48. Neil Young - Everybody Knows This Is Nowhere

Precis som så många andra killar var jag fascinerad av rock som sport när jag var ung tonåring. Vem spelade snabbast på trummorna och vem var egentligen bäst på bas? Det måste ju finnas en rangordning: hur är det egentligen, är snubben i Dream Theater bättre än snubben i Metallica, eller? Kan inte nån bara berätta så jag kan vara säker? (Just det här med att rangordna saker har jag uppenbarligen inte alls kommit över, för övrigt.) Vilken musik jag faktiskt tyckte bäst om var inte riktigt lika viktigt, eller så var det så att jag helt enkelt tyckte mest om dem som jag trodde var "bäst", i något slags förment objektiv mening. Även lite senare, när jag hade mer självständiga åsikter om vilken musik jag faktiskt tyckte var bra, så var jag fortfarande uppslukad av listor som tog upp klassiska rockfenomen, inte minst det beryktade gitarrsolot. Jag lärde mig namnet på massa gitarrister och gick igenom den där listan över de hundra bästa gitarrsolona. Av alla storheter så var det en som verkligen stack ut för mig, en som jag visserligen hade upptäckt lite tidigare men som också i sällskapet av alla andra mästare framstod som unik. Det var Neil Young. Då en hel del av de andra soloutflykterna i ärlighetens namn tråkade ut mig - detta var innan jag hade insett att jag i grunden var en popmänniska - så skulle jag helt gräva ner mig i Youngs musik under åtminstone ett par år framöver. Det var utan minsta tvekan min favoritartist under den perioden, i slutet av tonåren. Men bortsett från att jag gillade hans egenartat nasala sång och skickliga låtskrivande, så var han också min absoluta favoritgitarrist. Vad var det med hans sätt att spela som verkade oupphörligt fascinerande på mig?

Jag märkte ganska snart att Young inte var alltför populär att ta upp i diskussioner om de bästa gitarristerna. Han spelade ju inte alls särskilt stilsäkert, snabbt och fläckfritt. Istället var det avigt, oväntat, till och med skevt. När sådan kritik framfördes kände jag mig smått förvirrad: det var ju själva grejen, var det inte, den otroliga dynamik som hans unika spelsätt skapade? Det fanns (och finns fortfarande, vid 67 års ålder) en närvaro och passion i hans glödande gitarrutflykter som jag inte hört hos någon annan. Det är bara fullt logiskt att hans rörelser på scen är precis lika sällsamma och spretiga som ljuden från hans gitarr. Hade det här varit 1500-talet hade jag tagit för givet att han var besatt av demoner när han framförde sina mest intensiva rocklåtar.

När det gäller hans klassiska gitarrlåtar (som ju bara är en sida av Neil Young), har jag redan länkat till ett av hans stora bravurnummer. Det finns förstås flera, till exempel "Southern Man" och "Cortez the Killer", men tre av de allra största - och första - återfinns på hans andra soloalbum, Everybody Knows This Is Nowhere. Det var också här han för första gången samarbetade med Crazy Horse, som skulle komma att backa upp Young på de flesta av hans renodlade rockalbum. Bandet spelade slött och nästan slappt på ett sätt som passade Youngs stil perfekt. Jag hoppas medlemmarna i Crazy Horse tog åt sig en hel del av äran när indie- och grungeband tjugo år senare lyfte fram kanadensaren som en inspirationskälla. Inte för att jag är säker på att just Everybody Knows This Is Nowhere haft så stort inflytande på det sena 80- och tidiga 90-talets alternativscen. Jämfört med flera av hans senare Crazy Horse-samarbeten är detta album mer lågmält och melankoliskt. Det tydligaste undantaget är första låten, "Cinnamon Girl", som är den rakaste rocklåten på skivan, med en enkel struktur och distinkta riff. Det är också här vi för första gången får uppleva Youngs säregna förmåga att spela effektiva gitarrsolon med hjälp av en enda not. 

Men det är de två andra stora milstolparna från skivan, de långa "Down by the River" och "Cowgirl in the Sand", som verkligen lyfter Everybody Knows This Is Nowhere från jättebra till något man låser in i sitt allra säkraste kassaskåp. Young ska tydligen ha skrivit båda dessa epos och "Cinnamon Girl" samma dag, medan han låg i nästan 40 graders feber. När jag lyssnar på "Down by the River" och "Cowgirl in the Sand" förvånar det mig inte om så var fallet. Jag tänker inte bara på den febriga intensiteten i musiken, utan också på texterna, som skulle kunna vara hämtade från de märkliga och lätt obehagliga drömmar man har när man är sjuk. Låtarna är egentligen ganska lugna och, tja, smått drömska, men när Young och Danny Whitten börjar bända på sina gitarrer sticker varenda ton till med en hetta och en energi som gör lyssnaren nästan helt utpumpad. Det handlar om oslagbar dynamik, och skönheten som skapas är som ni märker högst svårförklarad. Jag tror jag nöjer mig med att berätta att "Down by the River" (åh, jag minns såväl, jag låg på överslafen i en stuga under en skidsemester för sju eller åtta år sen - det var kväll och jag var ensam i rummet) är den enda låt som fått mig att börja gråta utan att det var sammankopplat till något annat än det rent musikaliska. Den fick mig inte att tänka på det vackra med livet eller kärleken. Den fick mig inte ledsen eller exalterat lycklig. Jag började inte tänka på nån tjej eller någon nostalgisk situation från barndomen. Den fick mig inte att känna mig ensam eller tröstad. Det var liksom bara själva musiken i sig som lät så perfekt i mina öron att jag inte på något sätt kunde motstå den.

Opolerad och elektrisk rockmusik är den ena sidan som Neil Young är mest känd för. Den andra är den som främst framkommer på album som After the Goldrush, Harvest och Comes a Time. Det är akustisk folk- och countryrock; ljuvlig och fin. Den sidan hittar vi till viss del också på Everybody Knows This Is Nowhere, allra bäst representerad i form av det underbara titelspåret. De här "mindre" låtarna fungerar ofta som behagliga oaser som gör att vi är redo när nästa "Down by the River" eller "Cowgirl in the Sand" börjar. Det är inga utfyllnadslåtar på något sätt, utan perfekta partners till de mer episka låtarna. Också stämningsmässigt rör sig skivan välbalanserat mellan det lite lättare och ljusare (titellåten) och det mörkare ("Running Dry (Requiem for the Rockets)").

Av alla de hundratals gitarrspelande rockhjältar som framställs som "legender", så är det ytterst få som behållit någon verklig relevans för mig när jag väl lagt Mojo-tidningen på hyllan. Kanske Jimi Hendrix, absolut Tom Verlaine (och Richard Lloyd, då) - men den ojämförligt störste för mig är Neil Young. Everybody Knows This Is Nowhere är kanske det allra bästa beviset på hans storhet.

År: 1969

Skivbolag: Reprise

Producent: Neil Young, David Briggs

Längd: 40:29