tisdag 7 februari 2012

55. Neil Young - On the Beach

Man ser redan på omslaget att det var bättre förr. En man - det ser ut att vara Neil Young själv - står ensam på en övergiven strand och blickar ut över ett kallt hav. Bakom honom, i bildens förgrund, ser vi en uppsättning parasoll och strandstolar. Vädret är ruggigt, tidningen har blåst ned från stolen. Och så det märkligaste av allt - resterna av ett fordon som till största delen ligger begravt i sanden. Man får inte direkt känslan av att någon grävt ner det; det verkar troligare att det helt enkelt lämnats där för så länge sedan att vinden och vågorna till slut hunnit täcka nästan hela alltet med sand. Vad vi ser i bilden är inte "dagen efter", det är resterna av en svunnen tid.

Och, tja, så var det ju. 60-talets amerikanska hippiedröm hade övergått i 70-talets bakfylla: oljekris, Nixon, ett alltmer utdraget Vietnamkrig. Den svarta medborgarrättsrörelsen hade inte lett till så många verkliga förändringar som man hade hoppats på. Folk var fortfarande fattiga. Klass- och rasklyftorna bestod. Knark hade visat sig vara farligt. Parallellen med Neil Youngs egna liv är tydlig: 60-talets framgångar med Buffalo Springfield och genombrottet som soloartist ledde fram till det tidiga 70-talets kommersiella peak med Harvest - sedan började tråkigheterna. Danny Whitten, gitarrist i Youngs kompband Crazy Horse, dog en drogrelaterad död. Roadien Bruce Berry gick samma öde till mötes. Young, som äcklades av den superstatus Harvest hade skänkt honom, styrde kosan raka vägen ner i diket. Väl där spelade han full, förstörd och olycklig in den allt annat än perfektionistiska men desto mer hjärtknipande Tonight's the Night. Skivbolaget vägrade ge ut den. Young samlade ihop några kompisar och knåpade istället ihop det som skulle bli On the Beach. Desperationen från Tonight's the Night hade gått över i en bitter men ack så vacker melankoli.

Den närapå poppiga "Walk On" inleder skivan och atmosfären tycks här nästan vara glad och uppsluppen. Det visar sig emellertid att låttitelns uppmaning är präglad lika mycket av syrlighet och besvikelse som av positiv gå-vidareinställning. Denna stämningsmässiga ambivalens upphör redan på spår två, då det är omöjligt att tolka in någonting annat än höstlik melankoli i "See the Sky About to Rain". Det är ett stycke musik för gråa kvällar och regnstänkta fönster, med bara några avlägsna minnen av lycka till sällskap. Men man rycks snart upp ur sina lata drömmerier. "Revolution Blues" gör ett förföriskt men obehagligt djupdyk ner i människans mörkare vrår, med drag av hat, perversion och Charles Manson. Bland all denna introspektion finns också plats för slag riktade utåt, som oljebranschkritiken i "Vampire Blues" och det avfärdande av Youngs egna kritiker som återfinns här och där på skivan. Men den röda tråden på On the Beach är trots allt fastsnurrad kring Youngs egna själsliv, vilket visar sig tydligt i albumets starkaste del: den avslutande trion "On the Beach", "Motion Pictures" och "Ambulance Blues". Det är tre ödsliga och desillusionerade ballader som alla ger intryck av en trötthet på, om inte livet självt, så i alla fall det liv han levt som berömd artist ("All those headlines, they just bore me now. I'm deep inside myself but I'll get out somehow") - men det finns där samtidigt en skönhet som ger låtarna små strimmor av ljus. "The world is turning, I hope it don't turn away", sjunger Young på titellåten. Han vill klamra sig kvar, han vill egentligen må bra.

Att kalla On the Beach för ett hoppfullt album är nog att tänja på begreppet orimligt mycket, men man ska inte missta det bistra, avskalade och ödsliga för total resignation. Det är snarare fråga om acceptans. Möjligen är det därför jag som 20-nånting har så lätt att älska den här skivan; jag kan ju så innerligt relatera till känslan den förmedlar. Saker och ting har förändrats och det blev nog inte så bra som man hade tänkt. Drömmarna blev det aldrig riktigt något med. Man ser tillbaka och undrar vad som egentligen hände, och när det hände. Man undrar ännu mer över allt det man hade tänkt göra men som aldrig blev av. On the Beach reagerar på de här tankarna med jämnmod snarare än sorg, även om vissa saker är svårare att acceptera än andra. För visst hade man kanske hoppats bli lite mindre ensam, när allt kommer omkring.

"I went to the radio interview, but I ended up alone at the microphone."

År: 1974
Skivbolag: Reprise
Producent: Neil Young, David Briggs, Mark Harman, Al Schmitt
Längd: 39:40


2 kommentarer: