tisdag 6 december 2011

90. Studio - Yearbook 1

Jag hade en dröm inatt. Naturligtvis har jag ingen aning om hur jag hamnade där jag var, eller vad som hände före, men drömmen började med att jag blickade upp mot ett fullständigt stjärnspäckat himlavalv. Jag var helt avslappnad och inser att jag därför måste ha legat ner. Jag vet inte om någon fanns bredvid mig; jag var helt betagen av det jag såg och dessutom var det kolsvart, sånär som på det svaga ljus stjärnorna bidrog med. Min fascination gjorde att jag glömde bort tiden, så jag visste inte om det bara gått någon minut eller flera timmar när jag plötsligt såg att stjärnorna ovanför mig började skifta i olika färger, vissa liknade nu smaragder, andra rubiner. Himlen tog sig formen av ett gigantiskt kalejdoskopiskt konstverk. Snart erfor jag en känsla av att närma mig stjärnorna, men så sjönk de tillbaka in i natten igen. Detta upprepades ett par gånger innan jag insåg att det var jag själv som guppade upp och ner. Plötsligt kände jag något vått tränga igenom min tunna tröja. Aha, tänkte jag, jag är på något som flyter, kanske en flotte. Jag rörde försiktigt handen utåt och neråt. Mycket riktigt: vatten.

Jag hade fortfarande ingen tanke på att se mig om, det intresserade mig inte. Jag var uppfylld av natthimlens skönhet, men nu kände jag också rytmiken i det försiktiga guppandet; distinkt, men paradoxalt nog samtidigt svävande. Det var som att naturfenomenen började ljuda på märkliga vis; allt jag såg och hörde blev till musik. Vågorna som skvalpade lät i drömmen som suggestiva syntbeats, de fallande stjärnorna som glimmade till i mörkret skapade illusionen av glittriga toner. Mitt bultande hjärta blev till en djup, pulserande basgång. Jag slöt ögonen och njöt av den märkliga tillvaron jag befann mig i. Hittills hade jag inte tänkt på något särskilt, bara tagit in allt det sinnena erbjöd mig, men nu var det en tanke som slog mig, en musikalisk reflexion. Jag mindes att jag alltid har gillat pop, alltid varit svag för refränger. "Trevliga ljudlandskap" har för mig varit en eufemism för "refränglös tristess". "Stämningsfulla" och "atmosfäriska" ljudexperiment har fått mig att längta efter Armageddon - som en räddning. Men, tänkte jag när jag låg där och hypnotiskt skvalpade upp och ner, det här är en tillvaro jag kan dröja kvar i hur länge som helst. Kanske har mycket musik helt enkelt inte varit stimulerande nog, inte frammanat bilder av tillräckligt tilltalande miljöer. Det är som att sitta hemma i soffan i sitt rätt ordinära vardagsrum - det är skönt ett tag men blir snabbt rätt trist. Man vill att det ska hända något, man vill komma bort från det vanliga. Det räcker egentligen med ett mysigt café och lite trevligt sällskap. Ge mig det, och jag kan stanna där timme ut och timme in. Ge mig vajande palmer, mörka nätter och sand mellan tårna - och jag behöver inte en enda poprefräng.

Intressant nog var det just vajande palmer jag skymtade när jag slutligen vände huvudet åt sidan; de stod i dimman på en övergiven strand. Eller var den övergiven? Jag blev plötsligt ivrig att söka mig närmare och märkte till min förtjusning att det redan var åt den riktningen som vinden och vågorna drev mig. Jag insåg med ens att den inte alls var övergiven - hur kunde jag ha trott det? - brasor flammade ju här och var längs den evighetslånga kusten. Jag var fortfarande en bit bort, men lyckades urskilja några män som dansade runt en av eldarna. Var det ett stamfolk som utförde någon ritual av något slag? Jag fick för mig att jag var i Afrika; jag hörde afrikanska trummor överallt, märkligt nog även bakom mig där det bara borde ha funnits vatten. När jag sakta gled i land hade jag helt övergett tankarna på att jag kunde vara någonstans i Afrika. Jag var förstås i Karibien, eller på någon bortglömd sydeuropeisk kustlänga. Det var kanske palmerna som fick mig att tänka i dessa nya banor. Fortfarande hörde jag musik hela tiden: det hypnotiska dansandet från kraftiga mansfötter blandades upp med de mjuka, omslutande ljuden av kvinnor som kramade sina barn (hade kvinnorna funnits där hela tiden? kanske). Det pågick någon sorts fest - det låg snäckor i sanden som formade meningen "Life's a beach!" - och även om jag inte var inbjuden så kände jag mig välkommen. Inte så att någon lade märke till mig och jag gjorde heller ingen ansats att ta kontakt med någon, men jag kände insitinktivt att jag skulle stanna kvar här länge.

Var det en lycklig dröm? Jag vet inte. Människorna där verkade ganska melankoliska, men ändå harmoniska. Det var så vackert alltsammans, så märkligt och hemlighetsfullt. Ibland kände jag värmen av en hand som lades på min axel - en kvinnohand, tror jag - men oftast vandrade jag runt själv på den mörka, övergivna stranden. Eller nej, den var väl inte övergiven? Det var ju trummor, dans, människor... som jag sa... visst var det? Visst sa jag?

Ni kanske inte tror mig, ni kanske tror att jag stoppat i mig illegala substanser eller lyssnat på Studios Yearbook 1, men det var alltså bara en dröm, jag lovar.

År: 2007
Skivbolag: Information
Producent: Dan Lissvik
Längd: 70:30



10 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Excelente,muy bueno les deseo lo Mejor.
    calderas vaillant

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Excelente blog de muy buen contenido, Gracias un saludo Att.Calderas de gas

    SvaraRadera
  5. Excelente blog de un buen contenido, gracias un saludo Att : calderas

    SvaraRadera
  6. Lo mejor es encontrar blogs como este para pasar un buen momento
    calderas

    SvaraRadera
  7. Excelente,los mejores momentos me los paso aquí. temas de discusión favulosos
    calderas

    SvaraRadera
  8. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera