tisdag 14 februari 2012

50. Brian Eno - Another Green World

Brian Eno har sagt att han har svårt att skriva texter. Kanske är det därför han på sitt tredje album, efter de underbart medryckande och poppiga Here Come the Warm Jets och Taking Tiger Mountain (By Strategy), liksom en luftballong drev åt luftiga, vackra ljudlandskap. Another Green World har visserligen sina poppiga ögonblick, lyssna bara på "St Elmo's Fire", "Golden Hours" eller "I'll Come Running". Den sista är som vilken 60-talshit som helst: solskensglad, handlar om kärlek, och det går att sjunga med i refrängen. Men det är inte pophitsen som gör Another Green World så intressant. Det är vad som händer mellan och omkring dem. Det tar fem låtar att förstå hur bra Another Green World egentligen är. Först kommer två låtar som anger stämningen. Varken "Sky Saw" eller "Over Fire Island" tillhör albumets höjdpunkter, men tillsammans beskriver de känslan av att gå hem från en fest sent på natten. Inte hur det borde kännas eller hur man vill att det ska kännas, utan hur det faktiskt känns. Sedan följer "St Elmo's Fire", där vi för första gången hör Enos röst. Låten dör sakta ut och vi skyfflas in i "In Dark Trees", som fungerar som ett slags förspel. Förväntningarna stegras av den drivande rytmen, en skev melodi sätter in och stillar vår hunger för stunden, men vi vill mer och "The Big Ship" flyter som ett, tja, skepp ur högtalarna, och tiden står stilla och vågorna går höga och molnen krusar sig som vita mustascher i himlen och en båtvissla kallar alla till däck och vi står maktlösa och hänförda för allting är så vackert och elegant, majestätiskt och trösterikt.

Och så fortsätter det. Another Green World hade varit på den här listan bara på grund av "The Big Ship". Men det är som är så bra med albumet är att det finns flera "The Big Ship", och de är alla nästan lika underbara. Titellåten är kort, bara lite över en och en halv minut, men lyckas ändå frammana bilder av lummig natur, natursköna vyer, och fred på jorden; "Becalmed" är på min topplista över vackra saker, vid sidan av någonting med Beethoven, allting av Michelangelo och tanken att allt ordnar sig till slut; "Spirits Drifting" är så ödsligt förvriden att jag kommer på mig själv att stirra på mina ben för att se om de börjar krökas åt alla möjliga håll. Eno har sagt att han vill skapa musik som är inkluderande, inte exkluderande; musik som gör att man är osäker på vad som är musik och vad som inte är musik. Och hans karriär speglar denna framväxande musikfilosofi. Från de poppiga tidiga albumen, till 1978 års Ambient 1: Music for Airports, som helt saknar poprefränger eller udda texter.

Jag måste lufta mina fördomar, för att få tillfälle att förklara varför jag tycker Another Green World är så bra. Jag har svårt för en stor del av ambientmusiken. Den gränsar alldeles för ofta till den ljudmässiga motsvarigheten till urblekta kläder eller vädret en marsmorgon. Bakgrundsmusik, ja, men en sorts bakgrundsmusik som lika gärna skulle kunna användas till att vattna krukväxter. Det är inte ens jazz. I jazz finns det saker att ta på, att störa sig på, att låta sig berusas av. Ambientmusik är ibland bara där. Lika anonym och ointressant som mumlet i klassrummet innan en föreläsning, ljudet från trafiken utanför mitt fönster, eller knastret innan musiken på en LP-skiva drar igång. Innan någonting händer på riktigt. Jag förstår att det liksom är en del av poängen - att "sträcka ut nuet" som Eno säger - men jag vill helst inte lyssna på det.

Okej, det var mina fördomar. Det finns givetvis massor med ambientmusik som är värd att lyssna på. Men poängen är att den ofta måste blandas upp om inte jag ska förlora intresset, och det är just därför Another Green World är så bra: blandningen mellan ohöljda poplåtar och experimentella ljudlandskap. Låtarna tycks nästan prata med varandra, så perfekt följer de på varandra. "Golden Hours" liksom krymper och smälter samman och mynnar ut i den rogivande "Becalmed"; "Over Fire Island" tar inledningsspåret och tänjer ut det till ett oroande och utdraget jazztjut; "I'll Come Running" svarar på den ödesmättade "The Big Ship" med solskenspop och kärlekstörst. Trots att Eno efter det här albumet har producerat för storheter som Talking Heads, Devo, David Bowie och Massive Attack (jaja, okej då: OCH U2), och mejslat fram en mängd ambientalbum för flygplatser och filmer, och ljudinstallationer för marmorpalats och stadshus, räknar jag ändå Another Green World som hans finaste skapelse. Några rader från "Golden Hours" sammanfattar mina upplevelser. Bakom Enos "Several times/I've seen the evening slide away" sjunger en annan röst "Who would believe what a poor set of eyes can show you" och lite senare "Who would believe what a poor set of ears can tell you". Another Green World ger oss en värld där alla syn- och hörselintryck är oupplösligt sammanvävda. Det är ett album för alla som har sett kvällen glida iväg och som fortfarande drömmer om majestätiska skepp.

År: 1975
Skivbolag: Island
Producent: Brian Eno, Rhett Davies
Längd: 40:24



4 kommentarer:

  1. Älskar albumet, Eno och ambient. Det kanske låter konstigt, men ambientspåren från Low och Heroes är bland mina favoriter ur Bowies låtskatt. Ambientmusik skapar, för mig, ofta en stämning som ger känslan av ett summerat liv. På ett ögonblick flyter det förbi med både lättnad och ångest.

    SvaraRadera
  2. Det var fint beskrivet. Inte utan att jag håller med. Om jag hade haft Low på vinylskiva så skulle jag antagligen ha spelat ambientsidan betydligt oftare än popsidan.

    SvaraRadera
  3. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera