18. Chic - C'est Chic

Jag brast så klart ut i ett tyst "jippie!" när jag blev tilldelad uppgiften att skriva om C'est Chic. Det var i höstas. Det känns inte lika kul längre. Vi har ju redan tjatat om disco på den här listan. Ni har fått höra precis hur bra Change är. Neil Rodgers och Bernard Edwards har hyllats både en och två gånger. Vid ett flertal tillfällen har vi underrättat om att disco är dansant och eskapistiskt, men vi har inte glömt att lyfta pekfingret någon gång ibland och med myndig röst förklara att musikstilen också kan sägas ha haft en politisk och social funktion. Till råga på allt har discoplaceringarna sammanfallit med vårens försiktiga inträde här i landet, så det har blivit en fruktansvärd massa prat om sol, kärlek och sprittande vårkroppar. Och egentligen så kan man ju inte skriva om disco överhuvudtaget.

Hur ska man till exempel kunna förklara glädjen som infinner sig när man hör det där klockspelet dyka upp på "I Want Your Love"? Fast varför börja med en detalj, låt mig istället ställa frågan: Hur ska man kunna skriva om "I Want Your Love"? Hur ska man kunna skriva om den bästa discolåt som någonsin gjorts? Lager på lager av genialiska idéer läggs på varandra för att försöka förklara den mest grundläggande, den allra vanligaste, den lättaste och den svåraste sak man kan förklara: jag vill ha din kärlek. Ett vanligare sätt att uttrycka det är med det simpla "jag älskar dig". Men alla som studerat människan, rannsakat sig själva eller läst Proust, vet att det vi nästan alltid vill ännu hellre, den starkaste önskan vi har, det vi egentligen säger, är just detta: "jag vill ha din kärlek, jag vill att du älskar mig." Vi är livrädda för att ingen ska bry sig om oss och ibland fokuseras allt vårt intresse på en person som bara måste uppmärksamma oss. Inte nog med att vi vill det, vi behöver det. Det är den enda medicin som kan bota vår åkomma, och om vi har otur är den hopplöst otillgänglig. Det vet så klart Chic om. Det hör man på rösterna, Edwards bas, Rodgers gitarr, och på vartenda ljud i hela låten. Den klassiska discon har med sina stråkar, sina stora gester och sina massiva körer, en episk kvalitet som är perfekt för att tonsätta begärets drama.

Det är ett stiligt drama, ett kostymdrama, ett drama som verkligen är chic. Bandet tycks med sina franska låttitlar och albumets eleganta omslag onekligen sträcka sig efter en drömvärld, men vi får inte glömma att denna ambition har sina rötter i den krassa verkligheten. Ta till exempel "Le Freak", albumets kanske mest kända låt och en stor discoklassiker: historien bakom den är att Rodgers och Edwards en kväll blev nekade inträde till exklusiva diskoteket Studio 54. Refrängens hedonistiska "Freak out!" skulle från början ha varit ett ilsket "Fuck off!". Vad som kan tyckas som en hyllning till det utsvävande dansandet på Studio 54, bottnar i själva verket i den där frustrationen man känner när man blivit inbjuden av Grace Jones, klätt upp sig, pulsat i snön, stått i kö och sedan ändå inte blivit insläppt bland de vackra och glömska. Som Rodgers förklarar angående "le freak", den nya dansen låten tycks handla om: "There's no mention of how to do the dance, and that's because it was really about being pissed off and it was about Studio 54. We simply talked about what we believed was going on inside, since we didn't get in and didn't know!".

C'est Chic är inget jämnt album. Återigen är det värt att ta upp discons känsla för drama. Albumet liknar på många sätt en Hollywoodfilm i sin välavvägda blandning av små skämtsamma instrumentella nummer, svepande kärleksballader, publikfriande hits och stor konst. "(Funny) Bone" kan ses som den där lite irriterande bifiguren som dyker upp i handlingen för att ge "comic relief", "Savoir Faire" som de vackra men mer eller mindre poänglösa miljöbilderna, och "Chic Cheer" som de sköna men kanske lite för långa förtexterna. (Alltså, jag tycker "Savoir Faire" är underbar, men den är så skamlös på något sätt, som en omotiverad panorering över Grand Canyon eller något liknande.) Givetvis hade inte albumet kommit så högt upp på listan om det inte vore för "I Want Your Love", men där finns också andra magiska ögonblick att vårda ömt. Ofta hör man förklenande omdömen om de långa balladerna som är obligatoriska på Chicalbum, och kanske är kritiken ibland befogad, men låt oss inte dra allt över en kam och gå miste om underbara, dramatiska låtar som "Will You Cry (When You Hear This Song)" på Risque och den storslagna "At Last I Am Free" på C'est Chic. Den senare är en vacker diva som aldrig tycks vilja lämna scenen. Jag vet inte hur många gånger refrängens "at last I am free, I can hardly see in front of me" upprepas, men jag tröttnar aldrig.

Vi har också den ofelbart upplyftande "Sometimes You Win", där det förtvivlade begäret från "I Want Your Love" balanseras med en slags lycklig resignation: "take a little chance, it don't mean nothing, sometimes you win, sometimes you lose". Livet är ett spel, kompis; ibland förlorar du, men vågar du aldrig satsa, kan du inte heller vinna. Kanske ett svar så gott som något, eller kanske till och med det enda svaret, på frågan varför vi ska utsätta oss för kärleken och begärets alla lidanden. På de allra sista sekunderna av "(Funny) Bone" får vi en sista förmaning: "Remember the whole world's a circus, don't you be the clown."

Ja, och så var vi på väg dit igen; till långa utläggningar om discons livsvisdom, dess stora berättelser om Livet, Kärleken, Verkligheten och Drömmen. Samma historia en gång till. Kanske stämmer det att man inte kan skriva om disco, men gudarna ska veta att vi har försökt - väl medvetna om den gamla sanningen att ett genialiskt discogroove säger mer än tusen blödiga blogginlägg.

År: 1978

Skivbolag: Atlantic

Producent: Nile Rodgers, Bernard Edwards

Längd:41:23