onsdag 14 mars 2012

29. Fleetwood Mac - Tusk

Inspelningarna av Rumours var som ni vet tämligen tilltrasslade. Det var alkohol, kokain och brustna relationer. Resultatet blev dock lyckat, minst sagt, med hutlös försäljningsframgång som följd. När bandet (som trots allt det som hände i samband med skapandet av nyss nämnda mästerverk fortfarande bestod av samma bandmedlemmar) laddade för uppföljningsalbumet till den gigantiska succén så var det ungefär samma visa igen - om inte ännu värre. Det var alkohol, kokain och brustna relationer. Framförallt kokain. Framförallt jävligt mycket kokain. Men det var också en exempellös ambition, som skulle resultera i det dyraste rockalbum som dittills spelats in. (Även om det påstås att just knarkberoendet slukade rätt mycket av pengarna.) Lindsey Buckingham hade vid det här laget roffat åt sig större konstnärligt utrymme i bandet, och hans låtar på Tusk präglas av experimentlusta. Till titelspåret, skrivet av Buckingham och baserat på det riff han brukade soundchecka med i studion, hyrdes ett helt marschband in, och ännu ett världsrekord var satt: flesta antal musiker som medverkar på en singel. Naturligtvis är Tusk ett dubbelalbum, de musikaliska excessernas favoritformat. Men Tusk känns verkligen inte som The Wall eller Tommy, inte alls. Paradoxalt nog är det gruppens kanske allra mest intima samling låtar. Det är personligt, skört och mänskligt rakt igenom.

Gabriel anmärkte att man av Rumours får intrycket att låtarna skrivits på var sitt håll, och hänvisade då till texterna. På Tusk är den känslan ännu starkare, eftersom låtarna skiljer sig mycket åt också rent musikaliskt, beroende på vem som skrivit dem. Jag vet inte om det berodde på medlemmarnas minst sagt komplicerade känslor för varandra, men de flesta låtarna skrevs till största del i respektive kompositörs hem, innan de slutligen togs till studion. Så ja, Tusk är på många sätt en ganska spretig skiva. Bassisten John McVie har kommenterat att albumet låter som tre soloartisters material samlade på samma album. Det stämmer också att man tämligen enkelt kan höra om det är Christine McVie som komponerat en låt (ganska snälla och mjuka popstycken, av belackare ofta anklagade som tråkiga: "Over and Over", "Brown Eyes", "Honey Hi", m. fl.), Lindsey Buckingham (nerviga små popexplosioner, ofta spottande bitska: "The Ledge", "That's All for Everyone", "Not That Funny", m. fl.) eller Stevie Nicks (dramatiska ballader med ett lätt episkt anslag: "Sara", "Storms", "Sisters of the Moon", m. fl.). I min mening skapar dessa skillnader i uttryckssätt endast välbehövlig dynamik till dubbelalbumet. Man kan känna sig cynisk och hatisk med de lite undertryckt aggressiva Buckingham-låtarna och sedan lugna ner sig till de behagliga och finstämda McVie-kompositionerna.

De absoluta topparna är det emellertid Nicks som står för. "Sara" är naturligtvis en av de bästa poplåtar som världen känner till, så mycket är klart. Frågan är snarast: varför är den det egentligen? Det är några få ackord som upprepas i sex och en halv minut (eller fyra och en halv, om man vänt sig till singeln eller den första cd-utgåvan av albumet) utan något tydligt klimax. Det finns ingen förlösande eller jublande refräng och ingen oemotståndlig melodislinga. Kort sagt återfinns inga av komponenterna som normalt gör en poplåt till världens bästa. Men de där ackorden bygger med hjälp av ett fantastiskt arrangemang upp en stämning som till slut blir fullständigt tårframkallande, och Nicks vemodiga lyrik sjungs fram med en vacker röst som låter både skör och ärrad på samma gång. Känslan går till slut inte att beskriva med något mer träffande ord än det ofta använda "sublim". Förutom "Sara" är också Nicks "Storms" kraftfullt berörande, där en rad som "I should have known from the start, I'd be the broken hearted" framstår som genomsyrad av tung sanning och skarp psykologisk insikt, istället för klyschig och banal, vilket den hade gjort i en, tja, klyschig och banal låt. Återigen handlar det om popens magi, dess förmåga att få det självklara till något drabbande.

De flesta kritiker och fans håller Rumours som Fleetwood Macs bästa album. Det är sammanhållet och fyllt av hits. Tusk är inte särskilt sammanhållet och endast "Sara" och "Tusk" lyckades på topplistorna. Ändå innehåller albumet allt det man älskar med Fleetwood Mac. Det är stilfullt och värdigt, men samtidigt värker det hela tiden under ytan; man behöver inte gräva särskilt djupt för att hitta smärtan och kaoset. Man skulle nästan kunna säga att det handlar om indiepopens blödighet i polerade och välskrivna förpackningar. Om Rumours ger oss elva sådana fantastiska låtar, så ger Tusk oss tjugo. Det blir inte tråkigt för en sekund, eftersom vi får ta del av tre briljanta låtskrivare (ja, också McVie är underbar) som alla har en tydlig personlighet i sitt komponerande. Kanske hade maken McVie rätt, kanske är Tusk "the work of three solo artists". Tre av de bästa soloartisterna jag vet, i så fall.

År: 1979
Skivbolag: Warner Bros.
Producent: Fleetwood Mac, Ken Caillat, Richard Dashut
Längd: 74:35


11 kommentarer:

  1. Den här blev väl ganska utskälld på sin tid? Tycker att den är fantastisk jag med, speciellt titellåten med sin minst sagt bisarra video.

    Dock lyssnar jag oftare på Rumours, det måste medges, men ger man denna skiva lite tid så är den såklart ett mästerverk.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst blev den? Jag tänkte skriva med det i texten men hade lite bråttom (texten kom ju upp rätt sent som det var...) och hittade ingen hyfsat säker källa. Men jag har fått den uppfattningen också.

    Jag lyssnar oftare på Tusk, trots att den är längre. När jag är i rätt stämning känns varje låt som en fin liten juvel. Jag har dock full förståelse för de som föredrar Rumours.

    SvaraRadera
  3. Det var väl något om att den var så fruktansvärt efterlängtad, sen körde någon radiokanal hela skivan rakt av och folk spelade in den på band och därför såldes den inte lika bra heller?

    Går ju inte att ha med allt man vill, tycker texterna i denna blogg är i ganska så perfekt längd, lagom så att man läser även om det är en skiva som man kanske inte tycker verkar sådär jättespännande.

    Skriver du förresten texterna samma dag? Jag trodde att ni redan hade alla texter klara, för att bara göra små tillägg, som referenserna till tidigare inlägg? Extra bra jobbat om ni skriver dem samma dag!

    SvaraRadera
  4. Ja, jag tror att det var John McVies teori till varför den sålde sämre än väntat, det var i alla fall någon som framhävde det som delförklaring. Kan säkert ha påverkat till viss del.

    Bra om texterna är lagom långa! Tanken är förstås att de ska ge någonting även för den som inte har något specifikt intresse för just den skivan.

    Det är lite olika när det gäller vår framförhållning, vissa av oss är bättre än andra. Jag är inte så bra på det jämt. :) Men oftast har vi skrivit merparten av inlägget (eller hela) i förväg, det stämmer. Vi är ju dock inte mer än människor, och ibland kommer saker i vägen vilket gör att det kan bli extra bråttom med någon text.

    SvaraRadera
  5. Vi har alltså inte alla texterna klara i förväg (vi buffrade upp med kanske 15-20 texter innan vi drog igång bloggen), men försöker ligga lite i framkant så det inte blir för stressigt.

    SvaraRadera
  6. Oj, imponerande. Texterna blir väl bäst om de är så "aktuella" som möjligt, om man kan dra paralleller till aktuella händelser m.m.

    Förresten, är listan helt poängbaserad, där ni helt enkelt slagit ihop de poäng ni gett albumen, eller har ni "diskuterat in" vissa skivor? Säg att Bowie fick med 5-6 album på platser mellan 102-120 eller så och därmed förtjänade att åtminstone knipa en plats på top 101?

    SvaraRadera
  7. Listan är strikt poängbaserad. Vi har inte filat på den för att göra den mer varierad, logisk, hipp, eller någonting. Allt för att listan ska bli så ärlig som möjligt. Enligt ditt exempel kan man naturligtvis tycka att Bowie skulle vara värd en plats om han hade flertalet album i närheten av topp 101, men eftersom det är album och inte artister vi listar så har vi inte kvoterat in något.

    Kan vara kul att veta att vårt poängsystem byggde på en exponentiell skala (jag nämnde detta som hastigast i min inledning), så det var inte så enkelt att plats 1 på någons lista gav högst poäng, plats 2 en poäng mindre, plats 3 två poäng mindre, osv. Enligt ett sådant "rakt" poängsystem hade album som alla placerade någonstans utanför topp 101 kunnat komma in på slutlistan tack vare en hög gemensam poäng, och det hade känts konstigt. Som det är nu har åtminstone en av oss tre haft med varje album som presenterats här på sin personliga 101-lista.

    SvaraRadera
  8. Okej, ja det blir väl mest rättvist att göra så. Dock tror och hoppas jag att exempelvis Bowie kommer med på ett eller två hörn, problemet är väl att han och vissa andra har så många bra album att man har svårt att välja sin favorit.

    SvaraRadera
  9. Visst är det så. Vi vill ju som sagt inte avslöja för mycket, men det ska bli intressant att ta alla diskussioner sen när listan avslutats! Kan bli en lång sista tråd känner jag. :)

    SvaraRadera
  10. No me había percatado de estas cosas! Gracias!! masajes

    SvaraRadera