tisdag 24 januari 2012

65. Neil Young - After the Gold Rush

Neil Young har gjort många album. Han har gjort så många att jag tvivlar på att ens Martin har koll på alla. Så här ser Neils karriär ut i en överdrivet komprimerad version: först, under andra hälften av 60-talet, var han en viktig medlem i Buffalo Springfield, och från och med det självbetitlade debutalbumet och hela 70-talet (nästan) gjorde han några album som för alltid placerar honom bland de stora låtskrivarna vid mitten av förra århundradet. När popmusiken tog en ny riktning på 80-talet, försökte Neil, precis som många andra äldre musiker, att anpassa sig till den nya popvärlden. Album med hårdrock (Re-ac-tor), Kraftwerksynt (Trans), rockabilly (Everybody's Rockin'), något slags r'n'b (This Note's for You), klassisk country (Old Ways) och annat (Landing on Water) avlöste varandra. Experimenterandet ledde till ganska sköna och nästan lyssningsbara album, men var mest irriterande. När Neil tidigt på 90-talet spottade ur sig några stökiga album blev han plötsligt kreddig bland kids som lyssnade på Sonic Youth. (Inte för att han brydde sig om något så oviktig.) Och det är ungefär där han är nu. Missförstå mig inte. Neil har givetvis fortsatt sin musikaliska utveckling och att inte bry sig om sina fans. Men någon gång på 90-talet blev han ett namn, inte bara för rockgubbar, utan också för ungdomar som strax kollade upp hans tidigare alster. Rockikon, javisst, men också en kultidol för hela den alternativa scenen från 90-talet och framåt. Ett namn att plocka fram när man vill visa att man inte bara har koll på senaste mixtapet från någon obskyr rapduo i Huntsville, utan också det klassiskt tidlösa som många fortfarande tycks finna i 60- och 70-talets popmusik. Men Neil förtjänar förstås bättre än att bli en bricka i ett ängsligt kreddighetsspel. När jag lyssnar på Neil Young är det inte för den så kallade tidlösheten (jag vet inte ens vad det innebär att kalla något för tidlöst), utan för att han ofta lyckas fånga något, jag vet inte, någon form av romantisk blödighet som jag älskar.

After the Gold Rush (bara titeln väcker melankoliska tankar) är inte Neils mest blödiga album, men det finns stunder här där texterna närmar sig det blågråsvarta omslaget, där Neils ansikte nästan smälter samman med bakgrunden: ett stängsel och en tegelvägg. Många gånger har jag spelat "Oh, Lonesome Me" och instämt i följande rader:

Everybody's going out
And having fun
I'm a fool for staying home
And having none

Tjejen Neil svärmar för flörtar säkert med andra killar, men han älskar henne fortfarande och skulle välkomna henne i sina armar om hon bestämde sig för att komma tillbaka. Så talar en äkta romantiker! ("Oh, Lonesome Me" är visserligen en cover, men det spelar mindre roll, det viktiga är att vi tror på Neil när han med sin nasala röst gråter ikapp med den sparsmakade musiken.) Lika smärtsamma är "I Believe In You" (med raderna "Coming to you at night I see my questions/I feel my doubts") och "Only Love Can Break Your Heart", som Saint Etienne trettio år senare knycklade samman, vände ut och in på, och förvandlade till världens bästa låt. Det melankoliska draget på After the Gold Rush rör sig dock inte bara på det personliga planet. Lika mycket handlar det om en värld som går åt helvete, med atombomber, kalla krig och ökenstormar som kväver allt levande. På titellåten målar Neil upp apokalyptiska stämningar, med barn som gråter och silvriga rymdskepp som gnistrar i solen. Det är hippieromantik, men inte som ett nedsättande ord, utan som ett ord som fångar all idealism och kärlek som speglas i förhoppningen om en bättre värld.

After the Gold Rush är alltså ett dystert, melankoliskt album. Men vad nu då? Efter den eldiga och drivande "Southern Man", om rasism i den amerikanska södern, kommer den till synes muntra "Till the Morning Comes". Är det ett hoppfullt inslag bland allt mörker? Till några enkla pianotoner och en trumpet nästan viskar Neil fram "I'm only waiting/till the morning comes/till the morning comes", innan en bakgrundskör upprepar samma ord. Aj då. Insikten om att låten kanske inte är så munter infinner sig så sakta. Han väntar på någon som aldrig kommer att dyka upp. Den muntra melodin är bara där för att understryka svärtan. Men Neil skulle inte vara Neil om han inte stoppade in något, vad som helst, att trösta sig med. Låt inte världen hålla dig nere, "it's only castles burning" sjunger han på "Don't Let It Bring You Down". Utmärkande för romantiker är att de aldrig kan se livet som en enda rad svarta ögonblick, det finns alltid något, en tjej, en joint, eller några fina ögonblick att se fram emot. Det är därför man kan fortsätta lyssna på After the Gold Rush utan att få känslan att allting är hopplöst.

Det finns ingenting som tidlöshet. Om femtio år är det kanske några singlar av The Tough Alliance som anses ha tidlösa kvaliteter eller ett album av G-Side som hamnar högst i alla listor över tidernas bästa album. Men Neil Young har säkrat sig en form av tidlöshet i den mån hans album hittar lyssnare bland nya generationer. Det är i så fall ett bra tecken. För vad är det After the Gold Rush säger oss? Jo, att världen, kärleken och livet kan gå åt helvete. Men samtidigt - och det här är anledningen till att musik är så bra - livet är inte så hemskt. Det finns alltid någonting att glädja sig över och någonting att se fram emot. After the Gold Rush ger oss en värld av sorg och mörker, men det är en värld där hoppet flammar som en uppåtgående sol i horisonten.

"It's only castles burning."

År: 1970
Skivbolag: Reprise
Producent: Neil Young, m.fl.
Längd: 35:10


3 kommentarer:

  1. Det var ju under 90-talet som han började kallas "The Godfather of Grunge"... Mycket bra album för övrigt.

    SvaraRadera
  2. Just det. Det är ju inte riktigt som att säga att Dylan uppfann hiphopen, men liite åt det hållet.

    SvaraRadera