28. Pet Shop Boys - Behaviour

Den norske filosofen Lars Svendsen skriver i sin bok Långtråkighetens filosofi att Pet Shop Boys har en "schopenhauersk tilltro till musiken". Den annars obotlige pessimisten Arthur Schopenhauer såg ju den estetiska erfarenheten som ett sätt att tillfälligt undkomma livets malande leda och molande lidande. Framför allt lyfte han fram musiken; denna ordlösa kraft som för en stund tycks få vårt ständiga strävande att stanna upp för ett litet tag. Men bara tillfälligt. Bara för stunden.

Som Svendsen noterar tycks popmusiken i hög grad bygga på denna tanke om, det mycket tillfälliga, upphävandet av tristessen. Han lyfter fram Pet Shop Boys som en grupp som belyser hur popmusiken, samtidigt som den är baserad på vardagens banaliteter, "försöker omskriva dessa banaliteter på ett sådant sätt att de möjliggör ett brott med vardagens tråkighet". Det album han nämner är den dansanta Bilingual, där diskoteket verkar stå för den tillfälliga flyktvägen. På Behaviour har duon emellertid en annan strategi. Det är ingen festskiva; inget discoalbum. De tycks sätta sig i en position liknande Svendsens, och titta på sig själva utifrån. Det är helt logiskt att albumets viktigaste låt heter just "Being Boring". Det är inte, åtminstone inte först och främst, en låt att dansa till. Det är en låt som blickar tillbaka på dansandet, på den där korta flykten från ledan; i refrängen sjunger Neil Tennant: "we were never being boring, we were never being bored". Det låter som ett nostalgiskt och lite sorgset tillbakablickande på ungdomen och utlevandet.

Förutom att handla om dem själva, tycks texten också referera till det utsvävande 20-talet. Den ovan citerade refrängen är inspirerad av ett Zelda Fitzgerald-citat: "she refused to be bored chiefly because she wasn't boring". Jag kan heller inte undgå att tänka på det legendariska bohemsällskapet kallade "the Bright Young People", som gjorde 20-talets London osäkert med sina överdådiga fester, urspårade lekar och dekadenta livsstil. De anfördes av Neil Tennants namne Stephen Tennant, den mytomspunne esteten och aristokraten, som för mig personifierar den desperata flykten från verklighetens tristess. Men jämte den nyinflyttade Londonbons ungdomliga drömmar om det fria livet i huvudstaden, så bär också "Being Boring" på en djupare svärta. När Tennant minns tillbaka och sjunger:

Now I sit with different faces, in rented rooms and foreign places,
All the people I was kissing, some are here and some are missing, in the nineteen-nineties.
I never dreamt that I would get to be, the creature that I always meant to be,
But I thought in spite of dreams, you'd be sitting here with me.

så är orden riktade till en ungdomsvän som dog i AIDS. Som ni förstår är låten helt och hållet fantastisk i sig själv, men blir snudd på ännu bättre tillsammans med modefotografen Bruce Webers musikvideo, där vi i en port till det smärtsamt förgångna bjuds in till en dekadent fest i svartvitt.

I "How Can You Expect to Be Taken Seriously?" byts introspektionen ut mot en dräpande ironisk kritik av hycklande popstjärnor med pretentioner: "You live upon a stage, and everyone's agreed, you're the brightest hope by far that anyone can see /.../ You're an intellectual giant, an authority, to preach and teach the whole world about ecology." På resten av albumet fortsätter dock duon att rikta sina lagom distanserade blickar mot sig själva. På "This Must Be the Place I Waited Years To Leave", med en fin gitarrinsats signerad Johnny Marr, minns Tennant tillbaks ända till den katolska skola där han fick en strikt religiös uppfostran. Smärtsamma förhållanden präglade av misstänksamhet och otrohet är ämnet för låtar som "To Face the Truth", "So Hard" och "Jealousy". Sakta förstärks bilden av albumet som en samling vackert sorgsna minnen. Behaviour kännetecknas av ett klart lägre tempo än andra Pet Shop Boys-skivor. Som om de eftertänksamma berättelserna kräver ett djupt andetag och ett mer stillsamt tilltal. Jag vet inte, jag kanske är dum och naiv, men inte kan väl någon som lyssnar på det här albumet sjunga med i hittarna, för att sedan skratta "lite lätt efteråt åt sitt guilty pleasure" (som Martin så indignerat uttryckte det)? För om Tennant och Lowe på många andra album har utnyttjat det vi ofta uppfattar som smaklöst till att skapa fantastisk musik, så utmärker sig Behaviour genom att vara så genomgående smakfull. Redan en titt på omslaget signalerar denna smakfullhet. Medan Very har ett omslag i skrikande orange, den kanske mest smaklösa färgen som finns, så har Behaviour ett ytterst stiligt omslag med en gnistrande vit bakgrund och fyra små perfekt balanserade bilder, som ser ut att vara hämtade från en fotoutställning. Det är helt enkelt Pet Shop Boys mest sofistikerade och allvarliga album. Om Very är en färgglad gaypopexplosion, så är Behaviour ett blänkande svartvitt popfotografi - och samtidigt ett album med en kanske ännu starkare samling helgjutna poplåtar.

På "The End of the World" låter Neil Tennant nästan faderlig när han förmanar sitt tonåriga jag: "It's just a boy or a girl, it's not the end of the world." Kanske är detta vad det innebär att verkligen bli vuxen: att kunna se tillbaka på drömmarna och idealen som aldrig blev av, på förhållandena som aldrig riktigt fungerade, och på minnena som aldrig blir verklighet igen. Och samtidigt kunna konstatera att det faktiskt inte är hela världen. Kanske är det på det sättet man till sist lär sig att leva med den oundvikliga långtråkigheten.

År: 1990

Skivbolag: Parlophone

Producent: Pet Shop Boys, Harold Faltermayer

Längd: 48:52