan som möter honom när han bara vill ha värme och närhet. På "Valentine's Day" suckar Fry, med fullständig inlevelse:
If you gave me a pound for all the moments I missed
And I got dancing lessons for all the lips I shoulda kissed
I'd be a millionaire
I'd be a Fred Astaire.
Men vi är långt ifrån stora delar av indiepopens dåliga självförtroende och introverta texter. Fry vräker ut sitt lidande över låtar som för många kanske är guilty pleasures, men som för skamlösa musikälskare är bland det bästa i popväg som kom från Storbritannien på 80-talet. 1982 var förstås inte bara ABCs The Lexicon of Love, utan också Roxy Musics Avalon, Duran Durans Rio, och Simple Minds New Gold Dream (81-82-83-84). Men The Lexicon of Love framstår som något av höjdpunkten för tidens välproducerade popromantik. Martin Fry är i sin tur ett utmärkt exempel på tidens välklädda brittiska popdandy, som rannsakar sitt liv i jakt på kärleken och ett större sammanhang. I boken Du Dandysme et de Georges Brummel från 1845 skriver den franske författaren Barbey d’Aurevilly att "ce qui fait le dandy, c'est l'indépendance", eller på ett torftigare språk: självständighet gör dandyn. Det räcker dock inte bara med självständighet, i dandybrygden krävs ingredienser som självbehärskning, en skeptisk och blaserad livsinställning, elegans och en smula kvickhet. Den brittiska popdandyn var på 80-talet ett verkligt mansideal, som i olika grad representerade av sångare som Marc Almond, David Sylvian och Morrissey.

The Lexicon of Love handlar inte bara om Frys lidande, utan lika mycket om Trevor Horns överdådiga, praktfulla produktioner. Men om Horns produktioner för tankarna till eleganta nattklubbar så pekar Frys texter på kylan och hårdheten som kan dölja sig bakom alla stiliga leenden och all förfining. The Lexicon of Love är på så vis lika mycket ett album som går att avnjuta som en melodramatisk teateruppsättning som på ett dansgolv. Horn har kärnfullt beskrivit Frys sånger: "like disco, but in a Bob Dylan way". Vi känner aldrig riktigt för hans lidande, men det är heller inte meningen. Det är teater, det är underhållning. "Show Me", med det inledande stråkpartiet, ger oss en indikation på vad som väntar: "When I need to feel you near me, you said, ‘Don’t have the time’." Låtar som "Poison Arrow" och "Tears Are Not Enough" på den första sidan av albumet är vackra, hjärtgripande, och överdådigt lyxiga. Den andra sidan är allt det där - fast bättre. Höjdpunkten är "All of My Heart", som står som en sammanfattning av Horns praktfulla ljudkomposition och Frys kärleksambitioner. Men alla låtar är egentligen omistliga. Att lyssna på The Lexicon of Love frigör lika mycket smaker och glädje som när Edward Blom sätter tänderna i en räkmacka.

Världen som The Lexicon of Love skapar är inte bättre än den vi lever i för jämnan, där, om jag tillåts överdriva en smula, mackor alltid faller med smörsidan neråt, där tvättmaskiner alltid är upptagna och där, om vi väntar tillräckligt länge, vi till slut får se allt vi har uppnått gå i kras. De eleganta nattklubbarna är inte bättre på något sätt, de erbjuder skönhet och sinnlig njutning för en kort sekund - under ytan är allting som vanligt. Men de är annorlunda, och framför allt låter de bättre. På "The Look of Love" tröstar Martin Frys vänner honom genom att säga att han en dag kanske finner kärleken. Det är möjligt att det är så. Men albumets Martin letar fortfarande efter kärleken, på eleganta nattklubbar, där leenden hör till konvenansen, och där strimmor av ljus stelnar vid cocktailglasens rand.

År: 1982
Skivbolag: Neutron Records
Producent: Trevor Horn, Steve Brown
Längd: 37:25


11 kommentarer:

  1. Christian Håvestad5 december 2011 kl. 23:18

    Äntligen kommer lite grejer som stampar takten med mitt nattklubbsömmande hjärta...

    SvaraRadera
  2. Ja, det har varit lite för depprockigt de senaste dagarna. Hade jag fått råda hade dock det här albumet hamnat betydligt högre upp..

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att. calderas junkers

    SvaraRadera
  5. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att.Calderas de gas

    SvaraRadera
  6. Excelente blog de un buen contenido, gracias un saludo Att : fontaneria

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  9. Lo mejor es encontrar blogs como este para pasar un buen momento
    calderas

    SvaraRadera
  10. Las temas son fabulosos, me encanta. saludos
    Calderas de Gas

    SvaraRadera
  11. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera