onsdag 28 mars 2012

19. Dexys Midnight Runners - Don't Stand Me Down

Det är oerhört rörande att höra Kevin Rowland inleda sitt soloalbum My Beauty med Whitney Houstons klassiker om att lära sig älska sig själv. Skivan kom 1999 och Rowland hade kämpat sig tillbaka från ett decennium av missbruk, fattigdom och hemlöshet. Även om hans comeback till största delen möttes av skratt och hån (Kevins nya image var, tja, kvinnlig), så var det ändå en oerhörd framgång för den bortglömde artisten att än en gång ställa sig i en studio och på en scen. Hans föregående album släpptes elva år tidigare och var en trevlig men ganska uppgiven affär. "Trevlig" och "uppgiven" är två ord man definitivt inte förknippar med vare sig Kevin Rowland eller hans gamla band Dexys Midnight Runners. Någonting var fel, men Kevins personliga kris hade börjat tidigare än så. Tre år tidigare, närmare bestämt, när Dexys Midnight Runners släppte sin sista skiva: Don't Stand Me Down.

Alla som någon gång läst en text av Andres Lokko känner redan till historien om Dexys Midnight Runners och dess frontfigur. "Från första stund balanserade Kevin Rowland på en skör tråd mellan passionerad övertygelse och sinnessjukdom", har Lokko uttryckt det, och denna maniska strävan efter att skapa något viktigt och dyrbart skapade två av 80-talets mest fascinerande popalbum: Searching for the Young Soul Rebels och Too-Rye-Ay. Rowland hade naturligtvis lagt ner hela sin själ i dessa skivor, men på något sätt hade han bestämt sig för att lägga ner ännu mer av hela sin själ i deras tredje album. Han behöll de få musiker som orkade stanna kvar med honom och skrapade ihop några nya. Sedan låste han in sig i studion. I två år. Rowland ville skapa något naturligt och spontant, men detta kunde ske först när musikerna var fullständigt ett med låtarna, när varje taktslag hade blivit en del av det syre som forsade runt i blodet på dem. Krävande? Jodå. Dyrt? Gissa. Inspelningen av Don't Stand Me Down (och Rowlands kommande kokainmissbruk) slukade allt det kapital som de tidigare framgångarna hade gett gruppen. När skivan slutligen färdigställdes hade Rowland skapat sitt allra största mästerverk. Det var han övertygad om. Skivan var så bra att han inte tänkte släppa någon singel från den. Behövdes ju inte. Detta skulle bli deras största framgång. I en intervju med Melody Maker sa Rowland strax efter skivsläppet: "I'm saying mark my words. Watch me. Ring me up in six months and ask me if it's a success." Nu blev det ju inte riktigt som han hade tänkt sig. Albumet floppade kommersiellt och de flesta kritikerna sågade den. Skuldkänslorna gentemot resten av bandet var stor och den personliga besvikelsen enorm. Rowland gav upp sina stora ambitioner. Det skulle dröja fjorton år innan han på riktigt orkade försöka igen.

Om Dexys Midnight Runners två första album är energiska soul- och popkarameller, arga och lustfyllda, så är Don't Stand Me Down en berättelse om en människa, med allt vad det innebär. Det är brokigt, ibland förvirrat och ofta svårgenomträngligt. Korta låtar blandas med långa sviter. Rowland tar den tid han behöver och kan han inte uttrycka sig riktigt klart så uttrycker han sig inte riktigt klart. Detta kommer tydligast till uttryck på "This is What She's Like", som är den kanske ärligaste låten om kärlek jag känner till. I vanliga fall förmedlas lycka och hjärtesorg genom välskrivna (eller klichéfyllda) textrader, som ofta är fina men som naturligtvis ändå är ordentligt genomtänkta och planerade. Men hur är det egentligen att älska en människa? Åtminstone för min del har sådana romantiska känslor alltid varit mer förknippade med förvirring och en oförmåga att sätta fingret på vad som särskiljer personen från andra. Folk frågar vad det är man gillar hos sin älskade, och man famlar runt, prövar olika sätt att uttrycka saken på, strävar efter att hitta de rätta orden - men misslyckas naturligtvis. Ingen annan kommer ju ändå förstå, eftersom de inte är kära i just den personen själva.

Kevin Rowland försöker, men misslyckas också han. Hon är inte som de där jobbiga snobbarna från Chelsea, hon använder inga vidriga uttryck och hon är inte ditt eller datt - så mycket kan han säga. Men när gitarristen Billy Adams återigen upprepar frågan "what she's like?" förmår Kevin aldrig riktigt komma fram till kärnan. Han lyckas inte förrän han slutligen lägger alla ord åt sidan och inser att musik är så oerhört mycket bättre lämpat för att uttrycka sådana här känslor. När han nöjer sig med ordlöst sjungande till den alldeles underbart mjuka och ömma extasen som pianot och blåset byggt upp - först då förstår Billy och vi lyssnare vad han menar. Vi förstår det eftersom vi känner kärleken själva. Kevin gör efter detta ett försök att berätta hur det gick till när förälskelsen drabbade honom, men har återigen svårt att förklara saken: "I think the Italians have a word for it. A thunderbolt, or something." Det är okej, Kevin. Vi förstår nu. Vi förstår hur det gick till, och vi förstår precis hur hon är.

Andra halvan av "This is What She's Like" är kanske det bästa jag vet alla kategorier, men Don't Stand Me Down ska absolut tas in i sin helhet. Det är då Rowlands uppgörelse med sig själv, sitt förflutna och sina tankar om livet framträder i all sin sårade skönhet. En höjdpunkt är "My National Pride", som förmodligen är den finaste låten jag någonsin hört som handlar om stolthet. Det är en stolthet över sig själv, sin bakgrund, sin familj och sin historia. Det är en stolthet som han måste sjunga om eftersom den ger honom styrka. Så ofta har Kevins låtar handlat om just detta, om vad som ger honom styrka, hopp och mod. Sen om det är en gammal soulsångare, minnen av kärlek eller sitt irländska arv spelar egentligen mindre roll. 

"Reminisce Part Two" är kärleksnostalgi så hjärtskärande öm och vacker att man inte kan låta bli att tänka tillbaka på gamla förhållanden, vare sig man haft dem eller ej. Låten innehåller inget annat än Kevin som sparsamt ackompanjerad pratar om en gammal ungdomsromans i drygt tre minuter. Men vad annat kan man önska sig? Ingenting, absolut ingenting. Bitterljuvheten fortsätter i borde-ha-varit-singeln "Listen to This", där han ångrar att han aldrig visade sin kärlek för den han uppenbarligen fortfarande älskar. När han i refrängen sjunger "I love you" använder han sig av de kanske vanligaste orden i pophistorien, men det gör ingenting, för de har aldrig riktigt låtit på det här sättet förut. Avslutar skivan gör "The Waltz" i vilken vi hör Kevin klaga "there is no beauty anymore" innan han med illa återhållen ilska spottar ur sig "here is a protest!" Det är en sorg över att livet och världen inte kunde vara så vacker som han drömt om och kämpat för. Det är så lätt att drabbas av de här slutraderna, att ta till sig av dem. Rowlands protest är min protest. Förmodligen din också.

Det kanske inte är så konstigt att Kevin kände sig utmattad efter allt detta. Att hans så personliga verk mottogs med axelryckningar eller ren illvillighet knäckte honom. Det känns nästan lite skamligt och elakt att tänka tanken, men ibland poppar den ändå upp: var det inte värt det ändå? Don't Stand Me Down är ju för oss fans så otroligt sympatisk och fantastisk. Det är förstås inte ett perfekt album, inte för de flesta definitioner av begreppet. Det är alldeles för märkligt, självupptaget (i ordets bästa bemärkelse) och löst i kanterna för att kunna vara något så tråkigt som "perfekt". Men det är ett djupt mänskligt album och av den anledningen älskar jag det så mycket att det nästan gör ont.

År: 1985
Skivbolag: Mercury Records
Producent: Kevin Rowland, m.fl.
Längd: 56:59


3 kommentarer:

  1. Fantastiskt text! Finns egentligen ingenting att tillägga, den är verkligen så underbar som du beskriver den.

    Om någon har turen att springa på ett exemplar av den ganska obskyra utgåvan av albumet från 1997 så ingår denna lilla pärla i låtlistan: http://www.youtube.com/watch?v=uDlzOCPEJjc

    SvaraRadera
  2. Tack så hemskt mycket! Extra bra känns det när någon som älskar skivan lika mycket som en själv berömmer texten, eftersom man då kan känna sig ganska säker på att man åtminstone delvis fångat vad det handlar om.

    Åh, den här lyssnade jag på i samband med att jag skrev texten faktiskt. Verkligen, verkligen fin. Dexys har ju många pärlor som bara finns på baksidor eller på andra lite mer hemliga ställen.

    SvaraRadera