torsdag 9 februari 2012

53. The Zombies - Odessey and Oracle

Av alla de genrer vi förknippar med musikaliska överdrifter - gitarrgnidande hårdrock, postrock, "progressiva" stilar överlag - tillhör sextiotalets psykedeliska pop- och rock de allra värsta syndarna. En del idéer som verkade vettiga eller rent av geniala när man var hög på jag-vet-inte-vad, framstår för oss nyktra lyssnare så här i efterhand som... mindre bra. Det är mycket utdraget, melodibefriat flum, som får oss att vilja hålla för öronen istället för att "öppna våra sinnen", eller vad som nu var tanken. Nåja, det finns så klart en hel del undantag. När geniala pophjärnor kryddar musiken med psykedelia - inom smakfullhetens gränser - kan den få lite extra färg. Inte lika mycket som omslagen, gudskelov, men så mycket att vi lättare ser våra märkliga dagdrömmar framför oss. Texterna har ofta en lite surrealistisk touch, och musiken som sådan en avig karaktär. The Beatles, XTC/Dukes of Stratosphear och of Montreal har alla lyckats med sin psykedeliska pop under olika tidsepoker. Men inga - möjligen 60-talskollegorna Love undantagna - har lyckats så fantastiskt bra som The Zombies gjorde med sitt tredje album.

Odessey and Oracle jämförs ofta med Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band och Pet Sounds, och bara själva jämförelsen säger något om albumets status. Jag hade själv hört båda de sistnämnda albumen när jag första gången lyssnade på Odessey and Oracle. Jag minns såväl hur exalterad jag blev - det här var ju den perfekta blandningen mellan The Beatles fantastiska melodier och Beach Boys oslagbara harmonier! Precis som Sgt. Pepper's och Pet Sounds var det här dessutom en skiva som inte centrerade kring ett par starka singlar och i övrigt mest bara bestod av trevligt fluff. Under 60-talet - åtminstone fram till skivor som nämnda Sgt. Pepper's började ändra på den saken - var popen fortfarande ganska singelorienterad. Men även senare, när albumets status var som störst, var det ovanligt med sådana här helgjutna skivor. Det finns förstås förklaringar till det. Det är helt enkelt extremt svårt att skriva tio-femton fantastiska poplåtar under en och samma tidsperiod. Rock kan segra genom hyfsade låtar och en stor dos rätt attityd, men pop behöver fläckfritt skrivna låtar, en ny betagande melodi för varje nytt spår. Att The Zombies låtskrivare Rod Argent och Chris White lyckades med detta är värt all respekt. Odessey and Oracle låter som en best of av psychpopklassiker, bara det att de dessutom låter bra ihop.

"Care of Cell 44" öppnar albumet med att blåsa solsken rakt in i våra huvuden och hjärtan. Glädjen att snart få återse sin fängslade kära, "It feels so good, you're coming home soon!", skiner rätt igenom all barockpopinstrumentering och vi vill genast sjunga med i alla ahhh-körer. Samma slags ömhet hör jag i stompiga "Friends of Mine". Det är kanske ingen slump att "Care of Cell 44" och "Friends of Mine" är de två mest uppenbart upplyftande låtarna. I båda hör vi Colin Blunstone sjunga "It feels so good...", men "Friends of Mine" handlar inte om pirret en käresta kan frammana, den handlar om lyckan att få känna vänner som är förälskade i varandra. Visst känns det skönt att uppleva en osjälvisk glädje för andra, även när man lyssnar på popmusik? Det finns ingen twist i slutet, det är inte så att sångaren egentligen är kär i någon av de han är låtsas vara glad för, eller nåt annat jobbigt. Det är bara... okomplicerat och fint. 

Sedan finns de lite mer bitterljuva spåren. Vackra små ballader som "A Rose for Emily" och "Beachwood Park" präglas av en mjuk sorgsenhet, medan en låt som "Maybe After He's Gone" blandar upp sorgen med hopp. Det blir aldrig för mörkt men det blir aldrig heller bara tuggummi. Därför är det så lätt att lyssna på Odessey and Oracle. Man måste inte vara i någon extrem sinnesstämning för att vilja lyssna på albumet. Däremot måste man vara inställd på att åka tillbaka till 60-talet. Produktionen är inte tidlös utan starkt präglad av alla de idéer som var populära under psykedelians och barockpopens storhetstid. "Changes" kan vara den mest barocka låten av alla på skivan, med för popen ovanliga instrument och högtidliga harmonier, men också en av de bästa. Den får mig lustigt nog att tänka på vissa låtar av Queen, ett band jag inte har mycket till övers för. Men återigen, det handlar om att vara smakfull, att veta precis hur mycket man ska ta i. The Zombies passerar aldrig gränsen, det känns aldrig kitschigt.

Odessey and Oracles höjdpunkt är förstås "Hung Up On a Dream". Den är sublim, medan andra låtar på skivan bara är fantastiska. Redan inledningen, med pianots omöjligt vackra toner, kan få det att tåras i ögonen. De gitarrer och stråkar som sedan smyger in bidrar till den drömperfekta atmosfären, innan refrängen lyfter låten ytterligare, och vid 1.50 drabbas vi så slutligen av skönheten själv. Mer än så behöver inte sägas. En poplåt i samma klass som "A Day in the Life" och "God Only Knows", för att återknyta till jämförelserna med Sgt. Pepper's och Pet Sounds. Men då de senare skivorna rutinmässigt hyllas som ett par av den bästa någonsin (av de klassiska musiktidningarna, åtminstone), brukar The Zombies mästerverk "bara" hamna kring 100-strecket när världens bästa album ska rankas. Kanske lite längre upp, men inte mycket. Och vet ni, det innebär att albumet faktiskt är undervärderat. Ja, ni läste rätt. Undervärderat. Precis så bra är Odessey and Oracle.

År: 1968
Skivbolag: CBS
Producent: The Zombies
Längd: 35:18

16 kommentarer:

  1. Åh, den är inte dum alls, men "Forever Changes" bara MÅSTE komma med på er lista. Den är minst dubbelt så bra!

    SvaraRadera
  2. Tillsammans med Forever Changes är det nog min favoritskiva från 1960-talet. Bortsett från Changes och möjligen också Butcher's Tale är alla låtar omistliga. Hade hoppats på en topp tjugo-placering, men det här får väl duga! :)

    SvaraRadera
  3. Ändrar mig. Changes har faktiskt sin självklara plats på skivan. Kanske var det jämförelsen med det där vidriga bandet som börjar på Q som fick mig att plötsligt rygga tillbaka. Hur som helst hade det på något sätt känts tomt utan Changes och Butcher's Tale. Varför liksom ändra på något som redan är perfekt?

    Spontan topp fem från skivan:

    1. Hung Up on a Dream
    1. Hung Up on a Dream
    1. Hung Up on a Dream

    2. Care of Cell 44
    3. This Will Be Our Year
    4. Beechwood Park
    5. I Want Her She Wants Me/Friends of Mine

    SvaraRadera
  4. Jonas:
    Forever Changes är naturligtvis en fantastisk skiva. Let's leave it at that for now. :)

    Filip:
    Inga dumma val alls till 60-talets bästa skivor, även om jag kanske hade trott att du var ett tillräckligt stort Velvetfan för att vilja ha någon av deras skivor i toppen. Kanske något jag fått för mig bara?

    Själv tycker jag nog att Brief Candles och, möjligen, Butcher's Tale är de två minst viktiga spåren här. Fast som du säger, man vill inte bli av med någon.

    Spontan topp 5:
    1. Hung Up On a Dream

    ...

    2. Care of Cell 44
    3. Friends of Mine
    4. Beachwood Park
    5. Time of the Season

    Ganska lika listor! Jag kanske överdrev när jag skrev att Changes var "en av de bästa", men det är ju så man känner när man lyssnar på många av låtarna. Changes går in som sexa, tror jag. Förstår att Queen gav dig jobbiga vibbar, förlåt. :)

    SvaraRadera
  5. Uhm, jag vill ha Maybe After He's Gone på listan också... äh, jag ger upp.

    SvaraRadera
  6. Jag tycker också att den här ska betydligt längre upp.

    SvaraRadera
  7. Ja, det är klart att även VU är med och tampas där uppe i 60-talstoppen.

    Brief Candles har jag alltid gillat. Nästan en bubblare till topp fem. Det går inte att bortse från att Time of the Season är grymt bra den också, och Maybe After He's Gone, och... äh, det är som sagt bara att ge upp.

    SvaraRadera
  8. Att Velvet Underground är med på listan ser jag som en självklarhet. Jag tippar på "... & Nico" och den självbetitlade. Kanske "Loaded" också. Eller, jo visst har ni med "Loaded".

    SvaraRadera
  9. Johannes:
    Det känns som att vi snart har isolerat den skyldige till att albumet inte kom längre upp. :) Men plats 53 är en mycket bra placering, trots allt.

    Filip och Jonas:
    Det vore väl något av en skräll om VU inte dök upp alls, det måste man ju säga.

    SvaraRadera
  10. Varje albumlista med självaktning har med både VU och WU.

    SvaraRadera
  11. Hehe.

    Wu-Tang, får jag förmoda, och inte det nya WU LYF. (DET vore väl ändå en skräll, om de kom med!)

    SvaraRadera
  12. Självklart menade jag kollektivet från Shaolin.

    OBS! SPOILER ALERT! Råkade spana in din blogg lite väl mycket och kan nog räkna ut lite mer vad som komma skall i denna lista.

    SvaraRadera
  13. Jag tillhör en mycket undanskymd minoritet som hade Zombies som favoritband på sextiotalet. I dag har många upptäckt deras kvaliteter, men då... Till och med George Harrison sa vid något tillfälle att han inte förstod varför deras singlar floppade (alla utom den första och den sista, posthuma).

    SvaraRadera
  14. Oh, du var där när det hände alltså! Mycket spännande! Och ett bra val av favoritband naturligtvis. Det är verkligen märkligt att de inte lyckades bättre kommersiellt med tanke på alla solklara pophits de spelade in.

    SvaraRadera
  15. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera