64. Talking Heads - Remain in Light

Det finns inte alltid ett före och efter, ibland älskar man ett band redan vid första lyssningen. Så var det inte för mig, när jag skulle försöka lyssna på Talking Heads. Jag letade upp dem, lyssnade, men vände hem med svansen mellan benen. Debuten gillade jag, med skrammelpunkiga låtar som "Psycho Killer" och "Pulled Up", men jag hittade inga sätt att tränga igenom den täta produktionen på More Songs About Buildings and Food. Jag stoppade tillbaka de talande huvudena i byrålådan. Och tiden gick. En dag bestämde jag mig för att ge dem ytterligare en chans. Jag öppnade lådan och ut ramlade David Byrne med stapplande ben, och plötsligt kändes allting, från de drivande rytmerna till de märkliga texterna, helt rätt. Att identifiera ett före och efter behöver inte innebära att man vet varför man plötsligt kan älska något man tidigare har förhållit sig kylig gentemot. I det här fallet vet jag dock exakt vad det var som hade hänt mellan mitt initiala avvisande och min senare kärlek: jag hade upptäckt funken, jag hade upptäckt James Brown, och det är samma sak som att upptäcka att musik ibland måste dansas till. Till skillnad från många av de samtida punkbanden runt musikklubben CBGB i New York knöt Talking Heads an till en svart musiktradition, vid en tid då punkmusiken var som vitast. Från den spännande debuten fram till (men inte med) de mer urvattnade popalbumen vid slutet av 80-talet var det Tina Weymouths bas och en orubblig rytm som drev låtarna framåt.

More Songs About Buildings and Food var bandets första samarbete med demonproducenten Brian Eno. Det var ett samarbete som skulle sträcka sig över tre album, och som på många sätt kulminerade med 1980 års Remain in Light. Att lyssna på Remain in Light är lite som att läsa Faulkners tjocka, vindlande prosa; oändligt rik, och om man är uppmärksam märker man nya saker (ord eller ljud) som man inte trodde fanns där; det är som att läsa Vargas Llosas roman Det gröna huset, och känna djungelns fuktiga dofter, ljud och synintryck tätna omkring sig. Att hämta influenser från Afrika är förstås ingen ny grej inom konsten, tänk på Gauguin, Picasso, osv. Men Talking Heads hade en väldigt ambivalent inställning till konstbegreppet och till att klassificeras som "konstpunk". De ville inte förknippas med en kylig "arty" inställning till rytmer och till att dansa. Istället ville de uppfattas som ett band där rytmerna och dansen är central. På inledningsspåret "Born Under Punches (The Heat Goes On)" är det några trummor och ett "baa" som skakar igång den funkiga rytmen, innan några djungelljud avbryts av David Byrnes karakteristiska röst. Men det är egentligen först på den fantastiska "Crosseyed and Painless" som albumet drar igång på riktigt. Låtens refräng innehåller raderna: "Sharp as a knife/Facts cut a hole in us". Vem har inte känt så när alla jobbiga faktum närmar sig från alla håll? Hyran ska in på fredag och jag vet inte var jag ska bo nästa månad, men "The world moves on a woman's hips/The world moves and it swivels and bops" som Byrne sjunger på "The Great Curve". Remain in Light får mig att vilja dansa bort alla tråkiga faktum.

Det är omöjligt att skriva om Talking Heads utan att åtminstone nämna Stop Making Sense, där några spelningar av bandet har klippts ihop till en konsertfilm. David Byrne gör sina märkliga rörelser, mer eller mindre i takt med musiken; Tina Weymouth står och vaggar tillsammans med sin basgitarr; ett antal musiker har hyrts in för att skapa alla ljud som Enos produktioner krävde; en gång kommer Byrne ut på scenen i en överdimensionerad kostym; två bakgrundssångerskor oooar, publiken jublar; och allting är så överjävligt bra att det är svårt att veta vad man ska göra av sina fötter. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med musikstjärnor. David Byrne ser däremot mer ut som en person som flyttar papper från den ena sidan av skrivbordet till den andra, och hur mycket jag än vill intala mig själv om motsatsen så har jag mer gemensamt med en välklädd byråkrat än med en adrenalinspäckad rockikon eller en snygg r'n'b-artist. Stop Making Sense är inte bara en fantastisk dokumentation över hur det måste ha varit att se Talking Heads live, det är också en sådan där grej som gör att man ångrar att man inte är född tjugo år tidigare - och i New York.

Om den första delen av Remain in Light är en svettig djungelpromenad, är den andra delen i jämförelse svalare. Efter hiten "Once in a Lifetime" följer "Seen and Not Seen", som är kritisk mot ett samhälle där människor försöker köpa sig lycka. Byrne pratar fram texten: "He would see faces in movies, on T.V., in magazines, and in books.../He thought that some of these faces might be right for him". Samhällskritiken blir än hårdare i "Listening Wind", som berättar en historia från en urinvånares synvinkel. Jag har ingen aning om vad Byrne sjunger om i "The Overload", men det är både mäktigt och skrämmande att höra Byrnes pusta fram "The Gentle Collapsing/Of Every Surface" över den mulna och ödesmättade ljudmattan.

Talking Heads är det arketypiska sofistikerade postpunkbandet. När Talking Heads och The Ramones signades till samma skivbolag 1977, och tillsammans drog ut på en Europaturné, kunde medlemmarna i The Ramones inte förstå varför Byrne och de andra huvudena läste böcker, istället för att göra det rockstjärnor alltid gör när de lämnas utan sina föräldrars översikt. Remain in Light är kanske inte det första Talking Heads-albumet man bör ge sig på - det vore lite som att ge sig ut i djungeln utan mat eller kompass - men det är det album av bandet som är rikast och som ger mest vid upprepade lyssningar. Jag har inte stött på en bättre beskrivning än Ken Tuckers i Rolling Stone: "Remain in Light yields scary, funny music to which you can dance and think, think and dance, dance and think, ad infinitum." Där har vi det! Dansa och tänk, tänk och dansa, dansa och tänk, världen rör sig kring en kvinnas höfter, hyran ska betalas på fredag, men det gör ingenting för "the world moves and it swivels and bops", och jag ska dansa bort alla tråkiga faktum.

År: 1980
Skivbolag: Sire
Producent: Brian Eno
Längd: 40:10