Hur mycket jag än älskar Jonathan Richman, hans öppenhjärtiga romantik och underbara texter, så känner jag aldrig att det han sjunger om handlar om mig. I hans musik är det Jonathan Richmans problem och känslor som jag tar del av. Inte mina egna. Det kan låta som en väldigt egocentrisk syn på musik, men jag tror att det är så vi fungerar, särskilt när det gäller popmusik. Vi behöver inte identifiera oss med Nile Rodgers för att dansa till Chic, eller med fyra tyska robotar för att uppskatta Kraftwerk. Och stjärnor som Michael Jackson blir föremål för idoldyrkan, inte identifikation. Men popmusik måste ofta ta omvägen förbi erfarenheten innan den kan nå hjärtat. Huvudfrågan är då: på vilket sätt sjunger den här personen om något som gäller för mig? Jag tvivlar inte på att Martin kan identifiera sig med Richman (det är jag säker på, särskilt eftersom han gör sitt bästa för att se ut som Richman gör på omslaget till I, Jonathan). Men jag kan det inte.
Det är annorlunda med Jens Lekman. När Jens tolkar Dan Treacys "Someone to Share My Life With" är det jag som sitter i mitt pojkrum och drömmer om oupptäckt kärlek. Det är jag som bara ville hålla någon i handen och dela resten av mitt liv med (på den tiden betydde de ungefär samma sak). "Someone to Share My Life With" kan man hitta på EP:n Maple Leaves från 2003, men också på samlingen Oh You're So Silent Jens. Jag minns att jag lyssnade mycket på Jens Lekman vid den här tiden. Hans ömtåliga röst och roliga texter om kärlek och missförstånd ("And when she talked about about the fall/I thought she talked about Mark E. Smith") passade perfekt för en person som yrvaket blickade ut över världen, och som inte tyckte att den höll jämna steg med alla drömmar och fantasier. Fullängdaren When I Said I Wanted to Be Your Dog är stundtals briljant i all sin rättframma enkelhet, men den håller inte ihop över de drygt fyrtio minuterna. Det var först med 2007 års Night Falls Over Kortedala som Jens åstadkom ett enhetligt album. Till albumets tolv låtar har han samlat blåspartier, rytmer och doo wop-röster och format ett vackert ljudlandskap, den perfekta bakgrunden till några av de bästa texter från en svensk artist som Håkan Hellström inte har skrivit.
Det är bara Jens som kan få en sång som handlar om ett misslyckat försök att skära upp en avokado ("Blood sprayed on the kitchen sink") att förvandlas till världens bästa låt om kärlek: "From your mouth speaks your lovely voice/The softest words ever spoken/What's broken can always be fixed/What's fixed will always be broken". Jens texter är smarta, de får dig att le, men de är inte så smarta att de förtar något från det romantiska (ibland nästan vemodigt uppgivna) stämningsläget. På "Sipping On the Sweet Nectar" är det Lisa som ger honom det proustska rådet att njuta av alla goda minnen: "Can you smell the spring time in the breeze/You gotta start sipping on the sweet nectar/Of your memories". Våren är en tid för minnen. Det är bara när vädret och naturen lovar så ofantligt mycket, som man orkar hoppa ner i det förflutna. På "Maple Leaves" (från EP:n med samma namn från 2003, om ni minns) sjunger Jens om en regnig höstdag i Göteborg. Night Falls Over Kortedala är däremot ett album för ljusa vårdagar. Jag vet inte om det stämmer, men man får känslan att Jens har skrivit det under några vackra vårveckor, när han äntligen har orkat hoppa ner i det förflutna – för honom de där åren i Kortedala, en förort till Göteborg. Det är kanske därför Jens aldrig riktigt nuddar vid svårmodet eller hopplösheten. Night Falls Over Kortedala kastar melankoliska blickar mot det förflutna, men albumet värmer som solen från en klarblå himmel.
Det är inte heller lätt att nagla fast anledningarna till varför jag känner mer för Jens Lekman än för Jonathan Richman. Det kan vara på grund av skillnaden mellan Richmans blaserade rockröst och Jens Stephin Merritt-liknande crooner-röst, men det kan också vara så enkelt att Kortedala känns närmare än Boston. Under de här åren har Night Falls Over Kortedala fungerat som en kompis. Ibland är det jag som hör av mig, ibland är det Jens, när jag stöter på hans namn i något sammanhang. Och jag blir lika glad varje gång jag hör hans musik. Jens har anklagats för att ha stulit rytmer och blås från andra låtar och genrer. Det är tydligen inte helt okej att sampla om man inte håller på med hiphop. Det är inget jag bryr mig om. Utan doo wopen, soulblåset och stråkarna hade Night Falls Over Kortedala varit ett betydligt tråkigare album. På lite över femtio minuter är det nu bland det finaste och mest kärleksfulla man kan lyssna på. Jens hjärtskärande insats på "Into Eternity" färgar resten av låtarna. Bevara ögonblicket, den korta blixten av lycka, i en vacker poplåt.
Skivbolag: Service
Producent: Jens Lekman
Längd: 50:31
Det är bara Jens som kan få en sång som handlar om ett misslyckat försök att skära upp en avokado ("Blood sprayed on the kitchen sink") att förvandlas till världens bästa låt om kärlek: "From your mouth speaks your lovely voice/The softest words ever spoken/What's broken can always be fixed/What's fixed will always be broken". Jens texter är smarta, de får dig att le, men de är inte så smarta att de förtar något från det romantiska (ibland nästan vemodigt uppgivna) stämningsläget. På "Sipping On the Sweet Nectar" är det Lisa som ger honom det proustska rådet att njuta av alla goda minnen: "Can you smell the spring time in the breeze/You gotta start sipping on the sweet nectar/Of your memories". Våren är en tid för minnen. Det är bara när vädret och naturen lovar så ofantligt mycket, som man orkar hoppa ner i det förflutna. På "Maple Leaves" (från EP:n med samma namn från 2003, om ni minns) sjunger Jens om en regnig höstdag i Göteborg. Night Falls Over Kortedala är däremot ett album för ljusa vårdagar. Jag vet inte om det stämmer, men man får känslan att Jens har skrivit det under några vackra vårveckor, när han äntligen har orkat hoppa ner i det förflutna – för honom de där åren i Kortedala, en förort till Göteborg. Det är kanske därför Jens aldrig riktigt nuddar vid svårmodet eller hopplösheten. Night Falls Over Kortedala kastar melankoliska blickar mot det förflutna, men albumet värmer som solen från en klarblå himmel.
I picked up a sea-shellfrån "The Opposite of Hallelujah" är bara ett exempel på några rader som får dig att vilja le mot hela världen. Lika älskvärd framstår Jens när han hjälper en lesbisk kompis genom att spela hennes pojkvän inför hennes föräldrar på "A Postcard to Nina", som tydligt visar hans utveckling som låtskrivare sedan debuten. Om Jens tidigare förlitade sig på fyndiga ordvändningar framstår han här som en fullfjädrad historieberättare. Det är inte helt lätt att välja favoritlåtar ur Night Falls Over Kortedala, men "Kanske är jag kär i dig" är inte bara en av de bästa låtarna rent musikaliskt (blåset den sista minuten!), den handlar även om den där nervositeten man känner när man ska prata med någon man tycker om. Jens börjar prata om något han har sett på teve. "This has of course nothing to do with anything/I just get so nervous when I'm talking to you/All I think about everyday is just kissing you/An old feeling that feels refreshingly new". Han avslutar med att uppgivet förklara: "The best way to touch your heart is to make an ass of myself".
to illustrate my homelessness
but a crab crawled out of it
making it useless.
Det är inte heller lätt att nagla fast anledningarna till varför jag känner mer för Jens Lekman än för Jonathan Richman. Det kan vara på grund av skillnaden mellan Richmans blaserade rockröst och Jens Stephin Merritt-liknande crooner-röst, men det kan också vara så enkelt att Kortedala känns närmare än Boston. Under de här åren har Night Falls Over Kortedala fungerat som en kompis. Ibland är det jag som hör av mig, ibland är det Jens, när jag stöter på hans namn i något sammanhang. Och jag blir lika glad varje gång jag hör hans musik. Jens har anklagats för att ha stulit rytmer och blås från andra låtar och genrer. Det är tydligen inte helt okej att sampla om man inte håller på med hiphop. Det är inget jag bryr mig om. Utan doo wopen, soulblåset och stråkarna hade Night Falls Over Kortedala varit ett betydligt tråkigare album. På lite över femtio minuter är det nu bland det finaste och mest kärleksfulla man kan lyssna på. Jens hjärtskärande insats på "Into Eternity" färgar resten av låtarna. Bevara ögonblicket, den korta blixten av lycka, i en vacker poplåt.
If i had to choose a moment in time,År: 2007
to take with me into eternity.
I'd choose this moment with you in my arms.
Skivbolag: Service
Producent: Jens Lekman
Längd: 50:31
Lite roligt, lyssnade på det här albumet för första gången någonsin för endast ett par dagar sedan, en eller två. Så det var en överraskning att se det här. Jag har försökt att lyssna lite extra på svensk musik den senaste tiden och det här är ett av de album som positivt överraskade. Huruvida jag tycker det ska vara så här högt uppe eller ens med på listan låter jag vara osagt men det ska bli otroligt intressant att följa fortsättningen.
SvaraRaderaDå förstår jag att det kom som en överraskning. Om jag minns rätt hade vi alla den här väldigt högt upp på våra personliga listor. Men jag är rätt säker på att den inte hade varit med om vi hade växt upp i Boston.
SvaraRaderaKul att du tycker det blir intressant att följa fortsättningen!