51. The Pharcyde - Bizarre Ride II the Pharcyde

"Ya mama look like she's been in the dryer with some rocks/With the big bust nose sucking dirt out of socks."

"Ya Mama".

Östkusten hade De La Soul och hela Native Tongues-kollektivet, västkusten hade... ja, vadå? Innan Pharcyde var det svårt att hitta bra hiphop från västkusten som inte var gangsta gangsta, för att prata med NWA. Visst, Digital Underground släppte sitt debutalbum Sex Packets 1990 och året därefter debuterade Del tha Funkee Homosapien, endast arton år gammal, med I Wish My Brother George Was Here. Men om det var något album som på många sätt kom att definiera västkustens undergroundhiphop så var det Pharcydes Bizarre Ride II the Pharcyde. Till lika delar musikaliska visionärer som klassens clowner rappade Imani, Bootie Brown, Slimkid3 och Fatlip självutlämnande om masturbation, kärleksproblem, rasism, och om hur tjocka andras mammor är. Jag vill inte göra Pharcyde till queerteoretiker, men det krävs ändå en hel del för att inom en ganska homofobisk hiphopvärld erkänna att man en gång oavsiktligt blev avsugen av en kille: "Don't let this ho turn out to be a john doe/He pulled a fast one on me yo/I guess thats one of those things that make you go: shit!" Det självutlämnande draget är genomgående på albumet. På "On the DL" rappar Pharcyde om olika händelser som de helst vill hålla "on the down low", det vill säga hålla tyst om. Det kan handla om att onanera morgonen efter en fantastisk natt, eller om att mörda en snubbe - förvisso en broder, "but this brother had the devil in his eye". Ja ni vet, saker som händer.

Vid första och andra (och kanske tredje) lyssningen framstår Bizarre Ride som ett renodlat ha-det-kul-album: sköna beats, Slimkid3 låter hur laid back som helst, och FatLip är helt crazy. "Ya Mama" är full av roliga mammaskämt och på "Soul Flower" har producenten J-Swift tagit en James Brown-sampling och skruvat om den till den ultimata afrobohemiska partylåten. Och det stämmer! Bizarre Ride är allt det där: galen, fantastisk, rolig. Men lyssnar man riktigt noga märker man de allvarliga stråken. Ta "It's Jiggabo Time" som exempel, ett helt vanligt mellanspel, en axelryckning. Eller?

When you sign a crossed line, it's jiggaboo time (...) You're rappin for the white man, it's jiggaboo time.

"It's Jiggabo Time" reflekterar över hur det var (och är) att växa upp som svart man i Amerika, och över den kulturella stereotypen som går ut på att svarta män förväntas uppträda eller showa. Det nedslående slutet på "It's Jiggabo Time" slår dig i magen: "But we're all jiggaboos -- in our owwwwwwn wayyyyyy/So, might as well just get paid, and say, fuckit, y'know". Det bästa man kan göra är att spela med, då får man åtminstone betalt. Raderna har såklart inte blivit mindre relevanta sedan hiphopen från 90-talet och framåt har sjunkit ner i ett bottenlöst materialistiskt hål. "Officer" handlar däremot om en hysterisk biltur. Den handlar om hur en av medlemmarna i Pharcyde får sitt körkort indraget: "They tried to tell me that my license was suspended/I got offended/For a minute then pretended/That I never even got the damn letter." Tror ni att de stannar hemma? Nej då. De ska ju kolla på tjejer. Men precis när hjälten i berättelsen har fått syn på en tjej i tights, och inlett en konversation (där han - åh misstag! - har erkänt att han inte har ett eget crib), så dyker snuten upp. "I'm wishin' that the coppers would get off my ass/My tail, cant go to jail cause its wack/What would happen to my girl and my record contract?"

På "Passin' Me By" rappar de fyra medlemmarna om sina kärleksbesvikelser. Bootie Brown berättar om sin före detta skolfröken (han räckte upp handen för att hon skulle komma och hjälpa honom, och han tog alltid med sig ett äpple till henne för att få en puss), och Slimkid3 berättar om hur han, precis som vilket popsnöre som helst med taskigt självförtroende, alltid bara blir kompis med dem han förälskar sig i: "I think I need a prayer/To get in her book and it looks rather dry/I guess a twinkle in her eye is just a twinkle in her eye". Läs den sista raden några gånger. "I guess a twinkle in her eye is just a twinkle in her eye". Hur många andra rappare tror ni skulle kunna skriva något sådant? Det är såklart bara logiskt att Kanye West, som rappar om exotiska fiskrätter och överdådig lyx, en värld som inte har någonting gemensamt med Pharcyde, ändå har Bizarre Ride som sin favoritskiva. Vad är det som gör Bizarre Ride så bra? Framförallt tror jag det handlar om att vi känner igen oss. Jag kan inte tala för er, men jag har ingen erfarenhet av att växa upp som svart man i USA. Men det är inte det jag talar om. Jag talar både om det självmedvetna och på gränsen till skadliga självhånet (om ni har sett Spike Jonzes dokumentär om Fatlip och minns hans sorgliga clownansikte så vet ni vad jag menar: är det det här livet har att erbjuda? ja, vad ska man göra liksom. ska jag bli advokat, ska jag bli läkare? nä, jag måste rappa, osv.), och viljan att ändå skaka av sig alla bekymmer med några mammaskämt och en James Brown-sampling. Pharcyde är så otroligt sympatiska, att det är omöjligt att inte älska dem.

"Passin' Me By" följs av "Otha Fish", där Slimkid3 rappar om ett förhållande som inte går så bra. Han trodde att de skulle vara tillsammans för alltid. Men han håller huvudet högt: "There'll be no suicide attempts for this slim-trim kid/Cuz you know there's otha fish in the sea, that is, in the sea/In the sea that is." Bizarre Ride är trots allt ett positivt album, ett album man blir glad av. Det kanske inte går som man vill med kärleken eller livet. Men ha kul så länge det varar, det finns alltid fler fiskar i havet, och din mamma är så fet att ...

År: 1992
Skivbolag: Delicious Vinyl
Producent: J-Swift, L.A. Jay, SlimKid 3
Längd: 56:41