20. Lloyd Cole and the Commotions - Rattlesnakes

Jag förstår mycket väl att man kan störa sig på Lloyd Cole. Den intellektuella framtoningen, de litterära referenserna och den självspeglande narcissismen, kan sticka i ögonen på människor som hellre vill ha ödmjuka veklingar till pophjältar. Om man stör sig på hans framtoning är det antagligen svårt att nå fram och gripas av den djupt personliga musiken. Om man däremot, som jag, är förtjust i hans framtoning (elegant och nästan oförskämt självmedveten), blir varje album av Lloyd Cole, där han försöker lägga ytterligare några pusselbitar kring kärleken, som en ny roman av ens favoritförfattare. (Liknelsen är, som ni kommer att förstå, inte vald på måfå.) Jag tror att man kan dela upp all popmusik i två halvor. För det första popmusik som talar direkt till hjärtat eller erfarenheten. För det andra popmusik där en person står i vägen mellan lyssnaren och musiken. Jag menar inte en människa av kött och blod, utan snarare en bild av artisten, den som cirkulerar i tidningar, fotografier och intervjuer. För den här sortens popmusik måste bilden på något sätt överkommas eller accepteras, innan kärleken till musiken kan uppstå. Det går inte att lyssna på The Smiths, utan att på något sätt hantera bilden av Morrissey, och det går knappt att lyssna på Rattlesnakes, utan att hantera bilden av Lloyd Cole. Men för den som älskar eller lär sig älska honom, bjuder Rattlesnakes på några av pophistoriens bästa och mest bitterljuva ögonblick.

Rattlesnakes innehåller tio nästan oöverträffade låtar om kärlek. Första delen av albumet innehåller höjdpunkter som "Perfect Skin" och "Forest Fire", den senare en storartad hyllning till åtrån: "I believe in love, I'll believe in anything/That's gonna get me what I want and get me off my knees". Det finns de som tycker att andra delen av albumet är sämre. Själv tycker jag att den minst lika bra. Och hur skulle det kunna vara på något annat sätt, när den innehåller låtar som "Are You Ready to Be Heartbroken? och "For Flights Up"? På den senare klagar Lloyd, med sin karakteristiska röst (en blandning av Morrisseys självklarhet och David Byrnes nervositet): "Oh, must you tell me all your secrets/When it's hard enough to love you knowing nothing" – några av de bästa textrader jag känner till. Jag har till och med försökt (och misslyckats) skriva en novell till dem. Och hur skulle jag kunna undgå att identifiera mig med någon som skriver låtar med följande textrader:

Listening to Arthur Lee records
making all your friends feel so guilty
about their cynicism
and the rest of their generation.

Det är omöjligt att inte älska någon som sjunger om att lyssna på Love-skivor, och som dessutom erkänner att han arbetar på sin "great unfinished novel". (En vanlig åkomma för litteraturintresserade ungdomar under trettio.) Precis som när det gäller Elvis Costello eller Morrissey får man intrycket av att lyssna på en kompis med bra smak. För mig står bilden av Lloyd inte i vägen för min kärlek till hans musik. Tvärtom. Den gör det möjligt att sätta varenda av hans låtar i ett sammanhang; alla grubblerier och kärleksbekymmer förenas i hans person. Till skillnad från Jens Lekman och Jonathan Richman finns det dessutom en (irriterande eller underbar) självmedvetenhet i hans texter. När Lloyd sjunger om kärlek är han alltid medveten om att han sjunger en låt om kärlek. Jag menar inte att Jens eller Richman skulle vara omedveten om att de sjunger låtar om kärlek, men med Lloyd är den här medvetenheten inbäddad i själva låtarna. Det gör att han närmar sig alla klischéer på ett mycket mer medvetet sätt. De används aldrig utan distans. Samma slags självmedvetenhet finns förresten hos Stephin Merritt. Och precis som Merritt har Lloyd byggt sin karriär på att vrida och vända på kärlekens alla problem.

Som musikälskare är man ofta benägen att överdriva sina känslor. Att ta ett steg tillbaka och nyktert fråga sig vad man egentligen tycker är bäst är en nästan (men bevisligen bara nästan) omöjlig uppgift, eftersom man måste tillåta sig själv att verkligen älska det man precis har upptäckt. Den senaste upptäckten är alltid bäst. Det lustiga är att Rattlesnakes fortfarande känns som en ny upptäckt, trots att jag har spelat albumet i några år nu. Det kan ha att göra med att gruppen och Lloyd Cole är så pass okända för andra människor, att nyhetens behag inte har falnat, som lackeringen på en bil. (Kan jag tänka mig – jag har ingen bil.) Men främst tror jag att det är för att Rattlesnakes är det album som jag har spelat mest de senaste åren. Varje gång jag lyssnar på "Patience" eller "Forest Fire" vill jag skrika ut min gränslösa kärlek och lägga upp en youtube-video på Facebook och skriva: "världens bästa låt!". Albumet återskapar sig ständigt i mitt minne. Ingen tid tycks ha förflutit sedan jag för första gången lyssnade på Lloyds kärleksbekymmer och kvällen när jag skriver dessa rader.

Lloyd var alltid för smart för rock'n'roll, och för stora patetiska känsloutbrott. Det hindrar förstås inte att hans musik på många sätt är djupt gripande. Distansen är som bortblåst när han på "2cv", till en vemodig gitarrslinga, sjunger

Inside a rented room coloured deepest blue
I suppose we found some kind of happiness
To fill the emptiness

och tillägger, med uppriktig smärta: "For we were never close if the truth were told/All we ever shared was a taste in clothes". Lloyd sjunger raderna med undertryckt bitterhet. Eller kanske är det så, att bitterheten upplöses så fort den får utlopp i en låt? Om så är fallet förstår vi med en gång varför Lloyd, och många med honom, måste fortsätta att vrida och vända på kärleken, i formen av hjälplösa, underbara poplåtar. Som ett sätt att göra sig fri. Som ett insegel till lyckan.

År: 1984
Skivbolag: Geffen, Capitol
Producent: Paul Hardiman
Längd: 35:29