onsdag 8 februari 2012

54. The Triffids - Born Sandy Devotional

Det finns många teoretiska faktorer som gör det lätt att älska The Triffids. Till att börja med är bandet precis lagom okänt. De är inte så obskyra att det känns löjligt eller krystat att prata om dem som ett favoritband (de flesta bortglömda banden är faktiskt bortglömda av en anledning) men förekommer väldigt sällan på diverse topplistor, varken sådana som radar upp den mest populära musiken eller de som listar kritikernas favoriter. Ganska många har kanske hört "Wide Open Road", men inget mer, och då har man ett utmärkt läge att med illa dold tillfredsställelse fråga: "Ja, men har du hört deras fantastiska album?" The Triffids inledde med att släppa musik på en bunt kassetter som inga har hört idag, à la Daniel Johnston, vilket i sin extrema indiekorrekthet säkert kan ha en närmast erotisk verkan på vissa fans. Vidare dog frontfiguren David McComb när han bara var 36 år gammal, vilket bidrar till lockande mytbildning, men han var inte ung att han hamnade i den stora rocklegendkanon som hyser Jimi Hendrix, Janis Joplin, Kurt Cobain, m.fl. - vilket naturligtvis ökar kultstatusen och på sitt sätt bidrar till ännu större mytbildning. McComb kan därför ses som en något förbisedd romantisk hjälte. Dessutom: Jag har själv argumenterat för att bandet är underskattat, och vem älskar inte det underskattade?

Sen så har vi allt det som The Triffids står för. Det är musik, sång och texter som tar sig på stort allvar, som vägrar vara ironisk och tounge-in-cheek. Som måste vara poetisk, som tänker sikta på de stora känslorna eftersom det i slutänden ändå bara är dem som spelar roll. Därför är The Triffids ett band som liksom inte får vara litet och anonymt, eftersom det skär sig med deras musikaliska attityd. Sen kan man naturligtvis misslyckas med att låta storslagen, eller göra det på ett osympatiskt sätt. Kanske är det därför jag inte gillar The Joshua Tree, eftersom det så uppenbart är Born Sandy Devotional som borde ha åtnjutit det förstnämnda albumets framgångar. Fuck you Bono, du vet inget om att vara episk och storslagen. Du försöker, men det låter som att du är med i Parlamentets Tips från coachen. "Var melodramatisk." Piip pip. "Väs med rösten." Piip pip. "Sjung en krystad rad som om den betydde allt." Jag tror helt enkelt inte på dig, Bono. Det låter inte som du menar det, det låter mest som att du försöker se cool ut i solglasögon. Det är just det där med att försöka som är problemet. Musik får inte försöka låta vacker, den måste vara vacker. Det får aldrig låta som att sångaren försöker vara poetisk, han eller hon måste vara poetisk. Annars låter det falskt och en distans till lyssnaren uppstår. På Born Sandy Devotional försöker McComb inte, han bara gör. Han låter aldrig självgod och hans stora pretentioner faller aldrig platt.

De två första låtarna på Born Sandy Devotional tillhör 80-talets vackraste låtar. Det är natur, död, romantik, sorg och längtan förmedlade med lyrisk skärpa och mjuka melodier. Och det är inga 15 minuter långa Joanna Newsom-epos det handlar om utan åtstramade poplåtar, ni vet, sådana där vi verkligen tycker om. Det låter så fint och självklart alltsammans att vi nästan behöver tredje låten, den lite småfåniga "Chicken Killer", för att vi ska inse att all musik faktiskt inte är så välskriven och ljuvlig som "Seabirds" och "Estuary Bed". Skivan styr sedan in i själsligt mörker. Självmordshistorien "Tarrilup Bridge", sjungen av keyboardisten Jill Birt, har tydligt dramatiska drag, och följs av "Lonely Stretch". När McComb desperat vräker ur sig "So high, can't get over it, so low, can't get under it, so wide, can't get around it" till malande gitarrer i slutet av låten fångar han frustrationen och våndan man känner när man möter en mental vägg som man inte kan se något sätt att komma förbi. The Triffids skulle aldrig bli så mycket postpunk igen som de var på "Lonely Stretch".

Istället följer de upp med en av decenniets allra klaraste och finaste popjuveler. "Wide Open Road" är berömd för att vara ett perfekt musikaliskt uttryck för Australiens vida slätter och deras oändliga avstånd. Låten är följaktligen stor men luftig. Den genomsyras av den vackra melankoli man lätt drabbas av när man blickar ut över storslagna vidder. Men framförallt är det en magnifik kärlekssång, en som påminner oss om att priset för att vara obunden och fri är ensamhet. "It's a wide open road, and now you can go any place that you wanna go" är ord som stinger i hjärtat, eftersom det är så uppenbart att den nyvunna friheten aldrig kommer kunna uppväga saknaden från den älskade som inte längre är där.

Mot slutet av albumet finns ett par låtar som är så episka och ambitiösa i sitt uttryck att de väldigt lätt skulle kunna misslyckas totalt. Fallet blir som bekant större om man står högt upp. Det är dramatiska trumslag, intensiva stråkar och ett gigantiskt patos. Det hörs nästan redan på titlarna, "Life of Crime" och "Stolen Properties", att det inte är tal om några anspråkslösa trudelutter. Enligt anglosaxisk tradition brukar man skriva varje betydelsebärande ord med stor första bokstav när det gäller bland annat låttitlar, men här lyser de stora bokstäverna extra starkt. "Life of crime"? "Stolen properties"? För alla som hört dessa låtar ser en sådan stavning fullständigt absurd ut. Det skulle förstås lätt kunna bli fånigt och uppblåst, men det blir det inte eftersom McComb inte vet vad fånigt och uppblåst är, han har liksom aldrig tänkt tanken att musiken skulle kunna låta på det sättet.

McComb tycks förakta självgodheten och det tomma poserandet. "Darling, you ain't moving any mountains, you ain't seeing any visions, you ain't freeing any people from prison - just an aforism for every occasion" heter det i "Stolen Properties". Hos McComb finns inget tomt poserande. Det kanske är lätt att älska The Triffids i teorin, men en sådan ytlig kärlek skulle gå emot allt det som bandet står för. Man måste älska dem på riktigt. För er som ännu inte gör det rekommenderar jag några lyssningar på Born Sandy Devotional.

År: 1986
Skivbolag: Mushroom
Producent: Gil Norton, The Triffids
Längd: 35:51

6 kommentarer:

  1. En av mina absoluta favoriter. "Wide Open Road" är en av världens absolut vackraste rocklåtar och helt underbar i sitt raka tilltal. Enkel, men aldrig banal. Temat är tidlöst och även om det primärt är kärleksrelaterat så kan det lika gärna tolkas ur ett vidare perspektiv - frihet = rotlöshet, precis som du är inne på (och här finns ju ett budskap som kan länkas ihop med moderna författare som Jonathan Franzen). McComb lyckas verkligen som ingen annan länka ihop sin frasering med både ljudet (det grandiosa) och bildlandskapet. Det är, som du återigen är inne på, otroligt svårt att fylla ut ett "epic" sound med något som känns relevant och viktigt. Oj, vad jag hade velat skriva denna låt.

    De inledande raderna i "The Seabirds"...fantastiska.

    Nu har jag i alla fall skrivit av mig lite och även om jag är lite besviken att denna inte hamnade på topp 20 så hoppas jag att jag får se "A New Chance". Vill också passa på att berömma er för det engagemang ni lägger ner på detta, helt fantastiskt!

    SvaraRadera
  2. Jag håller helt med dig om allt du skriver. Wide Open Road är verkligen en av de finaste pop- och rocklåtarna och Born Sandy Devotional ett sant mästerverk.

    Det har nog framkommit vid ett par tillfällen här i bloggen att TTA uppskattas av oss bloggskrivare. Du får helt enkelt fortsätta följa bloggen och se vad som händer! Vilka fler album hoppas du får en (hög) placering?

    Tack för berömmet, vi gläds mycket åt sådana kommentarer!

    SvaraRadera
  3. Bra fråga! Spontant hoppas jag på VU, Psychocandy och Illmatic på en topp 10. Men jag vet också att du av någon anledning är ett större fan av Biggie (!?), så att hoppas på en extremt framskjuten placering för Illmatic är väl att hoppas lite för mycket. Har till och med för mig att du rankade "Blueprint" före någon gång...minns inte när, men jag har för mig det.

    å andra sidan känner jag mig rätt så säker på att VU dyker upp på topp 10, och det nöjer jag mig med för stunden. Annars hade det ju varit roligt att se typ "When I Said I Wanted To Be Your Dog" eller "Souvlaki", men de skulle nog ha dykt upp tidigare för att den förhoppningen skulle ha realiserats.

    SvaraRadera
  4. Jag tror du tänker på en gammal lista där jag rankade bästa hiphopskivorna. Kanske fem år sedan? För att behålla spänningen kan jag ju säga att jag mycket väl (men inte nödvändigtvis) har ändrat mig något gällande vilka skivor eller artister jag föredrar, och så är det ju två till som är med och skapar den här listan - så om du vill hoppas på en hög placering för Illmatic eller någon annan skiva så tycker jag du kan göra det! :)

    Jag kan ju avslöja så mycket som att jag personligen fortfarande älskar alla de tre nämnda artisterna: Biggie, Nas och Jay-Z.

    SvaraRadera
  5. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera